I byn Sankt Olof (utanför Simrishamn i Skåne) ligger Sankt Olofs kyrka, där man kan se en skulptur av helgonet. Foto: David Castor, via Wikimedia commons
Den 29 juli infaller Olofsdagen, som också kallas Olsmässan eller Olsmäss. I äldre tid firades dagen till åminnelse av den norske kungen Olav Haraldsson, som blev Nordens första helgon. Dagen kom också att förknippas med många folkliga föreställningar och jordbruksseder.
Olav Haraldsson föddes omkring år 995 som son till småkungen Harald Grenske. I sin ungdom deltog han i vikingatåg och blev känd som en våldsam krigare. Under ett av dessa fälttåg kom han i kontakt med kristendomen och valde att döpa sig. Därefter återvände han till Norge och lyckades gripa kungamakten, varpå han med stor nit började verka för att kristna hela riket. Kyrkor byggdes och biskopsdömen grundades, samtidigt som han bekämpade asatron med hårda medel. Många som inte var nöjda med den nya ordningen blev hans fiender. 29 juli 1030 mötte han en fiendehär i Stiklestad och stupade i slaget. Men hans inflytande tog inte slut — snart började rykten spridas om underverk vid hans grav. Blinda återfick synen, sår läkte och sjuka tillfrisknade, vilket gjorde att Olav utnämndes till helgon och började kallas Sankt Olof eller Olof den helige. Under medeltiden firades hans dödsdag, kyrkor och offerkällor namngavs efter honom och många valde att pilgrimsvandra till Trondheim (då kallat Nidaros) för att besöka hans gravkyrka. Idag är han Norges skyddshelgon.
Efter reformationen förlorade Olofsdagen sin ställning som kyrklig högtidsdag, men fortsatte vara en betydelsefull märkesdag i den folkliga kalendern. Olofsdagen ansågs markera början på skördetiden och utgjorde alltså skarven mellan två odlingsår. Det var en fruktad tid, eftersom föregående års grödor var på upphällningen och visthusbodarna gapade tomma. Samtidigt ville många bönder av traditionsskäl inte påbörja skörden förrän Larsmäss 10 augusti. Ju längre man kunde vänta med tröskningen, desto rikare ansågs man vara. Den osäkra och svåra brytningstid då maten riskerade att tryta kallades i folkmun för ”Olsmässekrok”. De som hade tomt i förråden kunde bli tvungna att ta av den nya säden, vilket förknippades med skam. Om någon började tröska redan vid Olsmäss förstod man att gården hade ont om mat och sade att ”hungerslagorna går” eller ”hungerklockorna klämtar”.
Ett gammalt talesätt säger: ”Ger Erik ax, ger Olof kaka”. Med detta menas att om höstsådden gått i ax vid Eriksdagen 18 maj, så kommer säden att kunna skördas kring Olofsdagen. Detta stämde kanske bättre förr, men efter införandet av den gregorianska kalendern 1753 hamnade Olofsdagen 11 dagar tidigare, vilket gjorde det ovanligt att den nya sädesskörden var färdig vid denna tidpunkt.
Slåtterarbete i Västergötland 1956. Mer information om bilden hittar du här.
I delar av landet ansåg man att vissa sysslor borde utföras eller vara färdiga vid Olsmäss. Det betraktades till exempel som en gynnsam tid för humleplockning, och i varma trakter kunde man börja ta upp potatis. På sina håll sade traditionen att man borde ha påbörjat eller till och med avslutat slåttern — efter Olsmäss blev gräset styvare och svårare att slå. I samband med slåtterns avslutning skulle man hålla slåtterfest, vilket förstås var en påfrestning under denna magra tid. Att ha råd med ett riktigt påkostat slåtterkalas gav hög status.
Olofsdagen var också förknippad med vidskepelse och väderspådomar. Om dagen inföll vid fullmåne spåddes en riklig snövinter, som var gynnsam för skogskörslor. Var det mycket varmt vid Olsmäss kallades detta för ”Olsmässesken” — det var inte bra för rågen och kornet. Den gamla Bondepraktikan hävdade att ”Olof kastar första kallstenen i sjön”. Vattentemperaturen skulle därmed börja sjunka, vilket gjorde att vattnet efter Olsmäss betraktades som för kallt för bad, framför allt i norra Sverige.
I Norge är Olofsdagen sedan länge en allmän flaggdag, men i Sverige uppmärksammas dagen inte längre i någon större utsträckning. Undantag finns dock. I Härjedalen firas ibland traditionell Olsmässa i vissa kyrkor och i Bohuslän ordnar Svenska kyrkan varje år ett firande vid Sankt Olofs källa i Västerlanda. I småländska Åseda har Olsmässehelgen dessutom utvecklats till en glädjefylld folkfest med uppträdanden och dans. Oavsett om man väljer att fira eller inte, kan det finnas ett värde i att känna igen 29 juli som en dag med djupa historiska rötter. Att minnas Olsmässan är att påminnas om vad Sverige en gång var — ett land där arbete, tro och tradition flätades samman med naturens förutsättningar till en levande kalender.
Berättat om Olofsdagen
Tiden omkring Olovsmässan kallades Olsmessekrok. Då var det knalt för bonden, då var lador och bingar tomma. Det skulle vara storvulet att göra kalas i Olsmessekrok. Därför var det endast rika bönder som gjorde det. Man gjorde ofta slåtteröl.
Ur Isof:s arkiv. Berättat av icke namngiven person år 1924 i Solberga, Bohuslän.
Liv och Livtraser i en skildring av konstnären Lorenz Frølich 1895.
I den Poetiska Eddan berättas om två människor, som spelar en särskild roll i mytologin. De heter Liv och Livtraser (Líf och Lífþrasir), vilket säger något om deras öde. Liv betyder just liv eller skydd, medan Livtraser kan översättas som ”trånad efter liv” eller seglivad.
Under Fimbulvintern, då köld och is råder tre år i sträck, tar Liv och Livtraser sin tillflykt till Hoddmimers skog. De har bara morgondagg att livnära sig av, men lyckas ändå klara sig vintern igenom. Sedan kommer Ragnarök, då gudar och jättar möts i strid och världen sätts i brand. Liv och Livtraser är de enda människorna som överlever katastrofen.
När den nya världen vuxit fram ger Liv och Livtraser upphov till ett nytt människosläkte och deras ättlingar breder ut sig över jorden. De blir därmed stamfäder åt hela mänskligheten, likt Bibelns Adam och Eva.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi? Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
Kulturminnet har länge, redan innan det ens var accepterat att påstå att det finns svenska värderingar, ägnat sig åt att kartlägga den värderingsgrund som utgör det svenska samhällets bas och har bidragit till Sveriges framgångssaga. Ett exempel finns att läsa här.
Nu låter det annorlunda i den offentliga debatten. Svenska värderingar har plötsligt blivit på modet när andra och betydligt mindre gynnsamma normer börjat slå igenom och prägla samhällsutvecklingen. I all hast har svenska politiker svängt och insett att det som främst avgör hur ett land fungerar är hur människor beter sig i vardagen, vilket i hög grad är resultatet av de värderingar som ligger i botten.
Kulturjournalisten Erik Jersenius presenterar nu en översikt över de svenska värderingarnas idéhistoria på Fokus. Den är väl värd att ta del av och använda som grund för fortsatt reflektion. Du hittar den här:
Nedanstående saga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bild II, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan upptecknades av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens år 1818 i Vislanda socken i Småland. Den återges här i fri form.
Det var en gång en kung som levde i ett land långt, långt borta. Tre söner hade han och den yngsta av dem var väldigt mycket yngre än de andra. Det lät de två äldre den yngsta veta av, för de var ständigt stygga mot honom och retade honom på alla upptänkliga sätt.
Tiden gick och kungen och drottningen började känna sig gamla. Orken tröt och de fick ont i kroppen lite här och var, så att de började undra om det inte fanns någon bot mot ålderdom. Då fick de höra talas om ett land som hette Ungdomslandet, där det skulle finnas en källa med förunderligt vatten. Alla som drack ur källan höll sig ständigt unga och en gammal människa kunde bli som barn på nytt. Men var det landet fanns var det ingen som visste och kungaparet beslöt att skicka ut sina söner för att leta.
Så gav sig de tre bröderna av. Eftersom de två äldsta avskydde den yngre kom de i hemlighet överens om att skilja sig från honom så snart de kommit in i skogen. Där lämnade de honom ensam och gick själva iväg för att söka efter Ungdomslandet.
Den yngste fick nu klara sig bäst han kunde. När natten föll irrade han runt i skogen utan att kunna hitta någon stig att följa. Men så plötsligt fick han se ett ljus som lyste svagt långt borta mellan träden. Det kom från en liten mossbelupen stuga, gammal och grå. Lättad klev prinsen fram och knackade på den gistna gamla dörren. Sakta gled den upp och prinsen kunde se att det var en gammal kärring som öppnade. Han hälsade artigt, som han fått lära sig på slottet, och gumman blev glad när hon fick höra vilket fint främmande hon fått. Hon bad prinsen att hålla till godo och bjöd honom att stanna i stugan till morgonen.
— Ja, det ska jag göra, svarade prinsen, om mor bara vill säga mig hur jag ska gå för att komma till Ungdomslandet.
Och så berättade han för gumman vilket ärende han var ute i och vad som hade hänt honom.
Den gamla gumman, visade det sig, var trehundra år gammal och hade bott i skogen i trehundra år och hon hade en näsa som var trehundra alnar lång, men aldrig hade hon hört talas om ett land med ett så konstigt namn.
— Men, sa hon, bäst är att du går till min mellersta syster som bor hundra mil längre in i skogen, för hon kanske vet hur du ska finna vägen. Jag råder över alla skogens fåglar, så jag ska be dem hjälpa dig till henne.
På morgonen gick gumman ut på trappan och blåste i en liten pipa. Genast kom en korp flygande och gumman bad honom att föra pojken de hundra milen till systern och ta väl hand om honom under hela vägen. Det lovade korpen och så fick pojken sätta sig mellan vingarna på hans breda rygg. Upp i luften for de, iväg över trädens toppar, och prinsen tyckte att han aldrig hade varit med om ett större äventyr.
När korpen hade flugit länge och väl började han sänka sig mot marken och prinsen såg en liten stuga i en skogsglänta. Där bodde gummans mellersta syster och hon blev mäkta glad över hälsningarna prinsen hade med sig. Men hjälpa honom kunde hon inte, för trots att hon var tvåhundra år gammal och hade bott i skogen i tvåhundra år och hade en näsa som var tvåhundra alnar lång, så hade hon aldrig hört talas om Ungdomslandet.
— Jag ska skicka er vidare till min yngsta syster, sade hon, för hon bor hundra mil bort vid havsstranden och hon kanske vet var det märkliga landet ligger.
Hur prinsen skulle finna vägen var hon inte riktigt säker på, men så kom hon på att hon rådde över alla skogens fyrfota djur. Hon gick ut på trappan och blåste i ett horn och genast kom en räv fram ur snåren. Han fick nu i uppdrag att föra prinsen de hundra milen till havsstranden, och han fick inte göra gossen något ont under vägen. Det lovade räven och så klev gossen upp på hans mjuka rygg.
Räven for fram genom skogen, mellan stammar och ris, och efter en lång färd började det glesna mellan träden. Gossen förstod att de närmade sig skogen slut och plötsligt bredde det vidsträckta havet ut sig framför dem. På stranden stod en liten stuga av drivved och gossen gick dit för att knacka på dörren. Den yngsta systern öppnade och när hon fick höra att prinsen hade med sig hälsningar från de andra två blev hon utom sig av glädje. Hundra år gammal var hon, i hundra år hade hon bott vid havets strand och hon hade en näsa som var hundra alnar lång, men aldrig förr hade hon fått en hälsning från sina systrar.
När hon fick höra talas om prinsens ärende lade hon pannan i djupa veck.
— Jodå, svarade hon, nog vet jag var Ungdomslandet ligger. Det är hundra mil bort, på andra sidan havet. Men det är inte lätt att komma dit och ännu svårare att ta sig därifrån med livet i behåll.
Prinsen blev förstås fundersam när han hörde hennes ord, men han lät sig inte avskräckas, utan sade morskt att han ändå ville fara dit, så att hans föräldrar, kungaparet, skulle kunna få lite av det föryngrande vattnet. Den yngsta systern ville göra vad hon kunde för att hjälpa och när morgonen kom gick hon ut på stranden och blåste i en snäcka. Genast kom en väldig gädda simmande fram till strandkanten. Gumman befallde henne att bära med sig gossen ut över havet och sedan vänta tills han kom tillbaka, men hon fick inte göra gossen något ont. Det lovade gäddan. Hon skulle ta med sig gossen dit mitt på dagen, för då låg alla i Ungdomslandet och sov, men han fick inte röra vid något eller någon, för då skulle det gå honom illa.
— Akta dig noga och vänd dig inte om när du väl kommit dit, sa gumman. Om så en orm skulle väsa vid dina fötter, så får du inte se dig tillbaka eller röra vid den. Du får heller inte snegla åt sidorna, utan bara gå rakt fram till källan. På vägen tillbaka måste du se till att spilla en droppe av vattnet på varje sten utmed vägen. Och så måste du skynda dig innan Ungdomslandets folk vaknar!
Pojken lovade att han skulle försöka komma ihåg allt och sedan gav han sig av genom vågorna, ridandes på gäddans rygg.
Så tillslut kom prinsen fram till stranden i Ungdomslandet. Hundra steg rakt framför honom låg källan med vattnet han sökte och alldeles intill låg en sovande prinsessa, som skulle vaka över källan. Längs hela vägen fram till källan låg människor förvandlade till stenar. Det var sådana som hade försökt hämta dryck, men förtrollats innan de hunnit komma fram. Prinsen förstod nu att det var dessa stenar han skulle spilla en droppe vatten på när han var på väg tillbaka.
Försiktigt gick prinsen rakt fram, utan att rikta en blick åt sidorna, för han mindes vad gumman hade sagt åt honom. Men så snart han kom fram till källan glömde han allt, för då fick han se prinsessan som låg där och sov, och hon var så vacker att han förlorade all sans. Han kunde inte motstå frestelsen att böja sig fram och ge henne en kyss på munnen. Sedan tog han vatten ur källan och skyndade sig tillbaka, men han var noga med att spilla en droppe på varje sten han gick förbi. I samma stund vaknade de förstenade människorna och kom till liv igen. De frågade om de fick följa med prinsen över havet, men han svarade att han inte kunde ta dem med sig. Inte heller vågade han stanna längre, för det sovande folket kunde ju vakna när som helst.
Gossen skyndade sig ner mot stranden där gäddan väntade. Han satte sig grensle över hennes rygg och sedan bar det av ut i havets vågor igen. När de kommit ett stycke ut dök gäddan ner under vattnet ett litet tag och när hon kom upp frågade hon pojken:
— Blev du rädd?
— Ja, det blev jag allt, svarade han.
— Lika rädd som du blev nu blev jag när du kysste prinsessan, sade gäddan.
Så kom de iland igen där gumman bodde. Prinsen gick upp till stugan och tackade henne varmt för all den hjälp hon gett honom och bjöd henne att dricka av vattnet han hämtat. Med detsamma blev gumman helt förändrad. Den hundra alnar långa näsan föll av och hon blev som barn på nytt. Sedan vandrade hon med honom alla de hundra milen genom skogen tills de kom till mellansysterns hus. Nu fick även mellansystern smaka av vattnet. Genast föll den väldiga näsan av henne och även hon blev som barn på nytt. Och så följdes de åt alla tre till den äldsta systern. Också hon drack av Undomslandets vatten, så att näsan trillade av och hon blev som en liten flicka. När så alla tre systrarna hade funnit varandra och fått barndomens krafter åter kom de överens om att ge prinsen en present som tack. Den ena gav honom en tapp och när han vred på den skulle han få vilken dryck han önskade. Den andra gav honom en sax och när han klippte med den fick han de finaste kläder han kunde tänka sig. Och den tredje gav honom en servett och när han dukade med den skulle han få precis den mat han mest längtade efter att äta.
Så följde de honom tillbaka ut ur skogen till den plats där han skiljts åt från sina bröder. Det tog farväl och pojken satte sig på en sten för att vila medan han väntade på att bröderna skulle återvända. Länge och väl väntade han och föll tillslut i sömn. Under tiden dök de båda bröderna upp, men som de såg ut! Gamla och mossiga var de båda två, för de hade kommit till Ålderdomslandet istället och där hade de hittat en källa vars vatten de druckit. När de såg sin yngre bror sitta där och sova bytte de i tysthet ut hans vattenflaska och sedan väckte de honom. De låtsades att de var glada över att se honom och bad honom gå före hem till föräldrarna med sitt vatten.
Den yngste prinsen anade inget ont, utan vandrade hem och bjöd kungen och drottningen av vattnet han hämtat. Och nu blev de dubbelt så gamla som förut, skröpliga, grå och mossiga. Sedan kom de äldre bröderna hem och gav föräldrarna av vattnet de hade och genast föryngrades de så att mossan föll av dem och de blev som barn på nytt. Kungen och drottningen blev förbittrade på sin yngste son och menade att han hade bedragit dem. Som straff skulle han bli levande inmurad i slottstornet. Gossen bad då att få ta med sig tre struntsaker: en tapp, en sax och en duk. Ja, det kunde väl gå för sig, tyckte kungen, och så blev lillprinsen inmurad i tornet med sina saker.
Men tornet var gammalt och dåligt murat. Det fanns springor lite varstans, så att dagern kom in och luften var frisk. Där satt nu gossen och tänkte att ingen kunde hjälpa honom, men någon nöd på honom gick det inte, för varje gång han vred på tappen fick han dryck, när han klippte med saxen fick han de varmaste kläder och när han bredde ut sin servett på golvet stod där genast den läckraste mat.
Flera år gick och en dag kom en skön prinsessa till slottet. Hon bad att få träffa kungen och frågade efter den unge prins som en gång varit i Ungdomslandet. I drömmen hade hon märkt att han kysst henne och sedan dess hade hon aldrig kunnat drömma om något annat.
— Jo, sade kungen, där har de varit båda två, och så skickade han efter sina äldsta söner. Prinsessan bredde då ut en matta som var sammanknuten i hörnen och bad bröderna att lösa upp den. De kämpade länge och väl, men kunde inte få till det. Då vände sig prinsessan till kungen och sade att ingen av dem var den rätta prinsen, för de hade aldrig varit i Ungdomslandet. Hon bad att få träffa ännu en prins och gav sig inte förrän kungen berättade att han hade haft en son till, men att denne var död sedan länge. Prinsessan ville då gärna veta vad som hade hänt och kungen erkände hela historien för henne.
— Då måste ni riva tornet, sade prinsessan och eftersom hon var så påstridig kunde kungen inte annat än lyda hennes råd. Så fann man den inmurade prinsen livs levande, sittande i de finaste prinskläder och välmående på alla sätt. Prinsessan gick in till honom och bredde ånyo ut sin matta och han löste ut knutarna utan problem.
— Du är den rätte, för bara den som varit i Ungdomslandet kan lösa uppgiften, svarade hon. Sedan tog hon prinsen i handen och förde honom med sig tillbaka till Ungdomslandet. Där levde de sedan lyckliga och eftersom de kunde dricka ur ungdomens källa närhelst de önskade, så lever de ännu.
Folktrons väsen, som älvor och vättar, kunde ibland ta gestalt av insekter. Därför fanns det insekter som var fredade och skulle behandlas med respekt. En av dessa var tordyveln. Den kallades även ”torbagge” och fick en del av sin mystiska glans genom att särskilda krafter tillskrevs allt som kunde förknippas med asaguden Tor.
Inom folktron var tordyveln en lyckobringare. Den som hjälpte en tordyvel som hamnat på rygg skulle få tio synder förlåtna. Tordyvlar tillhörde också de insekter som kunde fungera som spiritus, det vill säga ett magiskt väsen med förmåga att dra rikedom till sin ägare. Eftersom tordyveln inte fick skadas har dess användning inom folkmedicinen varit begränsad, men det finns uppgifter om att torkad tordyvel använts mot förstoppning.
Med hjälp av tordyveln kunde man få insikter om den kommande vårsådden. Om den första tordyveln kom flygande med fart skulle vårarbetet gå snabbt och smidigt. Hade den löss mellan frambenen var det viktigt att påbörja sådden tidigt, medan löss mellan bakbenen betydde att man borde vänta. Så högt som tordyveln flög skulle säden växa.
I populärkulturen har mystiken kring tordyveln plockats upp i Maria Gripes ungdomsbok Tordyveln flyger i skymningen, där tordyveln fungerar som en budbärare som vägleder tre barn till lösningen av ett förborgat mysterium.
–
Tryckta källor:
Nicolovius (original 1847, nyutgåva 1957), Folklivet i Skytts härad vid början av 1800-talet, Bonniers
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Bokförlaget Semic
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
De grundläggande värden som främjat framväxten av en stark öppen demokrati, jämställdhet och tillitsbaserade välfärdssystem har märkligt nog utgjort en gynnsam grogrund för auktoritära och intoleranta idéströmningar. Det är en slags frihetens paradox att den också tillåter ofria ideal att breda ut sig.
Detta har försatt oss i ett läge där vi återkommande gör avkall på den frihet och öppenhet som format vårt land för att kunna bekämpa fusk, kriminalitet, extremism och förtryck. Det är en svår balansakt vi utövar när hårdare tag, mer kontroll och tydligare krav alltmer begränsar friheten – i syfte att försvara den.
– Elisabet Lann och Liza-Maria Norlin
En debattartikel där ovanstående citat ingår finns att läsa här:
Fågelsjö gammelgård — eller ”Bortom Åa”, som den också kallas — är en avskild gårdsmiljö i gränstrakterna mellan Dalarna, Hälsingland och Härjedalen. En å skiljer den från resten av byn, vilket inspirerat till namnet. Gården är ett karakteristiskt exempel på ett välbärgat bondehem från 1800-talet och är ett av sju hemman som upptagits på Unesco:s världsarvslista för att representera hälsingegårdarna. Unikt för Bortom Åa är att ett äldre bostadshus bevarats intakt med all inredning, vilket ger dagens besökare möjlighet att träda rakt in i dåtidens vardag.
Bortom Åas historia går tillbaka till 1600-talet, då områdets vidsträckta skogar koloniserades av inflyttande finska nybyggare, framför allt svedjebrukare från Savolax. 1679 grundades Bortom Åa av Sigrid Markusson, vars farfar tillhörde denna grupp. Livet i de så kallade finnskogarna var ofta slitsamt och fattigt, men med tiden växte välståndet. På Bortom Åa kompletterades inkomsterna från jordbruk, skog och jakt med en särskilt lönsam verksamhet: 1785 etablerades en framgångsrik bössmedja som bidrog till att göra gården till en av områdets rikaste. Ägarna var läs- och skrivkunniga och familjen fick en framträdande position i bylivet.
Bortom Åa förblev i samma släkts ägo i sju generationer. Varje släktled satte sin prägel på husen, men mycket bevarades också över generationsgränserna. De interiörer som finns kvar idag utformades till stor del under smeden och storbonden Jonas Olssons (1832-1895) tid. Det är också tack vare honom som Bortom Åas historia är ovanligt väldokumenterad. Han förde dagbok under en stor del av sitt liv, skrev många brev och såg till att olika dokument bevarades i gårdens arkiv.
Dagligstugan. Foto: privat
Jonas Olsson och hans hustru fick fem barn, men bara dottern Kristina levde till vuxen ålder. 1887, då hon var 18 år gammal, gifte hon sig med sin syssling Mårten Persson. På Bortom Åa drev han diversehandel och blev en aktad man i byn. Tillsammans kom Kristina och Mårten att fatta beslut som blev avgörande för Bortom Åas framtid. De närde en kärlek till ”gammalt och fornt” och var noga med att spara inventarier och redskap, men samtidigt drömde de om en modernare livsstil. 1910 lät de färdigställa en bekväm villa på gården med inspiration från släkt i Amerika. Det så kallade ”Amerikahuset” blev sedan deras bostad och inreddes med nya möbler och husgeråd. Den äldre mangårdsbyggnaden lämnades som den var, med alla föremål kvar på sina ursprungliga platser.
Kristina stod i enlighet med sin fars önskemål som ensam ägare till gården livet ut. Hon saknade arvingar och valde att vid sin död 1943 testamentera gården till Los kommun som kulturminne. Sedan dess har gården fungerat som hembygds- och kursgård.
Bortom Åa består av totalt 13 byggnader, som representerar byggnadstraditioner från flera sekler. Av särskilt intresse är förstås den gamla mangårdsbyggnaden, klädd med stående träpanel och målad med röd slamfärg. In i huset leder en rikt dekorerad förstukvist med en bred dubbeldörr, som byggdes till ett bröllop 1821 och bär såväl årtal som brudparets namn. Interiören utgörs helt av 1800-talets originalinventarier. I dagligstugan, vars slitage vittnar om dess plats i tidigare generationers vardagsliv, ligger husgeråd och andra utensilier kvar på bord och hyllor.
På bottenvåningen finns husets äldsta festsal. Här pryds väggarna av blomstermotiv och över dörrarna finns målade landskap. En av bilderna skildrar den dåvarande kronprinsen Karl Johan i en vagn flankerad av soldater. Målerierna har en säregen stil, som inte är typisk för varken dalmålning eller hälsingemålning. Konstnären är okänd.
Feststugan på nedervåningen. Foto: privat
Husets andra festsal, herrstugan på övervåningen, dekorerades 1856 av målaren Bäck Anders Hansson från Dalarna. Motiven utgörs av blomstermålerier i målade ramar, vilket var typiskt för dalmåleriet vid denna tid. Snickerierna bryter av med en intensivt blå färg. Intill finns tre mindre sängkammare, som inreddes 1863 genom att ett större rum delades upp. Dessförinnan sov gästerna tillsammans i stora sängstugor.
På gårdstunet finns ytterligare tolv byggnader, inklusive ”Amerikahuset”. I öst ligger den fullt utrustade bössmedjan kvar och på västra delen av gårdsplanen står den stora ladugården. Därutöver finns en länga med förrådsbodar, bagarstuga, drängstuga, en loftbod i två våningar samt trösklogar. Några av byggnaderna är daterade till 1700-talet. En bit från boningshusen ligger härbret, gårdens matförråd från omkring 1820. Det har en mycket speciell låskonstruktion med sju olika lås, som täcker hela dörrens insida. För att låsa upp krävs flera nycklar och tio olika handgrepp. Det var ägaren Jonas Olsson själv som smidde låsanordningen 1860.
Dörren in till visthusboden med den komplicerade låsanordningen. Foto: privat
Att äldre bondgårdar lämnats intakta är mycket sällsynt och Bortom Åa är idag ett av Sveriges bäst bevarade bondehem från 1800-talet. Gården är en ovärderlig källa till kunskap om byggnadsskick, hushåll, hantverkstekniker och folkkonst från denna tid. Bortom Åa är också den enda av världsarvsgårdarna som inte är privatägd. Driften sköts av Fågelsjö Hembygdsförening, som ordnar guidade visningar under sommarhalvåret. Ibland arrangeras kurser i växtfärgning, vapensmide, stickning och nålbindning. I ”Amerikahuset” finns kafé och hantverksbutik.
–
Tryckta källor:
Världsarvet hälsingegårdar. Häfte utgivet av Länsstyrelsen Gävleborg 2018.
Familj efter dop1954. Foto: Anders Karlsson (CC BY 4.0). Mer information om bilden hittar du här.
Att få barn är för många en av livets största och mest omvälvande händelser. I århundraden har dopet varit ett sätt att välkomna det nya barnet — både i religiös och social bemärkelse. Med rötter i kristen tro, folktro och familjetraditioner är dopet en högtidsdag med stark kulturell förankring. Följ med på en resa genom doptraditionens tusenåriga svenska historia!
Dopets religiösa funktion är att markera tillhörighet i den kristna gemenskapen. Till Sverige kom dopet i samband med övergången från asatro till kristendom. Dopsederna har skiftat genom tiderna, men barndop i späd ålder har varit normen i flera århundraden. I äldre tid var det också i samband med dopet som barnets namn stadfästes.
Förr ville man gärna få barnet döpt så snart som möjligt för att skydda det mot ont. Så länge barnet var odöpt kunde onda krafter och oknytt göra det illa. Fram till dopet lät man ljus brinna i stugan nätterna igenom och lade föremål av stål i vaggan som skyddsmedel. Eftersom spädbarnsdödligheten var hög fanns också en rädsla för att barnet skulle dö ”hedet” — och då inte komma in i himlen. Enligt 1686 års kyrkolag skulle barnet döpas senast åtta dagar efter födseln. Föräldrarna var oftast inte närvarande under dopceremonin; istället var det noga utvalda faddrar som tog hand om barnet och såg till att det blev döpt.
I det gamla bondesamhället förknippades dopet med mycket folktro. Vanligen ägde det rum första söndagen efter födseln, men skrockfulla föreställningar kunde påverka valet av dopdag. Den trettonde varje månad ansågs olämplig och i delar av landet betraktades vissa veckodagar som ogynnsamma. Namnet valdes efter någon framstående person i släkten (dock inte någon som fortfarande levde!) för att personens goda egenskaper skulle föras vidare. Det var viktigt att namnet hemlighölls fram till dopdagen, annars kunde troll och andra övernaturliga väsen få makt över barnet. Dopvattnet ansågs ha magiska egenskaper och kunde användas till att bota sjukdom. Efter dopet ordnades fest (”barnsöl”, ”dopöl” eller ”dopgille”) för att tacka faddrarna och fira den nya familjemedlemmen.
Under tidig katolsk tid innebar dopet att hela barnet doppades i vatten, vilket förklarar varför dopfuntarna från denna tid är stora och djupa. Först efter dopet ikläddes barnet en vit dopskrud som tecken på renhet. Vårt kalla klimat gjorde dock att man snart övergick till att endast hälla dopvatten på barnets huvud. Det blev då vanligt att barnet fick bära ett vitt kläde eller en kolt under hela akten. På 1600-talet, barockens tidevarv, fick barnet istället praktfulla kläder med mycket utsmyckningar eller lades i en färgglad doppåse. På 1800-talet kom sedan de långa, vita dopklänningar som ofta används än idag. I vissa familjer har en dopklänning gått i arv i flera led och ibland har barnens namn broderats på tyget — något som skapar samhörighet över generationsgränserna.
Färgstark doppåse från 1800-talet. Foto: Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0). Mer information om bilden hittar du här.
I modern tid ser dopceremonin delvis annorlunda ut än förr, även om många av grundelementen består. Dagens dop kan antingen vara en del av söndagens gudstjänst eller utformas som en egen dopgudstjänst. Själva dopakten följer en särskild ordning med klockringning, bön, psalmsång och bibelläsning. Prästen öser vatten på barnets huvud och välkomnar sedan den döpte till kristendomen. Det är vanligt att barnet får ett dopljus eller något annat dopminne av församlingen. Efter ceremonin väljer många familjer att bjuda in till dopfest i hemmet eller en församlingslokal, där släkt och vänner brukar överlämna dopgåvor till barnet.
I vår tid har dopets religiösa betydelse tonats ner och det är inte längre självklart att låta döpa sitt barn. Istället för att vara ett vedertaget handlingsmönster har dopet blivit ett aktivt val. Av de barn som föds i Sverige idag döps omkring 40%. Det vanligaste motivet är att dopet ses som en fin tradition och som ett sätt att välkomna barnet till livet. Dopet kan också ses som en namngivningsceremoni. Att låta döpa sitt barn av enbart religiösa skäl är inte längre vanligt, men oavsett anledning är dopet fortfarande en stund som rymmer högtidlighet, närhet och mening.
–
Tryckta källor:
Beckman, Birger; Berg, Gösta et al (1948), Det glada Sverige. Våra fester och högtider genom tiderna, Natur och Kultur
Foto: Stig Olsson, 1968. Mer information om bilden hittar du här.
Alla kulturer förändras. Så har det varit i alla tider, men sällan har det gått så fort som nu. Nedärvda livsmönster bryts av teknologiska framsteg, gamla traditioner bleknar när de tappar sitt sammanhang och nya sedvänjor växer fram i den moderna livsstilens spår. Ibland speglar utvecklingen en idéhistorisk rörelse; när vi slutar tro på hustomtar, Gud eller besvärjelser behöver vi inte längre ta hänsyn till dem och ge dem plats i våra liv. Men vad fyller vi tomrummet med när det gamla tappat sin förankring och blivit oviktigt? Vilka är vi, när traditionens länkar bryts?
I Sverige har kulturen under århundraden formats och präglats av tre faktorer: religionen, folktron och det hårda klimatet. Här har människor tvingats slita hårt, samarbeta och planera för att kunna överleva. Det var nödvändigt att lägga upp förråd för att klara vintern. Den korta odlingsperioden var fylld av slit, det var viktigt att årets sysslor utfördes i rätt tid och om åkern stod förfrusen långt in på våren kunde grannen vara den enda livlinan — under förutsättning att grannen själv fick hjälp när han råkade i nöd. Religionen gav livet en moralisk riktning och fungerade som rättesnöre. Gud och religiösa berättelser fanns närvarande i högtiderna. Samtidigt blomstrade folktron och vardagen genomsyrades av skrockfulla föreställningar som krävde offer och riter. Skogens många väsen lurade i skuggorna och den magiska världen riskerade ständigt att bryta in i människors liv.
För Sveriges del befinner sig den kulturella utvecklingen nu i ett slags brytningstid. Av grunderna för vår kultur återstår bara spillror. Årstidsväxlingarna gör inte längre så stora avtryck i våra liv. Nätverket mellan människor har ersatts av en anonym välfärdsstat, som vi alla förväntas bidra till. Skogens väsen har förpassats till sagornas värld — de fascinerar, men kräver inget av oss och kostar oss inget. När vi firar jul vilar Jesusbarnet på strå i krubban, men julens centrum finns någon annanstans. Bröllop och dop firas i kyrkan, men inte av trosskäl, utan för att det är så man gör.
Vi lever idag i en sekulär kultur, där många av traditionerna i grunden är religiösa och färgade av förmodern folklore. Vårt kulturarv bygger på tankar och föreställningar som inte längre bär med sig samma allvar. Traditionernas djupare innebörd har försvunnit och ibland även kunskapen om vad de en gång betytt. Vi går till kyrkogården på allhelgona, tänder ljusen i adventsljusstaken och samlas kring valborgsmässoeldar; vi köper semlor, äter påskägg och bakar lussekatter vid speciella tidpunkter på året, men varför vet vi inte alltid. Ändå gör vi det. År efter år utförs samma ritualer i hem, skolor och på arbetsplatser, trots att den djupare meningen har bleknat bort.
Vi klamrar oss nu fast vid traditioner som blivit tomma skal. Ändå håller vi fast vid dem. Livsmönstren lever. Vi längtar efter julfriden, midsommardansen och kräftskivans glam. Kanske tror vi inte på den Gud som nämns i kyrkans texter och psalmer, men vi låter honom ändå vara med i några av livets vackraste stunder. Vårt sätt att hålla liv i gamla seder berättar mycket om människans behov av kulturell tillhörighet. Traditionen tar inte slut ens när vi inte längre förstår den — men den blir förstås bräcklig av att upplevas sakna djup.
Att känna behov av ett sammanhang är något djupt mänskligt. Vi behöver få ingå i en följd som för sedvänjor och kunskaper vidare. Vårt kulturarv är viktigt för att det säger oss något om vårat ursprung och om vilka vi är. Vår kultur växte inte fram i ett vakuum, utan är resultatet av de unika förutsättningar som funnits just här. Symboliken i våra gamla seder kan fortfarande tala till oss — och den berättar inte bara om det förgångna, utan också om vad våra förfäder ville förmedla till oss.
När vi tappar kontakten med kulturarvet går något värdefullt förlorat. Vi vet inte riktigt varifrån vi kommer, vad som är gemensamt eller vad vi är en del av. Utan förankring i tid, plats och historia blir det svårare att uppleva mening. Det blir också svårt att hantera både den sorg och glädje som livet oundvikligen bär med sig. Hur gör man egentligen för att leva? Hur förhåller vi oss till åldrande, död, kärlek, förluster och livet självt? Kulturen är inte längre en trygg stöttepelare att luta sig emot — där den förr gav tydliga svar blir vi nu lämnade utan karta i ett ingenmansland.
Om vi vårdar det arv vi har fått, kommer vi också att få något tillbaka. Även om vi har lämnat den trossfär som tidigare fyllde traditionerna med betydelse, kan vi fortfarande ge dem förankring och värde. Den viktigaste nyckeln är kunskap. Genom att förstå vårt kulturarv kan vi förstå något om våra förfäder, vår historia och oss själva. När handlingen inte bara är en tom ritual, utan bär med sig ett förflutet och en förklaring, blir den meningsfull. Då stärks länken mellan oss och alla de generationer som tidigare gjort samma sak; traditionen får ett djup, rottrådarna till det förflutna växer fram och vi får en plats i de led som löper både framåt och bakåt i tiden. Med kunskap om vad våra seder och traditioner en gång betytt kan vi också välja att ge dem en ny innebörd. Vi kan inlemma dem i vår moderna tid och göra dem relevanta idag. Men det kräver att vi reflekterar över dem, vad de har stått för och vad vi vill att de ska vara. I förlängningen handlar det om vilka kulturella gåvor vi vill överlämna till våra barn.
Människans lycka är inte frikopplad från hennes kultur. Kulturen är en gemenskap som erbjuder en existentiell och meningsskapande grund. Detta meningsskapande växer ur förståelse.
Kulturminnet 
