Jag höll tummarna för Spanien så knogarna vitnade. Och det gick hem. Vilken fantastisk match och vilken välförtjänt seger. Fotbollsfesten är över för den här gången. Lite vemodigt men det är ju bara två år kvar till nästa VM.

Mannen sover. Alva sitter på golvet i en hög av leksaker. Det är grejer överallt. Mitt i alltihop sitter jag och njuter av en underbar lördagsmiddag: En blodig biff, grillad sparris med riven parmesan, en tomatsallad och ett stort glas rödvin. Varm i kroppen efter att ha tillbringat dagen med min väninna A. A är en sån där person som man blir glad av. Som jag alltid blir lite klokare efter att ha träffat. Som jag tycker väldigt mycket om. Som det inte går att gömma sig för. Hon är en sån som ser rakt igenom. Det har hon gjort flera gånger och varje gång har jag tagit konsekvenserna av den där blåaste blåblicken.

– Kanske är jag tråkig nu, för att allt är så bra, trevar jag.

Ibland känns det så. När livet bara svävar på smultron och nyklippt sommargräs. Vad ska man då prata med vännerna om? Sen går det tre timmar och vi har ändå pratat. Om just det och annat. Nu ska vackra A på salsakväll på Grönan med knallröda läppar, knallröda naglar och knallröda blanka skor. Med svängande höfter och lockigt hår. Jag tror det kommer att bli en bra kväll.

Mannen ligger i en dagen-efter-hög i soffan. Jag går omkring i köket och skrockar nöjt över att det inte är jag som ligger med svidande ögon, hjärtklappning, illamående och huvudvärk. Alvas pappa ser på sin dotter som sitter på golvet och leker med sina klossar. Så tittar han upp mot mig:

– Du, är hon inte sötare än någonsin? Är hon inte det finaste som finns?

Mannens ögon glöder av dotterskärlek. Mitt hjärta glöder av kärlek till mannen. Jag älskar dig ännu mer för att du älskar henne så mycket.

Jag är lycklig. Det finns inget i mitt liv jag vill ha annorlunda just nu. Jag har fått det liv jag drömde om i så många år. Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och känner inte igen mig. Och just då, när jag sitter där med all min lycka i knät, kommer oron ibland över mig.

Tänk om det händer något?

Mannen är på krogen på fredagen. Jag vaknar och tittar på klockan. Snart tre. Ingen man hemma. Då väller den fram som en ångvält. Oron. Jag blir handsvettig, hjärtat bankar som en vilsen fågel i bröstet. Skärp dig, han kommer snart. Men vips har min livliga fantasi satt igång. Och vips har jag gått igenom rånmordet, mannens blodiga ansikte, begravningen som är så sorglig att jag nästan gråter där i sängen och mitt liv som ensamstående mamma och nästan-änka. (Nästan-änka eftersom vi inte är gifta än.) Jag har även hunnit med ett varv med gängmisshandel och mannen förlamad i rullstol som ett intressant alternativ. När jag inte står ut längre slänger jag mig på telefonen. Tänk om det hänt något?

– Hej. Mannens ölglada röst i telefonen.
Som i ett trollslag försvinner  all oro. Jag somnar gott med min lycka i famnen.

Jag har svårt att sätta stopp för orosfantasierna när de kommer. Stopp! säger jag högt till mig själv i ett försök att mota bort dem. Orosfantasierna innehåller nästan alltid ond bråd död. Alla har dött i min fantasi. Mamma. Pappa. Svärfar. Mina syskon. Mannens syskon. Och så mannen och dottern förstås. Ibland båda två. Jag ser den långa mörka kistan framför mig med den lilla vita bredvid. Då kommer tårarna. Så plågar jag mig själv en stund helt i onödan. För där i soffan sitter min fina man och där på golvet min ljuvliga dotter.

Jag är lycklig. Lycklig men med ett elakt bihang som nu och då gör sig påmint. Tänk om det händer något?

– Jag tror jag är en väldigt lätt person att leva med, nickar jag belåtet till en väninna över ett glas rödvin.
– Alltså, jag är ingen sån som gnäller över damm i hörnen, disk som inte är diskad, toalettlock som inte är nedfällda och sånt. Jag kommer verkligen aldrig att tjafsa med min blivande man om sådana triviala saker, fnyser singel-jag.

Uttalandet gjordes för kanske tio år sedan. På den tiden då jag hade behövt ett besök av programledarna för TV4:s Rent hus. Nu, ett decennium senare, står en kvinna som är annorlunda på många sätt i ett helt annat liv.

– Jag står inte ut med den här röran! Måste jag jämt vara den som plockar undan?
– Men… Alva måste ju få ha sina leksaker framme? försöker mannen.
– Jaha! JAHA! När leker hon med all disk som står i hela jävla köket?

Jag blir tokig på kläder som sticker upp ur lådor. På skåpsdörrar som inte är stängda. På tidningshögarna som växer i hallen. På dammiga hyllor. På kaffekoppar som lämnas här och var. På mina egna grejer som jag sprider som maskrosfrön över hela lägenheten.

Jag plockar å dammar å fejar vårt hem, jag donar å pysslar och grejar i vårt hem. En påhittad sång jag sjunger med hög stämma när jag efter noggrant kalkylerande räknat ut att städningen där hemma inte varit särskild jämställd den senaste tiden. Jag protesterar, sätter hälarna i backen som en tjurig barnunge, skäller som en arg hund på mannen. I sämsta fall blir vi rejält osams, i bästa fall ger han mig en kram, en kopp kaffe och en macka. Då brukar anfallet gå över. Men slutsatsen är ändå att vi har olika uppfattning om hur perfekt vårt hem ska vara.

– Kan vi inte bara mysa i soffan nu?
– Vet du, vi åker till Gotland imorgon och jag har ingen lust att komma hem till en lägenhet som ser ut som skit.
– Det måste väl inte vara helt perfekt när vi åker?
– Jo, det måste det! 
– Men jag tycker inte att det är så viktigt, varför ska det vara som du vill hela tiden?
– För att jag får ett sammanbrott om jag lämnar vårt hem så här.

– Suck.
– Suck. 

Det gäller att hitta en balans i hemmets ordning som båda kan vara hyfsat nöjda med. Det är inte lätt, det är verkligen inte lätt.

Alva på raukstranden med vita stenar i händerna. Alva som strilar soljummen gotlandssand mellan fingrar och tår. Alva med blåst i håret tjutandes av skratt på pappas axlar. Alva som glatt smaskar i sig laxpaté på den lilla fiskekrogen vid havet. Alva som gungar upp i himlen och smakar glass i Almedalsparken. Alva som sover eftermiddagslur med armarna om min hals. Älskade ljuvliga Alva. Inget kan vara bättre än en sommar med dig.

Imorgon åker Alva till Gotland för att hälsa på söta Neo en vecka. Bloggen får vila till vi kommer tillbaka. Jag vill passa på att önska er alla en riktigt rolig och solig midsommar. Bilden är tagen på den gräsmatta ute i skärgården där vi ska bli man och hustru nästa sommar.

Alvas mormor har åkt tillbaka till västkusten men dotterns morfar är kvar en natt till. Jag kikar i kylskåpet efter något att bjuda på till kvällsmat. På en hylla hittar jag en påse med körsbär.
– Har ni köpt körsbär? Dom kan vi ju äta upp.
– Mamma har nog köpt dom då, det är inte jag, säger pappa.
Jag häller upp körsbären i en skål.
– Du pappa, det ligger kanelbullar här också. Vill du ta med dem som fika imorgon när du åker?
Jag sätter mig i soffan och hugger in på körsbären.
– De är jättegoda! Smaka.

Jag tittar upp på min pappa som i sin tur tittar på sin svärson. När jag låter ögonen vandra från pappa till mannen inser jag att något är på tok. Det är min födelsedag imorgon och plötsligt trillar poletten ner. Varje födelsedag får jag alltid en fin frukost på sängen. Och jag har just börjat smaska i mig mina födelsedagskörsbär och gett bort mina födelsedagsbullar.

Oj då.

Det är dagen efter ett makalöst bröllop. Så mycket kärlek! Gästerna bjuds på frukost i Bull-August trädgård. Jag är en riktig frukostmänniska. Frukosten är en helig stund, jag skulle aldrig komma på tanken att hoppa över en frukost. Den här morgonen bjuds jag på mina drömmars frukost, komponerad av brudparets familjer:

Hemlagad müsli med yoghurt och svenska jordgubbar, fat som dignar av italienska korvar och ostar hemtransporterade av brudens faster som bor utanför Milano, hembakat bröd, vackert upplagt frukt och grönt, hembakade hallongrottor och kanelbullar och ovanpå alltihop våfflor med grädde och sylt. Jag fokuserar på müslin, ostarna och ett oräknerligt antal salamiskivor. Bruden själv ställer sig framför frukostbordet och säger lyckligt:
– Jag tror att jag bara ska äta hallongrottor till frukost! 

På lördagen ska mannen och jag på bröllop i skärgården. Vi ska övernatta. För första gången ska vi lämna Alva över natten. Min mamma och pappa reser upp från västkusten för att passa sitt barnbarn.

På fredagkvällen känns pannan varm. Jag tar tempen. 38,8 grader. Alva har inte haft feber sen i februari. Men just som vi ska iväg på kalas är det tydligen dags igen. Natten går och febern består. Men eftersom det inte är så hög feber, allmäntillståndet inte är särskilt påverkat och mormor och morfar är vana vid små barn bestämmer vi oss för att åka ändå.

Morgonen efter bröllopet ringer jag mamma. Natten har varit orolig. Dottern har varit som en ugn. När vi kommer hem lägger jag mig och vilar med Alva tätt intill. Vi sover i nästan två timmar. När vi vaknar är den lilla barnkroppen så varm att det nästan bränns. 40,5 grader. Jag ringer vårdguiden. Lugn bara lugn. En alvedon och en timme senare har febern bara gått ner en grad. Mannen får åka till jourapoteket för andra gången inom loppet av ett par timmar och köpa ipren.

Nu hoppas jag innerligt att iprenen biter och att dottern blir frisk till onsdag då vi far till Gotland.

Mannen och jag röjer i vindförrådet. Min mamma passar Alva. Vi slänger i grovsoporna. Lägger i lådor för att skänka till Emmaus. Rensar, sorterar, flyttar om. Dessutom lägger vi saker i lådor som vi märker med Sommarstugan. Det blir totalt fyra flyttkartonger, några stolar, en grill och lite annat som hamnar i sommarstugehörnet på vinden. Det verkar ju väldigt bra alltihop. Problemet är bara att vi inte har någon sommarstuga.

I should be so lucky, lucky, lucky, lucky. Mannen och jag står upp och hoppar i Globen tillsammans med 8500 andra konsertbesökare. Den gamla åttitalsdängan avslutar en spektakulär Kylie Minouge-konsert. Under 2,5 timme har det varit en show utan dess like. Anders Nunstedt på Expressen beskriver det bättre än jag:

…Kylie seglar in på ett jättelikt silverkranium, fem meter upp i luften, medan hon framför ”Like a drug”. Det är en specialeffekt som kan bli en klassiker i stil med U2:s en gång så berömda discocitron.
Lägg till åtta inoljade matroser, dansande robotar, cheerleadernummer och en tropisk bar komplett med palmer och plymer och ni förstår var ambitionen ligger. Skyhögt!

Den allra sista låten är en långsam ballad. Mannen och jag står med armarna om varandra och plötsligt känns det som på discot i nian när jag fick dansa tryckare med klassens snygging. Vilken kväll!

Ja jäklar vad kul det är med fotboll!

Uppdaterad: Mannen och jag har tittat på alla matcher. 18.00-matchen med ett öga på dottern som leker på golvet eller sitter i knät och utför sin nya favoritsysselsättning: Att riva mamma i ansiktet. 20.30-matchen med Alva sovandes i sin säng och mamman sovandes den sista kvarten. När Sverige spelar sitter jag dock klarvaken med pirr i magen. Som vi har längtat efter detta! Och så gör dessutom mannen med världens största leende mål. Vi håller in ett skrik och tjoande och high-fivar i luften för att inte väcka dottern. Det är lite annorlunda jämfört med förra EM då vi satt ute på olika barer tillsammans med hundratals andra. Men det är kul ändå. Riktigt kul.

Året är 1995. Jag befinner mig på ett torg i Málaga i södra Spanien iförd en lånad flamencoklänning. Tonerna av spanska rytmer fyller luften. Överallt trängs spanjorskor och spanjorer i eldig sevillanas, en variant av flamenco. De färgglada klänningarna fladdrar. De vackert uppsatta håren är dekorerade med spännen och blommor. Männen har svarta dräkter med vita skjortor. Här och var kommer de ridande på utsmyckade hästar, ibland med en dam framför sig. I barerna som kantar de dekorerade gatorna serveras Málaga dulce, ett lokalt vitt vin med smak som påminner om sherry. Det är feria, årets stora fest som pågår dag som natt i en hel vecka. Flera miljoner människor besöker staden för att delta i festligheterna. Mitt i trängseln står jag och hoppas. Hoppas att det inte är sista gången jag får uppleva den här folkfesten.

Tretton år senare. Jag har just bokat en fyra dagars resa till mannen och mig. I augusti lämnar vi Alva med mormor och morfar och åker till ferian i Málaga. Vi ska bo på fyrstjärnigt hotell och delta i festligheterna. En makalös avslutning på min långa föräldraledighet.

Det är dags att köpa ny bilbarnstol.

– Jag har en stol ni kan få köpa, säger min goda vän A.
A åker hela vägen från Södertälje och lämnar stolen så att vi kan prova. Det är en alldeles utmärkt stol men modellen har några år på nacken. Givetvis visar det sig när vi jämför med senaste modellen i barnsäkerhetsaffären att den nya passar mycket bättre i våran bil. (Som även den köptes sprillans ny förra året). Det blir ingen begagnad bilbarnstol, det blir en ny. När vi ändå är i barnaffären passar vi även på att köpa en ny resesäng som vi bestämt att vi skulle köpa begagnad på Blocket.

Allt dottern har är sprillans nytt förutom några få saker som vi fått ärva. Jag vet inte hur det går till. Mannen och jag har ambitionen att vi ska vara lite sparsamma och miljövänliga och köpa åtminstone en del av Alvas grejer begagnat. Men vi misslyckas alltid. 

– En sommarpresent.
Mannen håller fram en skiva.

Jag skulle blivit glad även om skivan var dålig eftersom skivomslaget är så snyggt. Men innehållet får dessutom hela kroppen att vibrera av sommar. Köp

.

.

.

.

Jeansen har legat i garderoben i två veckor. I två veckor har jag haft kjol eller klänning varje dag. Ett tecken så säkert som något. Det är sommar.

Vi är i vår park. Jag ligger i bikini. Alva sitter naken i skuggan efter att ha invigt sina nya badkläder i den nyrenoverade plaskdammen. Massor av lyckliga plask! Mannen sitter på en handduk bredvid dottern. Det är fullt med folk i parken och fullt med barn i dammen. Solen värmer som i Spanien. Hela känslan är som i Spanien. Nä. Det går banne mig inte att ha det bättre än så här. 

I det rum som ska bli Alvas har vi haft kombinerat gästrum och datarum/kontor. Snart finns det inte längre utrymme för vare sig det ena eller det andra. Mannen har en stor dator, en stor datorskärm, högtalare, trådlöst tangentbord, trådlöst internetmackapär  och en miljon sladdar som han hävdar att vi nu måste ha i vardagsrummet. Mitt första, och mycket bestämda svar, är: Aldrig i helvete. Så tjafsar och kivas vi ett tag. Sen blir vi kreativa istället.

Resultatet ser ni på bilden. Ett IKEA-vitrinskåp från Billyserien i samma stil som våra bokhyllor. Glasdörrarna har klätts in med Kristina Isolas vackra tyg Metsänväki för Marimekko. Bakom dörrarna ryms alla mannens datagrejer. Som grädde på moset kan vi nu vara i samma rum när jag kollar på TV eller ligger i soffan och läser och mannen spelar nätpoker. En lyckad kompromiss!

Alva och jag väcker mannen. Dottern kravlar modevisning i sängen i sina nya rosa-röda heltäckande badkläder från Panos Emporio. Hon tittar glatt på sin far och utbrister:
– Pa-pa!

Mannen och jag blir lika exalterade varje gång hon säger pa-pa eller ma-ma. Hörde du, hörde du, hon kan, hon kan säga mamma och pappa!

– Var är mamma? frågar jag förväntansfullt.
Lika glatt pekar dottern i taket. Var är lampan?-övningarna har satt sina spår. 

Första gången jag träffade mannens kusins pojkvän Stefan var på min svägerskas fyrtioårsfest. Vi stod i köket och diskuterade klimatfrågan länge och väl. Jag hade jobbat med kommunikation kring frågan i några år, Stefan var nyfrälst efter att ha sett Al Gores film En obekväm sanning. Redan då fick jag intrycket av en väldigt engagerad person.

Imorse såg jag Stefans ansikte på framsidan av DN. Han har blivit utvald att representera en av åtta trender i Sverige inför nationaldagen. Trenden Stefan representerar är naturligtvis att engagera sig i klimatfrågan. Han driver bloggen I elfte timmen. Besök den gärna!

Jag får ofta idéer. Idéer i allmänhet, inredningsidéer i synnerhet. Men minnet räcker inte till för att spara dem alla, de glider iväg och försvinner. Jag famlar efter dem men de har irrat sig iväg någonstans djupt nere i hjärnans avkrokar. Nu har jag köpt en vacker anteckningsbok där jag ska skriva ner alla bra idéer. Så sitter jag med den första blanka sidan och pennan i högsta hugg. Då. Idétorka. Jag kommer inte på en enda grej att skriva ner. Sen jag köpte den där boken har jag skrivit upp två saker.

Det är inte första gången jag köper en ny, fin, oftast dyr bok där allt ska komma på pränt. Det har passerat ett antal sådana böcker genom åren som alla i slutändan gapat tomma. Det måste vara någonting med vackra pärmar och blanka blad som får min hjärna att krympa.

Vi har inte framkallat kort sedan december. Nu sitter jag och väljer ut best of Alva och lägger i en mapp för framkallning.

– Jag tänkte göra en förstoring på en av bilderna, vill du vara med och välja?
– Ok, svarar mannen.

Vi bläddrar igenom alla bilder. Det är många. Över hundra stycken.
– Vilken tycker du vi ska ta?
Mannen ser bekymrad ut.
– Alltså. Vad svårt. Jag vet inte om jag tycker så för att det är vår dotter… men hon är ju väldigt söt på alla bilderna.

Pappas prinsessa. Jag lider redan med mannen när jag tänker på att en stilig prins en dag ska komma och sno åt sig prinsessan och halva kungariket.

Uppladdningen pågår inför EM. Mannen och jag har längtat i flera månader. Nu sitter vi i soffan. Det är EM-magasin på TV4. Jag sitter med datorn i knät för att skriva dagens blogginlägg, ett öra följer magasinet på TV.

Mannen: Sluta blogga nu, vi kollar ju EM-magasinet.
Jag: Jag ska bara skriva dagens inlägg.
Mannen: Men det är ju uppladdning nu, du måste ju vara med!
Jag: Ja, ja, jag ska, jag ska bara skriva klart.
Mannen: Ja, men KOLLA nu då, det är ju målkavalkad med Henke Larsson.
Jag: Ja, ja, jag ser.
Mannen: Det gör du ju inte, du håller ju på med den där bloggen.
Jag (bestämt): Älskling, jag ska bara skriva klart, jag ÄR med.
Mannen: Du vet ju det där med känslor, man kan inte känna fel och nu KÄNNER jag att du INTE är med.
Jag: Suck.

Så nu får datorn vila resten av kvällen för min älskade mans skull. 

Vi har varit på picknick i parken. Nu sover Alva sin eftermiddagslur. Jag kikar på henne där hon ligger i sängen. Hon luktar solkräm. På lår, rumpa och lakan syns grässtrån här och där. Håret är fuktigt i nacken. Vilket litet sommarbarn!

På måndag är det invigning av den nyrenoverade plaskdammen i vår park. Men Alva tjuvinvigde den redan idag. Först trevande med sina små fötter i vattnet. Usch! Först var det läskigt. Sen småplaskande med tårna. Därefter åkte byxor och blöja av och dottern fick sitta på rumpan i det grunda vattnet och plaska med händerna. Vilken lycka!