Imorgon åker jag på spa med en av mina bästa vänner. Från 11.00 på förmiddagen till 16.30 på kvällen är det bara vi två på Njuta spa. Massage, ansiktbehandling, långlunch, privat spabad med utsikt mot Djurgården. Njuta var ordet!

Mannen är förkyld och lite muttrig. Jag tar med mig Alva till Junibacken. Det är första gången dottern besöker Astrid Lindgren-land på Djurgården. Det börjar i tårar. Alva beter sig som en sydeuropé och vägrar att stå i kö. Arg som ett bi med tårarna sprutande slingrar hon sig ur mammas famn och kilar kvickt längst fram i kön. Jag hämtar tillbaka henne. Hon spottar och fräser som en liten vildkatt. Krånglar sig ur famnen igen. Ursäkta, ursäkta! säger jag till den långa kön där alla står i raka led på ett mycket svenskt vis.

Väl inne på Junibacken förbyts det argsinta i glädjetjut. Dottern rusar genom Elsa Beskow-land. Klättar över mossa, svampar och ner för rutschkanan. Hon lagar mat en lång stund i Pippis kök i Villa Villerkulla. Slamrar med kastruller, vispar med slevar. Hon kryper in och ut ur dörrar och fönster. Sen tar hon en snabb lov över det väldiga golvet framför villan och fortsätter ner i en grop med jättelika byggklossar. 

Till lunch bjuds det på pannkaka och muffins. Mamman, som håller bröllopsdiet, tittar avundsjukt på dotterns mat och tuggar på några salladsblad som kostar 90 kronor. Efter maten är det dags för Pippi-pjäs framför Villa Villerkulla. Alla barn ska sitta stilla på golvet och titta. Dottern är för liten, hon vill springa fram och titta på Pippi. Jag tar Alva under armen, går till den jättelika spendera-alla-pengar-på-astrid-lindgren-prylar-till-tjatiga-barn-affären och köper en Pippidocka till dottern. Alva strålar och håller dockan hårt i famnen medan vi avslutar besöket på Junibacken i sagotåget. Dottern sitter stilla hela resan, rak i ryggen och storögt tittande när vi passerar uppbyggda sagolandskap med Madicken, Emil, Karlsson på taket, Nils Karlsson Pyssling, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta.

Jag lägger Alva i vagnen. Hon somnar på två minuter med armarna om sin nya docka. Junibacken var en succé och jag kommer definitivt att få användning för årskortet jag just köpt.

Då för länge sedan.

Aldrig,
i alla de drömmar jag hade,
hade jag vågat hoppas på dig.

Hostan ger sig inte. Fördelen med att vara hemma när man inte är helt utslagen är att jag i sakta mak hunnit göra sådant som jag annars aldrig hinner. Välja ur och beställa kort från midsommar fram till nu. Tog en halv dag. Städa och rensa i badrumsskåpet. Sortera in alla räkningar i pärmen. Har inte blivit gjort sedan i somras. Rensa ur kläder och packa ihop till klädinsamlingen. Sådana feng shui-saker som får mig att inse att några dagars ledigt per termin för att samla ihop sitt hem och sitt liv inte är så dumt. Även om det inte behöver vara förknippat med sjukdom.

Alldeles nyligen utnämnde jag mig själv till republikan. Tidigare har jag inte tagit ställning av det enkla skälet att jag inte brytt mig så mycket. Men lagom till frackbröllopet vi var på förra helgen fick jag frågan av toastmadame vilken kung jag gillade mest. De skulle använda svaret på bland annat den frågan för att introducera talarna. Vilken kung jag gillar? Det är ju störtfånigt med hela kungagrejen. Nu tar jag ställning. Avskaffa kungahuset. Jag är republikan! Jajamen!

Som i ett trollslag har allt förändras. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande är hemma sjuk så att jag kan följa kronprinsessans och Daniel Westlings förväntade förlovning. Det kommer att bli ett mediafrosseri utan dess like i allt från historik kring det blivande brudparet till bröllopstårtan in i detalj. För att inte tala om klänningen!

Jag är inte längre republikan. Jag är rojalist! Åtminstone till detta makalösa, stundande kungliga bröllop förpassats till historieböckerna. Då ska jag tänka över mitt ställningstagande igen.

Om dryga tre månader är det dags. Då gifter jag mig med kärleken i mitt liv. Den här bloggen kommer nog att få en släng av bröllopsblogg framöver. Inget får ju egentligen visas upp i förväg, men brudskorna är jag ju ändå tvungen att trava omkring i här hemma om kvällarna för att inte få skoskav. Det lutar åt de här. Nio centimeter hög klack. Ska beställas från England. Vad tror ni?

Alva har börjat med en ny kvällsritual. Det börjar med att hon lägger sitt Puhgosedjur på kudden och försöker stoppa nappen i Puhs mun. När det inte går lägger hon nappen bredvid istället. Därefter kommer ett uppfordrande Maaaamma! och Tää! vilket betyder att jag ska lägga täcket över Puh. Sen böjer sig dottern fram och pussar Puh upprepade gånger och vinkar god natt varpå hon börjar kravla sig ur sängen för att avlägsna sig ur sovrummet.

När jag bestämt lyfter tillbaka vår ett och ett halv-åring till sängen, som de senaste veckorna börjat få riktiga kvällsuddarvanor, gråter Alva olyckligt. Efter ett tag lugnar hon sig och då är det dags igen: Puh på kudden, nappen bredvid, Mamma!, Tää!, massor av pussar på garnnosen, vinka hej då och snabb som en blixt ner till sängens fotända. Budskapet är tydligt: Det där gosedjuret kan sova om du så gärna vill att nån ska sova men jag tänker då rakt inte!

H&M:s Home-kollektion är äntligen till försäljning på nätet. Jag blev helt exhalterad när jag såg att det fanns massor av saker i mina inredningsfärger svart, vitt och grönt. Jag har lagt in en STOR beställning.

Alva pekar på sig själv. Lala! Hon pekar på foton av sig själv. Lala! Dottern har nyligen börjat säga sitt eget namn på sitt eget vis. Mannen och jag ackompanjerar varje Lala! med ett Åååååå så gulligt! För det är verkligen bedårande när ett barn upptäcker sitt namn.

Det snöar utanför fönstret. Stora, vackra flingor virvlar genom luften. Det var ju så här det skulle vara på julafton. Nu njuter jag inte alls. Jag är outsägligt vintertrött, näsan är fnasig och röd av förkylning, hostan vill inte släppa. Min själ längtar efter vårvindar, sol i nacken, krispiga gröna löv, bara fötter mot gräset, glittrande vatten i Riddarfjärden. 

Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden, 
nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden. 
Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada. 
Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada. 
Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten: 
Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten.
                                                  August Strindberg 

– Mamma! Pekar på mig.
– Pappa! Pekar på mannen.
– Jam! Pekar på katten.
– Lala! Pekar på sig själv. 

Dottern har koll på hela familjen.

Apa = Popa
Alva = Lala
Dagis = Dåkis
Fot =Tot
Mormor = Moj
Morfar = Moj
Farfar=Baj

K och jag har arrangerat storytellingmöten för en kund i Malmö hela veckan. Båda har lyckats bli riktigt sjuka. Knallförkylda med en hosta som får bröstet att explodera och feber som kommer och går. I eftermiddag sitter det sista förväntansfulla gänget och väntar på oss. Som kommer att stå där på scenen och snora och hosta. Vilken tur att storytelling går ut på att deltagarna ska dela med sig av berättelser, K och jag kan ägna en del av eftermiddagen åt att sitta på scenkanten och tycka synd om oss själva.

Första gången jag egentligen träffade K på riktigt var på vår lyxiga företagsresa till Barcelona. Jag hade återvänt till mitt gamla jobb, K var en av alla nya kollegor. Nu fick vi dela hotellrum.
– Ni kommer att gilla varandra, sa min nygamla chef entusiastiskt.

Jag var nyfiken och såg fram emot att dela rum med K. Om min chef, som känner mig ganska väl, var säker på att vi skulle finna varandra, så förutsatte jag att en ny god vän väntade runt hörnet. Väl på rummet såg jag fram emot de djupa samtalen och de ytliga låna-varandras-ögonskugga-stunderna.
– Nu är det du och jag, sa jag till K.
– Jo, sa K. Och gick och la sig på sängen med öronpropparna i. De kommande dagarna tillbringade K stunderna i hotellrummet just så, sovande med öronproppar. Övergiven stod jag vid speglen med min glitterögonskugga i ena handen och funderingarna om livet i den andra. Tänk att min chef kunde ha så fel!

Nu har det gått några månader. Jag har haft förmånen att arbeta med K i projekt, vi har delat arbetsstunder, flygplansstunder och resturangstunder. Nog har jag insett att min kollega, liksom jag, för det mesta är ganska förtjust i sin huvudkudde. Men däremellan har något särskilt uppstått oss emellan. Min chef hade rätt. Ljuvliga K! Du kloka, begåvade, härliga människa. Du är lite som ett kinderägg. Spännande, en överraskning, något att leka med. Och lite choklad på toppen. Välkommen till mitt hjärta.

– Mamma!
– Hej gumman!
– Maaammma!
– Heeeeej gumman!
– Hejå (Hej då)
– Hej då!

Jag pratar med min 1,5-åring i telefon från ett hotellrum i Malmö.  Det blir ett kärleksfullt men kort samtal.

Nyss vinkade jag av Alva. Hon och mormor gick till dagis. Om tio minutern kommer taxin som ska ta mig till Bromma Flygplats och vidare till Malmö där jobb väntar resten av veckan. Jag får vänta ändå till fredag kväll innan jag får sticka näsan i mjuka nacken igen.

– Tager du denna…?
– Ja!
Svaren rungar genom kyrkan, Det finns ingen tvekan om att det vackra brudparet som står framför prästen är helt säkra på sin sak. De strålar ikapp med strasspännet i brudens lockiga hår. Efteråt bjuds det till magnifik bröllopsmiddag på Kavallerimässen i Stockholm. Det är så mycket kärlek i luften och oscarsgalastämning på festen. Frackar och vackra klänningar sveper genom salarna. Efteråt tar mannen och jag in på hotell allt medan Alva sover därhemma under mormors och morfars fina översyn. Vi sover ut och äter en lång hotellfrukost. Jag packar ner min klänning i väskan, den har fått en cosmopolitan i knät men ska nog repa sig. Jag hoppas det snart bjuds till fint kalas igen för det är verkligen roligt att få göra sig extra tjusig:

Veckan har gått med en febrig, snorig, hostig dotter. Natten mellan tisdag och onsdag vaknar hon vid elvatiden med nästan fyrtio graders feber. Jag ger henne ipren. Febern går ner och dottern piggnar till. Lite för mycket. Först vill hon äta hil. Sen vill hon titta på Nalle Puh. Och får vansinnesutbrott när jag försöker förklara att det är mitt i natten och att det inte är TV-dags.
– Jag lägger mig med henne i soffan, hon kanske somnar framför TV:n, gäspar jag förhoppningsfullt till mannen.

Klockan halv ett ger jag upp. Med en gråtande Alva i famnen går jag in i sovrummet, stänger dörren och lägger dottern på kudden. Hon sätter sig upp, jag får inte röra henne, tårarna sprutar ursinnigt. Den här natten gråter dottern på ett sätt som hon inte gjort sedan hon var riktigt liten. Till slut kommer det bara utmattade snyftningar. Hon orkar inte protestera när jag lyfter upp henne i famnen, vaggar henne fram och tillbaka. Till slut somnar hon med huvudet mot min axel. 

Natten därpå vaknar hon fyra gånger av hostan. Återigen är hon varm som en kamin. Den här gången får hon alvedon som inte utplånar febern på samma sätt som ipren, bara tar bort det värsta. Så sjunger jag den sång som min mamma alltid sjöng för mig:

Tomten åker i silverbil, han kör så fint och varligt
Rädda haren sprang en mil, han trodde det var farligt

Visan som handlar om lilla Alva (man sätter in namnet på det barn man sjunger om) som besöker kungens slott medan tomten väntar vid ratten. För mig är visan tätt sammankopplad med kärlek och trygghet. Dottern verkar tycka om när jag sjunger. Hon vilar på kudden. Och somnar till slut.

Nu väntar ännu en natt. Hoppas den blir lugnare. För både dotterns och min skull.

Alvas nya favoritlek:
Stoppa in nappen i munnen på mamma. Ge mamma Nalle Puh. Sen ska mamma suga på nappen och krama Nalle Puh. Då skrattar dottern så hon kiknar. Jag känner mig mest bisarr.

– Jag har en present till dig, tjoar jag så fort jag klivit innanför dörren.
– Har du? säger mannen förväntansfullt.
– Eller…egentligen är den till oss båda.
– Jaha…?

Jag slänger fram mitt platta paket som är inslaget i flygplatsens gräsliga papper. Det är guldsnören om. Mannen öppnar och hivar fram Parträning med Paolo Roberto.
– Vi klagar ju på att vi inte hinner träna och inte hinner umgås. Nu blir det liksom två flugor i en smäll.

Vi bläddrar i boken. Paolos fru ser jättearg ut på alla bilder. Men vältränad. Paolo ser aningen mindre arg ut. Och ännu mer vältränad. Mannen och jag nickar belåtet. Snart kommer vi att vara lika muskulösa som paret Roberto.

Oj vilken fin! Från IKEA. Den här ska bli min!

Alva vaknar med nästan 40 graders feber. Mannen har nyligen återvänt till jobbet efter pappaledigheten och vill ogärna vara hemma. Jag har 20 chefer som står och väntar på mig i Malmö efter lunch. Vi delar, tar varannan dag. Och jag vet att mannen kommer att vara hemma om inte min kollega kan ersätta mig. Mitt jobb handlar ganska ofta om en stor grupp människor som väntar på just mig. Mannen har oftast mer ”eget” arbete.  Men det gör det ju inte mindre viktigt. Det gäller att hitta ett system. Jag tror vi ska testa det där med jämna och ojämna dagar. Jag får försöka planera in workshoptillfällen, utbildningar och sånt på ”mina” dagar så långt kunderna tillåter. Vabbpusslet står för dörren.

Vi sitter i soffan, fyra vuxna och två barn, och tittar på Petra Mede och melodifestivalen. Alva och kompisen H dansar till musiken. Själv tycker jag att magin försvunnit. Den enda pärlestunden under kvällen är Caroline af Ugglas Snälla, snälla. Då lyfter jag luren och langar iväg en röst. I övrigt slår vare sig programledaren eller låtarna an några strängar.

– Alva brukar gå runt att krama sina kompisar, berättar dagisfröken.
– Ibland välter de men uppsåtet är gott. Hon gillar att kramas!

Mannen och jag sitter i soffan. Alva snusar i sin säng.
– Jag är så sjukt kär i vårt barn, säger jag.
– Jag med så det är inte klokt, säger mannen.
Så sitter vi en stund och låter våra hjärtan explodera för vår lilla sovande dotter. Tänk att det finns så mycket kärlek.

Jag har blivit utmanad av Masarinmamman. Vilken författare har jag flest böcker av i bokhyllan? Enkelt svar för min del. Jag vet utan att behöva räkna. Jonas Gardell. Jag skrev mitt examensarbete om honom redan i gymnasiet och har läst allt han skrivit. På andra, tredje, fjärde och femte plats kommer Milan Kundera, Hemingway, C.S. Lewis och Vilhelm Moberg. Orkar inte riktigt räkna efter vem som kommer på vilken plats. 

I barnbokshyllan är det fortfarande spretigt. Men Alva är förtjust i böcker och jag gissar att hyllan kommer att fyllas på. Det är väl ingen osannolik gissning att Astrid Lindgrens samlade författarskap kommer att erövra barnrummet med tiden.

Jag måste skicka utmaningen vidare till mina bokälskande bloggvänner Rana och Anna.

Alva sitter i sin stol och äter smörgås. Efter en stund tittar hon på sin mamma.
– Hil!
Rösten är uppfordrande.
– Hil!
Dottern kan inte säga f men hon vet vad hon vill ha. Hil. Fil.

Det är ljuvligt att få vara med när Alva erövrar Språket.

CD-förvaringar är fula. Punkt. Jag har vägrat både den ena och den andra lösningen. Vi har haft våra CD-skivor i ett skåp. Fruktansvärt opraktiskt. Omöjligt att hitta. Gissa om jag blev glad när jag sprang på den här snyggingen av dansken Jesper Holm. Mannen fick den i födelsedagspresent. Båda parter är nöjda. Finns att köpa på danskdesign.nu.