Kategoriarkiv: Drömhuset

Divine sorrow

Publicerad den av

4

imagesCA5NOVP4

Hur livet kan bli när rätt person tar sig in…

Bollen är verkligen i rullning nu. Mitt hus ligger åter ute på Hemnet efter att vi jobbat på som tokar för att få det färdigt. Sista listen spikades fast i lördags, så nu är det bara att vänta på visning och förhoppningsvis budgivning. Vi hade bestämt oss för att inte börja röra något i ”nya” huset förrän vi var klara med mitt hus, så igår fick vi äntligen sätta igång. Huset är inte bebott sen 1962, men har en hel del möbler och pinaler kvar som vi igår bar ut till bagarstugan på gården. Bara att skriva det där väcker ett leende, bagarstugan på gården… Jag gick omkring där på gården i vårsolen hela dagen och kunde inte sluta förundras över att jag blivit del av något så stort. Stort inte bara till ytan utan än mer stort känslomässigt. Allt runtomkring. En del av en helhet som jag saknat.

Huset med sina skavanker och lite tragiska historia, gården med bagarstuga, ladugård, stall, häbre, timrad smedja. Det är allt mitt! Ofattbart, men underbart. Ju mer snön smälter på gården och avslöjar detaljer desto mer älskar jag det. Här finns ett helt liv av projekt som bara väntar på att få liv igen. Gården är en av bygdens tre första gårdar. Häbret är byggt 1755. Bara det är svindlande att tänka på. Träden det är byggt av måste vara från 1600-talet. Tänk vad dessa träd sett, hur livet var på den tiden, hur det såg ut där då. Huset är förhållandevis nytt. Det ursprungliga huset revs och det här byggdes på gissningsvis 1930-talet. Det tragiska med det hela är att mannen som bodde där sist sköt sig själv med en hagelbössa i ladugården. Sen dess har det stått tomt och väntat.

Det kan kanske låta lite skrämmande och spöklikt, men jag ser det bara som sorgligt. Huset med det bästa läget i hela byn har stått där utan kärlek och förfallit i över 50 år. Och om man ska leka lite medium och öppna sinnet så känns det inte som att det finns något ont där. Bara någon slags längtan efter att få leva igen. Som att det håller andan i väntan på att någon ska blåda liv i det. Och hur jag och vi ska blåsa! Jag ser bara mer och mer saker man kan göra hela tiden. Med huset i sig, med gården, med alla byggnader, med alla gamla saker.

Bygget kommer att vara vårt liv det närmaste året skulle jag tro innan vi kan bo där på riktigt. Vi har bestämt oss för att vi inte ska flytta in förrän vi är helt klara med de delar vi ska bo på. Några av rummen kommer vi inte att göra direkt, men i de rum vi ska göra ska varje list vara uppe innan vi flyttar in, annars blir det aldrig gjort. I mitt hus tog det ju försäljning för att få allt klart. Vi behöver en morot att dingla med i kombination med en snärtig liten piska som viner bakom häcken. Men när det väl är klart att bo i så finns det en oändlighet med projekt att ägna sig åt. Saker jag alltid drömt om, men aldrig riktigt tänkt att jag skulle komma att göra.

Det är inte alls speciellt många år sen mitt liv såg helt annorlunda ut. Nyskild, ensam, arbetslös, fattig, deprimerad. Då hade jag aldrig kunnat drömma om att jag en dag skulle gå omkring på en riktig norrbottensgård tillsammans med någon jag älskar och kalla det mitt. Tänk om jag vetat då det jag vet idag…

Divine sorrow. I thank you for the joy that followed. Back then my friend if I only knew…

Dröm om lantligt

Publicerad den av

2

31313_Mauritsgarden_hall

Idag är dagen då allt förändras

Idag är en stor dag. I mitt liv såklart, men kanske ännu mer i Snickarns. Han tycker det är lite läskigt, men tar det ändå med någon slags ro. För det är ett stort steg att ta att binda sig till en gård för resten av livet eller i alla fall de närmaste 20 åren. För idag skriver vi de sista kråkorna och för över köpesumman. Idag blir vi ägare till en 1,5 hektar stor gård i årets by i kommunen. Och de pengar vi lägger ner kommer vi antagligen aldrig att få igen om vi skulle vilja sälja, därför är detta ett stort steg för Snickarn. För vad som än händer i framtiden kommer han aldrig att lämna det där huset. För mig är det fjärde gången så jag börjar få rutin, men förhoppningsvis sista.

Och det här med rutin har jag kommit fram till är en stor tillgång i planerna för hur vi vill ha det. Första gången jag köpte hus var med Exet. M var inte ens ett år, hon tog sina första steg i det huset. Vi köpte det av Exets mamma och på den tiden var vi inte så högavlönade så vi gjorde i princip ingenting i det. Målade lite och satte upp nån ny tapet, men inget större. Och det var inte alls så mitt drömhus skulle se ut. Vi bodde inte där speciellt länge innan vi sålde det och flyttade för att plugga.

När jag pluggat halvvägs flyttade vi tillbaka och köpte hus nr 2. Här gjorde vi desto mer. Bytte fasad från eternit till trä, byggde altan och bytte kök. Vi flyttade dessutom på köket från ett rum till ett annat. Till altanen hade vi hjälp av min pappa, men resten gjorde vi faktiskt själva. Men det var ändå lite budget över det hela. Vi snålade på saker och prioriterade bort och resultatet blev ju såklart därefter. Och när vi var nästan klara och jag var gravid för andra gången kom Exet på att han ville skiljas.

Då köpte jag en lägenhet som jag bytte alla tapeter i. Fick det precis som jag ville ha det och trivdes jättebra, tills jag kom på att jag inte trivdes i staden och tog beslutet att flytta bort, bort, bort så snabbt jag kunde. Efter några flyttar till hittade jag ju det hus jag har nu där jag fick gå lös bäst fan jag ville. Och jag har gått lös! Rivit fyra väggar, bytt kök, bytt i princip hela golvet, satt in en kamin och fräschat upp så mycket jag hunnit. Det tog tre hus att komma på vad jag vill ha och vad jag inte vill ha, vilka detaljer som funkar, vad som är praktiskt, vad som är onödigt, vad som är livsviktigt och vad som är roligt.

I planerna för det nya huset har jag bättre koll och det är mycket roligare. Det är lustigt hur lätt man kan byta stil dessutom. I huset jag har nu är allt ganska stilrent och modernt, inga allmogelister och krusiduller och det är alltid så jag velat ha det. Jag har längtat efter att få skapa mitt hem precis så under alla år då jag flyttat runt. Men nu köper vi en Norrbottensgård från början av 1900-talet som förtjänar att få vara åtminstone lite tidstypisk. Så nu drömmer jag om vitt och lantligt och rustikt och blir förvånad över mig själv. Givetvis kommer det att bli en blandning av nytt och gammalt, men definitivt inte så slätt och högblankt som mitt hem nu är. Jag längtar att få sätta tänderna i det!

Och imorgon får jag det! Då blir en stor gård med den jag älskar, på en plats jag kommit att älska, min framtid.

The ball is rollin´

Publicerad den av

1

imagesCA3RK754

Nu är det på riktigt

Vi hamnade lite i limbo. Något slags stillestånd där inget hände. Det började med att han inte kunde sova en natt och när han sen vaknade på morgonen var det med ångest så stark att han knappt orkade prata eller ta sig ur sängen. Min första tanke i sådana situationer, min instinkt, mina försvarmekanismer, säger mig att snart är jag ensam. Det är sällan logiskt, men det är inget jag kan hejda innan det är för sent. Det är inbyggt som en liten tickande bomb. Så jag trodde ju att han skulle lämna mig såklart. Men när min första panik lugnat sig förstod jag att det handlade om huset, drömhuset som vi hittat. Det blev för mycket för honom, för snabbt. Och det hade jag inga problem att förstå så jag lät honom vara. Sa att inget hus i världen är värd att han mår dåligt. Dessutom vet jag ju hur han funkar, han måste få komma till beslut i sin egen takt.

Så veckorna gick utan att vi ens pratade om huset. Det lutade starkt åt ett nej, men någonstans inom mig hoppades jag ändå att tid var allt han behövde. Ett tag kändes han längre ifrån mig än han varit även känslomässigt. Redan från början har han ju visat sina känslor för mig i både ord och handling, men ett tag dog orden ut. Inga tycker om eller kär eller älskar. Det oroade mig inte egentligen, men det kändes tråkigt och ledsamt. Men jag lät honom vara, ingen press, inga krav, bara ovillkorlig kärlek även om jag inte fick samma tillbaka. Och det lönade sig. Det var som att en spärr släppte en dag. Som att klivet över den där gränsen tog honom lite längre tid, att det var lite som sirap under skorna, och motvind och uppförsbacke. Men när han väl kom upp var det som att något förändrades.

Ni vet den där känslan av ångest när man inte kan ta ett beslut, man velar hit och dit och väger alla fördelar mot nackdelarna och ältar och vrider sig i sömnen. Man fastnar i en ruta och tar sig ingenstans. Egentligen spelar valet mindre roll i slutänden, vilket man än väljer så är det själva beslutet som tar en över krönet, att man tar det istället för att vela. För när beslutet väl är taget känner man sig fjäderlätt och vägen framåt blir mer självklar.

Första gången han sa att han älskade mig är ändå ett tag sen och efter det kom de orden inte igen. Som att han ändå inte var riktigt där trots att han sa det, som att det var ett test hur det skulle kännas att säga och resultatet inte blev  det väntade. Då kom sirapen och motvinden och uppförsbacken. Men när han äntligen nådde krönet kunde jag känna det, känna förvandlingen från att vara kär till att verkligen älska. Jag kunde känna det på sättet han rörde vid mig, hur han såg på mig, hur han pratade med mig. När han nästa gång sa att han älskade mig kunde jag känna det ända in i själen. Nu säger han det ofta. Och igår ringde han ägaren av drömhuset och sa att vi efter hårt tänkande vill ha det. Så nu är bollen i rullning.

Det är många beslut att ta och kommer att bli en stor förändring, men tiden det tagit att komma hit har gjort att vi alla nu verkligen vill det här, även M…