Jag önskar att jag inte visste…

Kommer ni ihåg filmen Sliding doors med Gwyneth Paltrow? Där hon precis hinner in genom dörrarna till tunnelbanan och kommer hem och hittar sin kille i säng med en annan tjej och så utspelar sig allt efter det scenariot, men efter halva filmen så spolar man tillbaka bandet och visar vad som hade hänt om hon INTE hunnit in genom dörrarna. Igår fick jag en flash av ett sånt scenario i mitt eget liv, fast utan det smutsiga i att hitta min kille i säng med en annan tjej. Jag ska försöka ta er med på en liten resa…

Spola tillbaka bandet till 16 september 2014 då jag skrev Long time, no see. Jag skrev att jag led av en åkomma att falla för otillgängliga män, jag hintade att det fanns någon, men skrev inte mer än så om honom. Så jag gör det nu.

Vi jobbar åt samma arbetsgivare, men hade då inte speciellt mycket med varandra att göra. Jag visste vem han var och såg honom på gymmet ibland. Men någonstans där under våren 2014 började något hända med honom som fick mig att få upp ögonen. Han gick ner i vikt, han slutade snagga skallen och skaffade frisyr och han började utstråla ett självförtroende som fångade min uppmärksamhet. Och jag började märka att han såg mig med. Kanske en effekt av att jag såg honom, men ändå. Det jag konstaterade var att han var en tio gånger hetare och fräschare 46-åring än många killar i min egen ålder. Trots att jag visste att han var gift kom jag på mig själv med att försöka hitta på ärenden som hade med honom att göra. Och till slut började vi prata när vi sågs, skämta med varann när vi passerade och blickarna däremellan blev mer intensiva. Gemensamma intressen och värderingar uppdagades. Jag upplevde det som att mina känslor var besvarade. Jag vet inte om det kan kallas kvinnlig intuition, men jag fick känslan av att hans förvandling i kombination med sättet han såg på mig hade att göra med att hans förhållande inte var bra. Att han var på väg ur.

Sen kom det där jag också skrev om i Long time, no see, att jag kände mig botad från mitt beroende av att vara obotlig och aldrig ge upp och se scenarion som inte fanns i verkligheten. Istället smög sig tankar in att jag förmodligen missuppfattat allt och läst in saker som inte fanns och att jag faktiskt borde ta mitt förnuft tillfånga för att ett förhållande med en gift man kan bara leda till ett krossat hjärta. Den slutgiltiga spiken i kistan kom under en företagsrelaterad fest där vi hamnade i samma bowlinglag(läs: där jag var lekledare och satte oss i samma lag) och vi hade hur trevligt som helst. Ganska flörtigt och busigt. Men det slutade med att han försvann tidigt från festen utan att ens säga hejdå. Då sa jag tack och hej inom mig. Jag skämdes nästan för mitt beteende. Funderade på om jag varit för på och satt honom i en jobbig situation. Att det var därför han gick. Det var i början av oktober 2014.

Veckan efter kom Snickarn in i mitt liv och ni vet ju hur det gick med det. Mannen gammal nog att vara Snickarns pappa fick vara där han var och livet tog en vändning av rang. Kärlek, familj, drömhus på landsbygden, drömliv med friluftsaktiviteter och en framtid där det kommer att finnas fler barn. Ett liv jag älskar.

Spola då tillbaka bandet igen till hösten 2014. Tänk er att jag inte drabbades av det där tvivlet efter den där företagsfesten, tänk er att jag inte gav upp, tänk er jag en sista gång lät mig själv vara Obotlig och pressade undan alla tankar på att allt bara fanns i mitt huvud. Tänk er att Snickarn aldrig kom och att jag väntade bara två månader till. Två månader till… För igår på en arbetsresa till huvudstaden var han med och i väntan på planet hem satt vi och pratade. Då fick jag veta att han i november 2014 lämnade sin fru.

Så tänk er att jag väntade och att jag funnits där när han blev fri. Jag hade mest troligt bott kvar i mitt hus än, kanske med tankar på att en dag slå ihop våra familjer. Jag med M och han med två flickor något år yngre än M, men det skulle inte ha blivit några fler barn. På jobbet skulle det ha snackats en del, men mest troligt inte på ett dåligt sätt. Fast det hade givetvis spekulerats i om jag var orsaken till skilsmässan. Jag hade fortsatt träna och han hade varit min inspiration och PT. Jag hade inte förfallit som jag gjort nu. Jag hade haft ett mer stadsanpassat liv utan skoter och vinterglädje. Jag hade behövt vara mer vuxen än jag är nu. Även om han är ungdomlig för sin ålder så har han levt ett hyffsat långt liv, han har saker att säga och diskutera.

Jag tror att jag hade varit nöjd och lycklig. En snygg vuxen man att åldras med, barn som snart är utflugna där man inte behöver böja om från början, ett lärorikt förhållande som jag gissar skulle ha gett mig stort perspektiv på livet. Jag hade varit en bekväm person i ett modernt hem. Jag hade varit nöjd och lycklig för att jag inte visste annat. Han var perfekt anpassad för det liv jag levde då. Men nu vet jag ju bättre.

Kontentan i Sliding doors var att historien slutade på precis samma sätt, det var bara vägen dit som blev annorlunda. Jag måste erkänna att jag funderade väldigt mycket under resan hem igår. Hur allt skulle ha blivit om jag hade vetat. Var jag en bidragande orsak till skilsmässan? Skulle det ha varit vi nu? Vad fan vill ödet säga med det här? Kunde jag inte bara fått vara lyckligt ovetande!?

När jag kom hem gjorde jag det till ett hus utan Snickarn. Han är i fjällen hela veckan på ett jobb. Dessutom har vintern varit lång och mörk för oss. Arbetet med huset går sakta och känns tungt just nu. Vi kommer inte framåt så snabbt som vi hade önskat och inflyttningsdatum känns längre och längre bort hela tiden. Vi har det egentligen fortfarande bra i själva förhållandet, men huset står där som en stor skugga just nu och jag är rädd att det kommer att ta kål på oss. Hela den biten gjorde såklart att det jag fick veta igår tog större snurr i mitt inre än det förtjänade.

Det är som det är och det blev det av en anledning. Hade jag väntat två månader hade jag antagligen ännu bara väntat. Precis som med Mafi hade jag varit triggern som fick honom att ta sig ur sitt dåliga förhållande, men vad hade jag varit sen? Jag hade kanske hjälpt honom att bli hel efter separationen, men vad hade han sett i mig när han till slut var hel? Jag hade gått samma väg igen och till slut stått där ensam. Igen…

Så det spelar ingen roll om jag hunnit genom dörrarna eller om jag blivit kvar när tåget gick. Jag skulle ändå komma fram till att detta är det liv jag vill leva.