Familjen

Publicerad den av

3

Keutmil

Låt mig ligga bredvid dig, låt mig stanna för alltid…

I fredags visade vi oss offentligt tillsammans för första gången. Då tyckte våra gemesamma vänner(WingWoman och hennes kille) att hans mamma borde få träffa mig snart. De gillar att reta både honom och mig och hittar hela tiden på nya saker att tjata om bara för att göra det så svårt som möjligt för oss. Det hinns nog, tyckte han. Då kändes det som att det skulle dröja ett tag innan hon skulle få träffa mig. Men på lördag när vi vaknade frågade han vad jag hade för planer för dagen, om jag möjligtvis skulle vilja åka uppåt älven till hans föräldrar. Jag har ju hört från flera säkra källor att hon är världens bästa mamma, men klart som fan att jag ändå var nervös. Jag träffade Snäckans pappa och styvmor, men detta var ändå annorlunda. Sist jag träffade någons mamma som skulle komma att bli min svärmor är snart 14 år sedan.

Men mina källor hade givetvis rätt. Hans mamma är helt underbart enastående och hans pappa kommer inte långt därefter. Jag kan se precis hur Snickarn kommer se ut när han är i pappas ålder. Och de är så lika till sättet att det var som att se samma person i nutids- och framtidsversion. Har mamma något att klaga på så skyller de på varandra 🙂 När vi kom dit stod de båda två i köket. Mamma bakade och pappa skar kött till middagen. De hade ett kärleksfullt gnabb hela tiden där pappa frågade om hon verkligen läst rätt i receptet när degen inte riktigt betedde sig önskvärt. Då kontrade hon med att hon skulle klubba honom i huvudet med den. En sån livslång kärlek som man själv bara drömmer om.

Mitt under besöket ringde en vän till Snickarn som hade en massa frågor om mig. När han skulle säga hur gammal jag var såg jag mamma lyssna noga, men utan att säga något först. Sen sa hon att vi får vara hårda mot de som inte förstår ålderskillnaden, och det tog jag som ett godkännande. Vi kunde tillsammans konstatera att det viktigaste är att de som man bryr sig om förstår, resten kan man skita i. Hon sa att hon var glad att äntligen få träffa mig, att hon sett det på Snickarn att det var något mycket längre än han tror. Mammor ser saker.

Jag fick se bilder från förra året när de var i Ritsem, en resa de tydligen gör varje år tillsammans med några vänner. Då packar de skotrar och släp och åker ut på fjället där de bor i arkar och bygger upp en liten by och pimplar fisk till middag. Och på somrarna åker de ut i skogen och bor i tält på ungefär samma sätt som på fjället. Mamma blev orolig att de skulle skrämma iväg mig med allt tokigt de håller på med, men allt det där gör bara att jag känner att jag äntligen har hittat hem. Det blev ännu tydligare på söndag då vi tog med M till deras stuga. Vi tänkte att det är lika bra att ge dem alla chocker på en gång, för ålderskillnaden blir ju mycket mer tydlig när hon är med. Men de var precis lika lugna med det som med det andra. Stugan ligger nära älven, men en bit ut i skogen så vi fick gå den sista biten längs en stig som gick hit och dit och upp och ner innan vi var framme. Så himla mysigt! Väl där gjorde vi en brasa och medan den brann tog vi en sväng i skogen för att spana efter julgranar och låta hundarna springa. Under vägen berättade de en massa historier om Snickarn och hans bröder och om stugan och äventyr därikring. Sen grillade vi hamburgare innan vi åkte tillbaka hem.

Jag tror att jag kommer att trivas i den här familjen. De gör en massa såna där saker som jag längtat efter, men inte tagit tag i att göra själv. Här finns förutsättningarna. En helt underbar kille som gillar att vara i skogen, som kommer att få mig ut i friska luften mycket mer än jag nånsin varit. En familj med inte bara en stuga, utan två stugor, och med intressen som jag tycker är helt underbara. Och personligheter som faller mig precis i smaken, roliga och varma. En familj… punkt. Det där jag aldrig riktigt haft. Och nu lutar det dessutom mot att jag ska köpa mig en ny skoter. Igen. Man kan inte ha en lössnöskoteråkande pojkvän om man inte är det själv. Då får man aldrig se honom när snön kommer och så kan vi ju inte ha det 😉

Det här med biologi

Publicerad den av

4

imagesCATUR3W9

Så länge som jag väntat och helt plötsligt är du bara här…

Det här med biologi och hormoner är en underlig företeelse. Och det har blivit tydligare ju äldre jag blivit. Ni får ta det här med en nypa salt, men tänkte jag inte censurera så mycket av det jag känner och tänker utan bara slänga ut det i luften så får vi se var det landar.

Så länge jag varit ensam har jag inte haft någon större längtan efter fler barn. Jag har alltid sagt att jag är nöjd, men att jag kanske kan tänka mig ett till om jag träffar någon som gärna vill ha. Fast tanken har ändå gett mig lite småpanik. Allt det där med att börja om. När saker slutgiltigt dog med Mafi slog mig sorgen lite med häpnad, för jag kände ganska starkt då att han var min sista chans. Även om jag inte ens visste säkert att jag ville ha den chansen, så blev insikten att det kanske inte blir fler barn väldigt definitiv och smärtsam. Men i takt med att mina känslor för honom ebbade ut dog även sorgen över framtida icke-barn.

När Snickarn började krypa under skinnet på mig så var tanken på barn något som var tvunget att komma på tapeten ganska omgående. Vi var tvungna att vädra det åtminstone. Jag tänkte att det här med barn var en riktig dealbreaker för oss, och det som i slutändan skulle komma att sätta punkt för oss. Mina tankar var att han är så pass ung att det ännu är många år tills han är redo och vid det laget är det för sent för mig. Då skulle det ta slut mellan oss. Då var sorgen inte över icke-barnet utan det faktum att jag skulle förlora honom och frågan om jag verkligen vill ge mig in i något som jag VET att jag kommer att såra mig i slutändan. Vi pratade ju om det och valde trots allt att se var det här leder, jag valde att leva och sluta vänta.

Biologi och hormoner spelar mig ett spratt just nu. För ju mer jag faller för honom, och det gör jag mer och mer för varje dag, desto mer vaknar längtan. Men jag verkar inte vara ensam om det heller. De där tankarna på att han har flera år kvar tills han är redo verkar inte riktigt stämma. Lugn i stormen nu! Vi är nykära och ska givetvis inte kasta oss in något sådant redan, det är inte det jag säger alls. Men jag tror definitivt inte att det handlar om 8-10 år som jag tänkte, utan snarare 1-2. Och det betyder att hoppet för oss tillsammans inte är ute.

Kroppen är en lustig byggnad. Jag är inte en barnmänniska så att jag veknar varje gång jag ser en unge och ska gulla med alla och hålla i dem och liknande. Inte alls! Ibland tycker jag inte ens om ungar. Men jag känner mig själv, därför har jag aldrig sagt ”aldrig” när det gäller fler barn. Jag har sagt ”kanske”, men ”mest troligt inte” och mer och mer ”troligt inte” ju äldre M blivit. Och självklart ju längre jag varit ensam. Däremot vet jag att längtan blivit lite mer vaken när känslor vaknat inom mig för någon. Hormoner är läskiga, tänk hur de kan förändra hur vi tänker och känner och vi kan inte ens ta på dem. De bara smyger omkring därinne och slår till när man minst anar det. Tror ni fan inte att jag gullar lite extra när jag ser en unge nu och tror ni inte att det känns som att dessa ungar dras bara liiiite mer till mig nu än de brukar?! Och nog fastnar jag en sekund extra vid en bild på söta bebiskläder. Det är så jag vill slå mig själv!!

Och som om inte det räckte så blir man schizofren. Jag ska förklara. Våra vänner tjatar ganska ofta om det här med barn, frågar när vi ska skaffa gemensamma och tycker att vi ska tajma det så vi kan göra det samtidigt som dem. Det är halvt på skämt, men ändå inte. Så igår sa de att de ska börja försöka nu och då fick jag panik. Tänkte att det här är ju alldeles för tidigt, och det är det ju. Jag tyckte de kunde vänta nåt år på oss. Sen pratade jag och Snickarn och han sa ”minst” ett år. Då blev jag ledsen!!! Själv får jag panik, men när han håller med då svider det. Kan väl tillägga att det börjar närma sig PMS dessutom, ännu jobbigare hormoner, som gör att jag blir osäker. Som om inte det vore nog så har vi ju ett litet distansförhållande söndag till torsdag då han jobbar uppe i kallaste norr halva veckorna. Det gör ju saken såååå mycket lättare. Slå mig hårt i ansiktet….

I väntan på vaddå?

Publicerad den av

2

thCAY20HY4

Livet går ut på att leva, inte vänta…

I flera år har jag väntat på saker. Jag har nog alltid varit sån. När min mamma var sjuk väntade jag med att söka till högskola för att jag ville ta hand om henne. Ett beslut om att vänta som jag aldrig kommer att ångra, men samtidigt så tror jag att hon hade velat veta vad de skulle bli av mig innan hon dog. Jag har funderat på att köpa skoter länge, men tänkt att det kan vänta tills jag träffar någon som har skoter. Samma sak med hus. Jag har velat ha eget hus i flera år, men tänkt att jag ska vänta tills jag hittar en kille att dela allt med. Sen visade det sig att tiden fortsatte att gå medan jag väntade. Tänka sig! Till slut blev jag så pass trygg i mig själv att jag slutade vänta. Först skoter och sen hus. Ett steg i taget har jag slutat vänta och börjat leva MITT liv. Inte det liv jag väntade på att jag skulle få utan det verkliga. Inte det liv där tiden står stilla utan det liv där tiden faktiskt går.

Men så hände det ju då. Det där som inte får hända. Det som börjar som en rolig sak, men som snabbt och förvånansvärt naturligt blir mer än en rolig grej. Där allt är så rätt, men ändå så helt fel. Det är inga spel mellan oss. Inget sånt där som jag blivit så van vid, men avskyr. Ingen osäkerhet, inga tvivel, inget svammel, kring vad vi är på väg att bli. Det är så där som man vill att det ska vara, där man inte behöver analysera sönder allt och får en massa olika signaler som man till slut tolkar precis som man vill för att man inte får några klara svar. Han är väldigt rak och ärlig. Visar och uttrycker sina känslor tydligare än någon annan som funnits i mitt liv de senaste åren. Han är rolig och spontan, men kan även bli väldigt djup och känslosam. Väldigt mycket känslomänniska precis som jag. Och mysig. Rör vid mig vid alla tillfällen han kan hitta och älskar att kramas. Dessutom är han så lång att han kan stå bakom mig och hålla om mig lite ovanifrån, något jag saknat väldigt länge. Och för att vara snickare har han väldigt vackra händer, långa fingrar och så där lagom mycket arbetarkänsla.

Men tiden går med stormsteg. Här kom ett till sånt där avgörande beslut som handlar om att vänta eller inte. Vi har två vägar att gå härifrån. En som leder oss in i ett förhållande där tiden rusar fram, i alla fall för en av oss. Han älskar barn, det vet jag redan. Men han är ung. Och den dag då han vill ha egna är tiden förbi för mig. Så ger vi oss in på den här vägen där klockan slår så vet vi att det en dag kommer att ta slut. Den andra vägen leder ingenstans, bara in i väntan för mig igen. Väntan på en kärlek som kanske aldrig kommer. Jag skrev sist att jag ville ha en kärlek som håller livet ut och det kommer jag inte att få här, men det betyder ju också att jag säger nej till kärlek som kanske kan hålla i flera år till förmån för ensamhet och drömmen om något som kanske inte ens existerar.

Så det lutar åt att jag tar den första vägen. För jag har ju bestämt mig för att inte vänta längre…

I natura

Publicerad den av

5

thCAFO5SP5

Men skärp dig!

Han har nästan alla rätt. Han är lång och bredaxlad så jag känner mig liten. Han är rolig. Han är snäll. Han är snickare. Det var så han kom in i bilden, jag anlitade honom att hjälpa mig i huset. Han jagar älg, älg kan man inte ha för mycket av i frysen. Han hör av sig lagom mycket. Han är framåt, men inte för på. Han säger gulliga saker utan att vara överdriven. Han får mig att le mitt i höstmörkret. Han snarare dras till mina egenheter som andra skräms av. Och visst nämnde jag att han är snickare? Det är ju nästan det bästa av allt, att han har en bil full med grejer som ger en lösning på alla små konstiga idéer jag kan hitta på att jag vill göra.

Får man betala snickaren i natura? Jag råkade göra det… I två timmar 😉 Så vi kan lägga till på listan att han är uthållig, nästan på gränsen till för uthållig. Mest tror jag att han höll sig för att vänta på mig. Så han är omtänksam också. Och mysig. Inte ett dugg egotrippad eller stressad på jakt efter avslut. Utan lugn och tålmodig. Och han har skoter, såklart. En sån där leksak som man klättrar i fjällen med. Och båt, tror jag. Och stuga uppåt älven. Och visst nämnde jag att han är snickare..? Så man skulle kunna säga att jag har fått en jackpot. Men han har ett fel, ett stort ett som gör att allt raderas av det jag skrivit ovan.

Han är närmare min dotter i ålder än mig. Med ett år visserligen, han ligger alltså mitt mellan oss skulle man kunna säga, men ändå. Han är fullt laglig så det är inte det. Men jag trodde mitt lågmärke var med Valpen som var nio år yngre. HotLegs är tio år yngre, men där har det ju inte hänt nåt så jag trodde min gräns var nådd, men tydligen inte. Tydligen tycker jag ju att det är okej att sträcka sig till 12 år. Eller inte okej egentligen eftersom jag skriver om det. Åldern i sig är inget problem, det är bara en siffra, men jag vill hitta kärlek. En kärlek som stannar för resten av våra liv. Det kommer jag inte att hitta här. Men samtidigt har jag ingen annan i mitt liv nu och jag kan behöva lite närhet så jag inte blir helt kall. Och han håller mina tankar ifrån personer jag aldrig kan få. For the time being…

Long time, no see

Publicerad den av

2

thCAB6PY4J

Kommer du att välja mig..?

Ja, long time, no see… Både här, och där inne bland känslorna. Jag vet inte riktigt vad som har hänt de senaste månaderna, men en så här stor förändring i mig själv har jag nog aldrig riktigt varit med om. I grunden är jag nog samma Obotlig, men någonstans längs vägen blev jag kanske vuxen. Eller gick för lång tid utan kärlek.

Jag har alltid varit av den fasta övertygelsen att saker sker för att det är meningen och den inställningen gör att jag sällan ångrar saker jag gjort eller beslut jag tagit. Men ibland kan jag känna att det bara är en sak jag gömmer mig bakom för att skydda mitt obotliga lilla hjärta. I fredags ägnade jag en lång stund åt att läsa gamla inlägg och det slutade med att jag grät en hel del. Jag kan göra som jag brukar och säga till mig själv att all den tid jag gav kommer att visa sig vara värt det för att det var meningen att jag skulle vänta så här länge på något mycket bättre. Att jag inte ska ångra något för att det lärde mig en hel del om mig själv. Men när jag läste alla de där inläggen, om alla toppar och dalar och hur han var mot mig, då finns det en del av mig som önskar att jag aldrig träffat honom. Jag var så naiv och förblindad av mina känslor och hoppet om kärlek att jag inte såg det jag borde ha sett. Och jag borde aldrig ha gett det så lång som jag gjorde.

Visst, just det där med tiden kanske var meningen. Kanske just det som är menat för mig inte var redo då, men kanske är det nu eller snart. Hade jag släppt taget ett år tidigare hade livet antagligen lett mig på helt andra vägar än nu. Det är saker jag aldrig kommer att få veta säkert. Det jag dock vet säkert är hur jag idag ser på känslor. Och vem det beror på.

Livet har förändrats för mig. När jag skrev sist skulle jag precis bli husägare. Tiden som gått sen dess har bara bestått av renovering där jag verkligen dränkt mig i projekt och saker att ta tag i. Det går kanske inte fort, men det är mitt. Jag gör saker som folk bara skakar på huvudet åt och inom sig tror stenhårt på att jag kommer att misslyckas. Men jag vet redan att jag kommer att knäppa dem på näsan. Hela den här grejen gör mig så otroligt stolt. Och trots att vi bor i ett byggkaos som inte haft ett riktigt kök sen vi flyttade in i juli så känns det som hemma, både för M och mig själv. Tänk hur det kommer att kännas sen när vi fått ordning om vi redan känner så här.

Stolthet, trygghet, hemmakänsla, närheten till M som bara växer för varje dag som går, det är känslor jag välkomnar med öppna armar. Känslorna som kommer när ögonen öppnas för någon annan; spänningen, nervositeten, förväntningen, pirret, längtan, där är det en helt annan femma. Jag känner igen dem. De finns där just nu, cirklar omkring i bröstet och magen, smyger sig in i tankarna som små troll i skogen, utan att man ser dem, helt plötsligt finns de bara där. Det fanns en tid då jag var beroende av dessa känslor, så djupt nere i träsket att jag skapade scenarion i mitt huvud som inte var sanna, bara för att lura hjärtat att fladdra. Men åren som gått där hela mitt universum fylldes av fel person, tiden som slutade med att jag ändå stod ensam kvar, har botat mitt beroende. Nu känns det mer som effekten av Antabus, fast i lightvariant. När jag känner det där pirret, den där längtan som förut var vacker, grumlas den nu av ett obehag och en stark vilja att kväva allt till döds.

Jag vill inte känna något för någon och speciellt inte för denna person. Jag vill inte gå omkring och fylla mitt hjärta och mina tankar med någon som har potential att skada mig. Tiden då ingen fanns där har varit så underbart skön. Och även om jag vet att dessa känslor skulle kunna bli det bästa i mitt liv om allt bara klaffade så vill jag bara gå och gömma mig just nu. Jag kommer alltid att tro på kärlek, det har inte förändrats. Jag tror på tvåsamhet och att hitta någon att leva med för resten av livet, men sex år av bedrövligt singelliv gör att jag inte tror på det för min egen del. Jag är för rädd. Och jag mår för bra utan känslor för någon. Och sist jag försökte gjorde för ont.

Men jag lider av en åkomma. Det mest störda med det hela är ju att jag är fullt medveten om den. Självuppfyllande profetia eller nåt åt det hållet. Jag vill inget hellre än att hitta någon att leva med. Jag är livrädd för att inte bli vald för det känns som att jag blivit bortvald hela mitt liv. Vad är det då för slags män jag faller för? Jo, de otillgängliga. För att de helt enkelt är upptagna, eller för att de inte är redo för ett nytt förhållande eller för att de varit singlar för länge för att kunna släppa in någon i sitt liv. Det slår fan aldrig fel. Det är ju som upplagt redan från start att de inte kommer att välja mig. Men jag antar att jag fortsätter för att jag en dag vill kunna vända trenden eller nåt. Bevisa för mig själv att jag faktiskt var värd att älska, värd att ändra sitt liv för. Att få känna att någon en dag faktiskt väljer mig trots allt.

Vuxenpoäng

Publicerad den av

3

imagesCAW3II13

Nu startar en ny fas i mitt liv…

Jag har inte skrivit på långt över en månad. Det känns konstigt, men behovet finns liksom inte där längre. Stormarna i mitt hjärta och i min själ finns nästan inte längre. Så stabil i sinnet som jag är nu har jag nog aldrig varit. Jag är tillfreds, med mitt liv och med mig själv. Lite sörjer jag ännu min ensamhet, att jag aldrig hittat det jag sökt, någon att dela livet med, men som med all sorg avtar den med tiden. Den blommar upp ibland i situationer som påminner mig om stunder eller platser där jag känt kärlek, men den försvinner ganska snabbt igen.

Jag har nog sagt det hur många gånger som helst genom åren, som snart går in på det sjätte sen jag började skriva, att jag alltid haft hopp och tro att jag en dag ska hitta kärlek. Det finns ju en anledning till att jag kallar mig själv Obotlig. Jag vet att jag förtjänar det och jag vet att jag skulle ge allt i en relation. Men för första gången kan jag helt ärligt säga att jag inte längre tror på kärlek. Jag tror på kärlek i den bemärkelsen att jag vet att den existerar, jag har själv upplevt den, jag ser den hos andra, men jag tror inte längre på den för min egen del. Jag tror inte på att jag kommer att hitta någon som älskar mig lika mycket som jag skulle älska honom. Inte för att jag inte tror att jag går att älska, utan för att det helt enkelt inte verkar finnas i mina kort. Och det inget jag säger i affekt eller för att jag vill vara dramatisk på något sätt, jag gråter inte, jag skriker inte, jag kastar mig inte ner på knä och förbannar högre makter för att ingen någonsin kommer att älska mig. Det är ett lugnt konstaterande bara. Det är en sorg, men en sorg jag accepterat.

Jag har ett bra liv. Trots brist på livspartner och brist på nära familj, så klarar jag mig bra. Jag har ett jobb jag älskar, både för att det utvecklar och utmanar mig för varje dag och för de kollegor jag har. Jag har en lön som gör att jag aldrig behöver oroa mig ekonomiskt. Jag har vänner som jag vet finns där för mig när jag behöver dem, de är den familj jag saknar. Och jag har min älskade dotter, som mer och mer blir mitt allt. Utan henne skulle mitt liv vara tomt. Dessutom har det äntligen hänt! Om en vecka blir jag ägare till det hus jag lade bud på i januari. Mitt helt egna hus. Och det kunde nästan inte komma på en bättre tid. Allt klaffar perfekt! Semestern som börjar om 10 uppstigningar ska ägnas åt att renovera köket så att det förhoppningsvis är klart när vi flyttar in 1 augusti. Fast jag känner ju mig själv. Vi kommer att flytta in tidigare bara för att vi vill 🙂 Trots byggkaos. Vi har väntat så länge nu.

Så som sagt, mitt liv är bra. Jag MÅR bra. Jag är tillfreds, lugn och nöjd. Jag kommer alltid att sörja den saknade pusselbiten, så Obotlig är jag ändå, men jag gläds ändå åt att jag faktiskt kan släppa den del av min längtan som gjorde mig svag och orolig i själen. Längtan finns där och kommer alltid att finnas där, men den är idag så mycket lättare att bära…

Will my stars ever align?

Publicerad den av

2

thCA32TG4U

HotLegs HotLegs HotLegs…

Jag har skrivit om honom någon gång i början när jag lärde känna honom. Om tanken på att vara med någon som är tio år yngre och känslan av att veta att han ville ha mig. Men innan vi hann komma någonstans började han träffa en tjej mer i sin egen ålder. Jag har inte låtit bli att skriva något om honom av den anledningen utan mer för att det varit så svårt att förklara. Vi har en relation olik alla andra jag haft som jag inte vet var eller hur jag ska börja beskriva den. Varje dag sitter vi i samma soffa i fiket, så på rutin att alla andra lämnar plats åt oss. Det skämtas mycket om det och vi spelar båda med. När vi pratar kan det nog låta som att vi är tillsammans. Jag brukar skämta att han är min jobbmake. Vi pratar väldigt mycket med varandra, ofta de enda som pratar i fikarummet. Alla andra sitter där och dumstirrar på sina telefoner.

Det finns en tydlig attraktion mellan oss. Båda tar ofta chansen att röra vid den andra. Aldrig rakt på och aldrig uppenbart utan lite i smyg, som att råka gå lite väl nära i trappan, råka stöta i varandra vid diskbänken, stanna upp lite när man går ut genom en dörr så den andra går in i en. Så gott som varje dag skickar vi snapchat till varann. Oftast en vanlig vardagsbild, men lika ofta vid läggdags. Samma sak här: aldrig rakt på och aldrig uppenbart, men definitivt mer privat än jag skickar till någon annan. Och han är alltid initiativtagaren, men han gör det snyggt.

För någon månad sen när jag var ut var även han ut. Vi var först och bowlade, han med sitt fotbollslag och jag med några tjejkompisar. Han kom fram flera gånger och pratade, inte bara med mig utan även med mina vänner. Då var egentligen första gången vi släppte varandra lite närmare. Det som tidigare varit stulna ögonblick blev nu lite mer planerade och tydliga. Vi satt nära, han la armen om mig och drog mig intill sig, jag la handen mot hans lår när jag reste mig. När vi sen hamnade på samma uteställe och det var fullt med folk tog han tillfället i akt att stå väldigt tätt inpå min rygg så jag kunde känna värmen från hans kropp. Efteråt sa mina vänner att det är ganska uppenbart att han vill ha mig. Ja, det vet jag också, men samtidigt blir han mer och mer seriös med sin flickvän. Han pratar ofta om henne med mig, jag har ju varit med sen de började träffas. Tjejerna hade en teori och det är att åldersskillnaden skrämmer honom. Han vill ha mig, men tror inte att han har något att erbjuda mig. Och det kan jag faktiskt köpa, mycket för att jag ibland kommenterat hans ålder i relation till min. Men hans ålder är egentligen inte relevant.

Han förstår sig på mig på ett sätt som inte så många andra gör. Han ser på mig när allt inte står riktigt rätt till. Han finns där som något slags ankare när jag hamnar ute på stormigt vatten. Många gånger då det hänt saker som gjort mig ledsen eller upprörd så är det som att han känner det på sig för då piper det till i luren. Han får mig att slappna av och vara mig själv. Jag kan lita på honom. Det kan ju låta konstigt med tanke på vad jag skrivit om oss och samtidigt att han blir mer seriös med sin tjej. Jag har tänkt på hur jag själv skulle ta det han gör med mig om jag var hon och det råder inga tvivel om att det skulle göra mig ledsen. Och det är det som gör att det här är så svårt att förklara. Han är ingen dålig kille. Han är smart, ödmjuk och snäll. En bra kille helt enkelt.

Ikväll var vi på samma fest genom fackklubben på jobbet. Han har match imorgon så han drack inget. Vi satt bredvid varandra vid maten, men sen delades vi in i olika lag till några tävlingar så jag såg inte så mycket av honom på ett tag. Men när lekarna var över satt vi oss vid brasan i mitten av rummet, arm mot arm, ben mot ben. Där satt vi och såg på elden och pratade som vi alltid gör. Då kom en av våra väl överförfriskade kollegor och inledde en konstig diskussion där han anklagade mig för att styra över HotLegs bara för att han inte drack. Sen kallade han mig arrogant och  blev allmänt otrevlig och tyckte att jag satte upp en mur direkt han pratar med mig. Jag kunde känna hur blodet började koka. Lite av ilska, men mest av obehagskänslan som är rotad i mig sen barnsben och som kommer till ytan när folk som druckit blir hotfulla på det sättet. HotLegs sa inget, men jag kunde känna hur han la sin arm över min axel. Han behövde inte säga något för jag vet vad han tänkte. Jag vet att armen kom för visa mig att han fanns där, för att låta mig känna värme i en annars iskall situation.

Han skjutsade hem mig och kom med upp för att se min lägenhet. Shit! tänkte jag. Planen var ju definitivt inte att få med mig någon hem, oavsett intentioner, så jag hade inte städat. Att jag inte ansat innan jag åkte hemifrån ägnade jag inte ens en tanke. Sen uppstod den skönaste, men även mest plågsamma situation jag varit med om på länge. Han gick in i mitt sovrum för att kolla. Då kom vi in på de foton vi brukar skicka när vi lagt oss. Jag sa att det inte blir så mycket mer aktion härinne nuförtiden, för trots bilder till honom så blir det ju ingen aktion där heller. Inte? sa han då och vände sig plötsligt om mot mig så jag gick rakt in i honom. Sen stod vi bara där… Så nära som man kan komma utan att hålla fast i varandra. Bröstkorg mot bröstkorg. Andades i takt med varandra. Mitt ansikte mot hans hals. Så nära att jag kunde känna hans doft och höra hans puls. Helt tysta. Bara de något skakiga andetagen. Han lutade sitt huvud snett neråt mot mig samtidigt som jag vinklade huvudet uppåt. Kind mot kind. Mina läppar mot hans hals. Men så försiktigt att han nästan inte kände det. Han strök sin kind  mot min tinning så jag kunde känna hans skäggstubb. Nu kunde jag även känna hans hjärta slå genom skjortan. Lite snabbare än vanligt. I flera minuter stod vi bara där. Utan att egentligen röra, men med så mycket spänning mellan oss och i luften att man kunnat ta på den. Sen drog han sig lite bakåt så vi hamnade ansikte mot ansikte, näsa mot näsa. Lät våra ansikten känna av varandra. Så nära, men ändå så långt bort. Sen tog han mitt ansikte mellan sina händer. ”Om situationen varit annorlunda så hade jag inte tvekat. Det vet du!” Ja, jag vet… Sen pussade han mig i pannan och gick.

Om det är möjligt att ha känslor för två personer så är det det han lider av. För han är ingen dålig person som beter sig som ett arsel mot sin flickvän för att han inte bryr sig om henne. Jag tror faktiskt att han är väldigt kär i henne, det är det intrycket jag får. Men jag tror att jag ger honom något annat som hon kanske inte ger. Och hade det enbart handlat om fysisk attraktion från en otrogen typ av kille så hade det aldrig stannat vid en puss i pannan. Vi förstår varandra, vi litar på varandra, vi ger varandra energi. Jag tycker väldigt mycket om honom och attraktionen är helt självklar(vem kan motstå fotbollsben??). Jag är inte olyckligt kär i honom, men jag vet att om situationen varit annorlunda skulle han kunnat bli en stor kärlek. Men stjärnorna vill inte ställa sig i linje helt enkelt. Kommer de någonsin att göra det heller?

Blod tjockare än vatten

Publicerad den av

0

blod

En trasig historia som du kanske får höra en dag, kanske inte 

När vi växte upp var han den stökiga och jag den snälla. Han blev byns svarta får, den som fick skulden för allt. Oftast var han väl också skyldig, men inte alltid. Till slut kom han antagligen till punkten där han tyckte att han ändå blev beskylld för allt så då kunde han lika väl gör det. Han var lättpåverkad av grupptryck och hamnade lätt i situationer han inte kunde ta sig ur. Jag var mammas flicka. Den snälla, lugna och duktiga som aldrig hamnade i trubbel. Ingen behövde någonsin oroa sig för mig. Han var dyslektiker och borde ha blivit diagnostiserad med någon bokstavskombination, medan jag var bäst i klassen och knappt behövde anstränga mig för det. Han gav vår mamma gråa hår och hjärtesorg, och jag tror att det kan ha varit att se henne i förtvivlan gråta över sin son som gjorde att jag aldrig gav henne en anledning att gråta över mig. Han var ett litet monster i tonåren, jag däremot hoppade över allt vad tonårsrevolt hette. Han självmedicinerar sig med alkohol och även i perioder med diverse droger, medan jag själv aktar mig noga för att dricka ens en klunk för mycket så jag tappar kontrollen. Jag växte upp till en ansvarsfull person som endast har fått en bältesbot, han har suttit i fängelse två gånger och haft fotboja flera gånger. Flera fall av misshandel, grov stöld, bilstöld, olovlig körning, fyllekörning osv.

Hela mitt liv har jag gått omkring med en gnagande skuldkänsla över att jag blev som jag blev när han blev som han blev. Han blev precis som vår pappa och jag fick allt från mamma. Livets lott är orättvis och allt det där har jag lagt på mig själv. Jag har känt att det ligger på mitt ansvar att rädda honom från sig själv för att hans lott blev så mycket tyngre än min. Jag har tänkt att jag måste, borde, ska finnas där alltid vad som än händer för att han är min bror och blod är tjockare än vatten. Men blod är inte tjockare än vatten…

Han skyller allt som någonsin hänt i hans liv på sin uppväxt. En alkoholiserad pappa som misshandlade vår mamma, som hotade henne med hagelbössa, som struntade i oss, som alltid var full när vi hälsade på, som ringde i fyllan och pratade skit om mamma, som vandaliserade mammas nya killes bil, som bankade bakom dörren med en kniv i handen. När han kom över separationen var han mest bara frånvarande hela vår uppväxt. Jag såg det som en välsignelse, jag hade allt jag behövde i mamma och hennes kille, men min bror såg det inte så. Sen blev mamma sjuk. Jag var där varenda dag och såg henne sakta dö framför mina ögon, medan han inte var där knappt alls. och var han det så var det för att han behövde något, pengar eller någonstans att bo. Ändå är det han som fortfarande i fyllan lipar och beklagar över sig hur svårt han tagit hennes död och hur det gjort hans liv ännu lite sämre. Det kanske låter hårt och kallt, men skärp dig! Jag var också där, det var inte bara hans uppväxt, det var även min. Och även om jag kanske som person hade lite andra förutsättningar än han så är det ändå samma gener och samma miljö. I slutänden är det ett val man gör.

Han har alla möjligheter i världen till ett bra liv. Han har ett bra jobb som han tjänar väldigt bra pengar på om han bara skulle sköta det och sen sköta ekonomin, istället skiter han i jobbet när det inte passar honom och slösar upp sina pengar direkt de kommer in på skitsaker. Han har en söt liten dotter som han struntar i och ger en uppväxt precis som den han själv säger att han hatade. Han super och tycker synd om sig själv trots att han egentligen inte har nåt att lipa över. Men allt är alltid någon annans fel, aldrig hans.

En period för några år sedan började vi få en väldigt bra relation, men sen gick allt snett av flera olika anledningar. Och han kan inte se sin egen del i det alls, han skyller allt på sitt ex som han anser har vänt mig emot honom och han skyller även på mig, att jag inte bryr mig. Allt jag nånsin gjort är att bry mig. Men det räcker nu. I december fyllde han fyrtio och jag hade ångest i flera månader för att jag visste att han skulle vilja att jag kom på hans fest. Och jag vet hur dessa fester brukar se ut. Flytande. Ångest. Sentimentalitet. Tycka synd om sig själv. Beklagande. Bråk. Skrikande. Gråt. Slockna på golvet med en flaska i handen. Och när dagen kom blev min räddning M som skulle vara hemma eftersom hon sedan skulle vara hela jul och nyår hos Exet. Jag hade en legitim anledning att inte närvara, men han ser det inte så. Från gemensamma vänner har jag hört att han är sur för att jag inte kom. Vi pratar inte längre och för några dagar sen upptäckte jag att han tagit bort mig som vän på Facebook. Det är nästan skrattretande. Det låter så löjligt när man säger det, men för honom är det en tydlig markering. Du är inte längre min syster…

Här borde jag kanske gråta och känna att jag måste göra något åt saken, att jag måste fixa det, rädda vår relation. Han är ju ändå min bror, blod är ju alltid tjockare än vatten. Men blod är inte tjockare än vatten. Det räcker nu. Och för första gången i mitt trettiofemåriga liv känner jag inte längre skuld och dåligt samvete. Folk får tycka vad de vill, men jag svär mig fri nu. Släpper det som alltid bara gett mig sorg. Både han och pappa. För min pappa har jag inte heller hört av på snart två år. Och helt ärligt så bryr jag mig inte längre.

Bara vindpustar

Publicerad den av

0

Fjällen

Tänkte att en uppdatering kanske är på sin plats, om det nu ännu finns någon som läser.

Tonårsdrömmen försvann som en bubbla som spricker. Helt plötsligt är den bara borta utan ett spår. Han kom hem från sin resa och skrev att han har tankarna på annat håll, att det hänt en del tråkigheter, men ville inte säga vad det handlade om. Sedan dess har vi inte hörts och jag tvivlar på att jag nånsin kommer att förstå vad som hände. Ett sånt antiklimax att jag inte vet riktigt vad jag ska tänka.

Sen dess har jag hunnit ha en söndagssnabbis med Mr Handyman. Jag vet inte riktigt hur det blev så, men han kom och 25 minuter senare åkte han igen. Och jag upptäckte till min lättnad att det inte rörde mig i ryggen det minsta för jag känner absolut ingenting för honom längre förutom att han är ett bra ligg.

Helgen efter det lastade jag min skoter och några dunkar bensin och åkte med Wingwoman och hennes kille till fjällen. Bodde på fjällstation, körde skoter hela helgen, grillade korv ute, njöt av fjällvyerna i solen och bara andades. Sen fick skotern ställas undan inför sommarsäsongen för här är det nu vår på riktigt.

Påsken spenderades hemma med M då vi i princip inte gjorde ett skit. Hon har ju blivit värsta bokslukaren så vi läste hela helgen. Första gången på länge som jag verkligen kände mig ordentligt utvilad då helgen var över. Så utvilad att jag tog mig till gymmet på tisdag morgon. Där har jag inte varit på några veckor nu pga roterat bäcken och slemsäcksinflammation på baksidan av ena knäet, men nu börjar det ordna upp sig så även imorse var jag där. Morgonträning ska nog bli min nya grej. Lite folk,och så har man gjort bort det och behöver inte ha ångest för hur man ska hinna eller orka ta sig dit.

Husköpsplanerna ligger i träda då säljaren inte vill godta mitt bud och den andra budgivare som nu finns inte lägger högre heller. Börjar bli mer och mer sugen på en stuga istället, men det finns så lite att ens titta på att jag nog får ge upp den drömmen. Den var ju som störst när Mafi fanns i mitt liv och nu är han borta helt. Vi hörs knappt längre och jag har inte sett honom på flera månader. För någon dag sedan pratades det om honom i fikarummet och i ord som gjorde lite ont trots att de var väntade: han har träffat någon. Det svider även nu när jag skriver det och det antar jag att det kommer att göra ett tag till.

Men kontentan av det hela här är att jag mår bra, bättre än jag gjort på länge. Det är skönt! För jag är äntligen där igen, där jag mår som bäst och är mest stabil i psyket och känslostormarna sällan är mer än en liten vinspust. Det tragiska med det hela är dock att jag bara känner så här när det inte finns någon i mitt liv att känna något för. Ska det verkligen behöva vara så? Fan vilket tråkigt liv…

Teenage dream..?

Publicerad den av

0

th

Kan jag få sagan? Den där som man kan berätta om till sina barnbarn. Det är så här den skulle kunna se ut…

De var båda 13 och hade just börjat sjuan. Han föll för henne direkt han såg henne. Hon såg honom inte ens till en början. När hon väl kunde se hans försök att komma närmare tyckte hon bara att han var jobbig. I den åldern ser man som tjej bara äldre killar, jämnåriga passar inte in i bilden. Hon tyckte han var töntig och tyckte att hans uppenbara förälskelse var pinsam inför hennes vänner även om hon djupt inom sig tyckte det var ganska skönt för självkänslan. Men det skulle hon aldrig erkänna högt för någon. I tre år var han olyckligt kär i henne innan han till slut lät henne bli bara en tonårsdröm som aldrig skulle slå in.

En dag, 15 år efter att hon sett honom sist, satt hon i sin bil i sin gamla hemstad när hon såg honom gående korsa parkeringen framför henne. Och den första tanken som kom upp var hur snygg han blivit. Alla de äldre killar hon trånat efter under högstadiet och gymnasiet var nu förfallna och förpassade till pinsamma listan. Men han… Det hon en gång knappt ville se åt hade under åren blivit precis det hon önskade att hon en dag skulle hitta. Under den närmaste tiden började han dyka upp mer och mer i hennes väg. En vänförfrågan på Facebook där hon kunde se att han hade flickvän, en snabb skymt av honom i den nya hemstaden när han jobbade, följare på Instagram, kommentarer och gillande av bilder. Sen mötet ute på krogen en sommarnatt där han förvånade henne med att väcka känslor hon aldrig trott skulle väckas av just honom. Försvunnen var den töntiga tonåringen som trånat efter henne och framför henne stod en självsäker vuxen man. Det korta mötet lämnades med ord viskade i hennes öra: En vacker dag…

Månaderna gick och hon tänkte på honom då och då. Följde honom genom de bilder han la ut precis som han följde henne. Till slut började hon misstänka utifrån dessa bilder att det skett en förändring i hans liv. Och som den person hon är kunde hon till slut inte motstå frestelsen utan tog kontakt och frågade rakt ut. Det visade sig att han bara några månader efter den sommarnatten lämnat sitt 12 åriga förhållande och under det halvår hon ägnat sig åt vad hon hoppades vara kärlek hade han som bäst ägnat sig åt att lära känna sig själv igen. Han som följt henne hade förstått att det funnits någon i hennes liv och därför hållit sig undan. Plötsligt insåg de båda att alla hinder som funnits nu var borta, att vägen nu var rak så långt man kunde se. Förutom en liten kulle i form av en resa för hans del. Bara timmar efter att de hittat fram till varandra skulle han flyga iväg…

Det känns som att det aldrig hänt. Det känns overkligt. De känslor som flammat upp har ingenstans att ta vägen. De tankar som vaknat och som jag vill få ut måste stanna där inne ett tag till. Det känns som att jag drömt det hela. Det var så kort stund och sen var han borta. Dagarna sniglar sig fram och jag vet inte var jag ska göra av mig själv. Det känns som ett eko därinne som skriker Kom hem! så jag kan få rätsida på det här. Så jag kan avgöra om det verkligen är något här på riktigt. Eller om det bara är en tonårsdröm som kommer att falna om den får komma i närheten av verkligheten. Kom hem och förvåna mig! Få mig att våga tro igen, få mig att våga ta ett sista steg ut i det okända. Få mig att se meningen med de senaste årens ensamhet…