Jag hade nyss en pratstund med en klok liten människa vars hjärta började klappa i min kropp för nästan nio år sedan. I åtta år har det bultat fritt av sig självt nu och det är häftigt nog för att skapa en flodvåg av tacksamhet. Samtalet oss hjärtan emellan, handlade om rädsla och mardrömmar och att välja bort det som gör att man får svårt att somna. Att sluta titta på eller lyssna till sånt som skapar oroliga minnesbilder och tankar. Den lille sonen hade en klar insikt över vilken kamp det kan vara att hålla rädslan borta och såg redan poängen i att som han själv uttryckte det; ”välja bra”. En high five på det.
Jag som den vuxne och förståndige då? Några high fives att dela ut här? Jomenvisst. Jag har ju lärt mig att filmer inte är på riktigt. Att den vårtnäsade häxan i sagan aldrig kommer låsa in mig i det där pepparkakshuset. Att det inte flyttar in monster under sängen när det blir mörkt. Att det inte är farligt att vara ensam. So far, so good. Men rädslor är jag minsann en hejare på att samla på mig, trots allt. Oro. Ängslan. Vardagsbekymmer. Tvivel. Tankesnubblerier.
”Faith is a knowledge within the heart, beyond the reach of proof.”
Khalil Gibran
Jag tror uppriktigt att om hjärtat får bestämma så totalvägrar det rädslan tillträde till mitt eget inre rum. Det är istället ofta tankar och stolt kunskap som bjuder in misstänksamhet, ängslan, oro och dylika sällskap till sina egna obekväma tillställningar därinne. Där finns tillräckligt med mardrömsliknande figurer för att hålla en vaken på nätterna. För att slippa mingla runt där behöver alltså hjärtat få regera och ”välja bra”. Då kan vi snacka skönt party. Jag har redan valt musik som manifesterar festligheterna när hjärtat kommer att få bestämma helt. Bifogas nedan. Gud, så bra.
”But I still haven’t found what I’m looking for…
I believe in the Kingdom Come
Then all the colors will bleed into one
Bleed into one
But yes I’m still running
You broke the bonds
And you loosed the chains
Carried the cross
Of my shame”
på mitt hjärta 
