Jag minns två starka önskningar jag hade som liten, och som så småningom fick mig att förstå vad ha-begär var för ett slags begrepp.
Den första var en långbent och fluffig röd nalle på Ica-affärn. Jag fick syn på denne generade björnen Fredriksson när jag var med mamma och handlade, då var jag typ fyra-fem år gammal. Jag bönade och bad att den skulle slinka med i kundvagnen, men mor föll föga för mitt tjatande. Det blev att med tunga steg vandra tillbaka till hemmet.
Det visade sig senare att lilla mor gick tillbaka och köpte min långbente röda vän som slogs
in till julklapp. Han låg i min säng mååånga nätter efter det. Numera är han utbytt mot en lurvig man, även han med långa ben – i övrigt är likheterna inte slående. Dock finns ett slumrande, kraftfullt björn-temperament. 🙂 Den röda nallen finns kvar i vårt hem, någonstans i ett stökigt barnrum. (Jag får lite dåligt samvete nu, så jag kommer leta upp honom när jag skrivit klart. Lovar. Kanske t o m på Lasse-Berghagen-vis sjunger en stump och vaggar honom i min famn. När ingen ser. Allt hamnar ju på youtube nuförtiden.)
Det andra begäret slog till på en jul-auktion i den tandlösa sexårsåldern, där en liten speldosa med dansande tomte auktionerades ut. Det var ett ”tomtehus” med melodi som spelades när fjädern på baksidan skruvades upp, och då dansade tomten på framsidan samtidigt som han jonglerade med snöboll. Oh, så vackert. Jag satt där i bänkraden, dinglades med benen och höll hårt om en portmonnä med mycket begränsat kapital. Jag bjöd med hög och gäll röst, men objektet försvann ur min åsyn likt en åtråvärd dyrgrip på en Bukowski-auktion. Nu var det ju inte det. Snarare sytanternas handarbeten upphängda på en tvättlina tvärsöver ett kyrkorum, i en liten, liten by i Västergötland. Dessa klubbades för osannolika summor (objekten alltså, inte sytanterna) till välgörande ändamål. Och min speldosa föll i någon annans ägo (för en till synes orimlig summa) och avundsjukan stack till hos sexåringen i bänkraden. Det var en deprimerande kväll. Men till min senare glädje gav sig detektivliknande föräldrar ut på jakt, fann en kopia av (den massproducerade) dyrgripen och slog in ytterligare en julklapp. Att detta retade min lillasysters avundsjuka och hon senare drog av benen på den dansade tomten och målade honom med grön tusch, ja det har jag förlåtit för lääänge sen. Typ någon gång där när jag fyllde trettio. Jag har den kvar och tar fram den när hon kommer och fikar.
Nåväl. Så småningom kom jag fram till att de prylar man önskar hett och innerligt i stunden, ofta tappar sin glans när man erhållit dem. Jag tror det var i sjuårsåldern denna visdom uppenbarade sig. Att själva begäret var större än behållningen, och därför är vilseledande. Sen blev jag vuxen och vissa sjuårsinsikter verkar ha gått förlorade med mjölktänderna. Här sitter jag nu med plånboken smäckfull av diverse kort, med ett enda gemensamt mål och syfte: konsumtion. Huset är fullt med prylar av allehanda sorter och nya ha-begär slår till med jämna mellanrum. Puh. Utmattande. What went wrong?
Tankarna vandrar över till en film, som får mig att reflektera och som även har mycket bra filmmusik (Eddie Vedder). Klipp och text bifogas nedan. Into the wild. Om Du har tid så lyssna på en mycket fin låt. Önskar Dig en skön konsumtionsfri söndag.
”It’s a mystery to me
We have a greed with which we have agreed
You think you have to want more than you need
Until you have it all you won’t be free
Society, you’re a crazy breed
I hope you’re not lonely without me
When you want more than you have
You think you need
And when you think more than you want
Your thoughts begin to bleed..
I think I need to find a bigger place
‘Cause when you have more than you think
You need more space…..
Society, have mercy on me
I hope you’re not angry if I disagree
Society, crazy and deep
I hope you’re not lonely without me…”
”Happiness is only real when shared”
Chris Mccandless
på mitt hjärta 
