Börjar det gnissla i maskineriet?
30 september, 2023 54 kommentarer

Den närmaste tidens kommande händelser gör att jag nu återpublicerar ett inlägg som jag skrev 2016 om EU:s framtid enligt den ungersk-amerikanske analytikern Friedman. Hans vision av ett delat EU rycker allt närmare som en följd av kriget i Ukraina. De krigsstrategier som produceras i Bryssel ifrågasätts alltmer både av de EU-länder som utgör Ukrainas närområde och av oppositionspolitiker i USA.
Ungern har redan tagit avstånd från vapenleveranser till Ukraina och är negativt till pågående sanktioner mot Ryssland.
I Slovakien hålls idag lördag parlamentsval och enligt förhandstipsen kan Robert Fico med samma budskap ta makten genom detta val.
Den 15 oktober är det dags för parlamentsval även i Polen och redan nu har regeringspartiet proklamerat sina avsikter att stoppa alla vapenleveranser till Ukraina. Därutöver vill man stoppa de spannmålsleveranser från Ukraina som i brist på säkra transportvägar över Svarta Havet nu väller in över Polen istället. Förutom att dessa spannmål till stor del kommer från genmanipulerade grödor som introducerats av nya markägare som Black Rock och Vanguard – globalismens rötägg – dumpar de priserna på spannmål i EU och hotar de polska lantbrukarnas överlevnad.
Därutöver har den intensifierade invandringskrisen i Italien skapat ny distans till Frankrike och de länder norröver som inte vill dela problemet. Italien måste snart gå sin egen väg för att kunna sätta in militär mot invasionen från Afrika.
England har redan lämnat EU sedan Friedman visade upp sin nya Europakarta.
Är det då dags att skrota EU-projektet? Låt oss gå tillbaks till 2016:
”När framtidsanalytikern George Friedman från Business Insider spår Europas framtid ser den blivande kartan annorlunda ut. Den ser både lockande och intressant ut. Till skillnad från EU:s nuvarande makthavare inser Friedman att de kulturella skillnaderna inom Europa är för stora för att man skall kunna hålla ihop det megaprojekt som ligger som grund för dagens ambitioner.
Friedman jämför de mycket måttliga kulturella skillnaderna inom USA med sina 50 stater, där ett gemensamt språk håller samman samhället – bara spanskan kan anses vara konkurrent i begränsat format – med Europas 44, där nästan lika många språk, olika alfabeten och mångtusenåriga kulturer skall samsas inom jordens till ytan näst minsta världsdel. Att många länder har olika religioner med urgamla rötter i den egna kulturen gör inte splittringen mindre.
Det är svårt att inte hålla med Friedman om att EU framstår som ett omöjligt projekt, vilket vi också kan konstatera i dagens konfliktfyllda arbete. Ambitionen att undvika krig i det format som präglat 1900-talet är välkommen, men samtidigt måste man inse att konflikterna inte blir mindre av att dessa skilda kulturer sätts under samma hatt, där ingen egentligen får sina intressen tillgodosedda. En tidsfrist får man så länge den ekonomiska omfördelningen pågår, där de välbärgade västeuropéerna villigt betalar för att höja levnadsstandarden i öster och i söder. Men när de sämre bemedlade vill ta genvägen till välstånd genom att sonika flytta till väst istället för att bygga upp sina egna länder kommer skutan att tyngas ner under vattenlinjen och sjunka till botten. När dessutom gränsdragningen blir allt mer otydlig och tenderar att omfatta även delar av Afrika och Mellanöstern innebär det dödsstöten för EU-projektet, inre slitningar och konflikter riskerar att skapa en ny sorts krigsföring istället, där våra egna städer blir slagfälten.
Friedman gör en ny indelning av Europa i fyra var för sig kulturellt sammanhållna block, Storbritannien tillsammans med de Nordiska länderna, Östeuropa, Medelhavsregionen och Västeuropa – där Frankrike och Tyskland har var sitt närområde. Indelningen följer till stor del de existerande religionernas utbredningsområden, vilket är lika med kulturell samhörighet. Att mellan dessa enklaver skapa en gemensam grund för handel, politik och rörlighet bör vara möjligt om man förstår vikten av att respektera det kulturella oberoendet för varje sådan enklav. Att genomföra en sådan omarbetning av EU, som Friedman tror, inom ett decennium är naturligtvis omöjligt, men på trettio års sikt skulle det kunna gå, förutsatt att globalismens apostlar inser att det inte längre går att nonchalera folkets önskningar om en återgång till den nationalism som ger olika kulturgrupper tryggheten att få leva tillsammans med sina likasinnade. Globalismen är ett monster som borde avlivas omgående. Det är min förhoppning att svenskarna följer övriga européer i deras strävan att genom de närmaste två årens val reformera Europa och ersätta våra indoktrinerade politiker med självständigt tänkande människor med det egna folkets intressen som högsta prioritet. Vår förmåga att hjälpa andra förutsätter att vi kan fortsätta att hålla vår ekonomi i god form, annars drunknar vi alla istället.
Friedmans föräldrar utvandrade i likhet med Soros från Ungern undan judeförföljelserna efter och under andra världskriget. Båda emigrerade till USA. Ändå har de helt olika syn på globalismens värde. Det de har gemensamt är dock synen på det Friedman definierar som Östeuropa. Båda inser att detta väldiga område har en avgörande betydelse för Europas framtid. Båda kommer därifrån. Det är dessutom de europeiska judarna kärnland, för 100 år sedan förekom till och med diskussioner om att förlägga den framtida judiska staten till detta område, innan Palestinafrågan togs upp som ett bättre alternativ. När den senare förste premiärministern i det nybildade Israel, Chaim Weizmann vittnade inför en London-kommission 1934 uppgav han antalet judar då i Tyskland uppgick till 600.000 och i Polen till 3 miljoner. Öster om Polen uppskattade Weizmann att det fanns ytterligare 3 miljoner judar.
Detta belyser Soros intresse för Ukraina/ Vitryssland/ Polen och hans idoga försök att genom revolutioner ansluta dessa länder till globalismens agenda, samtidigt som Friedmann väljer en fredligare väg genom att skapa en stark och kulturellt sammanhållen enklav, som med rätt form av ekonomiskt stöd och nationell samhörighet kan bli det framtida Europas nya motor. Att denna Östeuropeiska enklav måste byggas genom samförstånd med Ryssland är självklart för alla utom för Soros och EU:s nuvarande patetiska garnityr av makthavare. Friedmann pekar här på en möjlighet att bygga Europa utan att skapa förnyade konflikter. Varför inte ta vara på den möjligheten?”
Ja, så kunde man se på Europas utveckling innan krisen i Ukraina gått över styr. Ett ödelagt Ukraina har istället blivit resultatet till förödande kostnader för samtliga länder i EU inklusive USA och England. I vårt eget land, Sverige, förstår man fortfarande ingenting och tror att det hjälper upp situationen att bli part i ett krig mot Ryssland som i praktiken redan är avgjort – med NATO och Sverige som förlorare. Världen förändras snabbare än vad våra trögtänkta politiker hinner uppfatta. Vi rustar för att skicka våra bästa vapen till att bli skrot i Ukraina samtidigt som vi blir profilerade som den internationella kriminalitetens Mecka, ett land där rättssystemet är så svagt att mord och gängvåld i praktiken är straffritt.
Peter Krabbe


