Demokratins dödgrävare

Som debattör och skribent frågar jag mig ofta om det är rimligt att fortsätta varna för de snart dagliga händelser som pekar ut vägen mot det totala kriget, WW3, det slutliga kriget som för alltid kommer att förändra världen, eller om det är bättre att bara tiga och hoppas på det bästa. Finns det någon nytta med att skrämma alla med visioner om en annan verklighet som, om de infrias, ändå ingen kan påverka eller undkomma? För bara en mycket liten minoritet kan ställa om sina liv inför ett sådant hot. Vi är beroende av våra arbeten och de inkomster det ger, de bostäder vi investerat våra tillgångar i och våra familjemedlemmars närhet och mentala stöd.

Kort sagt, vi sitter där vi sitter och lär inte komma undan om det värsta händer. Så kanske är det bäst att bara strunta i alla nyheter som egentligen bara skrämmer oss och därmed förpestar våra dagliga liv? Är det en bättre idé att ta ut lite pengar och gå ut på krogen för en brakmiddag med en flaska gott vin, ha en skön dag och sova gott den natten?

För många är det säkert ett bättre alternativ att lita på våra kvalificerade politiker, som vi ju har valt för att ta de viktiga besluten även i våra liv. Alla förstår säkert ironin. Jag skulle aldrig sätta mig i en bil om föraren var en femåring som knappt når upp till ratten. Hur har vi hamnat i den här situationen, där vårt samhälle styrs av människor som man inte ens hade haft förtroende för att låta gå ut med hunden ens? För om vi hade kunnat lita på våra politiker så hade vi kunnat känna den trygghet som demokratin egentligen skall stå för. Vad är det som gått snett i vår utveckling sedan WW2, när stora delar av Europa låg i ruiner? Vi kom lindrigt undan och märkte knappt att världen stod i lågor. Vi hade partiledare då som var akademiker med gedigen livserfarenhet, till och med Nobelpristagare. Med få undantag visste de vad de gjorde och vi fick en period av lugn och ro och växande välstånd som varade i minst 50 år, jag som är född under kriget har fått leva större delen av mitt liv under den perioden.

Det är jag tacksam för. Samtidigt är kontrasten svindlande mot dagens yrkespolitiker som – ärligt talat – aldrig har haft någon funktion i ett fungerande samhälle förutom sina egna ekonomiska preferenser. Produkter av ett maskineri med syfte att konservera en maktapparat, väl isolerad från väljarna, som skall vara självgående som en evighetsmaskin som ingen får störa eller ändra riktning på. Tyvärr tycks inte ens de själva förstå vad de gör. De hindrar oss från insyn, dunkar varandra i ryggen och tycker att den livslånga riksdagspensionen är det högsta målet i tillvaron. När det råder lugn och ro i världen kan man ta det med en axelryckning, men när världen går mot ett till synes oundvikligt världskrig som de inte tycks se, ens med putsade glasögon, är läget faktiskt allvarligt. Vi måste plötsligt granska dessa ”ledare” vad gäller kompetens, intelligens och dolda agendor för att kunna förskaffa oss den säkerhet vi har rätt att kräva.

Förr var det adeln, prästerna, borgare och bönder som formade politiken. Det gjorde de i syfte att stärka nationen, som var grundbulten för att kunna garantera deras överlevnad. Dagens partistrukturer har mer än 100 år på nacken och har fram till nu behållit sin nationella strävan. Den har räddat oss från krig och elände utanför våra gränser. Idag har samma partier och nya politiker lagt fokus på världen utanför dessa gränser. Genom att vi har kvar samma partistrukturer kan vi inte påverka denna omsvängning av fokus från vårt land till världen i sin helhet. Den förekommer inte i någon valdebatt eller ens i de media som förutsätts ha rätten att forma våra åsikter. Vem har då tagit på sig rätten att förändra ett tusenårigt förhållningssätt till något som bara gynnar tredje part utan folkets godkännande?

Argumentet fred på jorden duger inte eftersom detta förhållningssätt istället innebär krig på jorden. Därom råder inte minsta tvekan. Vi står nu på randen till det värsta kriget i världshistorien och det är våra egna politiker (partier) som driver den utvecklingen. Har vi någon anledning att acceptera det?

Begreppet demokrati föddes inte efter den franska revolutionen, om någon nu trodde det. Samhället var lika feodalt efter som före maktskiftet men några kungar, grevar och baroner ersattes av den nya regimens politiker som snabbt tog över de lediga storgodsen och maktpositionerna. Man fick vänta tills industrialismen var ett faktum med en ny arbetarklass i fabrikerna som behövde styras för att hållas på mattan i syfte att inte äventyra lönsamheten i det snabbt växande oligarkernas industriimperium. ”Arbetarpartier” bildades, finansierade av bankägande oligarker och styrda med hjälp av godtrogna poeter, författare och andra intellektuella som inte kunde skilja sin egen idealism från arbetarnas kärva och bestående fattigdom, där de vajande fanorna var den enda ljusglimten i tillvaron. Genom allmänna val, öppna för ett fåtal, skapades begreppet demokrati, av oligarkerna själva kallat ”ett nödvändigt ont för att kunna åstadkomma en successiv övergång till det system med dem själva vid makten som vi nu kallar totalitärt”. I syfte att påskynda den utvecklingen startade man ekonomisk utbildning för framtidens lydiga och välavlönade lakejer. London School of Economics blev förebilden för en kedja av sådana skolor över världen, finansierade och styrda av oligarkerna. När mönstret blev för tydligt döpte man om exempelvis Stockholm School of Economics till Handelshögskolan, låter mer svenskt och oskyldigt, men styrt av klanen Wallenberg.

Idag har WEF tagit över utbildningen av politiker på samma sätt och med samma syfte – att producera politiker finansierade och styrda av oligarker, inte i samhällets tjänst utan i det globala kapitalets. Vi har idag en lång rad av politiker som trott sig kunna styra i kraft av sin väljarbas men som istället blivit brutalt mördade. Sverige är inget undantag, vilket alla vet.

Dessa politiker styr idag västvärlden. De betalas genom ett lyxliv som är få förunnat och vet vad som väntar den som inte lyder. Deras uppdrag är att utöka oligarkernas välde till en sammanhållen global enhet, där befolkningens röst för evigt har tystnat. För att nå det målet måste de olydiga BRICS-länderna inordnas och underkastas det globala styret. Därför har vi ett krig i Ukraina som är kroken Ryssland skall svälja och enligt deras förhoppningar dras upp på land med. Det tycker man kan kosta ett världskrig, oligarkerna sitter ju ändå säkert i sina bunkrar på andra sidan Atlanten och vi i Europa är ju vana vid att vara offer för deras syften. Det budskapet fick vi i Paris för ett par månader sedan, så vi kan ju inte klaga på att vi inte fått veta vårt öde…

Har vi då en riksdag som kör oss rakt in i väggen? Uppenbarligen är det så, ingen normal människa kastar in ett land som Sverige i en global krigssituation utan ett enda hållbart argument för att det skulle vara rätt beslut. Ändå gäller detta för 90% av våra riksdagsmän och -kvinnor. Vår riksdag har paradoxalt nog själva avskaffat demokratin, förvisso enligt programmet men likväl obegripligt för oss som tror att vi valt politiker som skall värna om våra intressen.

Det jag kan se som en sista desperat lösning är att en politiker som Elsa Widding, som lämnat sitt parti av nämnda skäl bildar en grupp av avhoppande riksdagsmän från samtliga partier i tillräcklig mängd för att kunna bilda ett avgörande röstunderlag under det informella mottot ”Rädda Sverige” och därmed undanröja alla beslut som inte tjänar folkets intressen. Första uppgift blir att avsätta statsminister och försvarsminister genom misstroendeförklaring och kräva folkomröstning om Sveriges deltagande i krigsallianser samt att fastslå att svenska folkets skattemedel skall användas till folkets välfärd och inte till att skörda lik på ett främmande slagfält.  Men det kommer inte att ske.

Så min slutsats blir: Vi kan inte, med den utveckling som politiken fått, påverka det som sker, så tänk igenom er egen situation och planera för det värsta, bollen ligger hos er själva. Ingen kommer att hjälpa er. Det är bråttom! Demokrati är ett begrepp som ni fortsättningsvis får slå upp i historieböckerna.

Peter Krabbe

Kommer lugnet nu att lägra sig i Frankrike?

Så återstår det då att se om Frankrike kan rida ur den storm som orsakats av Macrons misslyckande med sin politik. Han har genom de senaste valförlusterna förlorat möjligheten att styra sitt parlament, där nu högern genom Marine Le Pens RN är största parti och vänsterkoalitionen Nya Folkfronten har flest platser totalt. Macron har tidigare styrt genom att använda en undantagslag från WW2, som ger presidentens premiärminister rätten att driva igenom lagförslag mot majoritetens nekande. Detta har knappast ökat hans popularitet, snarare kan man se denna totala nonchalans mot demokratin som början till slutet för hans inflytande som president. De premiärministrar som fått vara verkställare av dessa beslut har bytts ut efterhand som folkets raseri gjort den mentala pressen outhärdlig för dessa stackare.

Enligt fransk tradition skall premiärministern utses av det största oppositionspartiet, men Macrom har inga planer på att låta det splittrade vänsterblocket utse premiärminister, de har inte ens kunnat enas om en gemensam kandidat. Vänsterblocket består av socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister, rena kommunister och alla förstår nog att detta knappast kan ses som ETT parti!

Le Pen vore det naturliga valet i denna situation, men vänstern har omedelbart lagt ut en krigsförklaring om så skulle ske. Vänstern styr fackföreningarna och därmed de landsförlamande strejker som sedan länge varit deras främsta vapen. Tåg, flyg, hamnar, motorvägar, energidistibution etc är skarpa vapen i ett samhälle som med kort varsel kan fås att sluta fungera.

Macrons drag i detta förhandlingsspel blev nu att tillsätta Michel Barnier som premiärminister. Förklaringen är enkel. Barnier tillhör det i de senaste valen vingskjutna Republikanerna, som traditionellt varit det parti som har makten. Macrons eget parti har alltid sökt stöd från republikanerna i krislägen. Till saken hör att Macrons främste mentor och kompis är Nicolas Sarkozy, som satt som president 2007-2012, han var dessutom republikanernas partiledare och dessförinnan inrikesminister hos president Chirac. Barnier var republikanernas kandidat i presidentvalet 2022, som Macron vann, om man inte inser att valfusk är en realitet även i Frankrike. Barnier fick ändå 24% av rösterna, inte helt obetydligt. 

Om Sarkozys liv och leverne skulle man kunna skriva en hel bok, fyra äktenskap med 6- 7 barn, maffiakontakter och intriger, advokat för Berlusconi och därmed väl insatt i den undre världen, motståndare mot invandringen och känd för att ha kallat invandrare för patrask. Judisk mamma och därmed lierad med samma judiska etablissemang som Macron, som följt samma karriär som Sarkozy hand i hand. Pensionsreformen och många andra frågor är en direkt fortsättning av Macron på Sarkozys program. De har samma uppdragsgivare.

Den unge Gabriel Attal, 35 år gammal har fått vissa sympatier som premiärminister den korta tid han fått ha uppgiften, men räcker inte till som toppolitiker. Oavsett vad man säger kräver en sådan post i Frankrike dignitet, värdighet och livserfarenhet, faktorer som höll De Gaulle vid makten så länge. Det är som om vi skulle bejakat att ha Fridolin som statsminister, det blir inte trovärdigt. Macrons satsning på Barnier är därför logisk, en livstidspolitiker som gjort allt utom att vara president. Dessutom 73 år gammal, högrest och med den värdighet en premiärminister skall ha i Frankrike. Attal är som en liten skolgosse i jämförelse. En republikan med Sarkozy-stämpel kan Le Pen godkänna som interimsminister till nästa val, man delar synpunkterna på invandringen, vilket är en huvudfråga i Frankrike idag.

Återstår att se om vänstern godtar Barniers förhandlingsinviter, annars står vi inför en ny strejkvåg i Frankrike. Men Barnier är ett förhandlingsproffs och var bl.a. EU:s chefsförhandlare i uppgörelsen om Brexit. Jag tror att han har goda möjligheter att klara detta, åtminstone bättre än någon annan av kandidaterna. Det ger i så fall Macron det lugn och ro som han har tänkt sig under sina avslutande år som president, viktigt för honom för att – Gud förbjude – kunna gå in i EU:s kommissionärsråd efter avslutad presidentperiod.

Premiärministerposten är normalt trampolinen till presidentposten. En president måste därför utvärdera vederbörandes möjligheter att kandidera mot sig själv när det är dags. I Barniers fall tror man att hans 73 års ålder inte gör honom aktuell i en kommande valkampanj, där tror jag att man misstar sig. Med Trump som president i USA har bäst-före-åldern höjts betydligt. Barnier kan innebära ett lyft för republikanerna som leder direkt till en ny presidentpost och därmed ett nyktert förhållningssätt både till invandringen och det judiska etablissemang som styrt både Sarkozy och Macron. Detta är Macrons egentliga dilemma….

Peter Krabbe

När en kultur går upp i lågor…

Så var det då dags för nästa kyrkliga spira i Frankrike att brinna. Medeltidskyrkan Saint Omer i Pas de Calais fick se sitt torn falla tillsammans med merparten av takkonstruktionen natten till måndagen den 2 september 2024. Till samma kategori kan vi räkna Notre Dame i Paris, katedralen i Rouen, medeltidskyrkan i Pontoise och specialfallet Börsen i Köpenhamn.

Alla dessa har det gemensamt att de börjar brinna på efternatten, har spektakulära spiror och har byggnadsställningar uppsatta för pågående eller avslutade renoveringar. De är alla historiska byggnader och klassade som kulturarv (vårt kristna kulturarv). De är byggda med takkonstruktioner i massiv ek, som normalt är omöjligt att antända, därför har de också stått kvar i 500- 800 år utan att behöva drabbas av något liknande. Vi talar här om mordbrand i ideologiskt syfte, nämligen att skada den kristna identiteten och dess symboler. I samtliga fall har inte den officiella brandorsaken gått att fastställa, det som hände är alltså omöjligt med normal logik.

Den andra kategorin av kyrkobränder är lättare att förstå och bearbeta. Det handlar då om amatörmässigt anlagda bränder som därför i de flesta fall gått att stoppa i någorlunda tid och ger möjligheter till återställande efter släckning. Dit hör kyrkorna i Nantes, Saint Sulpice i Paris, Rennes och Lavaur.

Totalt har 20 kyrkor brandskadats under ett par års tid, varav 6 katedraler. Denna andra kategori av bränder kan normalt relateras till muslimska aktivister som hatar kristendomen utan någon form av intellektuell analys. Det har ibland även drabbat präster som skadats eller mördats. Konsekvensen är att den katolska kyrkan får lära sig att bevaka och låsa kyrkor som inte är bevakade, samtidigt som samhället i övrigt får lära sig att informera invandrande muslimer om vilka normer som gäller i vårt samhälle och att valet är att rätta sig efter dessa eller resa hem till sin egen misär igen.

Vad gäller den första kategorin med ideologisk mordbrand är problemet större, eftersom det där handlar om människor som anser sig ha rätt att utrota kristendomen och riva våra kyrkor eftersom deras egen religion i deras ögon är överordnad och därmed legitim. De bjuder oss därmed på ett skådespel genom att låta våra kyrkspiror brinna som facklor i natten, allt i syfte att vi skall förstå att kristendomen nu spelat ut sin roll. I deras värld har vår Gud fått sparken och satanismen har tagit över. Detta efter 2000 år av underkastelse under först romare, sedan påvar och prelater. Sionismen är en beväpnad gren av judendomen. Deras stormtrupper heter Mossad. Den har beväpnat sig med DEW (Directed Energy Weapon) som antänder ekbalkar som vore de tändstickor. Den bränner skogar, hus och människor var som helst på jordklotet i syfte att skapa skräck och underkastelse.

Vad händer då om vi inte reagerar, utan bara rycker på axlarna? Vad händer om ytterligare 10 katedraler bränns ner under de kommande två åren? Reagerar vi då eller tycker vi att det blir för dyrt att bygga upp igen och att det kanske inte spelar så stor roll – egentligen? För har vi inte slutat att vara kristna, vi går ju ändå sällan till kyrkan? Eller kommer vi att inse att våra samhällen utan kyrkan mitt i byn förlorar sin själ, att det fattas något som faktiskt smärtar? Vår protestantiska kyrka är fattig till skillnad från den katolska som förfogar över miljarder i tillgångar. Kanske får våra medeltidskyrkor därför vara ifred, men säkra kan vi inte vara. Att religionen redan är mindre viktig i Sverige öppnar för andra alternativ, det är vad vi har sett med Börsen i Köpenhamn. Är vi inte tillräckligt lydiga så ryker kanske stadshuset i Stockholm med sin spira en mörk midvinternatt. Men lydiga är vi ju, så risken är kanske inte så stor?

Macron gjorde ett ofrivilligt avslöjande efter den förödande branden i Notre Dame när han deklarerade att man kanske kunde bygga om Frankrikes vackraste och mest berömda katedral till ett modernt allaktivitetshus i mångkulturens namn. Detta var instruktionen och syftet. Efter en våldsam opinionsstorm tvingades han, bokstavligt talat, krypa till korset och lova ett återställande istället. En enorm missräkning för Macron, ritningarna fanns nämligen redan före branden, vilket var svårt att förklara.

Inga myndigheter vågar säga ett knyst om de oförklarliga brandorsakerna, eftersom man sannolikt vet och inser att det är bäst att hålla tyst. Detta är ett av indicierna i mitt resonemang. Ett annat är att Mossad, CIA och sionisterna i USA är ensamma om att förfoga över DEW, det enda tänkbara verktyget för antändning. Ytterligare ett är facklan som symbol, vilket man delar med sina likasinnade frimurare. Vidare att man tänder på direkt efter avslutet av OS, facklan skall nu vandra vidare. Vems tur blir det härnäst?

Indicier vinner ingen rättegång, det vet vi alla. Jag nöjer mig därför med att kittla er fantasi i syfte att förstå vad som händer omkring oss och varför. Jag kan inte ens hävda att jag har rätt, detta räcker för mig men inte för andra. Ni får därför bilda er en egen uppfattning, kalla mig gärna för konspirationsteoretiker, det är jag både van och bekväm med. Men nästa gång det händer kanske någon åtminstone höjer på ögonbrynen…

Peter Krabbe