Varför turbulent flöde inte kan förklaras. En feministisk vetenskaplig analys.
Det förekommer just nu en diskussion i landet om huruvida vetenskapliga observationer skall betraktas de facto eller om de skall redovisas efter filtrering genom ideologiska filter. Man diskuterar också om det verkligen är rätt att låta massmedias redaktioner få lov att tolka och presentera dessa observationer innan de blivit ideologiskt prövade.
Många bloggare har på ett förtjänstfullt sätt ifrågasatt diskussionen. Bland många finns Ann-Marie Maukonen, Flying Martin, Susanna Varis, Toklandet, Bashflak, med flera som berör det och i genusdebatten.se har det diskuterats av både Erik och Ninni!
Försvar har publicerats av bland andra Charlotta Vainio som försvarar forskaren helt korrekt men som glömmer att kritiken, som jag ser det, egentligen riktar sig mot dem som anser att forskning och särdeles forskningens resultat måste spegla en överordnad ideologi eller förkastas! Detta borde vara diskursens ansats. Läs i Charlottas kommentarsfält mycket intressant av Chade, Bashflak och bloggerskan själv.
Och som vanligt är jag sist av alla med ett aktuellt ämne som alla andra redan traskat vidare från.
Frågan som man bör ställa är, skall ideologierna påverka vetenskapen eller skall vetenskapen påverka ideologierna? Hur det förhåller sig visar den diskussion som förevarit i detta ämne, men borde det inte vara tvärtom? Självklart borde det vara så! Tvärtom alltså! Vi har levt med en utveckling som har gjort att vi idag lever som vi gör, att vi kan producera ett överskott som används att finansiera det som inte själv bidrar till överskottets produktion. Så skall det vara och det är ingen som kan ifrågasätta detta system som vi alla i mer eller mindre full konsensus stöttar. Vi har kommit fram till denna situation genom vetenskaplig forskning som bestått av en blandning av naturvetenskap och filosofi. På något sätt har vi en obruten utvecklingslinje i vetenskaplig forskning från Archimedes och Pythagoras till Newton och Einstein och som fortsätter från Einstein och framåt, oftast betecknat som naturvetenskap men med starkt innehåll av både sekulär och religiös filosofi. Vi vet att det tidigare funnits ideologiskt betingad forskning som var ämnad att förse ledarna med politiskt initiativ och som alltid förkastats efterhand. Ett exempel är den genealogiska forskning som utfördes vid tiden för Renässansen och som var ämnad att stärka monarkernas historiska rätt att vara just monarker.
Listan på ideologiska vetenskaper eller vetenskaper som låter sig kapas för att verifiera och bekräfta en ideologis rätt att exklusivt få styra över massorna, är lång. Som exempel kan nämnas marxistisk forskning, rasbiologisk forskning, frenologisk forskning, nationalsocialistisk forskning och inte att förglömma den forskning som utföres av religiöst troende fundamentalister för att stärka sin makt över sina proselyter.
Gemensamt för denna forskning är att den är svår att kategorisera som naturvetenskaplig eftersom den inte bygger vidare på den röda tråd som spänner från antiken till nu. Därför kategoriseras den vanligen som en del av den humanistiska vetenskapens forskning vilket bland några få gör hela det humanistiska fältet suspekt. Tråkigt nog.
Emellertid finns det en annan fördömande åsikt, denna gång från humanistiskt håll och som riktas mot de naturvetenskapliga disciplinerna. Den utgår ifrån de postmodernistiska idéerna som dekonstruerar, problematiserar och dömer ut naturvetenskaplig forskning som patriarkal och förtryckande. Kulturrelativism och identitetspolitik ligger på den postmodernistiska åskådningen som pålägg på en macka. Den postmodernistiska inställningen infinner sig inom viss del av ideologin som försöker styra genusvetenskapen och den feminism som oftast citeras av okunniga och okritiska skribenter. En elitistisk föreställning som tror att Nietzsche och Focault har mer att tackas för bidrag till vårt välstånd än Newton och Einstein.
Det är egentligen här som mitt inlägg startar för nu kommer det roliga.
Noam Chomsky, den amerikanska vetenskapsmannen och stridbare debattören ni vet, uttrycker sig så här om postmodernistisk filosofi:
(Min översättning efter egen transkription av vad han säger i detta videoklipp.)
Mina kommentarer finns inom [square brackets].
”Vi har de där personerna (guys) på fysik- och matematikfakulteterna och de har alla sorters komplicerade teorier som vi naturligtvis inte kan förstå. Men de tycks förstå dem. Och de har principer och de drar komplicerade slutsatser ut ur dessa principer och de experimenterar och de kan se om det fungerar eller inte. Verkligen imponerande grejer. Så vill jag också vara! Så jag vill med ha en teori, i litteratur… i humaniora, du vet, litteraturkritik, antropologi och så. Det finns alltså ett fält som kallas teori där vi liksom fysikerna kan prata oförståeligt. De använder stora ord, vi skall använda stora ord. De drar långtgående slutsatser, vi skall dra långtgående slutsatser. Vi uttrycker oss bara så som de uttrycker sig och om de säger att, hallå, vi [fysiker och naturvetare] sysslar med riktig vetenskaplig forskning. Det gör inte ni! Det där är bara vit manlig, sexistisk, borgeoisin, vadsomhelst som är svar på det, hur är vi annorlunda än de? OK!
Den tanken är väldigt tilldragande!”
(översättning copyright)
En annan av mina favoriter som jag har läst mycket av är professorn i biologi och genetisk evolutionsteori, den rabiate ateisten Richard Dawkins vars oerhört underhållande uttalanden exemplifieras här nedan. Han ger sig på postmodernism och feminism i detta videoklipp som jag transkriberat och översatt:
Sokal is best known to the general public for the Sokal Affair of 1996. Curious to see whether the then-non-peer-reviewed postmodern cultural studies journal Social Text (published by Duke University Press) would publish a submission which ”flattered the editors’ ideological preconceptions,” Sokal submitted a grand-sounding but completely nonsensical paper entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity.”[3][4]
The journal did in fact publish it, and soon thereafter Sokal then revealed that the article was a hoax in the journal Lingua Franca,[5] arguing that the left and social science would be better served by intellectual underpinnings based on reason. He replied to leftist and postmodernist criticism of the deception by saying that his motivation had been to ”defend the Left from a trendy segment of itself.”
The affair, together with Paul R. Gross and Norman Levitt‘s book Higher Superstition, can be considered to be a part of the so-called Science wars.
Sokal followed up by co-authoring the book Impostures Intellectuelles with Jean Bricmont in 1997 (published in English, a year later, as Fashionable Nonsense). The book accuses other academics of using scientific and mathematical terms incorrectly and criticizes proponents of the strong program for denying the value of truth. The book had mixed reviews, with some lauding the effort[6], some more reserved,[7][8] and others pointing out alleged inconsistencies and criticizing the authors for ignorance of the fields under attack and taking passages out of context.[9]
In 2008, Sokal revisited the Sokal affair and its implications in Beyond the Hoax. not2 utdrag ur Wikipedia
Luce Irigaray (born 3 May 1930) is a Belgian-born French feminist, philosopher, linguist, psychoanalyst, sociologist and cultural theorist. She is best known for her works Speculum of the Other Woman (1974) and This Sex Which Is Not One (1977).
Alan Sokal and Jean Bricmont, in their book critiquing postmodern thought (Fashionable Nonsense, 1997), criticize Luce Irigaray on several grounds. In their view, she wrongly regards E=mc2 as a ”sexed equation” because she argues that ”it privileges the speed of light over other speeds that are vitally necessary to us”.[citation needed] They also take issue with the assertion that fluid mechanics is unfairly neglected because it deals with ”feminine” fluids in contrast to ”masculine” rigid mechanics. In a review of Sokal and Bricmont’s book, Richard Dawkins[5] wrote that, ”You don’t have to be a physicist to smell out the daffy absurdity of this kind of argument (…), but it helps to have Sokal and Bricmont on hand to tell us the real reason why: turbulent flow is a hard problem (the Navier–Stokes equations are difficult to solve).”
snurrigtdotcom 
