I behov av rast

Så är vi redan i mitten av september, och fan vad det har varit en körig månad sedan semestern tog slut och allt drog igång igen. 

Igår kände jag för första gången att vi kanske kommit över den värsta puckeln kopplat till familjen AB. Inte som att vi är ute på andra sidan, än, men som att den högsta belastningen ändå kanske ligger bakom oss. Så vad har vi gjort då? Jo, anteckna gärna nu, en hög med föräldramöten (3), ett gäng utvecklingssamtal (3), föräldrarådsmöte (1), tandläkarbesök för barn (2), specialistläkarbesök för den lilla allergikern (1), födelsedagar (3, eget barns och släktingars), släktkalas (2, ett hos andra och ett hos oss), ett stort husprojekt som krävde byggställningar och massa folk här i ett par veckor, terminstart på alla barnens aktiviteter och en miljard fotbollsmatcher på det… jag är så glad över att det värsta är över men jag är samtidigt så fruktansvärt jävla trött. Att man orkar detta? (Orkar man detta?) Och så hus och hem och alla barnen och vänner och ett helt okontrollerat jobb på det som sväller över alla kanter. Och ovanpå det – en man som jag ärligt talat varit rätt sur på i omgångar den senaste månaden. (Mest på hans oförmåga att ta strategiskt ansvar för familjen, vilket i sin tur sliter ut mig. Så ovanlig dynamik. Inte. Suck.)

Men nu vänder det ryktas det, hoppas det, önskas det.

Upp på hästen igen

Så gick en sommar från vårt liv och kommer aldrig åter. Och som jag njutit av denna ljuvliga sommar! Vad fin den var! Så mycket vi hann läsa och bada och träffa släkt och kompisar! Vad fint väder det var! Vad kul barnen hade! Var det den bästa familjesommaren… någonsin? Kanske? 

Allt var så bra att jag typ blev deprimerad av att gå tillbaka till jobbet. Som en käftsmäll kändes det, och jag har ännu inte återhämtat mig. 

Behöver fundera på hur jag vill ha det, med allt. Men för att börja i det lilla: vill gärna skriva mer. Kanske finns det någon festlig lista att fylla i för att komma igång igen?

Och för minnet: Jag har nu tre skolbarn nu. Tre! Skolbarn! En era är slut, en annan påbörjad. Hittills känns det stort och fint. 

En viktig dag

Någon gång när jag känner att jag kan ska jag skriva mer om adoption, men idag mäktar jag endast med att länka till den statliga utredningen och utbrista ett ÄNTLIGEN. https://regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2025/06/sou-202561/

Okej, lite mer orkar jag visst skriva. Jag är så otroligt lättad över utredningens slutsatser. Det känns som att vi kommit över en tröskel, att ett annat ljus och ett annat synsätt äntligen får ta plats – och detta firar jag idag.

Samtidigt, bakom glädjen finns en obeskrivbar sorg. En sorg jag oftast bara snuddar vid, känner flamma till i bröstet snabbt följt av den förnuftiga tanken att detta får jag omhänderta sen. Det är så kladdigt när det djupt personliga också är politiskt. Jag vill och har möjlighet att i samtal driva sakfrågan, men samtidigt… Samtidigt så handlar också allt detta om mig –  mitt ursprung, min historia, mitt och andras trauma. Alla generationer bakåt som ledde fram till min födsel, och alla kommande generationer sprungna ur mina födslar. Våra rättigheter. Våra liv. 

Att förstå att den där ursäkten som utredningen rekommenderar, att den ska riktas till mig? Mig? För att någon gjort mig orätt? Och bör ta ansvar? Det är överväldigande.

Det är en viktig dag.

Mamma-maj-life

Maj brukar vara alla morsors bränna ut sig-månad men jag kände ganska länge att årets maj gick enklare än vanligt. Vi har visserligen missat både klassaktivitet för äldsta (p.g.a. utdragning av tänder för fortsatt tandreglering), vernissageafton på förskolan för yngsta (sjukdom) och eventuellt några fler grejer som rationaliserats bort (eller där bara barnafadern närvarat i egenskap av familjens enda person med körkort), men det har ändå varit att göra. 

Nu börjar jag bli väldigt trött dock. På träningar och aktiviteter och tusen info-mail från skola och förskola och idrottsföreningar och kulturskolan om avslutningar och matsäck och öppet hus och utflykter och klassaktiviteter och insamlingar och var det någon som kunde baka en kaka att sälja för klassen den 3:e? Och alla vill väl! Jag fattar det. Men det är ändå… mastigt. Och så jobbet på det. Nä men jag kan inte ens gå in på det. (Med förväntad arbetstopp från och med måndag. :)))))) 

Jag brottas – som vanligt – med känslan av att jag missar/missat våren – i år igen. Och att jag till nästa år borde göra något för att inte känna så. Vad bra det går!! 

Lördag

Att lördag morgon/förmiddag allt som oftast är i total obalans, är det bara i min familj det är en sanning eller är det lite mer generellt? 

Känns som övergången från vardagens rutinande till helgens frihet alltid är fyllt med skav hos oss. Stök, ret, tjat, krav. Främst hos barnen då hehe. Själv vill man hylla långsamhetens lov på direkten, och med den ingången blir det naturligtvis krock när ens tålamods-level ligger på noll, och minsta lilla pip/skrik/spring får ens egna nervsystem att gå i taket. Mmm, perfekt kombo! Och så MYSIGT det brukar bli! 

Men jaja, jag hör ju mina egna tankar nu. Att förväntan kring att alla kids bara ska ta det lugnt hela lördag förmiddag medan mamma och pappa sover eller dricker kaffe och pratar ostört om något puttrigt är… lite väl ambitiöst? Verklighetsfrånvänt rent av. Taskigt. Dumt. Usch. Ännu en punkt på listan för utveckling.

Har tänkt hela dagen att jag borde sova en stund för att få tillbaka lite energi, men nu sitter jag här, icke-soven och oduschad och om en timme ska jag lämna hemmet för bubbel och babbel i Nacka. Så det är bara att kötta på. Woop. Känns som förr i tiden.