2025

 Det är 2025. Herregud, vad hände? Jag fyller 42 år om några månader. Vi firade 10 år som gifta i slutet av april och firade med en resa till Berlin (som på vår bröllopsresa) men med barnen och min pappa som resekompisar. Ellen fick nån typ av maginfluensa literally I DÖRREN på flygplanet och kräktes 111 gånger första dygnet, men ingen annan blev sjuk och Berlin är ju lika bra varje gång så det blev bra ändå. Vi är kanske bäst på att liksom bara göra eller vara eller acceptera? Inte så bra på stora firanden (eller ens komma ihåg när det är eller att man ska fira) men vi är fan fortfarande supermegabraplus på vardag. Fick iofs en guldring av Andreas och ett ”vill du vara gift 10 år till?” på vår bröllopsdag och det var oväntat romantiskt och jag grät, men för full transparens fick jag den sittandes i sängen med Ellen som precis hade kräkts. Lite som när han friade mitt i ett hysteriskt gråt back in the day. Då firade vi med hämtpizza tror jag. Nu firade vi med pasta och köttfärssås i köket på lägenheten vi hyrde. Men det är väl ett vinnande koncept ändå, att vara bra på vardag menar jag. Det är ju trots allt hämta-lämna-fixar du A så tar jag B 97% av tiden. 

Jag har fått en ny tjänst också förresten. Nu är jag chef på IT på ett miljardbolag. Haha, så sjukt? Men kul! Så otroligt himla jätteroligt är det. Jag är ansvarig för en ny verksamhetsnära funktion där affärsanalytiker och verksamhetsarkitekter ska höra hemma och jag har äntligen nåt att liksom driva igen. Har haft ett breakthrough med en kollega som när jag började för sitt liv inte kunde förstå vad vi ska ha business analysts till. Vi (jag hade delvis den rollen) var HELT onödiga och enbart i vägen. Som jag respectfully har varit av en annan åsikt och tjafsat med sen start. För han har ju fel och egentligen menar han ju inte vad han säger. Han vill bara att det ska bli bra och att folk ska bry sig och är motvalls när folk bara trycker ner metoder som inte funkar. Så vi har pratat, och varit oense, och pratat mer. 

Så idag, när han kom till mitt kontor och satte sig och frågade hur vi ska lösa en grej och sen sa att han anstränger sig för att tänka om, tänka rätt och att vi har kommit så långt och är på väg åt rätt håll, då blev jag så himla glad. Glad för att han inte har haft speciellt kul på jobbet, klassad som en surgubbe och glad för att han nu skämtar och kommer och säger att han ska lägga lite mer tid på att stötta en yngre kollega som verkade lite nere. Inte bara är han absolut ingen surgubbe längre, han liksom BRYR SIG om våra kollegor och tar på sig ett ansvar för förändring istället för att blocka den. Och glad för att jag fucking made that change. Eller alltså han gör ju mest förändring, men liksom jag har lirkat ut den. Inte genom att vara psykopat-mastermind, men genom metoden Är det rimligt? Är det görbart? Blir det lite lite bättre än igår? Kom igen, vi testar!

Har insett att jag verkligen älskar att jobba. Det är där jag får mina endorfinkickar, adrenalinkickar och allmän high on life-känsla. Jag älskar älskar älskar mina barn, men den här morsan behöver få jobba för att må bra. Alltså barnen är så jävla härliga också. Jag kan knappt bärga mig tills semestern börjar om en vecka och jag får vara med dom i flera veckor, men jag kan inte vara ”bara” mamma. 

SARA skrev lite för ett tag sen om liksom hur det är med alla, så här på andra sidan liksom. Hur det blev, till slut. Hur alla fester och bakisångestar och längt efter en trygg famn blev liksom det här nio till fem-hämtar du så lämnar jag-livet.

Ellen fyllde nio för en månad sen. Nils blir snart åtta. URSÄKTA?! Stoppa tiden. Det var ju igår det var tjocka små bebisarmar och gropiga knäveck. Nu blir Ellen snart störst på lågstadiet och tjatar om musik och maskara och jag tror att vi snart kommer få operera bort fotbollen från Nils högerfot. Dom håller på att blomma ut och dom är så fina så fina så fina. 

Helt ärligt har vi det oerhört enkelt just nu, vilket jag såklart inte ska skriva för då blir ju nån typ påkörd imorgon, men well det är så otroligt härligt med större barn. Dom är ju liksom roliga på riktigt att hänga med. Sen är dom himla snälla. På nivån att det förmodligen skulle vara bra för alla om dom kaxade upp sig lite, men det är ju svårt att vara sur för det. Vi är nu inne på åttonde året av den här syskonskaran och dom är yet to ha ett bråk där nån ens höjer rösten. Tjafs? Absolut! Tårar? Mhm. Men regelrätta bråk? Nä. Jag tror faktiskt inte att nån av dom ens har sagt ”du är dum” till varann, eller oss. Lite oklart hur det hände, men vi tackar troligtvis Ellens dogooder-personlighet och Nils känselspröt.

Hur har ni det?