Det här är vårt land

Ok jag publicerar en gammal text igen med anledning av dagen. Det här är mitt land. Jag skrev den för något år sedan när Sverigedemokraterna var som mest högljudda. Jag har aldrig känt igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Hade den varit sann så hade Sverige inte sett ut som det ser ut i dag. På gott och ont.

------------------------------
Det här är mitt land.

This land is my land...” sjunger Woody Guthrie. Den sången stannar kvar inne i mig.

Jag föddes och växte upp i Dorotea, en liten by i Lappland. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett. I lägenheten mittemot bodde Erland Sparby, sjukpensionerad bagare från Västerormsjö. På första våningen bodde Walter Quitschke, tandläkare som flytt från Kommunisttyskland och Lindströms, och Per Gunnar och jag var bästa kompisar. Tvärs över gatan låg sjukstugan. Doktorn där hette Ott Kerstell och var politisk flykting från kommunistockuperade Estland.

Fred och Pussi Forbat blev mina gudföräldrar, de var judiska flyktingar från det fascistiska Ungern.

Uppe på fjället intill Storjolas rengjärda byggde farsan tillsammans med Lasse Kroijk en kåta, som vi använde när vi fiskade. På somrarna kom knivsliparen, en rom, med sin cykel och slipade knivar för ett år framåt och efteråt satt vi i köket och de vuxna pratade och jag glodde. Och hade vi tur kom Kronhöffer, tattaren och gårdfarihandlaren med sin resväska full av varor. Eller Lasse Koskinen, gymnastikläraren och drack en grogg.

”...This land is your Land” fortsätter Peggy Seeger...

Jag växte och blev förälskad i Asta, tattare från Avaträsk, och Sonja, en härlig blondin från Svanabyn. Men det var Ingrid, en samejänta från Tärnaby som lärde mig att kyssas.
 
”from California to the New York Islands..” Joan Baez tar vid...


I början på 60-talet fick Floyd Patterson motorstopp utanför Folkets Hus, så vi smågrabbar fick jämföra knytnävarna och en autograf i blocket. Och sedan började jag jobba. I skogen med avaträskare, finnar och ibland med någon som kom från Sundsvallstrakten till. På varje nytt jobb en ny nationalitet, aldrig de samma, hela tiden nytt, ja, jag har faktiskt aldrig jobbat på en ”etnisk ren” arbetsplats i hela mitt liv.


”From the Redwood Forest, to the Gulf stream waters.” Pete Seeger fyller i...
Jag har fått jobba på semestrarna. I Tyskland, Grekland, Nordafrika, Norge och Danmark, i Spanien, England, Frankrike, Portugal. Alltid lärde man sig något nytt, alltid fick man något bekräftat.


Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.


Ikväll drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och vi prövar oss på några makrillar som snabbgrillas med lite peppar, salt och smör.


”This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.


Det här är mitt land. Välkommen till min värld.

----------------------------------------




Den sjöng man för full hals, brorsan hade köpt orginalet med Ben E King och den gick hela tiden på AGA´n, jag sjöng med hårborsten i hand, och längtade. Längtade efter vem som helst som ville ha en. Och jag längtar fortfarande. Idag handlar det om en hel värld.



Andra skriver också om det. Laakso också.

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar.

I början av april kom Socialstyrelsen med nya regler för bemanningen i äldre- och demensboenden. I korthet går reglerna ut på ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”

Läs den en gång till. Behoven – inte bemanningen ska styra vilken omsorg de äldre får!

Efter 30 år under socialtjänstlagen så har Socialstyrelsen förändrat regelverket med denna innebörd. Det är varken mer eller mindre än en revolution i välfärdsstaten. I en enda mening vänder man upp och ner på hela välfärdsstatens syfte och mening. Från att de behövande varit till för staten ska nu staten bli till för de behövande! Behoven hos de äldre skall gå före behoven hos myndigheter och institutioner!

Hur det nu går med den saken återstår att se, för intresset bland de närmast berörda, politikerna verkar vara närmast noll. Det är på något sätt slående att en ledande socialdemokrat samma dag går ut i media och kräver verksamhetsförbud för vissa delar av äldre- och demensomsorgen. Inte för att den missköts eller för att den inte verkar utifrån de äldre dementas behov, utan för att den går med vinst.

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar. Välfärdsstatens problem är inte verksamhetsformen utan dess mål och mening. I ett läge där ekonomiska och politiska förutsättningar stramas åt, krackelerar välfärdsstatens självbild. Den, som skulle vara räddaren i nöden, skyddsnätet, som tar emot när medborgaren faller, har inte längre råd att byta till en torr blöja eller en vandring utomhus i solen. Den, som i full vetskap om att det är under den första halvtimmen som vård av en hjärtinfarkt kan rädda en människa från långvarig konvalescens, med berått mod beslutar att det är acceptabelt med tre timmars fördröjning.

I det gamla ståndssamhället hette medborgarrätt pengar, idag heter densamma bostadsort. Ett land för jämlika människor existerar inte. Ett land där medborgarens behov går före statens finns inte i föreställningsvärlden. Inte förrän Socialstyrelsen publicerar sin blygsamma regeltolkning. ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”.

Under förmiddagen den 2 april väckte detta några sporadiska uttalande från politiskt och fackligt håll. Mest uppmärksamhet fick den norrländska undersköterskan som hade blåst i visselpipan. Hon var dock missnöjd eftersom de äldres behov gick före personalens. Och Lena Sommestad brydde sig inte alls, för henne var verksamhetsformen viktigast den dagen.
Och var de andra socialdemokratisk debattörerna i bloggforum och andra media befann sig står skrivet i stjärnorna.

Jag utmanar er!
Kom ut ur ur era skrymslen och vrår.
Ta ställning. 

För hur skulle det se ut? Ska människors behov plötsligt få vara styrande?? Ska människor ha rätt att tänka själva! Vad ska då vi göra, vi självutnämnda rättsägare och över allt och alla rådande beslutsfattare? Ska vi inte ha rätten längre att styra över folks liv och önskningar? Nej tack för detta, Socialstyrelsen, vi lägger locket på, och så sätter vi en minimigräns på tre personal. Det har Vi råd med. Om vi lägger ner några sjukhusplatser i Norrlands inland förståss. End of revolution.

Man skulle kunna tro att välfärden och dess innehåll skulle ligga just socialdemokrater närmast hjärtat, det är trots allt ”vårt” projekt.

Men ack nej. Tystnad råder.

Hur länkar man till tystnaden?


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, socialstyrelsen, socialdemokraterna, äldreomsorgen, demensvården, bemanning, politik, jämlikhet,

En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, familj, framtid, frihet, jämlikhet, solidaritet, ungdom, ålder

Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

Det börjar tätna kring köttgrytorna

Så står vi där igen, församlade som åskådare av trängseln kring köttgrytorna. Aftonbladet avslöjar! Eller kompenserar kanske. Nu sätts sökarljuset på ledande moderater, igår Juholt idag Tobias Billström.

Billström som valdes in i riksdagen av Malmöborna har en lägenhet, en tvåa i Malmö och en övernattningslya i Stockholm. Tre rum och kök, inte i klass med Juholts fyra, men säkert mycket mera attraktiv i Hammarby sjöstad. Aftonbladet anger hyran till dryga 6000 kronor i månaden. Antagligen blandar de samman hyra med avgiften för bostaden till bostadsrättsföreningen för drift. Detta eftersom ju hyresrätterna har omvandlats till bostadsrätter under den tid han bott där. Precis som i fallet med Juholt slarvar Aftonbladet med sina uppgifter. Men likafullt så har Aftonbladet rätt, Billström utnyttjar en ersättning som han inte har rätt till. Åtminstone inte som tjänstledig riksdagsman.

Jag har redan i fallet Juholt visat hur han missbrukat ersättningen och inte redovisat sin boendesituation som det krävs av honom. Billström gör det samma. Och för det bör han prövas. Full tillbakabetalning av alla ersättningar under den tid som familjen bott i lägenheten i Stockholm är det enkla kravet. Dessutom bör prövas huruvida han har brutit mot lojaliteten mot arbetsgivaren genom att inte redovisa sin boendesituation.

Riksdagsmännen och regeringens ledamöter lyder under andra lagar än vanligt folk. Det gäller såväl pensioner och avgångsvederlag som ersättning för övernattningsboende. Att familjer skrivit sig på olika adresser godkänns normalt inte av Skatteverket. Om någon medlem vistas på flera orter ska han eller hon ändå folkbokföras där personen vistas störst del av tiden.

Men riktigt höga politiker är undantagna i Folkbokföringslagen – det gäller explicit riksdagsledamöter, statsråd och ministrar, politiskt tillsatta tjänstemän och politisk sakkunniga i departementen.

Lagen gör också undantag för fångar, missbrukare på behandlingshem, patienter på sjukhus och några få grupper till. Men det säkert inte relevant i Billströms och Juholts fall. Men borde kanske bli.

Jag upprörs lika mycket av dessa ”avslöjanden” om ministrarnas ersättningar, som jag gjorde av Juholts. Jag anser att de skall betala tillbaka varje krona. Och jag menar att de skall prövas för illojalitet mot arbetsgivaren. Att bestämma ersättningens storlek är en förtroendefråga, mottagaren skall redovisa underlaget för rätt till ersättning i enlighet med Riksdagens föreskrifter. Juholt, Billström, Tolgfors och allt vad de heter är skyldiga till detta. Gör de inte det så kan inte Riksdagsförvaltningen inte göra annat än betala ut det fulla beloppet. Det är inte deras sak att spionera på ledamöterna.

Tack vare drevet så har vi idag en mycket klarare kunskap om vilka lagar och regler som gäller. Låt oss tillämpa dem och slippa en ny debatt om blankettens utseende. För ytterst så handlar detta om jämlikhet och kamp mot privilegisamhället. Socialdemokratins grundval.


Statsministern kan tala, statsministern kan skriva, statsministern kan cykla men statsministern kan inte dansa rock ´n roll. Och slingra sig kan han.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Billström, Håkan Juholt, Tolgfors, jämlikhet, frihet, solidaritet, privilegiesamhället, ersättningar,

Utbildning ska inte vara någon allmosa.

Jag har aldrig förstått det där med betald utbildning. Varför skall utbildning så fort vi kommer till vissa LO-grupper var avlönad, när all annan utbildning bygger på att man får ett studiebidrag och tar studielån? Ytterst är det ju en fråga om jämlikhet. Man kan knappast förvänta sig solidaritet där människor behandlas ojämlikt. Och ingen ska tro att avgiftsfria kurser är gratis. Priset är en fråga om frihet.

Ett sjukvårdsbiträde som vill avancera till sköterska eller läkare söker utbildningen, tar sitt studielån och skaffar sig på så sätt ett annat jobb. Precis som en förskolelärare blir specialpedagog. Och skulle sjuksköterskan vilja utbilda sig till långtradarchaffis så står det ju honom/henne fritt, men de borde betala det själva med lån och ett litet bidrag.

Låt det hellre vara tydligt att utbildningen kostar men att den också lönar sig, främst hälsomässigt men även i plånboken.

Att bli sjuk ska inte vara ett hinder för vidareutbildning. Blir du sjuk så ska du erbjudas en relevant rehabilitering där individen själv får stå i centrum. Men sannolikt så behövs också någon form för utbildning för att kunna fortsätta jobba. En sjuk klarar ju sällan att gå tillbaka till sitt gamla jobb fullt ut, med utbildning kan du gå vidare till ett arbete som passar dig bättre.

Men det är inget som säger att det ska var gratis. Ibland får man intrycket att myndigheter ersätter verklig insats med paraply av erbjudanden, bidrag och anpassade åtgärder. Som väktare kring den heliga Graalen driver de in medborgarna i det system de är satta att vakta. Vad som händer med integritet och egen makt kan vi bara vagt föreställa oss. Men vi läser desto oftare om alla dessa om hunsas på olika kontor.

Att ta ett studielån och få samma studiebidrag som alla andra tjänar att styrka människans roll.

Så när vi socialdemokrater nu skall slåss för den största kunskapsreformen på länge så måste vi också se till att det vilar på vårt fundament av Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Läs Birger Schlaug som vinklar bildningsfrågan lite annorlunda.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, arbetsmiljö, LO, Studiemedel, kompetens, frihet, jämlikhet, solidaritet

Va!!?? Har han mistat vettet?

Det här var nog det allra sämsta svar som Håkan Juholt kunde ge.

"Håkan Juholt ser raset som logiskt.

– Jag har befunnit mig i tio dagars torktumlare av fakta, lögner, rykten och krigsrubriker med väldigt fördömande hårda omdömen, Det är klart att det påverkar människors inställning, säger S-ledaren till Göteborgs-Posten.

Han tror att han kan återvinna förtroendet.

– Det tror jag när krutröken lagt sig."

I stället för öppenhet vill han alltså vänta tills "krutröken" lagt sig. Menar han till folk har glömt? Tror han att folk glömmer 2 ton Toblerone. Nej opinonsraset kräver något helt annat. Gamla hederliga socialdemokrater säger nej och lämnar oss. De har fått nog. Var fjärde s-väljare 2010 vänder oss ryggen. Och då ska vi vänta och se!

Nej vägen framåt kräver öppenhet, dels en personlig redovisning från partiledarens sida och att han betalar tillbaka alla pengar han kvitterat ut. Att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att medborgarna ska gilla arslet är fåfängt.

Partiet måste ställa sig i spetsen för en kamp mot privilegierna och privilegiesamhället. Vi måste visa att vi i ord och handling menar allvar med vårt idéfundament, alla människors lika värde, alla skall stå lika inför lagen.

Johan Westerholm, Erik Laakso, Einerstam, Einerstam2 och Högberg Stig Björn Ljunggren skriver alla viktiga inlägg om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, socialdemokraterna, privilegier, jämlikhet, ersättningar,

Hördu Lina, det där med jämlikhet , det tror jag vi skiter i.

Jag skrev för en vecka sedan att jag ville vänta tills det gått den nödvändiga tiden mellan löpsedlar och egen reflektion. Nu har den gått, jag har läst, lyssnat och kommenterat i olika fora. Jag skriver.

Jag har debatterat med ett antal socialdemokrater som verkar ha uppfattat den senaste veckans mediastorm som om det handlade om huruvida man gillar Håkan Juholt eller inte. Jag tror inte att det är huvudsaken.

För jag gillar ju Juholt. Jag gillar hans talarförmåga, han får ju till och med Reinfeldt att vifta med armarna i debatten. Jag gillar hur han har satt ljuset på viktiga frågor om vilket samhälle vi ska ha. Jag gillar att han gör politik av kultur och bildning. Men jag har också blivit besviken, för jag gillade när han ställde sig bakom SSU-kravet på att hela partistyrelsen skulle ta ansvar för valresultatet, när han krävde att alla skulle avgå, men ogillade när han svek och det visade sig att han bara menade partiledaren, han själv avgick aldrig. Jag blev besviken när han dribblade i Libyen-saken, i frågan om det b-medborgarskap för invandrare, för budgetstrulet och nu senast i ersättningssaken.

Var enda en som någonsin har kvitterat ut ersättning för resa och dubbelt boende, vet att det är en ersättning för de personliga utläggen. Det är inget unikt för riksdagen. Det gäller när du reser för partiet, för vilket som helst företag, offentlig som privat. Juholt är ju en intelligent karl, klok nog att leda vårt parti och han har ju dessutom själv insett att han har gjort fel.

Så för mig handlar det inte om det.

Hela den här saken borde ha handlat om ett ojämlikt samhälle där folket och dess valda företrädare inte är lika inför lagen. Där en vanlig medborgare bestraffas går en riksdagsledamot fri.

Juholts agerande har satt sökarljuset på samhälleliga förhållanden som vi socialdemokrater aldrig kan acceptera. Och det handlar om att de socialdemokratiska ideal om jämlikhet som jag kämpat för i hela mitt 63-åriga liv dras i smutsen av sådana här affärer. Jag har ingen karriär att förlora, jag är bara en vanlig medlem som menar allvar med min ideologi. Vi kan inte ha ett system där ett privilegiesystem skapar en lag för folket och en annan för dess representanter. Och det är det här ojämlika samhället som vreden bland vanligt folk gäller, bland de som aldrig fått en krona till skänks och som lämnar sina röster i valet för vårt parti att bekämpa.

I stället har debatten kommit att handla om medias bakomliggande syften, om konspirationsteorier till höger och vänster inom och utom partiet.. I sin mest absurda enfald så har debatten fokuserat på ansökningsblankettens utformning! En eländig debatt på tobleronenivå driven framåt av socialdemokraterna själva och som tydligen varit mumma för media.

Åklagarens beslut att lägga ner förundersökningen kom som ett brev på posten. Jag hade trott att han skulle gå på att uppsåt inte kunde styrkas, men i stället lämnas en förklaring där förundersökningen läggs ner därför att det förekommit olika praxis i riksdagen och att bestämmelserna skulle vara otydliga.

Läs detta en gång till. Det förekommer olika praxis. Vad betyder det? Jo att folk har gjort lite olika, det är vad det betyder.

Överfört till den profana verklighet du och jag befinner oss i så betyder det att om du går in i en butik så finns det vissa som betalar för sin varor och andra som inte gör det, snatta kallas det. På dörren in till butiken står det inte uttryckligen att alla varor skall betalas i kassan, men vi begriper liksom det ändå. Men enligt överåklagare Björn Eriksson så är det alltså inte möjligt att lagföra någon för snatteri, eftersom olika praxis förekommit och instruktionen har var otydlig. Söker man honom på nätet så inser man att detta ingalunda är första gången som överåklagaren har visat sig som en mästare på juridisk illusionism när det berör samhällets frälse.

Om socialdemokratin ska resa sig så måste vi förstå folket vrede. Vi måste lämna konspirationsteorierna där de hör hemma, på soptippen, och se bjälken i det egna ögat. Menar vi allvar med frihet, jämlikhet och solidaritet så måste vi leva det, även våra främsta företrädare. För om jag tvingas välja så kommer jag alltid att välja folket före ledarna.

Den senaste veckan har visat att jämlikhet är en hållning som bara är mycket tunn fernissa på vissa partimedlemmar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, privilegier, socialdemokratin, media, drev, jämlikhet,

Om tungotal och renlighet

Jag är ingen älskare av den portal som kallas s-bloggar. Jag pingade där förr i tiden, men har lämnat den. Den enda som jag följer regelbundet är Eva Hillén Ahlström från Bräcke, som skriver personligt, engagerat och med integritet. Nästan alltid. Andra tittar jag in hos nån gång ibland. Bengt Silfverstrand, pensionerad riksdagsman från Viken, är en sådan. Man behöver inte läsa alla hans postningar, det är lite som att sticka handen i en påse med jordnötter; man får jordnötter varje gång. Han har nu infört en sorts kommentarsbegränsning så att han tillåter en kommentar och sedan svarar han och lägger locket på. Det blir väl för svårt med alla dessa som ska uttrycka sin mening och fria ord har väl ett begränsat värde. Tycks han tänka. Till de mer säregna skribenterna hör Tord Oskarsson som skriver i sådan takt att han kan ha mer än hälften av alla inlägg på s-bloggars topplista. Nästan bara om den senaste opinionsmätningen och ibland kryddat med okritiskt återgivna citat från Håkan Juholt. Knappast ett stoff som lockar till politisk debatt. Ola Möller är en annan, yngre skribent som började sin karriär som bloggare som en yvig och engagerad agitator. Nu har han fått någon sorts politisk ställning i Helsingborg och med det förändras bloggen. Mest iögonfallande är kanske att han stängt kommentarfunktionen. Hans ord får klinga rena och befriade från meningsbrytningar och kritik som kunde smutsa ner och verka förvirrande för den menighet som förväntas läsa och instämma. En katekes.

Det är förvånande att en socialdemokrati som ropar efter ett alternativ till den borgerliga regeringen väljer att sluta sig inne i sin egen förträfflighet. Världen formas ständigt, den ena dagen är inte den andra lik, medborgarna tvingas varje dag till att tänka nytt och förhålla sig till en verklighet i förändring. Jag och många med mig har skrivit om den största förändringen av alla och som nu bokstavligen har vandrat in i våra hem. Den tredje världen är här och vill ha sin del av det globala välståndet och produkten av sitt arbete, det som till nu har varit förbehållet Nordamerika och Europa. Hur ställer sig ett framtidsinriktat socialdemokratisk parti till det?

I stället för att försöka förstå och förändra och själv förändras i takt med den verkligheten så lägger bloggarna på s-bloggar möda på att hävda att ”förändring” och nytänkande bara är en eufemism för ”nyliberalism”. De böjer sig nedåt och tittar bakåt, i tron att de där ska finna sina rötter. Men i den positionen är det något helt annat de stirrar rätt in i.

För en vecka sedan skrev jag om de arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av konkurrensutsättningen av bl.a. skola och hemtjänst. Och till min förvåning fann jag att utvecklingen gick i riktning mot ett bättre uppfyllande av de målen än under det statliga monopolets tid. Det här borde väl vara en verklighet som skulle locka en framåtriktad socialdemokrati till diskussion, Men nej, i stället samlas man kring ännu starkare krav på nej till privatiseringen av offentlig sektor. Att karaktärisera en sektor som till 89% ägs och drivs av det offentliga som en privatiserad sektor är ju i sig uppseendeväckande, men allvarligast är ändå att man inte vill diskutera det. För visst är det problematiskt, vi ser hur skattemedel i några fall missbrukas och hur de i andra fall genererar osmakliga vinster för privata multinationella företag. Så frågan borde kanske ställas vad priset för ökad jämlikhet ska vara, i stället för att kräva stopp för en positiv utveckling. För mig är det politiska resultatet viktigare än att gå i takt med en ideologi som passerat sitt bäst-före-datum för länge sedan.

När jag som s-kandidat i nyvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland i våras stod på gatan och kampanjade för ”Nej till gräddfiler i sjukvården”, så lärde jag mig något om integritet och politiskt mod. De förhatliga vårdförsäkringarna har inte flyttat en enda väntande i kön en sekund eller en millimeter längre bak, inte heller har de tagit en enda skattekrona från de som väntar. Tvärtom så ger det sjukhusen mera pengar, och kön blir ju snarare kortare av att rätt många löser sina vårdproblem på annat sätt. Så jag vägrade att dela ut de flygbladen.

Hur stor summa som stat och kommun tjänar på att sjukskrivningarna blir kortare och färre borde man räkna på. Men den stora invändningen tycks vara att människors vilja att betala skatt skulle minska. De rättrogna offrar hellre förbättringar och större effektivitet med skattekronorna för en grumlig ideologis skull. Jämlikhet verkar göra sig bättre i festtalen än i verkligheten.

Bland bloggarna på s-bloggar frodas denna ideologism, hellre vackert tungotal än rena händer. Och takt med att den utvecklingen bejakas sjunker uppslutningen kring den socialdemokratiska rörelsen. Det ultimata offret till dyrkandet av sin egen förträfflighet.

Intressant läsning finner du också hos Viita, Leo Holter, Peter Karlberg, Erik Laakso, Lena Sommestad.

SvD, SvD2, DN, DN2, DN3

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, politik, det Goda Samhället, jämlikhet, integritet, personligt ansvar, socialdemokraterna,

Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?

I skuggan av katastrofen i Japan lägrar sig lugnet över den politiska scenen här hemma. Stridslejonen drar sig tillbaka och slickar sina sår. Men den lättnad den stora majoriteten i partiet kände när hans namn kungjordes baserades knappast på höger eller vänster.

Socialdemokrater pustade ut därför att valberedningsfarsen var över, men kanske framför allt därför att Juholt personifierar den traditionelle socialdemokratiske ledaren; han är man, han växte upp i ett socialdemokratiskt politikerhem, han talar väl med en agitatorisk snärt, han har en tydlig dialekt. Henrik Berggren beskriver för övrigt i sin Palmebiografi hur Palme, i början av sin partiledarperiod, till medarbetarnas förskräckelse, lade sig till med södersnack för att avväpna sitt medfödda överklassöstermalmska språk.

Den första dagen avgav Juholt en sorts programförklaring och använde några bilder. Dessa svaldes med hull och hår, men kommer knappast att gå till historien för sina retoriska höjdpunkter. Jag avstår från att idag dra billiga växlar på bilden av en romantisk picknick med sin flickvän i solnedgången vid ett kärnkraftverk. Den har fått en alltför förskräckande aktualitet. Men jag skall stanna till vid den andra bilden.

Han talade om att vissa människor står i regnet medan andra står på solsidan. Det är nu dags att de som står torrskodda nu lämnar sitt paraply till de i regnet. Bortsett från att bilden är lite ansträngd med sin referens till en hyllad TV-serie, så väcker ju den omedelbart frågan: Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?? Och bilden liksom frågan aktualiserar ett av socialdemokratins stora dilemman. Socialdemokrater har i alla tider talat om nödvändigheten att värna ”de svaga” i samhället. Med det så anslöt man till en traditionell kristen solidaritetstanke som i sin praktiska tillämpning hetat välgörenhet. Socialdemokratin lyfte frågan om det individuella ansvaret till en samhällelig och politisk nivå. Det var inte längre den individuella välgörarens ansvar att skydda ”de svaga”, det var samhällets. Och det ligger i en motsättning i Juholts sätt att se på fattigdomen. ”De svaga” rymmer en distansering, en aning förakt. Det legitimerar bilden av att vi räcker ett paraply men låter dem stå kvar i regnet.

Nu var Juholts tal mera riktat till medlemmarna i det politiska parti vars kontinuitet han ville bekräfta. Han ville återknyta banden med den gamla socialdemokratin, med Sträng och Per Albin. Precis som alla andra nykorade partiledare har gjort före honom. Det var synd att hans bilder i den moderna socialdemokratins berättelse fick en sådan unken doft av en föråldrad syn på framtidens samhälle.

Min mor berättade ibland om den förnedring hon kände då hon, hittebarnet som kom från de fattigaste av de fattiga i Malmös underklass, tvingades gå fram inför alla de andra mer välbeställda för att vid skolavslutningen få ta emot det ”stipendium för mindre bemedlade” som gjorde hennes skolgång möjlig. Att arbeta kvällar och helger på Mazettifabriken för att familjen skulle klara sig var inte förnedring, inte heller att sälja de få grönsaker de odlat på torget. Men att gå på "de svagas" catwalk inför sina klasskamrater och deras föräldrar skapade ärr som aldrig gick ur.

En modern solidaritet handlar i mycket större grad om släppa in de som står utanför. Ett jämlikt samhälle godtar inte att vissa står utanför, oavsett om de har paraply eller inte. ”De svaga” är svaga just därför att de står utanför. Inte för att de saknar paraply.

I dagens ojämlika samhälle ställs människor utanför av många skäl, psykiska och fysiska funktionshinder, kön, etnicitet, ålder, sexualitet. Jämlikhet och solidaritet måste gå hand i hand med kraven på frihet i en modern och förnyad socialdemokratisk politik. Om man likt Juholt delar upp det i tre delmål så kommer vi att fastna i en föråldrad politisk verklighetsbild. Dagens människor känner inte igen sig i den och vi kommer att tala förbi dem.

Peter Karlberg påminner oss.
Intressant. Thomas Hartman visar andra sidor. Lena Sommestad samlar sig. Kulturbloggen om musik.
Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, paraplyer, de svaga, jämlikhet, solidaritet, socialdemokraterna, politik,

Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin.

Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin. Håkan Juholt och Carin Jämtin som radarpar för Socialdemokratiska arbetarepartiet. Så lät nyheterna kl 12 på SVT idag. I politiken, till skillnad från naturen, tillåts kompromisser. Jag kan väl inte säga att jag hoppade i taket efter detta besked, men det hade jag inte gjort med Damberg eller Östros heller.

Jag kan inte annat än tycka att vi har uteslutit 50% av möjligheterna genom att förutsätta att det skulle bli en manlig partiledare. Förra gången var Carin Jämtin min partiledarekandidat, det blev Sahlin. I år så var Ylva Johansson min kandidat, hon som bröt hemlighetsmakeriet först av alla och meddelade att hon ville leda partiet. Hon som med sitt arbete i sociala frågor vågat vända på stenarna. I stället får vi nu en militärpolitiker och en Carin Jämtin som sedan sist gått från en världstillvänd politiker med världen som sitt område till en undanskymd plats som looser i Stockholms Stadshus. Vi får önska dem lycka till.

För min egen del så fortsätter jag mitt blygsamma värv som lekmannarevisor. Idag så ska vi försöka övertyga vårt fullmäktige om att en vidareförd och stark revision i kommunen är bättre än det stympade och avväpnade förslag som Kommunstyrelsen lagt fram. Det här är egentligen en kamp om den kommunala demokratin. Ska tjänstemän och de heltidsanställda politikerna bereda och fatta besluten eller skall de folkvalda i fullmäktige styra kommunen? Den exekutiva makten håller på att urholka den parlamentariska demokratin, i varje fråga flyttas det faktiska inflytande bort från fullmäktige till det obestämda moras som blandar tjänstemän och fritidspolitiker.

Så nog har de nya ledarna en stor uppgift framför sig om demokratin ska återupplivas både i samhället och i partiet. Och en upprensning i partiet sätt att fungera efter den skandalösa eftervalsdebatten och en nomineringsprocess som hör tidiga 1900-talet till.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Juholt, Jämtin, partiledare, demokrati, politik, jämlikhet

När barnfattigdomen blev tummelplats för den politiska fantasilösheten.

Jag tillhör väl den del av befolkningen som med uppspärrade ögon och indignation läste rubriker om barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnen publicerade sin årliga rapport om sakernas tillstånd.

Rädda Barnens vittnar om hur hårt det drabbar de som tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden. Här talar man om barnen men det handlar ju egentligen om vuxna och barn, i familjer som inte har råd med nödtorften. Kanske kan man inte förstå innebörden av det här om man aldrig själv varit fattig. Men hur konstigt det än låter så går det att leva i fattigdom. Man ser begränsningarna och försöker leva med i förhoppningen om att de snart ska gå över.

Fattigdomsbegreppet i de utvecklade länderna är ett relativt tal och kan inte på något sätt jämföras med den verklighet som gäller i resten av världen. Här talar vi om de som lever i hushåll som har mindre än 60% av medianinkomsten eller per idag 17500 kronor i månaden. I resten av världen talar vi om ett fast begrepp, mindre än två dollar om dagen, eller 387 kronor per månad.

Dessutom är det stor skillnad mellan de som hänförs till den här gruppen, att jämföra livet för en familj med 17499 kronor plus barnbidrag med en som går på socialbidrag är ogörligt. Men likafullt så är det rätt att dra gränsen där. En kvarts miljon barn deltar inte i samhällslivet på jämlika villkor. Även om skillnaden är himmelsvid så har den europeiska standarden en poäng. Rädda barnens undersökning framhäver bristen på den vardagliga jämlikhet som gör att barn och ungdomar ska kunna leva under något så när lika förutsättningar. Och det är det som borde diskuteras.

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Hela den här rapporten ropar efter en politisk insats. Hur ska vi kunna säkerställa att våra barn får växa upp i och till ett någorlunda anständigt liv. Frågan är om de politiska alternativen har förmågan att formulera vägen. När man skummar debatten som följde på publiceringen av rapporten så är intrycket ganska nedslående. På den borgerliga sidan möttes man mest av tystnad och bland de socialdemokratiska valde man att helt bortse från fakta och tycktes sig finna en repa i den borgerliga fasaden. De värsta övertrampen har jag kommenterat i en tidigare bloggtext. Men det blir ju rent vilseledande att, som Lena Sommestad, göra barnfattigdomen till en fråga om skillnaden mellan de borgerligas mer individualistiska linje och socialdemokratins klassiska inriktning mot generella bidrag. Bägge linjerna har ju misslyckats och visat sig oförmögna att åtgärda barnfattigdomen.

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft? Låt inkomster upp till 60% av medianlönen vara skattebefriade. Det skulle häva många barn ur fattigdom. Vi socialdemokrater styr i 70% av kommunerna, borde det inte göra skillnad om man verkligen har några idéer? Se till att offentlig sektor blir mönsterarbetsgivare och höj de låga lönerna till anständiga nivåer. Eller frånhäver vi oss möjligheten att göra skillnad för att få kritisera borgarna? Och överlåter lösningarna till borgarna? Och tror vi att vi vinner anhängare för en sådan politik bland väljarna?

I så fall väntar jag bara på att någon ska skriva avhandlingen om ett massparti som blev en sekt.

Ola Berg, Peter Karlberg, SvD
Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fattigdom, barnfattigdomen, Rädda Barnen, Lena Sommestad. regeringen, jämlikhet,

På allmän begäran: Let´s talk about tax, baby.

(Det här är en text som jag skrev inför socialdemokraternas jobbkongress 2009. Den avhandlar dels det aktuella politiska läget och spår med slående träffsäkerhet utvecklingen av valrörelsen och valresultatet. Men framförallt så behandlar den skattepolitiken och vad som krävs av ett jämlikt skattesystem och en modern socialdemokrati.)

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.

Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftan ökat, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen inom LO-kollektivet och bland tjänstemännen har ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att denne baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17 000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 100 000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Intressant! Birger Schalug är inte på samma tankar i en debatt på SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, skattebetalare, jämlikhet, frihet, skattepolitik, skatteavdrag, polittik, socialdemokraterna, solidaritet

Lägg ner Försäkringskassan - nu!

Med anledning av en fullkomligt hjärtslitande bloggtext på bloggen Klamydiabrevet återpublicerar jag en gammal text, som jag anser riktar sig till alla partier i årets val.

Se verkligheten eller ni förtjänar inte min röst!

Jag var och hälsade på syrran i Sollentuna. Förr när man kom med pendeln så låg det till vänster en skola inklämd mellan miljonprogramaskolosserna. Den finns inte längre. Den revs och jämnades med marken. Den var smittad av oro och omöjliga klassrumssituationer. Skolan presterade uselt, elever fick varken undervisning eller betyg. Till slut hade situationen utvecklats så långt att kommunen inte såg någon annan råd än att smittförklara den. Skolan och byggnaden var sjuk. Alltså revs den. En ny skola byggdes på en annan plats i kommunen, lärare och elever följde med. Och på platsen för den gamla skolan där intill pendeltågsstationen byggdes Attundas nya tingsrätt. Som närmaste granne har de polishuset, som ironiskt nog stått där i många år, långt innan skolan byggdes, förföll och slutligen revs.

Försäkringskassan är bara en av alla dessa statliga myndighetskonstruktioner som etablerats för att administrera den ”välfärdsstat” som vi i vår naiva enfald började bygga för 40 år sedan. FK har utvecklats till det som i folkmun blir kallat för Förnedringskassan, dvs ett ställe där hjälpsökande människor misstros, förnedras och avkrävs total underkastelse av lojala tjänstemän. Jag skyller inte på den mänskliga faktorn, jag tror uppriktigt att de flesta som arbetar där är hyggliga människor som vill sin nästa gott. Men insnärjda i ett regelverk och tolkninsprejudikat kan de knappast göra annat än att fullgöra sin väktartjänst. Försäkringskassan är precis som den där skolan i Sollentuna exempel på ett sjukt "hus", så infekterat att det borde rivas.

Försäkringskassan är inte ensamt. Inom migrationsverket, a-kassorna och andra myndigheter som borde tjäna medborgarnas behov av service, har staten byggt upp en kontrollapparat vars uppgift är att minimera medborgarnas tillgång till välfärds- och trygghetssystemen. Misstroende och omvänd bevisbörda är dess signum.

Genom förnedrande redovisningar och krav på att ställa sig till myndighetens förfogande och efter avyttring av eventuell egendom så kvalificerar medborgaren sig för välfärdsstatens ynnest. Egna initiativ undanbedes och beivras. Detta är mänsklig förnedring satt i system. Detta är ett av verktygen för att upprätthålla den stora klyftan i vårt samhälle idag, ett system som ställer fattiga och sjuka utanför, som lämnar människor i total maktlöshet.

Lägg sedan till detta all integritetskränkande lagstiftning som ger staten tillgång till dina elektroniska förtroligheter, dina telefonsamtal och ekonomiska transaktioner. På ren svenska, de vet vad du skriver, vad du talar om i mobilen och vad du handlar på OKQ8 en lördag kl 21.03.33.

Det här är sjuka institutioner som smittar sina medarbetare. De tvingas varje dag arbeta i en miljö där stöd egentligen betyder kontroll, utredning betyder misstanke osv. Inbäddade i en övertygelse om att de arbetar i det bästa av alla system uppträder de lojalt. Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Rivningen i Sollentuna är en instruktionsbok för hur vi ska hantera statsbyggets dysfunktionella myndigheter. Riv dom ner till grunden. Bygg något nytt. I stället för Försäkringskassan, skapa en Rehabiliteringsmyndighet, vars uppgift är att säkra människors väg tillbaka till ett meningsfullt och verksamt liv. Skilj den från staten och låt arbetsmarknadens parter tillsamman med vårdgivare och brukare styra över den. Då kan vi börja bygga det goda samhälle som en modern socialdemokratisk vision skulle kunna vara bärare av.

Många skriver. Om det här och om annat. Peter Karlberg tipsade mig om Klamydiabrevets text och använder sig av det i ett resonemang kring sitt egtt ställningstagande i valet.
DN, SvD, Arena, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, politik, Försäkringskassan, förnedring, utanförställd, rehablitering, socialdemokraterna

Tillväxt utan jämlikhet är inget vinnarhål.

Erik Laakso uppmärksammar mig på en artikel av socialdemokraten Niklas Nordgren, där han pläderar för att (s) snabbt måste finna ett vinnarrecept för att vinna valet. Och det heter ”Den Socialdemokratiska modellen med tillväxt i ekonomin som ger ett välstånd att fördela är en valvinnare.”

Johan Sjölander, landstingspolitiker från Stockholm, skriver samtidigt en välskriven anmälan av en aktuell bok, Tony Judts ”Ill fares the land.”, som för fram nödvändigheten för socialdemokratin att återuppliva de klassiska grundvalarna, visionen om ett gott samhälle. Johan drar slutsatsen att detta inte alls behöver betyda återställare och tillbakagående. I stället kan det utgöra fundamentet för en förnyelsepolitik som människor känner igen och kan förhålla sig till.

De här två texterna både samverkar och motsäger varandra. Missförstå mig rätt, de samverkar och motsäger varandra på ett bra sätt. De skulle kunna stimulera en mera förutsättningslös diskussion bland socialdemokrater om framtidsvalen.

Niklas N talar för hardcore economics. Sossefrågor. Jobb och ekonomi. Och han tror som sagt på det som valvinnarfrågor. Men det tvingar socialdemokraterna att försvara tillväxten. Enligt honom försvinner (s) i kattrakandet mellan (mp) och (v). Men Niklas glömmer en sak. Den rödgröna alliansen är där för att bestå. Så länge den rödgröna alliansen består kommer (s) alltid att få väga fram en politisk linje genom att ena gången luta mot västerpartiets konservativa statsnostalgi, andra gånger mot (mp) klasslöshet. Detta skall sedan förenas med det obönhörliga kravet på att visa statsmannaskap med ansvar för ett regeringsdugligt alternativ. Att här föra fram ett renodlat socialdemokratiskt modellbygge utan hänsyn till sina allierade är lite trovärdigt. Risken är väl snarare att opinionsraset blir ännu kraftigare. Framtiden försvinner i ett töcken av en maktkåt och ohelig allians vars främsta fokus är en kommande mandatperiod vid regeringstaburetterna.

Men tillbaka till Niklas N. Han försvarar tillväxten både som mål och som ett medel för socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Han visar till höga tillväxtsiffror från 1990-talets budgetsanering och 2000-talets skördetid. Och han missar två väsentliga poänger. För det första, svensk ekonomi redovisar idag den högsta tillväxten inom EU. 3,7% förutspås den bli under 2010. Det är en mycket hög tillväxtsiffra, betänker man att den dessutom kommer under en lågkonjunktur som ännu inte vänt uppåt så måste den betraktas som sensationell. Jag har svårt att se ett socialdemokratiskt vinnarhål i att utlova en bättre tillväxt. Dessutom har vi inga goda tider att falla tillbaka på. Jag tror inte att någon traditionell (s)-väljare med bästa vilja i världen kan påstå att jämlikheten ökade under saneringsåren, lika lite som de senaste årens framgångsrika regeringspolitik gjort det. Tvärtom torde den mest välvillige kunna sträcka sig till, Att det var ett nödvändigt ont för att få svensk ekonomi på fötter igen, jo. Men ökad jämlikhet, icke sa Nicke. Så slutsatsen att ökad tillväxt i ekonomin skulle vara det traditionella budskap som kan ligga till grund för en valvinst, är mycket tveksam.

Idag lever vi en ekonomi vars rekordhöga tillväxt bygger på spekulation. Luftiga värden på egendom som hus och mark skapar förutsättning för en konsumtionsinriktad allmänhet som baserar sig på lån. Icke realiserade världen ligger som garantier för realiserad konsumtion av i första hand tjänster. Vi lever så att säga på att klippa håret på varandra och betalar med lånade pengar. Det säger sig självt att det är en bräcklig grund att stå på. Likafullt är jag överens om att ökad tillväxt är en förutsättning för jämlikhet, men jämlikhet är också förutsättningen för tillväxt.

Det är bara i ett samhälle där människors lika värde respekteras som verklig social och ekonomisk tillväxt kan ske. Den dag då den funktionshindrades insats i arbetslivet efterfrågas och värderas kommer en verklig tillväxt att ske. Den dag invandrarnas utbildning och kunskaper efterfrågas och kommer till använding kommer verklig tillväxt att ske. Den dag då kvinnors arbete och erfarenheter ligger till grund för jämställdhet och ungdomars delaktighet i arbetslivet betraktas som en villkorslös självklarhet kommer en verklig tillväxt. Ett samhälle däremot som tillåter diskriminering och utestängning, dvs ett samhälle utan jämlikhet kommer aldrig att redovisa en trovärdig tillväxt.

Och det här jag menar själva kärnan ligger. Johan Sjölander skriver ”Vad han (Tony Judt) menar är bara att detta samhällssystem(det socialdemokratiska) trots allt var rätt bra (det minst dåliga, som han själv uttrycker det) och att det utifrån den utgångspunkten förmodligen är lättare att mobilisera politiskt stöd för någonting som en gång faktiskt har funnits och fungerat än för något abstrakt tänkt, framtida och osäkert.” Sjölander/Judt idéer om trovärdigheten, en trovärdighet som baseras på igenkännande och rädsla för risktagande, och Niklas Nordgrens oreflekterade krav på traditionell tillväxtpolitik kan förenas. Men då krävs att vi ställer både jämlikhetsbegreppet och tillväxten under luppen och definierar vad det betyder för ett framtida socialdemokratiskt program. Och slutändan för det goda samhället.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarklassen, De rödgröna, debatt, den starka staten, Erik Laasko, framtid, jämlikhet, makt, Niklas Nordgren, politik, samhälle, tillväxt, val 2010, valet 2010, övertygelse

Small People på svenska.

Carl Henrik Svanberg, styrelseordförande i British Petroleum, lyckades i ett tal på förnämligaste charterengelska förnärma en hel befolkning i staterna kring Gulfen. Genom att vända sig till dem med uttrycket ”small people” visade han en nedlåtande attityd och folk reagerade med rätta.

CH och jag är båda födda i Sverige, vi är ungefär lika gamla, vi har båda växt upp i ett land där politiker under de senaste 40 åren pratat om delar av sina medborgare som ”de svaga”, ”de små människorna” och så vidare. Jag har alltid reagerat skarpt på den nedlåtenhet som ligger i de här begreppen. Jag är inte ”svag” därför att jag är arbetslös. Inte heller när jag är sjuk eller tillfälligt pank. Jag vägrar acceptera att någon ska få hänvända sig till mig i sådana situationer och tilltala mig som ”svag” eller ”liten”.

När Carl Henrik Svanberg öppnade truten i USA så fortsatte han bara en tradition som han är född in i. Men när han säger det så får han rättmätig kritik. När svenska politiker gör det så är det bara ett led i att framställa sig som den som bryr sig mest om sina medmänniskor. Ingen kritiserar maktfullkomligheten på hemmaplan, ingen verkar ens se sammanhanget som Svanbergs övertramp visade.

Om det är av dumhet, inkompetens, nonchalans eller maktfullkomlighet är svårt att säga. Dock är det väl ytterligare ett bevis för den självgodhet som karaktäriserar den svenska politiska självbilden.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, civilisationen, debatt, demokrati, folket, BP, Carl Henrik Svanberg, small people, svaga, jämlikhet, kultur, samhälle, socialdemokraterna, värdegrund,

Rättvisa? Varsågod, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en dj-vla stor skillnad.

Moderaterna har utmanat socialdemokraterna igen på (s)´ egen planhalva. Efter jobbfrågan och frågan om vilket som är det statsbärande partiet så utmanar de nu i rättvisefrågan. Rättvisa har varit ett mantra för många socialdemokrater. Det har fått ersätta frihet och jämlikhet som grundpelare i den socialdemokratiska samhällsvisionen. Nu vill moderaterna bli det nya rättvisepartiet. Och det provocerar många sossehjärtan.

I dagens riksdagsdebatt ifrågasatte Mona Sahlin det rättvisa i olika avgifter till a-kassan. ”Är det rättvist att sjukvårdsbiträdet ska betala 400 kronor och läkaren bara 90 i avgift till försäkringen?” Något verkligt svar hade hon inte, självfallet menade hon att det inte var rättvist. Men frågan ställs ju då vad som är en rättvis a-kasseavgift? Att alla betalar lika mycket som biträdet? Varför då inte lika mycket som skådespelaren som betalar 600 kronor i månaden? Eller är det mera rättvist att alla betalar som läkaren? Men är det verkligen rättvist att den med liten inkomst ska betala lika mycket för en mycket mindre ersättning än den med hög inkomst och hög ersättning? Vem ska då betala den faktiska kostnaden för försäkringen? Att tala om en rättvis inkomstgaranti, som ju a-kassa i verkligheten handlar om, blir en omöjlighet.

Därför förlorar Mona Sahlin också en debatt på dessa villkor. Hade hon i stället talat om socialdemokratins vision om ett fritt, jämlikt och solidariskt samhälle, där människornas lika värde garanterar att ingen ska gå utan rimliga möjligheter att leva vidare på ett anständigt sätt, även om de hamnar i tillfällig olycka. Att i ett jämlikt samhälle kan ingen berövas makten över sitt eget liv när man inte har ett arbete längre. Att i ett jämlikt samhälle där människor är lika värda, kan ingen tillåtas att underställas en överhets tolkning av rättvisa. Han hon sagt detta så hade statsministern stått där och varit svaret skyldig. Nu blev det mer en spegelövning mellan understudies. Vi väntade på att huvudrollsinnehavarna skulle göra entré.

Nu är ju inte rättvisebegreppet helt okontroversiellt inom det socialdemokratiska partiet heller. Men det diskuteras sällan. Som så mycket annat inom partiet. Teoretisk debatt och teoribildning ersätts av sk tankesmedjor som producerar bekräftande dokument för agitatoriska och dogmatiska dagsbehov. Det är ju slående att man under hela perioden i opposition inte har lyckats producera ett enda dokument som kritiskt värderar den egna praktiken och inga försök att formulera en framtidsvision har heller gjorts. Förklaringen till valnederlaget stannar vid att man menar att moderaterna stal socialdemokratins frågor!

Idag matas vi med valmanifest och rödgröna uttalanden som i första hand ägnat sig åt att kritisera den sittande regeringen. I stället för en egen vision så har man med alltmera desperata tillskruvningar av statistik och rapporter satsat på att mobilisera ett latent missnöje. Med eftersläpande träffsäkerhet har man lockats in i debatter med de borgerliga på deras villkor. Och i allmänhetens ögon förlorar man. Avsaknaden av ett tydligt ledarskap blir alltmer uppenbart. Att de mobiliserade stödpatrullerna placerar vårt parti i ankdammen, gör knappast saken bättre. För det skulle de behöva en idé om samhället, som bärs av förnyelse och förändring. Men det har man i opposition totalt försummat. För (s)´ del har all ansträngning fått ägnas åt att en rödgrön allians, en allians som faktiskt saknar alla förutsättningar för en gemensam framtidsvision.

Och nu skall man ge sig in i kampen om rättvisebegreppet. Och den kommer (s) att förlora. För rättvisebegreppet är ett svagt och otydligt. Där jämlikhet talar om alla människors lika värde så talar rättvisa om likhet. Rättvisa är ett juridiskt begrepp, ett regelverk som garanterar alla lika behandling inför lagar och domstol. I samhället däremot så finns många mer hänsyn att tas än inför lagstiftningen. Där kan samma tanke, samma yttrande och samma behov värderas olika beroende på vilken människa du ställs inför. Och då krävs att man betraktar sina medmänniskor som alla lika mycket värda. Annars får vi ett samhälle som ställer ”de andra” utanför, ett samhälle som inte förmår att sträcka ut en hand till den som behöver den. Jämlikheten säger aldrig ”Hur skulle det se ut om du skulle...(fyll i lämplig handling).” När rättvisan tar över så förvandlas hanteringen till maktutövning och just det uttrycket ”Hur skulle det se ut om du skulle...” har blivit denna maktutövnings främsta redskap. Det illuderar någons sorts anda av att alla ska behandlas lika.

Om ett barn frågar om lediga timmar en fredag så får hon säkert det. Om hon ber om det regelbundet var tredje fredag så får hon snart nej. ”Hur skulle det se ut om du skulle...”. Att föräldrarna har skiljt sig och modern och barnet flyttat till en annan stad betyder ingenting. Att fadern, som jobbar treskift, bara har ledigt en helg var tredje vecka och då kan träffa sitt barn gör ingen skillnad. Genom att följa rättvisebegreppet så är det glasklart, ska barnet ha ledigt varje fredag då måste alla barn få det och hur skulle det se ut? I ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda, så vore det självklart att barnet fick träffa sin pappa precis som alla andra barn.

I ett rättvist samhälle så är det rimligt att en pensionär med minstapension och bostadstillägg får avdraget varje krona som hon tjänar på en eftermiddags arbete en gång i veckan. För det är ju inte rättvist att hon ska få lite mer än den som inte arbetar. I ett jämlikt samhälle vore det resonemanget en omöjlighet. Där kan inte staten tvinga pensionärer till halvtidsarbete för att överhuvudtaget få någon standardförbättring utöver de 5000 kronor efter skatt och hyra, som de har att leva på. I ett jämlikt samhälle kan inte ett utjämningssystem användas för att ge alla lika andel i eländet.

I ett rättvist samhälle kan ledande politiker hävda att köerna till sjukvården är det främsta uttrycket för en demokratisk vård. Alla står ju i samma kö.

I ett rättvist samhälle så bestraffas den arbetslöse som på egen hand skaffar en utbildning som direkt leder till jobb efter avslutad kurs. I rättvisans namn så skulle han ha väntat på sin tur i kön.

I rättvisans namn utvisas familjer med svårt sjuka barn till ett liv i elände för att lagen var skriven så den dag uppehållstillståndet söktes.

På det här sättet blir rättvisebegreppet en maktfaktor, och i regelverk som skall följas blir människor till likar. Men jämlika? Nej. Vid närmare betraktande så blir rättvisebegreppet ett sätt att hålla människor på plats.

Därför blir också kampen för ett jämlikt samhälle en kamp för att ge medborgaren makten tillbaka över sina egna liv. Och varje gång Reinfeldt talar om moderaterna som det nya rättvisepartiet så kommer jag som socialdemokrat att säga ”Varsågod.”, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en djävla stor skillnad.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, alliansen, arbetarklassen, demokrati, den starka staten, frihet, jämlikhet, rättfärdighet, rättvisa, solidaritet, övertygelse