Stockholm i juni

Spontanåkte till Stockholm med Sofia efter paddlingen i söndags eftersom vi fick skjuts av Emma och Johan. Huvudsyftet med trippen var att kolla möjligheten att få ett vik på DN i höst, så nu har jag fått inbokat ett möte ang detta i slutet av sommaren. Yey! Som en liten bonus har jag hunnit hänga med Sofia och Marcus (som säkert är överlyckliga över att ha mig sovandes på soffan i Marcus etta när de knappt ska träffa varann under resten av sommaren...stackarna). Igår kväll avlägsnade jag mig och lät jag dem leka alldeles för sig själva i lägenheten, eftersom jag blev bjuden på middag hos Johan (mitt ex, för er som inte har koll) och hans fru Lisa. Det var sjukt kul. De gödde mig med tokgod mat i sin nya lägenhet och sen jäste vi i soffan och kollade på Lyxfällan. Livet, alltså. Bra skit.

Och sen bara slog det mig att jag ju har TVÅ barndomsvänner som jag träffar alldeles, alldeles för sällan och som bor här i Stockholm, så nu ska jag först fika med Pelle, och sen bjudas på middag hemma hos Karin och Anders. Känner mig så jävla effektiv och nöjd över att ha en massa vänner som bjuder på middag hela tiden.

Sen, sen tar jag nattbussen hem. Sju timmar på en buss utan internet. Med byte. Det kanske inte är direkt den bekvämaste pricken man kan slänga upp över i:t om man säger så, men i alla fall den billigaste och tidseffektivaste. Nu ska jag gå och prova sovställningar i sittande läge så att jag överlever.

Om att inte gå hem när man blir ombedd.

Jag har kommit på när man vet vad som kännetecknar en riktigt nära vän. Det är när man inte längre känner några som helst krav på artighet gentemot varandra. Igår var jag och Sofia hemma hos Nicole, som vid åttasnåret supervänligt bad oss att gå hem eftersom hon ville hinna träna. Helt rimligt. Jag och Sofia satt kvar i soffan en stund och snackade vidare - det var ju så kul att ses liksom. Sen glömde vi bort att gå hem. Vid tiotiden sa Nicole lika vänligt att "förlåt, men jag måste sova snart. Jättekul att ha er här men... ni får faktiskt gå hem nu". Då gjorde vi det. Eller nästan, vi kom bara till trapphuset, för just då kom Martin och hans kompis Erik hem och bjöd in oss på kvällsmat. Vi tackade ja. Oss blir man inte av med så lätt!

Hence dagens visdom: Att vara riktiga vänner är att kunna be varandra att gå hem, men lika mycket att kunna låsas som ingenting och stanna kvar, timme ut och timme in.

En rolig detalj är förresten att "kvällsmaten" bestod av gurka och keso. M och E, redan supervältränade klättrare, har någon form av deffningsperiod för att tappa ett kilo eller två och på så sätt bli ännu bättre på att hänga i berg i fingertopparna. Känns som att det kan bli svårt att bjuda det här gänget på middag under de kommande veckorna...

Bästisbesök.

Min mycket upptagna vän Sofia har äntligen hittat ett litet hål i sitt späckade läkarstudie-schema och till vår stora lycka fyllt det med ett ett sex dagar långt Bernbesök! Som en bonus kom Davids kompis Andreas också ner i veckan så här har varit fullt upp och väldigt skoj die ganze Woche.

Jag hämtade Sofia i Zürich när hon kom i tisdags, och vi passade på att göra stan. Hon hade inte sovit på hela natten men orkade ändå med både strosande och Starbucksfika. 

Sen blev det - såklart - en heldag med skidåkning. Vi drog till Grindelwald allihop och trots att Sofia provade skidor för första gången efter typ fjorton år på snowboard, så var hon grym!

En annan dag åkte jag och Sofia upp till Engstligenalp och "firade våra födelsedagar" med att åka snowtubing! (Sofia fyller år om en vecka, jag om sex månader...) Det var plusgrader och vi befarade att det inte skulle gå så fort, men jävul så fel vi hade. Det gick FÖR fort, vi flög som vantar, skrattade och skrek oss hesa och slutade inte förrän Sofia skadade sig rätt rejält. "Hahahahahaaa, jag har kanske bruuutit armbågen" var de ord jag mitt i farten minns starkast från det åket. Brutit den hade hon dock inte som tur var.

I fredags kväll var vi på Lötschberg, stället som har små kabinliftshytter utanför som man kan sitta i och äta. Där käkade vi svingod schweizisk mat (typ bröd och sallad och gigantiska mängder panerad ost) och när killarna åkte hem till oss för någon form av tv-spelsevent gick jag och de båda Sofiorna på barrunda i Bern. Vi avverkade bland annat Lorenzini, Volver, Kreissaal och Turnhalle, mycket bra ställen allihop.

Igår hade vi en riktig slappedag, men jag och Sofia tog oss i alla fall i kragen och vandrade upp på mitt berg*. Där uppe drack vi varm choklad, kollade på alperna på håll, klappade en gullig katt och klättrade upp i tv-tornet. (Att jag är med på alla bilder och Sofia på inga förklaras med att hon sedan femton år tillbaka har en fobi för kameror. Ja, den är på riktigt. Om ni undrade.)
Sen hade vi en kväll i äkta Johanna-och-Sofia-anda, det vill säga vi sket i att duscha, lagade lyxpastasallad med allt gott vi kunde hitta i affären och sen frossade vi i goda saker. Vi bakade bland annat, med riktigt fint resultat, en kladdis fullproppad med jordnötter och jordnötsbågar. Den satt fint.
David var på bortamatch i Zürich och Andreas valde att stanna hemma med oss. Ett bra val, dels med tanke på all götta vi lagade, och dels med tanke på hur det gick i matchen (Köniz ledde med en minut kvar, då lyckades GC göra tre mål och vinna. Sånt vill man ju helst inte se).

Idag åkte både Andreas och Sofia hem igen, och efter lite öl och fotboll på Pickwick med Sofia och Andreas (den Sofia och den Andreas som bor här, alltså) kom vi hem till en väldans tom lägenhet. Sofia ser jag inte igen förrän i maj, hon åker snart till Nicaragua för att forska i tre månader. På bajs. Genom att ta bajsprover från barn. Varken hon eller hennes reskompis kan spanska, så ja, lycka till med den kära vän!

( * Ulmizberg, som ligger alldeles här bakom. )

PS. Samtliga bilder är tagna med iPhonen, därav den ibland väldigt svajiga kvallen.

Mäktiga Marrakech - marknader, mystik och mynta-te.

(Nu kommer det! Det långa - men bildrika - Marockoinlägget.)

Åherremingud, vilken härlig stad Marrakech visade sig vara!

Jag ska strax sätta mig och skriva ett resereportage därifrån och det finns hur mycket som helst att skriva om - det är verkligen ett fantastisk resmål. Min och Sofias lilla semestertripp blev superb. Dessutom två dygn längre än planerat på grund av en strejk, men vi kommer till det. 

Vi bodde på en billig, traditionell och jättemysig riad (som hostel och hotell inne i gränderna kallas) mitt i Medinan, alltså gamla stan. Där trivdes vi, första morgonen lärde kvinnorna i köket oss att laga marockanska pannkakor. 

En lång gammal mur omringar Medinan och där innanför finns ett myller av små rosa gränder - alla hus i hela stan är rosa. Här ligger också det stora världsberömda torget Djemma el-Fna där sagoberättare och svärdslukare trängs med magdansöser, spåkvinnor och ormtjusare om kvällarna. Då sveps hela torget in i ett tjockt os och det doftar från alla de små stånden som säljer soppa, mynta-te, färskpressad apelsinjuice, nötter och dadlar. 

Runt torget - i gränderna - ligger souken, det vill säga marknaden. Där säljs de mest fantastiska ting, framför allt hittar man vackra ljuslyktor i oändliga variationer, snygga skinnväskor i får- och kamelskinn, tyger och sjalar i starka färger, kryddor och silversmycken. Allt är tillverkat lokalt och även om det såklart är en hel del turister i stan så är marknaden i första hand till för marockanerna. Priset ska prutas ner till omkring en tredjedel av utgångsbudet, så man får användning för alla tänkbara sociala och språkmässiga färdigheter. Det är roligt. Ju mer man skämtar och pratar, desto gladare blir försäljarna (och desto billigare blir sakerna de säljer).

Även om marknaden nog var själva höjdpunkten (där är ju allt så "Marrakech" det kan bli liksom, och förstås ett paradis för en ljuslykteälskare som mig) så hann vi också med väldigt mycket mer. 

En dag gick vi till ett hamam, det en sorts litet badhus med ångbastu dit de muslimska kvinnorna och männen går. Vi fick tvätta oss med svart tvål och blev skrubbade av en hårdhänt tant tills våra döda hudceller låg i tjocka kakor på huden. Intressant! Vi kände oss som två vita och småbystade pinnar bredvid de korpulenta och oblyga kvinnorna i badhuset, och efteråt infann sig en känsla av sällsynt renhet (och också en känsla av förvärrad vinterblekhet, all gammal hud var ju plötsligt helt bortskrubbad!). 

För att få lite ny sol på decemberhuden åkte vi en dag till kusten, till turistorten Agadir. Det var fantastiskt att kunna ligga på stranden en hel dag, i Marrakech var det visserligen varmt och skönt på dagarna men riktigt kyligt om kvällarna. Vi kände att vi var värda lite solfrossande och bokläsande. Kul att se lite mer av landet också - inte långt från Marrakech finns både Saharaöknen och de 4000 meter höga Atlasbergen, vars snöklädda toppar vi såg nästan överalltifrån. 

Agadir var fint men nyare, mer turistbetonat och mycket mindre charmigt än Marrakech. 

Man vänjer sig snabbt vid de goda livet - att gå runt och göra vad man vill, äta när man vill, sätta sig på café såfort man blir trött, eller ta en kall öl i solnedgången på en av stans många, många, många takterasser. En favorit vi fick var Kosy Bar som låg vid det lilla torget Place des Ferblantiers, "plåtslagarnas torg", där lamptillverkarna hade sina verkstäder och butiker. Här köpte jag två fina lyktor och fick specialtillverkade stearinljushållare tillverkade medan jag väntade. Och så lärde vi känna två fina gamla berbergubbar som bjöd på te, sålde mig en skinnväska och var väldigt underhållande, trots språkförbistringen.

Nästan alla restauranger vi var på hade takterass där man satt med utsikt över myllret nedanför, och priserna var långt bättre än vi vågat hoppas. På de lite mer fancy-pancy ställena kan man också få alkohol, något som dock ändå är ganska ovanligt i den muslimska staden. En kväll hade vi köpt med oss en flaska vin vi hittat och så satte vi oss med den under en jättetjock filt på taket på vår lilla riad och pratade och kollade på stjärnorna halva natten. Det var underbart.

Sista kvällen fick vi dessutom sällskap på taket av resterande hostelgäster - kanske 10-15 personer från lite varstans i världen. De flesta var - hör och HÄPNA - yngre än oss och vi insåg att vi plötsligt gått och blivit gamla.

Vi hann väldigt mycket på vår lilla tripp. Förutom det jag redan skrivit om tog vi exempelvis även en promenad i Jardin Majorelle, parken där modeikonen Yves Saint Laurent bott med sin partner i en stor kornblå villa. 

En av dagarna blev vi meddragna till ett område i Medinan där en tung, kvalmig lukt låg som ett täcke över de leriga små gatorna. Det visade sig att det var ett lädergarveri, här skedde hela processen från död djurkropp till färdig skinnväska. En lite äcklig, men ändå på något vis intressant syn.

Sen kom förstås dagen då vi skulle åka hem. Väl på flygplatsen mötte oss ordet "annullée" i tjocka röda bokstäver och vi insåg det absurda: vår flight, och såvitt vi kunde se även alla andra flighter, var inställda. Vissa på grund av snökaos på destinationen och andra på grund av strejk bland flygarbetare i Spanien. Det var strejken som ställde till det för oss - typiskt dålig timing.

Det var inte mycket att göra, efter lite köande bland förvirrade människor lyckades vi boka om biljetten till två dagar senare och sen försökte vi se det som en bonus - Easyjet placerade oss nämligen på ett lyxhotell med gigantisk pool och betalade för allt. Rätt feta plåster på såren ändå får man säga! Att det just dessa dagar blev 27 grader varmt och inte ett moln på himlen förvärrade ju inte precis situationen. 

Tack fina Sofia för en supersemester!