En man som inte vill bli stor

För några månader sedan åkte jag och mina kollegor bil hem från Stockholm. Vi hade varit på julfest, var lite bakis men det var snöstorm och inställda tåg, så vi hyrde en bil och lät en av alla strandsatta tågresenärer på centralen (en barnpsykolog från Holland, visade det sig) åka med gratis mot att hon körde halva vägen. I bilen började vi ha högläsning av Glenn Hyséns krönikor, och skrattade tills vi grät. Denna människa. Så galen, men varm. Totalt naiv, men uppriktig. Och så inihelvete barnslig. Vi konstaterade att "någon någon gång m-å-s-t-e göra reportaget om varför Glenn Hysén är som ett barn". På riktigt.

...Och nu har jag gjort det! I Två Dagar-numret som kom på påskafton porträtterade jag honom i ett reportage som handlar om livet, berömmelsen, alkoholen, föräldraskapet, hur man tämjer en katt och mycket annat, men mest handlar det om varför han inte riktigt vill växa upp.

Jag och fantastiske Nicke Johansson som tagit bilderna knackade på hemma hos Glenns flickvän med en propellerkeps, en bild av Glenn som ung fasttejpad på en kartongbit, en egenbyggd kartongsarg och två kassar bollhavsbollar, och Nicke tog sedan bilder som är to die for, se nedan. (Nicke är ett geni). Och sedan dess har jag fått så himla många fina mail från människor som tyckte om reportaget, vilket gör mig så jädrans glad för det var ett av de klurigare jag skrivit. Jag ville vara respektfull men absolut inte göra något platt. Ville vara rolig men inte plojig. Våga göra vinkeln fullt ut, men utan att göra narr av Glenn. Det var en balansgång!

Här kan ni läsa, om ni vill (eller förresten bättre att göra det på min hemsida i så fall, för där är styckeindelningen lite vettigare än på GP-webben där allt verkar hamnar lite hipp som happ).

Häpp, nu kör vi helg!

Om Erik Dahlbergsgatan 9

Jag har ju drömt om ett frilanskontor ganska länge. Nu har jag ett! I onsdags flyttade jag in mig och mina papper och böcker till frilanskollektivet Frilansarna på Erik Dahlbergsgatan, och jag älskar det redan. Så skönt. De som sitter här är journalister, illustratörer, fotografer och grafiska designers, totalt är vi 13 stycken och alla är trevliga. Lokalerna är dessutom tokfina: Högt i tak och och gamla genuina fönster och dörrar. 

Nu har jag tryckt upp mitt namn på en sån där gammaldags dörrskylt med små plastbokstäver ni vet, och jag gillar så himla mycket att tillhöra ett kollektiv som tycker att det är värt att köpa in en så snygg dörrskylt. Det är detaljerna som gör det ju. Här är verkligen hemtrevligt och mysigt med bokhyllor och tidningsvägg och bilder och kartor på väggarna. Det finns till och med en soffhörna. Och så ligger det mitt i Vasastan, bara några minuters cykelväg från min lägenhet. Det här blir bra, väldigt bra, ganska mycket mer inspirerande än att sitta hemma i soffan med mysbyxor och jobba kan man säga. 

Och nästan bäst av allt är ju att Linn också sitter här! (Så nu väntar vi bara på att den andra Johannan ska komma hit också). Sen är vi i jobbnirvana osv. Slut på lyckorapport.

Har inga bilder än (plus måste ju pimpa min plats) men hann
knäppa en bild på dörren i alla fall.

Om att man inte får glömma bort bara för att det gått en tid

Jag fick just ett mail av en man som heter Hans Månsson, som berättade att han länkat till mina inlägg från Fukushima från en artikel han skrivit för tidningen Grus och Guld (som ges ut av Jak medlemsbank). Kul!

Såhär skriver han:

"/.../ Jag klagade inledningsvis över bristen på uppföljande rapportering i svenska medier. En av de journalister som ändå varit i Fukushima City är frilansen Johanna Lagerfors. Faktiskt samtidigt med att Greenpeace gjorde sina mätningar. Hon skriver mycket levande och inkännande om besöket i ett par inlägg på sin blogg."

(PS. Vill bara påpeka att fotografen Erik Abel ju också var där tillsammans med mig och således också bör creddas för att ha uppmärksammat situationen i Fuku.)
 

Om Martin och Johan.

Idag vaknade jag av flashen om att de gripna svenska journalisterna i Etiopien döms som skyldiga på båda åtalspunkterna: för att ha tagit sig in i Etiopien olagligt, och för att "medvetet ha bidragit till att främja terrorism". Jag fick en fysisk ångestklump i magen: Martin Schibbye och Johan Persson kan få sitta i etiopiskt fängelse i 18 år, och det är inte klokt. Jag känner dem inte, men jag känner med dem. Som alla andra. Och kanske lite extra mycket som en journalistkollega som själv brinner för utrikesjournalistik.

Det som hänt är sjukt på så många sätt, framför allt är det ett stort bakslag för journalistiken, yttrandefriheten och demokratin. Det har funnits röster (få, men ändå) i den här debatten som hävdat att man får skylla sig själv om man tar sig in i ett land olagligt, även som journalist. Vi kan prata om det lite.

Det journalistiska uppdraget går ut på att berätta vad som händer i världen, att skildra såväl positiva som problematiska saker. Ett av de viktigaste bitarna är såklart att granska sådant som vanliga människor inte själva kan ta reda på, det är ju det som är en journalists uppdrag. Det kan vara att skildra ett fenomen över tid, att ställa frågor till makthavare eller att ta sig till ett stängt område för att ta reda på vad som händer där. Diktaturer har ofta censur och stränga regler mot journalister - betyder det att vi ska hålla oss borta och inte berätta om missförhållanden, brott mot mänskliga rättigheter, övergrepp mot civila? Nej, det betyder det inte. I varje konflikt i världen ser vi det som helt självklart att dagligen förses med rapporter om vad som verkligen händer, rapporter som inte skulle finnas om journalister alltid lyssnade på regimernas direktiv om att inte åka dit.

Att ta sig in i ett land med hjälp av en gerilla - ena parten i en pågående konflikt - är såklart riskfyllt. De flesta skulle, just därför, inte göra det. Men det är också en vedertagen arbetsmetod, i konfliktsituationer är det ju ofta det enda sättet att kunna ta sig in och rapportera inifrån, vilket många gånger är en grundläggande förutsättning för en korrekt och sann rapportering. Martin och Johan var medvetna om de här riskerna, men valde att åka till Ogaden för att kunna rapportera om de övergrepp som misstänks pågå där, men som ingen utifrån sett eftersom det är så svårt att ta sig dit. Vi ska vara tacksamma att det finns folk som vågar ta den risken, om ingen vågade det skulle världen vara en farligare plats.

Åklagarsidan anklagar svenskarna för att ha "använt sitt yrke som täckmantel", vilket är en absurd och löjlig anklagelse. Martin Schibbye och Johan Persson är ju etablerade journalister som gjort den här typen av reportage för svenska medier under många år. Att bevisa att de verkligen är journalister borde vara det enklaste av enkla uppdrag. Om det där är åklagarsidans vassaste argument är det därför uppenbart att domen är avsedd att skrämma bort andra journalister som kan tänkas få idén att undersöka vad som pågår i Ogadens djungel, precis som Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling sa i morgonens Rapportsändning.

Det verkar nu som att journalisternas hopp står till en eventuell benådning, och man kan ju gissa sig till att en sådan är ganska avlägsen just nu. Troligare är att Etiopien vill visa att man står fast vid sitt beslut. Martin och Johan blir kvar i fängelset i Addis Abbeba, kanske för lång, lång tid framöver. Det känns inte på riktigt, det känns som en dålig film.

Uppdatering: Läs också vad Amnesty International skriver. 

Hurra!

Jag blir så glad! I början av det här året var ju jag och Erik i Dakhla i Västsahara och skrev reportage om EU:s omoraliska fiskeavtal med Marocko (EU har under lång tid betalat Marocko för att få fiska i ockuperade Västsaharas vatten, trots att man samtidigt säger att Marockos ockupation är illegal). 

Nu har EU-parlamentet helt oväntat röstat nej till ett nytt fiskeavtal med Marocko. Äntligen! Det är ett viktigt sätt att visa för Marocko att ockupationen inte är okej.

(För att läsa mer om parlamentets omröstning, läs tex den här artikeln i Dagens Arena). 

Ishinomaki

Hemma igen, sedan sent i torsdags kväll. I helgen har jag - förutom att sova - varit på 30-årsfest hos Söder, på ölprovning hos Johanna och så har jag och David köpt en ny bil som vi var tvungna att hämta - i Motala. Det har gått i ett kan man säga. Jag har varit helt slut och inte orkat/hunnit göra det där sista inlägget från resan, men här kommer det i alla fall!

De sista dagarna i Japan var vi som sagt i Ishinomaki. Halva staden spolades bort i tsunamin och som jag skrev förra veckan efter ett kortare besök där, så ser det fortfarande ut som ett totalt kaos, som om katastrofen inträffade alldeles nyss.

Vi gjorde ett reportage för tidningen Journalisten och intervjuade reportrar från två lokaltidningar. En av dem tog med oss till det som en gång var City Hall i Onagawa, där han bevakade ett budgetmöte när tsunamin kom. Huset var fullt av bråte, dokument och foton och papper och arkivskåp och brädor låg precis överallt. I entrén stod ett bilvrak. Det var som om en bomb slagit ner, ett under att själva byggnaden ändå stod kvar.

Reportern tog oss med upp till fjärde våningen där han var när katastrofen inträffade. Fortfarande kunde man se en tydlig linje av lera lägst upp under taket - nivån dit vattnet nådde. De som befann sig i byggnaden flydde ut på en takterass på våning fem och såg hela staden svepas bort nedanför. Det går inte att föreställa sig hur det måste ha känts, mannen beskrev att alla på taket var tysta och lugna, ingen skrek och ingen grät. Alla bara tittade ut och såg vattnet komma, de tittade och hoppades att femte våningen på ett hus på en kulle var högt nog. Och det var det. De som stod där klarade sig, med två meters marginal.

På kvällen beställde vi in mer mat än vi orkade äta upp, drack sake och konstaterade att den där "gungningen" jag känt i badrummet kvällen innan nog var en jordbävning. Här sker jordbävningar var och varannan dag men många av dem är små. Det är inte alltid man känner dem. Under mina tre veckor i Japan har jag bara märkt av en.

I onsdags, sista dagen, intervjuade vi journalister från den andra lokaltidningen. Efteråt hjälpte vår tolk Aki oss att ta en bylinebild, och hon knäppte visst en bild redan när vi fåfängt stod och kollade att vi såg okej ut. Här rättar Erik till min halsduk (fast han missade att lappen stack ut!) och jag gör någon gest om att vi har sönderblåsta frisyrer. Ibland är det tur att bylinebilderna ändå blir så minismå i tidningen. 

I Sendai på vägen tillbaka till Tokyo hittade vi världens första och enda mini-Ikea. Det har öppnat efter katastrofen eftersom så många förlorade sina hem och behöver kunna köpa det allra viktigaste till sina nya eller provisoriska bostäder.

Efter Ikea hände något väldigt random. Vi skulle egentligen bara bli avsläppta på stationen och ta tåget tillbaka till Tokyo, men vi berättade för tolk-Aki att vi saknade en intervju med en helt vanlig familj som oroar sig för strålningen. Vips så ordnade hon en intervju med några bekanta till henne, och vi fick vänta på denna familj hemma hos hennes föräldrar. Aki själv var tvungen att dra. Föräldrarna pratade ingen engelska, och de hade någon sorts stolar kopplade till svag elektricitet som skulle vara "hälsosamma" att sitta i. Där blev vi placerade. Vi var übertrötta, utmattade och glada över att få spika den där sista intervjun, men jag har sällan varit med om något mer random än att plötsligt sitta i en "elektrisk stol" med en filt om benen och en frukt-festis i handen. Det är det här som gör att jag älskar att resa: man vet aldrig var man råkar hamna och vad man får se på vägen. Det är inget för människor med ett alltför stort kontrollbehov, den saken är klar. Vi har fått ändra våra planer många, många gånger den här veckan, men kanske är det lite det som är charmen.

Till slut kom vi fram till Tokyo. Vi hade planerat att leta upp en Sky bar nånstans och dricka öl och njuta av att vara klara, men vi kom inte fram förrän vid midnatt. Och när vi kånkat väskorna till kapselhotellet där vi bokat in oss, ni vet ett sånt där japanskt hotell med sängar i hål i väggen, så visade det sig att kapselhotellet var "males only". Jag trodde inte mina öron. Men nej, inga kvinnor var välkomna, jag fick inte ens sitta i lobbyn och sittsova av de sju timmarna vi hade innan vi skulle upp till flygplatsen.

Det var bara att inse att man borde sluta bli förvånad. Vi gick vidare med våra väskor för att på nästa hotell få beskedet att vi inte var välkomna som gäster om vi inte talade japanska. Nehej nej. Till slut högg vi ett rum på ett dyrt men fint hotell vid Shibuya station, det hade makalös utsikt så Erik fick lite Tokyokänsla trots allt, trots att vi aldrig hann sätta oss i någon Sky bar. Det var kanske roligare än en kapsel trots allt.

En hamburgare, en öl på rummet och ett skrattanfall utlöst av enorm trötthet senare åkte vi till Narita Airport i torsdags morse och satte oss på varsin 11-timmarsflight hem. Och det var allt från Japan för den här gången! Nu återstår bara arbetet med att skriva alla reportagen.

Tack för att ni följt reseinläggen, läst och kommenterat. Ni har gjort det mer än kul att få berätta, jag uppskattar verkligen varje enskild kommentar! Det ska ni veta.

Fukushima

Nu har det gått 5 dygn sedan jag mötte upp Erik i Tokyo, men vi konstaterade just att det känns som flera veckor. Det har varit intentivt jobbande, som det alltid är att vara iväg såhär, men det har också varit fantastiskt. Vi har mest varit i Fukushima, men vi började med en heldag i Tokyo då vi klämde in två ganska random jobb: Ett om compact living, och ett om fenomenet med "kattcaféer". Det är ställen dit man går och betalar per timme för att gosa med katter, och det finns också pet shops där man kan hyra med sig en hund för ett par dagar. Väldigt japanskt fenomen.

I lördags morse drog vi till Fukushima. Själva staden ligger ungefär åtta mil från det kollapsade kärnkraftverket som idag omges av en 20 km stor polisbevakad zon där det är förbjudet att vara. Enligt japanska myndigheter är det helt okej att vistas i Fukushima nu, och att äta den mat som exporteras därifrån, men vi följde med Greenpeace när de gjorde egna mätningar kring brunnar och grönsaksland och insåg att det är långt ifrån hela sanningen. 

Värdena för radioaktiv strålning i Fukushima idag ligger ungefär dubbelt så högt som internationella standardgränsvärden, och måttet man anser vara okej här är mer än tre gånger större än det gränsvärde man satte i Ukraina efter Tjernobylkatastrofen.

Många människor är rädda, men många har också återgått till sina vanliga liv. Det är svårt att frukta det man inte kan se med blotta ögat.

De som arbetar som bönder eller fiskare i Fukushima går en svår framtid till mötes: i hela landet är människor rädda för att köpa mat härifrån. Många - speciellt barnfamiljer - har flyttat och det gör att de som är kvar oroar sig för stadens framtid. På bilden här ovan står Erik i trädgården till ett övergivet hus i Watari. På översta bilden cyklar en kvinna förbi en vending machine där en lokal jordbrukare säljer sina grönsaker till grannarna. Bara en stund tidigare läste vi av alltför höga värden på Greenpeace mätare som var riktad mot grönsakslandet intill.

På kvällen gick vi till en izakaya i centrum, en sån där liten minibar, där vi pratade med några unga om stadens framtid. En kille vars familj äger en gård var mycket orolig eftersom ingen längre vill köpa deras ris, och hans kompis som arbetar på en musikskola sa att bara 20 barn är kvar av de ursprungliga 50. En tjej på andra sidan bardisken berättade att flera av hennes vänner flyttat från staden med sina småbarn, och att killen som nykärt satt och höll henne i handen (de hade dejtat i en vecka), hade kommit till Fukushima för att söka jobb. Det blir många luckor i arbetsmarknaden när så många plötsligt lämnar en stad.

Många av dem som bodde i byar nära kärnkraftverket bor fortfarande kvar i temporära evakueringsbostäder i Fukushima, och även i andra prefekturer. Vi tillbringade en kväll hemma hos ett äldre par som evakuerats från staden Namie. Efter jordbävningen, som delvis förstörde deras hus, sov de kvar en natt och sedan blev de evakuerade till en gymnastiksal. Ingen berättade varför, och de som samlats där hade varken el, dusch eller rena kläder. Först en vecka efter evakueringen fick paret och grannarna tag i en tv, och då fick de beskedet som hela världen redan kände till: Att kärnkraftverket nära deras hem kollapsat och läckte radioaktiv strålning.

Dagen därpå tog vi oss till Iitate, en by som ligger en bit närmare den förbjudna zonen. Det som en gång var ett levande jordbrukssamhälle är idag en spökby, här har alla lämnat sina hus och gårdar och överallt finns övergivna villor, matbutiker och bensinstationer. Vi gick omkring på en skolgård som var helt öde, några kvarglömda skor stod i ett ställ vid fotbollsplanen och gjorde det hela än med sorgligt. Det växte ogräs i mattan vid entrén.

Vid ett av husen uppe på en höjd stötte vi på ett äldre par som var vid sitt gamla hus. De har evakuerats till Fukushima, men någon hade ringt och meddelat att taket höll på att blåsa av deras hus i Iitate och därför behövde de lägga sandsäckar på takpannorna. Det var ett fint par, de var glada att de fortfarande kan bo tillsammans med sin son och sina barnbarn även om de saknade sitt hus, sin by och sitt gamla liv. Det hus de nu bor i delar de med nio andra familjer. Många av byns invånare drömmer om att kunna flytta tillbaka, men de flesta tror att det kommer att dröja mycket lång tid. Cesium har en halveringstid på 30 år.

Vi bar munskydd på grund av strålningen, begränsade vår tid i staden till ett par timmar och var förstås väldigt noga med att inte ta på saker.

I en stad en timme sydväst om Fukushima besökte vi igår kväll en skola med 700 barn evakuerade från Okuma som ligger alldeles intill kärnkraftverket. Man har flyttat 3800 av Okumas invånare hit. En flicka, Erika, berättade att hon gillar sin nya skola, men att hon saknar sina vänner som placerats ut i andra prefekturer. När hon och familjen åkte tillbaka in i zonen för att hämta det nödvändigaste ur huset visade det sig att någon brutit sig in genom ett fönster. Strålningsnivåerna inne i rummen hade blivit skyhöga, så de fick inte röra något utan tvingades lämna allt.

I morse åkte vi via Sendai till Ishinomaki. Berättelsen härifrån får ni i nästa inlägg.

Ullared, denna kära institution

Här är vi! Det faktum att jag har tagit ett
krampaktigt grepp om ett par löpartights
avslöjar att bilden togs efter att vi bestämde
att vi "jobbat klart och fick handla lite".

Idag har jag frilansat som fotograf (!). Min kompis Johanna som jobbar som lokalredaktör på Hem och Hyra anlitade mig för att åka med när hon skulle skriva ett reportage om en bussresa till Gekås i Ullared. Kanske världens roligaste reportageuppslag. Så tidigt i ottan satte vi oss på en buss med ett gäng förväntansfulla bohuslänningar, och for dit. 

Det var hur roligt som helst. Till exempel stötte vi av en slump på både Morgan och Ola-Conny, och eftersom Johanna inte hade sett Ullared-tv-serien (vilken jag och David streckkollat, så jävla rolig) så fick jag förklara för henne hur stort det var. Morgan berättade bland annat för oss hur det går med tjejerna nu när han blivit känd. 

Vi fick också äran att följa med några av gängen från bussen när de shoppade därinne. De var roliga, en kvinna sa till exempel jag och hon där har svart bälte i shopping, men hon (pekade på en annan väninna) vill mest sitta i gubbhörnan för hon är mer intresserad av karlar än av kläder. 

En annan hann inte äta lunch för att hon shoppade så frenetiskt (vi var där i sjukt många timmar) och ändå var hon inte färdig när bussen skulle gå hem. Hon hade med sig sin tonårsson och hans flickvän, och låt mig säga såhär: den femtonårige sonen tyckte inte att det var jätteskoj när hans mamma sa men de HÄR kallingarna ser väl snygga ut!? inför hans flickvän, samt de två journalisterna Johanna 1 med blocket i högsta hugg och Johanna 2 med kameran redo. Hehehe. Hans ansiktsuttryck när han i panik uttalade orden meh, jag vill ju ha Björn Booorg - obetalbart. 

Det bästa var att vi hann ta en shoppingrepa själva innan hemfärden. Jag köpte tex en fin kökslampa (obs att nästan alla var väldigt fula, men att jag hittade en väldigt fin), en klänning och en massa träningskläder för ungefär noll kronor. Yey. Köpte också sex chokladkakor som jag ska ha när jag bakar julgodis (får man börja snart?) och då kallade Johanna mig för julfascist. Sen åkte vi hem.

Mogge och Ola-Conny i egna höga personer!

Jag lägger den här dagen i filen Typiskt roliga saker med mitt jobb. Ni kan väl påminna mig om det här alla de där dagarna när det känns segt?

Johanna - nu med f-skatt.

Nu gör jag det! Registrerar mitt företag. Så alldeles strax är jag frilansare "på riktigt" och kan fakturera lite proffsigare. Igår var jag nämligen på ett möte med Skatteverket för att lära mig hur man gör när man driver ett företag. Jag vet verkligen ingenting om det, och hade lovat mig själv att inte skämmas för att ställa de riktigt korkade frågorna. Typ såhär lät det:

– Ja, de här fakturorna... vad måste stå med på dem egentligen? Kan man göra dem i word? Det brukar jag göra när jag fakturerar med A-skatt.

– Ehee, med A-skatt heter det inte fakturera. Då har du bara skrivit vad de ska betala dig. 

– Mmhm, okej! Och när du säger "betala in detta den 12:e varje månad", vad exakt är det då du menar med "detta"?

– Skatt och egenavgifter. 

– Mmhm, okej! Och... 

Att ställa dumma frågor var en skitbra strategi, för nu fattar jag (typ) hur man gör. Och ja, det verkar ju lite krångligt, men också lite kul. Mest för att jag har köpt en så himla snygg pärm som jag ska ha alla tråkiga papper i, förstår ni rolighetsgraden med bokföring när man möts av den här färgchocken? Jag tänker: huge. Jag tänker också: kommer vilja bokföra varenda dag!

Och förresten, ni som kan sånt här: fixar jag att göra bokföring och bokslut och allt själv* eller bör jag anlita någon för det? Samt: är det 25 % moms på alla typer av artiklar/reportage/annat man kan tänkas sälja? (Hon jag träffade trodde att det kunde vara 6 % på vissa "beskrivande verk" men det tyckte jag lät väldigt konstigt. Man säljer ju inte hela upphovsrätten utan bara rätten till en (1) publicering, och då är det väl 25 % moms? Eller?

* Är alltså inte helt bakom flötet, även om det kanske verkar så i dialogen ovan.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Vet ni, igår fick jag SEGELFLYGA! Skriver med versaler för adrenalinruschen har knappt gått över än. Det var helt sjukt.

Jag till Ålleberg utanför Falköping för att skriva ett reportage om veteranklubben där uppe. Min pappa håller på en massa med segelflyg och det var så jag kom i kontakt med ett gäng gubbar i 85-årsåldern som fortfarande har sina certifikat och flyger. En ska snart fylla 90 år! Jag tycker det är helt underbart, ingenting får mig så rörd som fina gamlingar.

Och de här gubbarna visade sig vara helt underbara, jag ville adoptera dem allihop som bonusfarfäder. Efter att ha flugit segelflyg i sextio år hade de tusentals gamla historier på lager som de stod och fnissade åt tillsammans vid den knallgröna landningsbanan på berget. De visade gamla bilder, tog varann i hand och hjälpte med viss möda varandra ner i de trånga små planen när de skulle flyga. Jag dog lite av finhet. 

Sen fick jag också flyga, i ett kalasfint gammalt Kranisch-plan som var byggt 1943. Jag fick kränga på mig en fallskärm (skräcken jag kände när de instruerade mig hur jag skulle öppna huven, hoppa ut och dra i handtaget om något gick fel: inte nådig) och sen klämde jag ner mig i det minimala utrymmet längst fram i planet. Piloten satt bakom mig utan glashuva över sig, och körde trots att han "inte såg så mycket". Jag skymde ju sikten framåt och vingarna satt just utanför hans plats.

Herregud vilken upplevelse det var! Jag skulle ju verkligen ljuga om jag sa att jag inte var rädd - det var jag ju - men det var framför allt otroligt härligt. Ett litet motorplan bogserade oss upp, det skumpade sjukt mycket, och på en kilometers höjd kopplade vi loss oss. Sen seglade vi omkring i 30-40 minuter, vilken frihetskänsla!

Men ja, rädd var jag ju som sagt. Jag har hållit på med dykning, flugit skärmflyg och klättrat i berg, men det här var på något sätt ännu läskigare, kanske för att man sitter i ett flygplan och har vetskapen att man måste ta sig ut om något går fel. Och att man kommer att behöva landa. Just landningen var jag sjukt nervös inför. Tydligen ska man glida ner i ungefär 60 km/h, men jag och min pilot kom dundrandes i 100 knyck. Det gick rätt fort kan man säga. Vi kom också in lite högt och fick "dyka" ner det sista. En vild gissning säger mig att jag nog tjoade ganska högljutt där ett par sekunder. Men ner kom vi!

Sixten och Larsa tittade på gamla bilder och mindes vinterflygningar i Åre och VM i Argentina 1963.

Sixten hade byggt ett helt eget segelflygplan när han var ung, "från scrach"! Han vägrade dock berätta hur många år det tog, han var rädd att jag skulle tycka att han var galen.

"Sudden" hade coolaste huvan och köpte sig ett eget plan för några år sedan. Här sitter han i Kranischen.

Här har Sudden just flugit en K8, som är ett enmansplan.

Flashflash

TT har just flashat den stora nyheten "Viktoria är gravid" och jag har ojat mig en lång stund över det svenska folkets överdrivna fascination inför detta.

På redaktionen har man i en stunds tid kunnat höra skämten om att sätta rubriken "Vem är pappan?", men det verkar som att danska tidningen Extrabladet vinner tävlingen skojigast rubrik på temat. Folk skrattar just nu ihjäl sig åt den här rubben.

Japan!

Vet ni vad?! Det har hänt en väldigt skojig grej. Jag har fått ett stipendium för europeiska journalister och ska åka till Japan i två veckor i november-december!

Jag fick en länk om stipendiet nyligen av Sigrid, bästa kollegan, och sökte. Mest på skoj, jag trodde verkligen inte att jag skulle komma med. Men se det gjorde jag. Jag och tre andra journalister i Europa har valts ut och vi åker till Japan för att lära oss en massa saker om landet. Vi ska mest bo i Tokyo, göra en massa olika grejer där, gå på föreläsningar av olika slag och sen ska vi även resa runt i landet. Bo på olika ställen, se Japans highlights. Iih!

Det ska bli t-o-k-r-o-l-i-g-t, enda smolken i bägaren är att jag har så dåligt samvete över att jag hade turen att komma med medan Sigrid (som ju tipsade mig om hela grejen) inte hade det. De kunde ta max en från varje land och på något sätt måste jag ha skrivit de bästa klyschorna i ansökan eller något. Åh. Hon förtjänar så himla mycket att få åka. Men det är som det är.

Ni som varit i Japan, ro nu hit med era bästa tips på saker som inte får missas!

Japan, japan! Bilder snodda från the internetz.

Om Norge efter dåden, om att rapportera från ett kaos.

Nu har jag varit hemma från Norge några dagar, kände mig ett tag som en klubbad säl i början. Det är konstigt att plötsligt vara hemma igen efter bubblan man lever i på plats. Det blev åtta hela dagar i Norge, vi jobbade 16-17 timmar om dagen. En intensiv vecka blandad med alla käslor som finns. På något sätt går man ändå in i sitt work-mode och kan hålla det hemska ifrån sig ganska bra medan man är mitt i det. Tur det, annars hade man ju inte stått ut. 

En stund jag aldrig kommer att glömma är när jag var på väg till Oslo, slog upp tidningarna jag köpt med mig på pressbyrån och för första gången såg vad det stod på de där ettasidorna: "80 dog på ön". Jag grät lite, det var helt oundvikligt.

Jag hade jobbat till sent på natten och förstod att dödstalet skulle stiga från de 10 bekräftade, till möjligen otänkbara 20. Men 80?! Där satt jag på väg för att rapportera om den värsta massaker som inträffat i vår ände av världen på överskådlig tid. Jag mådde fysiskt illa av tanken att så många hade dödats och var på väg mitt till händelsernas centrum. Det var konstigt.

Jag kom fram till ett chockat och sönderslaget Oslo, fullt av glassplitter och beväpnade militärer. Den första person jag talade med på gatan var en kvinna som hade tränat på samma gym som Anders Behring Breivik i flera år, sett honom i ögonen hundratals gånger. Han hade dessutom velat hyra hennes hus uppe i Rena, det lilla samhället han flyttade till två veckor före dåden.
Vid domkyrkan såg jag människor lägga de första blommorna, de som sedan växte till ett blomsterhav, och innanför avspärrningarna - där bara journalister och poliser fick gå - såg det ut som kriget. Såhär blev det första reportaget:

(Klicka på bilderna om ni vill förstora och läsa reportagen).

På söndagen var vi först på minnesgudstjänsten i Domkyrkan där en gråtögd Jens Stoltenberg höll det numera berömda talet. Jag satt längst bak på den främsta av tre som var reserverade för pressen, och naglade mina handflator hårt. Ville inte vara den enda som var oproffsig nog att blir rörd och berörd. Efter en liten, liten stund senare torkade alla journalister på hela raden bort tårar från sina kinder. Det går inte att vara oberörd i en sådan stund och kanske vill man inte vara det heller.

På eftermiddagen åkte vi till den lilla bruksorten Drammen där tragedin slagit ner med full kraft. Tusentals journalister var i Oslo, vi ville gärna komma bort därifrån och berätta en annan historia. 25 personer från Drammens AUF var på Utøya när mördaren började skjuta, och alla kom inte tillbaka:

På måndagen skulle Osloborna samlas till ett fackeltåg för att hedra offren, men trycket var så stort att polisen fick vädja till alla att ta med rosor istället för facklor. Uppemot 200 000 människor samlades på rådhusplatsen och på gatorna flera kvarter bort, och trots det kunde man höra en knappnål falla när det blev dags för den tysta minuten. Sedan höjde alla sina rosor i luften och kungafamiljen och andra höll tal på en scen. Det var otroligt mäktigt, och det hela avslutades med att alla marscherade runt Oslo och spred de där rosorna över hela staden.

Själv satt jag mitt på asfalten med min laptop och skrev reportaget, det var ont om tid och svetten lackade. När fotografen Henrics internetmojäng började strula (den såg förresten föga passande ut som en bomb med små röda sladdar och brun tejp) fick jag springa tillbaka till hotellet, skriva klart där och skicka från lobbyn. Det fanns absolut inte tid att ta hissen upp till rummet. Men det blev en text till slut och vi skickade i tid trots allt. Ibland får man veta att man lever...

Jag och Henric (som för övrigt tog fantastiska bilder hela tiden) bestämde oss tidigt för att vi vägrade "attackera" förkrossade ungdomar när de hulkandes lade blommor vid domkyrkan. Det var uppenbart vilka som varit med om dramat, men en 17-åring, eller en 25-åring, eller vem som helst i det chocktillståndet, kan inte bedöma om de vill bli intervjuade eller inte. Någon sådant ville vi inte utsätta dem för. Istället satte jag mig och sms:ade och facebookmailade alla personer jag kunde få fram information om, för då skulle de ha chansen att ignorera brevet om de inte var intresserade av att tala med medier.

Vi fick svar från flera, bland annat från en tjej som heter Jorid. Hon var med på Utøya men överlevde massakern, och ville gärna berätta om det hon upplevt för oss. Jorid bodde i en liten by 70 mil från Oslo. 

Även om hon erbjöd sig att ge oss numret till andra överlevare som bodde närmare Oslo, kände jag och Henric att vi ville träffa just Jorid. Ta god tid på oss, träffa henne i hemmamiljön och inte bara i en halvtimme i en hotellobby. Vi ville göra det ordentligt och var beredda att ta bilen, köra hela natten om det så behövdes. Men efter att vår chefredaktör övertygat oss om att 70 mil är minst tio timmar på norska vägar bestämde vi oss för att flyga. Vi bokade biljetterna strax efter midnatt och var på flygplatsen vid sexochtreittio. 

Dagen blev stressig ändå, en minnesstund som Jorid skulle gå på i en stad en timme bort tog fem timmar istället för en, som vi hade trott. Men allt går om man är lite flexibel, vi bokade om flygbiljetterna hem, förlängde hyrbilsavtalet, tog in på ett litet vandrarhem i den lilla byn Namsos, skrev och skickade med kniven mot strupen.

Såhär blev berättelsen om Jorid Holstad Nordmelan, 20 år, som hade mod nog att hålla huvudet högt när hon mötte den gripne mördarens blick. Sekunderna innan hade hon varit helt säker på att hon skulle dö. Jorid och de hon gömt sig med räddades sist av alla från ön:

När bomben small fredagen den 22 trodde alla, både medier och experter, att någon "islamistisk terrororganisation" låg bakom. Det skapade några timmar av skräck bland Oslos muslimer, som redan före dåden känt att anti-muslimska tendenser vuxit i landet. Vi intervjuade Linda Alzaghari, en etnisk norsk muslim som berättade om främslingsfientlighet och enighet i Oslo. Jag tyckte att det var ett av de mest intressanta reportagen vi gjorde, just för att det beskrev bredare aspekter av det norska samhället och inte "bara" den massiva sorgen:

På fredagen hade Arbeiderpartiet en minnesstund vid Youngstorget, och vi råkade befinna oss i närheten. Vi ställde oss för att vänta på Stoltenberg och hoppades på en snabb kommentar, men ut ur en svart bil kom istället de svenska socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Han tog sig god tid för att svara på mina frågor och vi fick en exklusiv intervju med honom, som vi kunde lämna till webben innan de andra medierna hann göra detsamma.

En rolig detalj var att tysk tv som stod i närheten kom och omringade oss med kameror och mikrofoner, och så fort jag tackat Juholt och han lämnat oss, vände de allt mot mig. "Who was that, and what did he say?" frågade en reporter, och jag fick förklara för de tyska tv-kamerorna. Led verkligen med alla utländska journalister - det måste vara otroligt svårt att jobba och inte förstå vad folk säger.

Där utanför stötte vi också på en fotograf från Aftonbladet som Henric kände. Han berättade att hans tidning hade 30 personer på plats, och att varje person blev avlöst efter en dag eller två. 

Från GP var det bara jag och Henric, i åtta dagar. (Måste påpeka att vi såklart hade fått avlösning om vi hade velat, men vi kände att vi ville stanna så länge vi fick. Det var svårt att lämna allt.) 

På fredagen hade det ju gått en vecka efter dåden. Terrorn hade förstås påverkat alla i landet, men på vitt skilda sätt. Vi pratade bland annat med en florist som jobbat dygnet runt med alla rosor, och en frisör som inte kunnat gå till jobbet alls eftersom salongen var helt utblåst.  
Dessutom följde vi i Anders Behring Breiviks fotspår den där fredagen: vi var i Oslo 15.20 - tiden då bomben small en vecka tidigare, och åkte sedan samma väg som mördaren genom det vackra landskapet till Utøya. Klockan 17.26, en vecka efter att han började avrätta människor på ön, satt vi vid vattenbrynet på andra sidan. Det högg till i magen. Att se den lilla ön på så nära håll, doppa fingrarna i vattnet där så många drunknade under flykten, var väldigt starkt, och väldigt, väldigt sorgligt.

I söndagstidningen berättade vi om vad som händer med det sönderbombade regeringskvarteret. Polisens kriminaltekniker går runt innanför avspärrningarna i sina rymddräkter och letar bevis, samtidigt som Statsbygg, (bolaget som äger och förvaltar fastigheterna) säkrar området och gör en bedömning av rasrisken. Statsbygg berättade för oss att de också måste arbeta med att se till så att inga hemliga dokument sprids - utanför regeringsbyggnaden ligger ju innehållet från politikernas kontor utslängt huller om buller, datorer och papper och pärmar. 

Och så sista reportaget vi skrev på plats, det gick i tidingen i måndags. Vi skrev om att alla politiska partier i norska Stortinget (riksdagen alltså) - och alla deras ungdomsförbund - fått en ström av nya medlemmar sedan dåden inträffade. Så även det invandringskritiska Fremskrittspartiet som massmördaren Breivik tidigare tillhört. 

Vi intervjuade bland andra Marit Nybakk, stortingsrepresentant för Arbeiderpartiet, som hoppades att det som hänt kommer att stärka demokratin och få fler personer att engagera sig politiskt och rösta i kommande val. 

Efter det åkte vi hem. Då var vi rejält trötta kan jag meddela. Vi hade märkt hur hjärnkapaciteten blev långsammare och långsammare för varje 17-timmars arbetsdag som gick. En gång tappade Henric bort en kopp kaffe (han hade råkat ställa den i baksätet i bilen) och en annan gång tog det oss en lång stund att klura ut om det går 30 eller 90 minuter mellan 7.45 och 9.15. Trötta hjärnor. Vi kände oss i alla fall nöjda med vad vi gjort under veckan och med superstödet vi haft av alla chefer hemma på redaktionen - en väldigt skön känsla!

När jag kom hem tog D med mig upp till Delsjön och så satt vi där på en klippa hela kvällen. Jag läste bok och simmade i det spegelblanka vattnet, D fiskade upp två mörtar och en aborre. 

Nu, fredag och lördag, är jag ledig för första gången på 19 dagar. Det känns skönt och välbehövt.