Gästinlägg: VISBY G2 - om flottan själv får välja

Texten är tidigare publicerad i Kungliga Örlogsmannasällskapet Tidskrift i Sjöväsendet (TiS nr 3/2019).

Det är glädjande att Försvarsberedningens slutrapport innehåller en satsning på nya ytstridsfartyg, även om den volym som föreslås är för liten. Flera av KÖMS ledamöter, så som Jens Nykvist (SvD 2019-02-16), Bo Rask (SvD 2019-02-20), Robert Dalsjö (SvD 2019-05-04), Niklas Wiklund (BLT 2019-05-27) har under de senaste månaderna argumenterat för att det krävs politiska beslut om rejäla ekonomiska tillskott i närtid. Försvarsberedningens rapport är bara ett steg på vägen, men den indikerar ändå att vi bör fortsätta fundera över hur de nya ytstridsfartygen ska utformas.


I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.


Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.


Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.


Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.


Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.


Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Marinens vikande övningstrend 2001-2013

För ungefär en månad sedan fick jag en passning från Johan Wiktorin då han skrev inlägget om den oövade armén - ett inlägg jag själv kompletterade genom att sammanställa arméns gångtidsuttag. Tidigare har även Wiseman skrivit två inlägg om den vikande trenden och kompetensskulden i Flygvapnet och hur flygtidsuttaget har minskat under de senaste tolv åren. Nu kan läget för hela Försvarsmakten skönjas då jag här nedan har sammanställt hur utvecklingen har sett ut för Marinen under de senaste tolv åren.

Inledning

Underlaget är hämtat från Försvarsmaktens årsredovisningar under perioden 2001-2013. Jag har i möjligaste mån enbart hämtat originaltext från dokumenten. I vissa fall har jag lagt till vissa meningar i syfte att skapa ett bättre sammanhang för läsaren.

Avsikten var att enbart belysa Marinens övningsverksamhet och gångtidsuttag. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det krävs mer än så för att ge en bra bild av läget. Jag har därför valt att kortfattat även ta med mer övergripande bakgrundsfakta, försvarsmaktens ekonomiska situation samt operativa bedömningar av den samlade förmågan för att skapa en bättre förståelse för helheten. Jag har i texten fetmarkerat vissa anmärkningsvärda detaljer.

2001

Målet under 2001 var att efter FB-00 ställa om mot det nya nätverksbaserade försvaret. Det framgår i årsredovisningen att det under året skulle bli en betydande nedgång i förmåga och beredskap jämfört med tiden före FB-00. Detta har varit nödvändigt p.g.a. ökade ekonomiska kostnader för avveckling att förskjuta ambitionsnivån avseende övningar med ungefär ett år. Årets resultat är en konsekvens av kraftfulla ekonomiska åtgärder för att kunna gå skuldfri ini 2002. Det målet har nåtts.

Marinförbanden har drabbats hårt av de återkommande ekonomiska reduceringarna. Detta har starkt påverkat uppnådda resultat. Reduceringar har gjorts på gångtid och materielunderhåll. För de marina förbanden så förkortades värnplikten med 4 veckor beroende på ekonomin.

Ubåtsjaktförmågan har under året nedgått. Detta beror på minskad gångtid, tidigarlagd utryckning och brist på målubåt. Det sistnämnda beror på det faktiska antalet operativa ubåtar.

Vad avser gångtidsuttaget under året har främst patrullbåts-, minröjnings-, och korvettförbanden drabbats. Gångtidsuttaget per fartyg ligger under vad som erfordras för verksamhetens bedrivande.

Under året har sjöminröjnings- och amfibieförbanden ominriktats mot internationell verksamhet. De marina förbanden har uppnått planerad förmåga att nyttja internationella reglementen.

Ytstridsförbanden har genomfört incidentuppgifter vid tre tillfällen och ubåtsförbandet vid fyra tillfällen. Sammantaget bedöms förmågan att lösa de ställda huvuduppgifterna vara erforderlig till god.

2002

Resultatet av genomförd övningsverksamhet är gott. Det finns dock anledning att erinra om att man medvetet dragit ner ambitionsnivån i syfte att åstadkomma en snabb och radikal omstrukturering av Försvarsmakten. Utbildning och övning på lägre nivå håller hög standard, mycket tack vare  officerares och värnpliktigas engagemang. För att utveckla officerskåren kunskap att leda högre förband krävs dock en ambitionsökning i övningsverksamheten.

Övningsverksamheten i Marinen har uppnått goda resultat. Samtliga förband har deltagit i SAMMARIN med gott resultat så när som att samverkan mellan fartygsförband och amfibieförband som inte har genomfört i tillräcklig omfattning. Inte heller har förmågan till väpnad strid övats i tillräcklig omfattning.

Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar till god. Förmågan att möte mer omfattande militära operationer kräver anpasningsåtgärder. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. (Anm: Här kan man konstatera att det finns brister i samtliga avgörande områden.) Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning (Anm: Redan 2002 levererade således ÖB beskedet om enveckasförsvaret, detta har dock undgått de flesta. Sedan dess har dessutom åtskilliga förband och materielsystem avvecklats).

2003

Reformeringstakten i Försvarsmakten har varit överskattad. 2003 har därför medfört stora konsekvenser inför det kommande försvarsbeslutet bl.a. p.g.a. förändrade politiska ambitioner. Detta har lett till omedelbara besparingskrav på all verksamhet under det gångna året, därmed har möjligheten att genomföra försvarsbeslutets ambitioner starkt begränsats. För att klara detta har Försvarsmakten reducerat antalet värnpliktiga, minskat övningsverksamheten och senarelagt materielanskaffningen.

De marina förbanden har genomfört övningar enligt plan efter reduceringar. Under året har gångtidsuttaget på fartyg minskat jämfört med föregående år.

Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning.

2004

De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna

De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna.

Den fortsatta försvarsreformen innehåller ofrånkomligen stora osäkerheter.

Avseende Försvarsmaktens förmåga så bedöms det för närvarande inte föreligga något omedelbart invasionshot mot Sverige. Därmed krävs heller inget lika omedelbart gripbart invasionsförsvar. Försvarsmaktens krigsorganisation har därför kunnat reduceras i mycket stor utsträckning. Samtidigt är en ökning, utgående från dagens nationella och internationella krav och behov, helt otillräcklig om ett invasionshot återigen i en framtid skulle uppstå. Det beror främst på att antalet förband som organiseras är för få i ett sådant läge.

Förmågan att lösa de tidigare fyra huvuduppgifterna bedöms sammantaget som godtagbar(!?)

Under året har Försvarsmakten genomfört en intensiv och givande övningsverksamhet. Vid stridsfartygsförbanden har operativ och taktisk rörlighet, allsidighet, hög skyddsförmåga och modernitet prioriterats. Utvecklingen av förmåga att delta i internationella fredsfrämjande insatser och övningar har fortsatt med hög ambition.

För Marinförbanden har slutövning SAMMARIN genomförts med vissa begränsningar pga att ekonomin ej medgav en längre sammanhängande övning. Fortsatta begränsningar i budget kommer innebära att det påbörjade återtagandet av väpnad strid inte kommer att kunna genomföras och att vi får börja om igen.

Generellt sett har gångtidsuttaget i Marinen även under 2004 varit lågt.

2005

De nationella uppgifterna att värna landet och hävda vårt territorium gäller alltjämt, men är för tillfället nedtonade på grund av läget i vår närmaste omvärld.

I nuvarande omvärldsläge och kopplat till de krav som ställs på Försvarsmakten är förmågan att hävda vårt territorium sådan att den till största del motsvarar behovet.

Under 2005 har Försvarsmakten genomfört övningar i en omfattning som i stort motsvarar de närmast föregående åren. Det är anmärkningsvärt att detta har lyckats trots de påtagliga påfrestningar som FB 04 har inneburit för såväl enskilda individer som Försvarsmakten som organisation. Vanligaste konsekvenserna av omstruktureringen är att ett antal övningar genomförts med färre deltagare, och/eller färre deltagande enheter, än planerat.

Marinens slutövning SAMMARIN-05 har genomförts med gott resultat. Erfarenheterna är överlag goda till mycket goda. Kombinationen fullt scenariostyrd övning, internationella reglementen och kommandospråk samt överlagrad analys- och STEAM TEAM-verksamhet visade sig skapa en mycket uppskattad övning. 

Avseende det totala gångtidsuttaget har det för ytstridsfartygen minskats under året jämfört med föregående år. En faktor är att samtliga robotbåtar och patrullbåtar har avvecklats under året. 

Anm: Värt att särskilt notera är att bilagan "Värdering av Försvarsmaktens operativa förmåga" från 2005 (d.v.s. efter FB-04) är klassificerad kvalificerat hemlig jämfört med tidigare när den enbart varit klassificerad som hemlig.

2006

Det gångna året 2006 har inneburit att ominriktningen enligt försvarsbeslutet 2004 fortsatt i Försvarsmakten. Att reformera Försvarsmakten tar tid, men årets operativa insatsverksamhet visar tydligt att Försvarsmakten är på rätt väg mot målet – ett insatt insatsförsvar.

Övningsverksamheten visar goda resultat inom samtliga försvarsgrenar inklusive Hemvärnet. De internationella övningarna har en avgörande betydelse för utveckling av våra förbands förmåga att delta i internationella insatser. Ett omfattande arbete har startat under 2006 för att ytterligare höja insatsberedskapen. Vi behöver emellertid ägna ökad uppmärksamhet åt den nationella insatsberedskapen.

Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)

Under 2006 har Försvarsmakten genomfört utbildning och övningar i en omfattning som i stort motsvarar 2004 och 2005. 18 av de planerade 66 övningarna under året ställdes in. Det bör dock noteras att brister i tillgänglighet och prestanda i vissa viktiga system, tillsammans med marinens personalsituation efter försvarsbeslutet 2004, har gjort att förmågan att värna den territoriella integriteten i år värderas lägre än föregående år.

Gångtiden för stridsfartyg och ubåtar under året är högre än tidigare år. Detta kan härledas till två saker. Sedan september 2006 är en korvett typ Göteborg (HMS Gävle) insatt i ML 01 i östra Medelhavet och dess gångtid under insatsen ingår i de för fartygstypen redovisade antal timmar, därav den högre gångtiden jämfört tidigare år. En ubåt typ Gotland bedriver sedan sommaren 2005 samövningar med USA, dess gångtid ingår i redovisningen för ubåt och medför att gångtidsuttaget ökar under året jämfört med 2005. 

Försvarsmaktens procentuella deltagande inom rikets samlade sjöräddning har successivt minskat i takt med minskat antal sjögående plattformar och minskat gångtidsuttag inom marinen.

2007

Den positiva bild som framgår av årsredovisningen av vad som åstadkommits under året, och de tre senaste åren, innebär inte att reformeringen i alla delar löper problemfritt. Vi har lagt en grund, men reformeringens framgång är därigenom inte säkrad långsiktigt. Strukturen vi har i och med utgången av 2007 har utomordentligt små marginaler.

Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag. Det bör i sammanhanget också påpekas att flera av de besparingar som vidtogs under hösten inte hunnit påverka årets verksamhetsresultat.

Förmågan att möta ställda krav efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms liksom föregående år som god. Trots denna positiva tendens på den övergripande nivån finns i vissa avseenden brister och avvikelser, som i större eller mindre utsträckning påverkar förmågan att lösa en viss uppgift (vilken uppgift som avses redovisas ej i den öppna delen).

Avseende marinens övningsverksamhet så har utbildningen av fartygsbesättningar slutförts till reviderade mål. För de marina förbanden är personalläget fortsatt ansträngt efter de åtgärder inom personalområdet som blev en konsekvens av försvarsbeslutet 2004. Vid 3. ytstridsflottiljen är målsättningen trots allt inte helt uppnådd, viss grundläggande fartygsutbildning saknas. Vid 4. ytstridsflottiljen är målsättningen är inte helt uppnådd då vissa brister finns i besättningsutbildningen.

Avseende årets gångtid så har fartygen till huvuddelen utnyttjats för genomförande av grundutbildning samt för uppsättande av registerförband enligt plan. En korvett typ Göteborg (HMS Sundsvall) var insatt i ML 02 i Medelhavet under första halvåret, därav den högre gångtiden för fartygstypen jämfört med tidigare år (även andra halvåret 2006 var en korvett insatt i ML 01). Antalet gångtimmar påverkas också av ekonomiska restriktioner under genomförandeåret, t.ex. inställande av övningar, lett till ett lägre nyttjande av gångtimmar.

2008

I samband med delårsrapporten 2007 identifierade Försvarsmakten att den ekonomiska situationen skulle bli mycket bekymmersam för 2008 och för följande år. Det allvarliga läget föranledde Försvarsmakten att hos regeringen hemställa om en anslagsomfördelning för att tillsammans med interna besparingar skapa balans i förbandsverksamheten. Regeringen och riksdagen fattade sina slutgiltiga beslut om den begärda anslagsomfördelningen under hösten 2008. I avvaktan på detta beslut tvingades Försvarsmakten att planera verksamheten för 2008 på en mycket låg nivå, för att undvika risken för anslagsöverskridande.

Försvarsmakten har i huvudsak uppfyllt ställda krav men det har skett utifrån väsentligt sänkta målsättningar för utbildningsverksamheten som bl.a. har inneburit att ett stort antal förband endast genomfört övningar på plutons- och kompaninivå.

Värderingen av Försvarsmaktens operativa förmåga visar att myndigheten kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms nu innehålla brister som begränsar handlingsfriheten och förmågan.

Utbildning av fartygsbesättningar har slutförts till fastställda produktionsmål PersQ2 kompani/division. Sammantaget är resultatet bättre än förväntat mot bakgrund av genomförda insatser, bl a i Tchad, låg personalrörlighet på fartygen samt den relativt höga andelen av anställda officerare. Årets begränsade övningsverksamhet har till del uppvägts av insatsuppgifter internationellt. Personalläget är fortfarande ansträngt för de marina förbanden. Förbanden har inriktats mot att prioritera förmågan på kompani- och fartygsnivå.

De lågt ställda målsättningarna i verksamhet och ekonomiska begränsningar under 2008 har medfört minskad gångtid för samtliga fartygstyper. (Noterbart är att gångtidsuttaget 2008 är det lägsta någonsin i Marinen där stridsfartyg och ubåtar sammantaget underskred 5000 gångtimmar.)

2009

Försvarsmaktens verksamhet har genomförts med goda resultat. Försvarsmakten har uppfyllt krav och målsättningar för utbildningsverksamheten, vilket inneburit att utbildningen bedrivits på en nivå så att rekryteringsgrunden till internationella insatser samt till officers- och specialistofficersutbildningen har kunnat säkerställas.

Försvarsmaktens förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt att kunna öka förmågan till internationella insatser kan upprätthållas över tiden, om än med i vissa delar begränsad förmåga. Främst rör bristerna det materiella och personella läget vid vissa förband och inom vissa funktioner, men också bristande planläggning och bristande tillgänglighet samt prestanda i vissa materielsystem. Den genomförda värderingen visar att Försvarsmaktens samlade operativa förmåga 2009 i  stort kvarstår på en likvärdig nivå som vid utgången av år 2008.

Marinen har inom ramen för Europeiska unionens operation Atalanta skyddat sjötransporter av förnödenheter och hjälpsändningar samt framgångsrikt bidragit till ett förbättrat säkerhetsläge för sjöfarten i Adenviken. Förbandet har bidragit till utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga att genomföra kortvariga insatser samt möta en okvalificerad aktör och därvid verka stabiliserande.

Avseende gångtidsuttaget under året kan man se en kraftig ökning jmf föregående år. Detta beror i huvudsak på att insatsen i Adenviken (ME 01) genomfördes med två korvetter där 4400 gångtimmar förbrukades.

2010

Året har för Försvarsmakten till stora delar präglats av ett omfattande förändringsarbete genom att införandet av insatsorganisation 2014 (IO 14) påbörjats.

Den genomförda operativa värderingen av Försvarsmakens förmåga visar att vissa begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Dessa begränsningar har till stor del sin grund i den fram till 2010, p.g.a. den så kallade strategiska time-outen. 

Försvarsmakten kan även konstatera att resultatet av 2010 års arbete belyser de utmaningar som finns i personalförsörjningsreformen. Vårt land har ingen egen erfarenhet om de mekanismer som påverkar personalförsörjningen i ett frivilligt försvar.

Under året har ett 25-tal kränkningar av svenskt territorium hanterats, vilket är en ökning jämfört med föregående år och bedöms bero på den omfattande övningsverksamheten i närområdet.

Övningsverksamheten har i stort genomförts enligt plan. Målsättningarna för marinförbanden har i allt väsentligt uppnåtts under 2010. Dock har uppsättning, genomförande och avveckling av ME 02 inom ramen för EUNAVFOR operation ATALANTA medfört begränsningar avseende personal och materiel vid övriga förband.

För ubåtsflottiljen har verksamheten till sjöss inriktats mot vapenövningar som en del av återtagandet efter utebliven verksamhet under 2009.

2011

Försvarsmaktens förbandsanslag pekade prognoser tidigt 2011 på att ledighetsskulden var större än väntat. Till det kom uppgifter om att pensionsutbetalningar skulle bli mer kostsamma än planerat. För att inte riskera ett överutnyttjande av de tilldelade anslagen vidtog Försvarsmakten ett antal åtgärder. Bland annat reducerades övningsverksamheten. Resultatet visar nu på ett gynnsammare utfall än tidigare prognoser. Anslagssparandet på förbandsanslaget, cirka 400 miljoner kronor, kan nu användas till en fortsatt reformering av Försvarsmakten under 2012. Bland annat kommer övningsverksamheten att förstärkas och vissa soldatanställningar kommer att tidigareläggas.

Försvarsmaktens samlade operativa förmåga visar att Försvarsmakten har förmåga att över tiden möta de krav på förmåga som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet och insatser internationellt samt utveckling av insatsorganisationen. Den genomförda värderingen visar att begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge.

I september erhölls ett antal rapporter om eventuellt främmande undervattensverksamhet i Göteborgs skärgård. Dessa observationer och iakttagelser medförde att Försvarsmakten genomförde en spaningsinsats och ett omfattande analysarbete. Analysen ger vid handen att Försvarsmakten inte kan utesluta att främmande undervattensverksamhet har förekommit.

Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men målsättningarna enligt verksamhetsuppdraget för 2011 uppnås endast till del. I och med att marinens slutövning SWENEX 3 ställdes in uppnåddes inte målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband. Vidare har brister i tillgänglig materiel och personalvakanser bidragit till målavvikelsen. Avsikten är att genom övningar 2012 bidra till att målsättningen nås.

Gångtidsuttaget under året har ökat något jämfört med föregående år. Samtidigt som antalet gångtimmar för Visbykorvetter minskat.

2012

Den verksamhet som var planerad för 2012 har i allt väsentligt genomförts med ett bra till mycket bra resultat. Vi har haft fortsatt god kontroll på ekonomin men prognoserna på förbandsanslaget behöver förbättras vilket vi lägger stor kraft vid att åtgärda.

Våra medarbetare känner frustration över alla pågående förändringsuppgifter samtidigt som huvuduppgifter skall lösas. Produktionsmålsättningarna för amfibieförbandet har varit låga beroende på att krigsförbandet alltjämt i huvudsak bemannas med krigsplacerad värnpliktig personal som Försvarsmakten ej har förfogande över för övningsverksamhet.

Innevarande års värdering av den operativa förmågan visar att det fortsatt finns begränsningar i att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå främst vid ett försämrat omvärldsläge och högre konfliktnivåer.

Produktionsmålsättningarna vid de marina förbanden har i stort uppnåtts såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Personell uppfyllnad av de marina förbanden går framåt, men inte så snabbt som är önskvärt utifrån ställda uppgifter. Vakanssituationen vid hälften av de marina insatsförbanden har dock reducerat förbandens samträning till sjöss och i skärgården. 

Det sammanlagda gångtidsuttaget för ytstridsfartyg och ubåtar fortsätter att minska.

2013

Vi har genomfört en medveten satsning på övningsverksamheten för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings och attraktionskraft. Resultaten för året visar också övningsverksamheten har gått över förväntan.

Under hösten fick verksamheten också anpassas på grund av ett högre än planerat utfall på förbandsanslaget. Genom de åtgärder som vidtogs kunde den absoluta merparten av den planerade verksamheten genomföras.

Avseende den marina verksamhets har balanseringen under året har primärt förskjutit amfibieförbandens förmåga att strida i sammansatta förband. Även sjöstrids, ubåts- och basförbanden har skjutit fram stridsövningar i sammansatta förband.

Under 2013 har övningsverksamheten, inklusive repetitionsutbildning med GSS/T, genomförts med hög ambition och bra resultat. Andra halvårets övningsverksamhet fick dock genomföras med viss reducerad ambition med hänsyn taget till genomförd anpassning av verksamheten för att innehålla ekonomiska ramar och personella resurser. Begränsningar finns inom undervattens- och sjöminröjningsförmågan  p.g.a. vissa systembrister.

Gångtidsuttaget under året har ökat något, mycket beroende på att två korvetter av Visbyklass levererats i version 5, och det totala gångtidsuttaget var därmed tillbaka på samma nivå som under 2011.

Sammanfattning

I årsredovisningarna kan skönjas en tydlig trend att ÖB inledningsvis i sin sammanfattning oftast beskriver läget som mycket gott. Läser man enbart sammanfattningen är det sällan saker som pekar på att det finns några större brister i verksamheten. Det är först när man läser hela dokumentet som detaljerna kryper fram, och som i vissa fall inte alls stämmer överens med den inledande beskrivningen.

Vad som också är tydligt är att det inom Marinen precis som redovisats för de övriga två försvarsgrenarna tidigare, så har man under perioden löpande byggt upp en kompetensskuld på grund av reduceringar i övningsverksamheten som man avser ta igen senare, men som man aldrig kommer i kapp med.

Noterbart är att den samlade operativa förmågan trots ovanstående faktorer varje år bedöms som god trots reduceringar i förbandsmassan och uteblivna övningar. I vissa fall har den även ökat jämfört med föregående år. Detta är anmärkningsvärt och i vissa fall vilseledande för en lekman som ska ta del av redovisningen. Trots ovanstående så redovisas varje år efter 2004 att förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms innehålla brister som begränsar handlingsfriheten. Detta redovisas fram till 2012. Därefter har denna del försvunnit trots att förbandsnumerären succesivt har minskat.

Noterbart är också att att brister i ubåtsjaktförmågan redovisas öppet år 2001 och därefter nämns ingenting förrän 2013 trots många påverkande faktorer inom detta område. Förhoppningsvis redovisas detaljer runt detta i den från 2005 kvalificerat hemliga bilagan. 

Som diagrammet visar här nedan så har det totala gångtidsuttaget på ytstridsfartyg och ubåtar minskat konstant under de senaste åren. Avvikelserna under 2006 och 2009 beror uteslutande på de internationella insatserna ML 01/02, ME 01 samt ubåten Gotlands verksamhet i USA. En av anledningarna till att gångtidsuttaget trots allt inte minskat mer än vad det ser ut att ha gjort är bland annat att ett helt annat uppträdande tillämpas i samband med övergången till en renodlad korvettflotta. Tidigare förtöjde eller ankrade fartygen ofta under nattetid i samband med övningsveckor p.g.a. en mindre bemanning. Numera är fartygen i stället ofta till sjöss dygnet runt och därmed ökas den totala drifttiden jämfört med tiden fram till och med 2005.

Det sägs ofta från regeringen att Försvarsmaktens förmåga har ökat sedan 2006 när Alliansen tillträdde. Tittar man på den totala utvecklingen avseende övningar och drifttid på fartyg så ger det en något annorlunda bild av läget.

Uppdaterat: Gärna fler JAS - men först en MARIN

Foto: Försvarsmakten

Verkligheten har nu kommit i kapp de nya Moderaterna. Man har insett två saker, det ena är att man har misskött försvarsfrågan så till den milda grad att man nu närmast panikslaget föreslår ökningar lite överallt. Den andra är att man sannolikt insett att valet är förlorat och kan därför passa på att göra sig av med "Svarte Petter" så att man i efterhand kan hävda att man visst ville stärka försvaret.

I sjätte timmen vill nu Moderaterna satsa på försvaret - inte "satsningar" utan riktiga satsningar den här gången. Ubåtar, luftvärn och i dag vill man öka på beställningen av JAS 39E med ytterligare tio flygplan. I grunden är jag givetvis positiv till allt som kan stärka försvarsförmågan, och jag anser att 100 JAS 39C/D givetvis måste ersättas av 100 JAS 39E. Men....

Inte på bekostnad av att Marinen utarmas och på sikt riskerar att försvinna!

Som bekant har samtliga marina materielprojekt fått stryka på foten i den liggande materielplanen som sträcker sig bortom 2020. Den planerade nyanskaffningen av ytstridsfartyg och stödfartyg är borta. Inte ens planerade modifieringar har blivit av på grund av att regeringen vägrar ta de nödvändiga besluten (där A26 debaclet är starkt bidragande).

Men oavsett om dessa modifieringar genomförs så kommer det inte att finnas ETT ENDA ytstridsfartyg bortom 2030 när de fem enda kvarvarande Visbykorvetterna börjar nå sin livslängd. Fyra (eller kanske fem) ubåtar gör ingen Marin.

Jag blir därför mycket bekymrad när Moderaterna i sin yrvakenhet istället för att beställa nya ytstridsfartyg, väljer att prioritera ytterligare tio JAS 39E. Jag är rätt säker på att Socialdemokraterna inte kommer att acceptera detta då bland annat Peter Hultqvist (s) så sent som på försvarskonferensen uttryckte en mycket stor oro över Marinens framtid, något som även partikamraten Peter Jeppson tagit upp vid ett flertal tillfällen.

Att Moderaterna nu dag efter dag levererar ett antal yrvakna och populistiska förslag tyder bara på att man är mycket angelägna om att bli av med "Svarte Petter". Det är värt att ånyo poängtera att det är Moderaternas och inte regeringens förslag! Att man inte tar detta till försvarsberedningen istället för att köra sitt eget race via media är inget annat än oseriöst. Det är i forumet försvarsberedningen man ska ta dessa frågor i syfte att åstadkomma BREDA uppgörelser som ska kunna gälla även efter ett val och med en ny regering.

Men i försvarsberedningen har man inte ens kommit dit i processen trots att man har jobbat i över ett och ett halvt år. Det berättade Cecilia Widegren i veckan under försvarskonferensen i Skövde. Det man gör nu är att "lyssna in" läget i Ukraina - trots att det egentliga datumet för rapportens slutförande tidigare var satt till den 31/3. Då undrar ju vän av ordning hur den ursprungliga stabsarbetsplanen såg ut?


Det är utöver detta uppenbart att våra referensramar förändras över tiden och att vi lätt glömmer bort vår historia. I dag publicerar Marinchefen en intressant artikel på marinbloggen.

Bilden här ovan är från veckan och kommenteras så här.

Ytstridsfartygen övar också i Östersjön. Under en paus mellan två övningsmoment togs unika bilder på sex korvetter tillsammans under gång till sjöss. Så vitt känt finns det inga tidigare liknande bilder, i vart fall inte med Visbykorvetter.

Det är bra att vi idag kan öva med sex korvetter samtidigt, det var väldigt länge sen sedan vi kunde göra det!

Men det mycket tragiska faktumet är att det kanske även var sista gången vi fick se sex korvetter på bild samtidigt. Om inga beslut fattas av regeringen kommer vi i värsta fall aldrig mer öva med fler än fem korvetter samtidigt . I närtid så avvecklas med största sannolikhet korvetterna Stockholm och Malmö. Korvetterna Göteborg och Kalmar är avrustade sedan 2005/2006 och sedan 2012 är även Gävle avrustad, något som även Sundsvall enligt planen kommer att mötas av inom kort.

Kvar blir då fem Visbykorvetter, inga planerade nybyggen och inga beslut om HTM av de äldre korvetterna har fattats.

Gärna ytterligare tio JAS 39E, men först en beställning på minst fem nya ytstridsfartyg så att vi får upp den numera anorektiska numerären till minst tio fartyg. Allt annat är ytterst oseriöst och det skapar dessutom mycket farliga marina glapp kopplat till tänkbara operationsområdens area. För få fartyg på en stor yta kan man sammanfatta det till.

Vill man vara riktigt dystopisk kan man ju påminna om att Cecilia Widegren tidigare deklarerat att "marinen redan har fått sin uppgradering". Vad som då avsågs var "marinbåts-satsningen" vilket ska utläsas som den renovering av ett litet antal Stridsbåt 90 som beslutades av regeringen för exakt ett år sedan...


Vilket parti tar på sig ansvaret att driva frågan om att vi måste ha en stark Marin med en utökad numerär av ytstridsfaryg inom ramen för försvarsberedningens arbete? Någon måste göra det när Moderaterna uppenbart inte gör det!

I sammanhanget kan man ju även påminna om att Marinen år 2005 bestod av dubbelt så många (12) ytstridsfartyg än de vi är mycket glada för att se på en bild i dag år 2014. 6 korvetter, 2 robotbåtar och 4 patrullbåtar. Hur Marinen under årens lopp blivit fullständigt utarmad på ytstridsfartyg kan den som vill läsa om i det här äldre inlägget som jag skrev sommaren 2012. Man kan ju minst sagt säga att våra referensramar om vad som är "en rimligt nivå" förändras väldigt fort. Det är till och med riktigt oroväckande!

Media: SvD,



UPPDATERAT: Mycket riktigt, en timme efter att jag publicerade inlägget så deklarerar Peter Hultqvist i en sen intervju att han inte är nöjd HUR Moderaterna hanterar frågan, och att det inte duger att hantera frågan på det sätt som man nu gör. Hultqvist berättar i intervjun att inte ett ord om detta hade dryftats från Moderaternas sida på dagens sammanträde med försvarsberedninge. Skamligt!

Dagens goda nyhet!

Foto: Försvarsmakten

En lättnadens suck kan nu dras för Försvarsmaktens sjöoperativa räkning. FMV levererade i dag en god nyhet i samband med att man nu lagt en beställning till Kockums som omfattar ombyggnad av den femte och sista Visbykorvetten till version 5 standard. 

Det har möjligen inte varit allmänt känt att det inte sedan tidigare fanns en beställning för att färdigställa samtliga fem korvetter av Visbyklass till samma status som de två levererade korvetterna Visby och Nyköping. Uppgifter sedan tidigare gör gällande att det inte har varit helt klart avseende finansiering av att färdigställa det sista skrovet, men nu är det alltså klart. FMV har lagt en beställning till Kockums som omfattar uppgradering av den femte korvetten HMS Härnösand.

I pressmeddelandet framgår det att FMV har beställt "vapen och sensorinstallationer" till en kostnad av 180 miljoner kronor.

Vän av ordning (med risk för att hamna i facket "svartmålare") bör ställa sig frågan om det inom ramen för denna order även ingår att göra HMS Härnösand till "flygplats" för att kunna landa helikopter? Sommaren 2011 informerade MI marinens personal om att enbart två av Visbykorvetterna kommer att utrustas för att kunna landa Hkp 15. Senare uppgifter har gjort gällande att numerären har utökats till att omfatta tre? Av den anledningen bör man därför fråga sig om denna order innefattar integrering av helikopterfunktion även på detta fartyg, och att således alla fem korvetterna i serien kommer att få samma helikopterkapacitet?

När vi ändå är inne på att beskriva saker för vad de är så har det förekommit uppgifter i den annars goda debatten runt detta ämne om att helikopterhangaren på Visbykorvetterna är för liten för att hangarera Hkp 15.  Detta är fel. Saken är den att Visbykorvetten helt saknar helikopterhangar. Inte heller Visbykorvettens däck lär vara dimensionerat för att kunna landa den tunga sjöoperativa helikoptern Hkp 14F som kommer att levereras i endast fem exemplar och som bedömt blir operativ runt 2020?

Det viktigaste med dagens besked är trots allt att HMS Härnösand får RBS-15 integrerat. Åt detta ska vi glädjas i dag.

Media: AB, SvD, GP, BLT,

Debatt om Visbykorvetternas luftförsvar igen!

Foto: Försvarsmakten

På marinbloggen skriver i dag två aktiva fartygschefer om den debatt som handlat om luftförsvaret på de fem Visbykorvetterna, eller rättare sagt den debatt som skjutit in sig på avsaknaden av ett relevant luftförsvar på fartygen.

Fartygscheferna vill med sitt inlägg klargöra att allt inte är så mörkt som debatten från vissa håll gett sken av. Det är självklart mycket glädjande att man förklarar för allmänheten, politiker och vår högsta militärledning vilken bra utrustning man har fått på sina fartyg. Utrustningen som nu finns ombord håller mycket hög klass, inte tu tal om detta! Det är också behjärtansvärt att man uttrycker stolthet över sitt fartyg och sin besättning. Vilken fartygschef skulle inte vara det? Det är dessutom mycket bra att fartygscheferna tar upp de fördelar som tillförsel av ett lv-robotsystem skulle ge.

Men ett modernt luftförsvar är ett trots allt ett system av system, vilket fartygscheferna även förklarar i inlägget, men har tyvärr ingenting med stolhet eller den enskilda besättningens förtroende för sitt eget fartyg att göra även om man kommer väldigt långt med hårt arbete, engagemang och professionalism. Det egna luftförsvaret måste dock ändå i sin helhet ställas i relation mot hårda fakta och verkligheten där ute.

Tyvärr blir en debatt om huruvida Visbykorvetternas luftförsvar är bra eller inte, väldigt ensidig och snedvriden då ingen med sakkunskap kan bemöta eller lägga fram detaljerade fakta runt förmågorna med hänsyn tagen till sekretess runt såväl system som stridsteknik och taktik.

Att ensidigt debattera hur bra, eller hur dåligt ett system är blir dessutom helt obsolet om man inte sätter in det egna systemet i ett sammanhang mot ett antal tänkbara typfall och system som olika sjömålsrobotar från varierande typer av vapenbärare som fartyg, flyg och landbaserade system. Man måste även sätta in systemet i olika stridssituationer där förvarningstider, anflygningstider, samlade insatser (tid i mål) och mättnadsfaktorn av det egna luftförsvaret är viktiga faktorer att ta hänsyn till i analysen.

Fartygscheferna avslutar det annars mycket bra och klarläggande inlägget med meningen:

"Visbykorvetterna är således inte på något vis oförmögna att försvara sig själva idag."

Just där formulerar man sig, åtminstone som jag ser det,  något olyckligt med hänsyn taget till det man själv tidigare beskrivit då man inte förklarar mot vad, i vilken situation, och under vilka förutsättningar Visbykorvetterna faktiskt är förmögna, eller till och med har en mycket god förmåga att luftförsvara sig mot. En anledning till att man inte kan förklara detta i detalj är givetvis, som beskrivits tidigare, kopplat till sekretessen.

För den som är insatt i sakfrågan är det här inget problem i sig, då de flesta med sakkunskap i ämnet luftförsvar, modern sjömålsrobotteknik och taktik, vet hur saker och ting förhåller sig. Det finns givetvis flera scenarion där luftvärnsrobot som kan bekämpa mål på större avstånd än eldrörsartilleri kan bli helt avgörande.

Problemet är att våra politiker, försvarspolitiker tillhörande Moderaterna i synnerhet, dammsuger debatten på uttalanden att vila sig mot när kritik kommer från opposition och försvarsdebattörer mot att man stoppat vissa materielsystem, i det här fallet luftvärnsrobot till Visbykorvetter. Vi har även sett uttalanden från högre militärer där man antingen är felinformerad, eller själv dåligt insatt i sakfrågan. Något som på sikt kan påverka Försvarsmaktens argumentering för att i framtiden erhålla de system man så väl behöver.

Anders Silwers uttalande om Visbysystemets luftförsvar vid en konferens arrangerad av Folk och Försvar i höstas, samt Cecilia Widegren (m) twittrande om den nuvarande goda försvarsförmågan (bättre nu än för 20 år sedan) är två praktexempel på när information feltolkas och sedan återanvänds till nackdel för Försvarsmakten.

Vad är då budskapet i detta inlägg?

Det är mycket bra att fartygscheferna har viljan och engagemanget att nyansera bilden av en något snedvriden debatt, fortsätt så! Men samtidigt är det oerhört viktigt att benämna sakförhållanden för vad de är när det kommer till att beskriva våra förmågor, inte skönmåla, inte nedvärdera, utan enbart förhålla sig till fakta som dessutom är satta i ett sammanhang. I värsta fall kan våra egna argument annars användas mot oss själva i framtiden.

End-of-life för Visbykorvetternas sonarsystem!

Detta inlägg kommer att ta upp en "gammal nyhet" från hösten 2011. Anledningen är att det inte varit känt att ämnet varit officiell då principen är att allt som skrivs här skall vara av öppen karaktär och företrädesvis förekommit i media eller på webben tidigare.

Trots att "nyheten" är nästan 2½ år gammal så är det ändå värt att belysa detta "elände" som veterligen inte kommenterats någon gång tidigare. Det handlar alltså om ubåtsjaktsystemet på våra fem Visbykorvetter benämnt HYDRA med de ingående sonarsystemen 135/137. Just Hydrasystemet skulle nog själv kunna klassificeras enligt devisen sju sorger och åtta bedrövelser, något vi nu fått ett obestridbart kvitto på.

Sonarsystemen på korvetterna av typerna Visby och Göteborg kommer att få ny hårdvara. FMV byter komponenter som har nått slutet på sin tekniska livslängd för att behålla funktionen hos systemen. 

Sonarsystemen byggdes med de modernaste produkter som då fanns på marknaden, produkter som nu behöver bytas ut, eftersom de har nått slutet på sin tekniska livslängd, säger projektledaren vid FMV, Jonas Carlsson. 

I första hand handlar det om byte av nätverksarkitektur, operativsystem, processorkort och andra hårdvarukomponenter, samt portering av befintlig mjukvara till den nya hårdvaran. Även operatörskonsolerna i stridsledningscentralen byts ut. 

Ovanstående fakta står att återfinna hos FMV. Gräver man vidare i denna soppa kan man konstatera att det är SAAB som erhållit upphandlingen för denna end-of-life uppgradering. Ordersumman omfattar hela 400 miljoner kronor. 

Beställningen från FMV (Försvarets materielverk) omfattar delar av sonarsystem 135/137, Hydra, samt anpassning till ledningsstödssystem i den svenska Försvarsmaktens korvetter av Gävle- och Visby-klass. Vi är glada över att ha fått förtroendet att vidareutveckla systemet. Vårt uppdrag är att samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Genom att noga läsa formuleringarna i SAAB:s pressmeddelande kan man även se att det inte bara handlar om att vissa komponenter som nått sin tekniska livslängd. Som synes skriver man anpassning till ledningsstödssystem samt samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Ur detta kan vi alltså utläsa att det även handlar om systemintegrering, underförstått med ledningssystemet CETRIS som även detta är ett ledningssystem byggt av SAAB. Problematiken med ubåtsjaktsystemet HYDRA är vida känt inom Marinen. Systemet är i Visbyprojektets början upphandlat av ett Kanadensiskt företag vid namn General Dynamics, tidigare CDC, ett företag som enligt uppgift aldrig hade konstaterat mjukvara för ett nätverksbaserat sonarsystem tidigare.

Ordervärdet till dåvarande CDC för HYDRA-systemet lär ha varit över 65 miljoner USD. Dollarn stod då runt 9 kronor och omräknat till dagens penningvärde motsvarade ordersumman ungefär 700 miljoner kronor.


Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att vi köpte ett ej färdigutvecklat, och obeprövat ubåtsjaktsystem där komponenterna föll för åldersstrecket i samma veva som de första två Visbykorvetterna levererades till Försvarsmakten! Vi kan mellan raderna i beställningen till SAAB utläsa att det även finns uppenbara problem med systemintegrationen. Vi kan även konstatera att trots att såväl FMV som Försvarsmakten haft överlämningscermonier m.m. så är således fartygen fortfarande inte färdiga, utan skall ytterligare en gång (det första hårdvaruomsatta systemet är planerat att vara levererat och installerat på en av Försvarsmaktens korvetter av typ Visby i slutet av 2013. FMV) byggas om i en omfattning som inte är att betrakta som ringa. Hur detta påverkar den operativa effekten och försvarsförmågan kan nog vem som helst räkna ut.

Till detta kommer även att det enda riktiga vapensystemet för ubåtsjakt, torped 45, också faller för åldersstrecket inom kort vilket Försvarsmakten under många år påtalat för politikerna. Men ännu har inget politiskt beslut fattas för upphandling av en ny torped trots att ärendet dragits i långbänk. Med hjälp av genomförandegruppens beslut 2008 försvann som bekant även den planerade luftvärnsroboten.

Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?

Att Visbyprojketet i sin helhet kan betraktas som sju sorger och åtta bedrövelser är ingen nyhet. Bara det faktum att det tagit exakt 12 år från första sjösättning till dess att första fartyget levererades talar sitt eget språk. Att dessa fartyg nu skall byggas om ännu en gång för att erhålla ett fungerande ubåtsjaktsystem späder bara på det påståendet.

Låt oss hoppas att Marinens nästa fartygsprojekt hanteras på ett helt annat annat sätt. Kanske det vore bra om riksrevisionen gjorde en oberoende utredning av projektet så att vi får svart på vitt vad som varit bra respektive dåligt i syfte att förbättra processerna. Det skulle gynna såväl Försvarsmakten som Sveriges skattebetalare.

Två Visbykorvetter levererade till Försvarsmakten

Foto: Försvarsmakten

I dag kom det en ljusglimt i det annars mörka och dystra decembermörkret.
Svensk marin försvarsförmåga har i dag ökat avsevärt relativt utgångsläget.

Björn von Sydow och Anders Grenstad (MI)

Under dagen levererades ytterligare en korvett typ Visby till Försvarsmakten nämligen HMS Nyköping (K34) som sjösattes den 18 augusti 2005 och som då döptes av dåvarande talmannen och f.d. försvarsministern Björn von Sydow.






Dagens överlämning innebär en stor milstolpe för projektet och det är oerhört glädjande att vi äntligen kan säga att Sverige har två Visbykorvetter "på linjen". Även om den formella överlämningen av det första fartyget i version 5, HMS Visby (K31) formellt sett genomfördes i somras så har provtursverksamheten fortgått med hög intensitet och det är egentligen först nu som besättningen kan påbörja förbandsverksamheten med kvalificerade övningar. HMS Visby sjösattes för övrigt den 8 juni år 2000.

Dagens överlämning av fartyget skedde i närvaro av "beställarna" representerade av de båda riksdagsledamötena Peter Jepsson(s) och Annicka Engblom(m). Se inslag på TV4 från dagen.

Eftersom representanter från försvarspolitiken sedan i somras satt etiketten "negativa bloggare" på oss försvarsbloggare så ska inte heller detta inlägg undantas från att vara fortsatt kritiskt granskande av utvecklingen inom Försvarsmakten (benämnt negativ) då allt inte bara glass, läskeblask och ballonger även om det finns de som gärna vill få det att se ut så.

Sjöofficeren och riksdagsledamoten Peter Jeppsson(s) är klarsynt i TV-inslaget där han mycket riktigt gläds åt att två fartyg nu äntligen är levererade, men han tar också upp den mycket heta potatisen, d.v.s. att fartygen fortfarande saknar kvalificerat luftvärn i form av luftvärnsrobotar. Det mest besvärande i den frågan är inte att det saknas luftvärnsrobotar i dag. Ännu värre är att det i dagsläget inte finns någon plan på att anskaffa och integrera några robotar. Detta är en direkt konsekvens av den s.k. genomförandegruppens besparingspaket 2008 dirigerat av finansminister Anders Borg (m).  

Oavsett vilket så kan nog FMV projektledare Anders Nilsson sannolikt sova lite bättre om nätterna nu trots att projektet är långt i från klart. Att han vill visa resultat visar tydligt hans senaste uttalande.

"Vi ligger exakt på den tidplan som vi har överenskommit med Försvarsmakten. Och det känns naturligtvis otroligt tillfredställande att två av fem fartyg nu har all den funktionalitet som kunden önskar, säger Anders Nilsson, projektledare vid FMV."

Vilken av alla tidsplaner som här avses är självklart den senaste, och detta är verkligen inget man som projektledare ska vara stolt över även om jag vet att just Anders Nilsson, den senaste av alla projketledare, gjort ett hästjobb för att ta projeketet i hamn. Mycket jobb återstår dock innan samtliga fem Visbykorvetter är fullt ut operativa och flera system behöver fortsatt optimering. Till att börja med skall Helsingborg (K32), Härnösand (K33) och Karlstad (K35) byggas om till version 5 vid Kockums. Dessa ska levereras senast under 2014 (om tidsplanen håller).

Nu har Försvarmakten två av dessa fartyg på linje och kan börja öva besättningarna. Det skulle dock inte förvåna speciellt mycket om det ganska snart efter ME03 är slutförd blir en ny vända till Adenviken. Denna gång med två Visbykorvetter som bidrag. Detta kommer då att bli mycket intressant att följa.

Jag hoppas dock innerligt att övningsverksamheten under 2013 inte inriktas mot att kunna hantera pirater i Adenviken, utan att verksamheten kommer att präglas av kvalificerad strid i tre dimensioner. Som MI så klokt tidigare uttryckt: "Övar vi för att hantera en kvalificerad motståndare med högteknologisk materiel, så klarar vi även att hantera piraten i Adenviken".

Det mest glädjande med dagen var inte bara att marinen nu fått sina två första operativa Visbykorvetter, utan också det faktum att svensk ytstridsförmåga nu har återtagits till 2006 års nivå (året då HMS Kalmar avvecklades) och att återigen omfatta fem robotbestyckade fartyg. Detta är det i särklass mest positiva med dagen!

4-1+2=5 (Men tyvärr fortfarande alltför få för att den här "negativa" bloggaren skall sitta tyst)

Se även:
Marinbloggen

(En annan god nyhet är att HMS Koster nu är på väg hem efter väl genomförd provverksamhet i Medelhavet)

KÖMS - Tidskrift i Sjöväsendet

I går släppte KÖMS den senaste utgåvan (4-2012) av sin Tidskrift i Sjöväsendet (TiS). Detta nummer är ett specialnummer då man bjudit in marinens yngre officerare att bidra med debattartiklar i ämnet att debattera marinens framtid. Utöver de yngre officerarna var även de "brottsligt negativa" försvarsbloggarna särskilt inbjudna att skriva artiklar. Undertecknad, Wiseman, Chefsingenjören och Försvar & Säkerhet har utöver de unga författarna bidragit med olika alster i detta nummer.

Detta var ett riktigt bra grepp, i synnerhet när det bevisligen finns väldigt många kloka och sunda åsikter som vi andra nu fått ta del av. Jag avser att återkomma med löpande inlägg kopplat mot respektive artikel i tidskriften då jag anser att dessa verkligen är värda att lyfta fram i sin helhet. En artikel jag vill lyfta fram per omgående är artikeln av kaptenen Anders Persson som tar upp den problematik som finns rörande bemanningsuppdrag vid Sjöstridsskolan, något som bör kunna åtgärdas omgående om bara viljan finns.

Undertecknad författade en artikel med titeln "Försvarsförmågan måste vara det centrala inför marinens framtida vägval". 

Det kan vara på sin plats att göra ett förtydligande och en korrigering till artikeln.
För det första så har jag vid författandet gjort en avgränsning som berör personalläget i marinen. En inte alls försumbar faktor, tvärtom. Men för att kunna föra ett resonemang runt en framtida ökad försvarsförmåga så är personalförsörjningen en grundläggande faktor för framgång. Om detta hade man kunnat skriva en helt egen artikel. Förutsättningarna för att få ut fler fartyg på linje och att kunna köra dubbla bsättningar på ex. vedettbåtar är självklart utökade personalramar. Löser vi inte denna svåra knut får vi heller ingen utökad försvarsförmåga what-so-ever! Detta är värt att förtydliga för läsaren.

Korrigeringen gäller mitt resonemang runt luftförsvarsförmåga och luftvärnsrobotar där jag tyvärr felaktigt för Visbykorvetter använt begreppet "områdesluftförsvar". Jag borde självklart korrekturläst mig själv bättre då jag till och med författat ett eget inlägg i februari där jag försökt styra upp det felaktiga användandet av just begreppet områdesluftförsvar. Kopplat till detta har jag även exemplifierat med Aster-30 som är något för stor för att rymmas i en Visbyburk. I det nyss nämnda inlägget finns bättre exempel.

Sätt er nu i bästa läsfåtöljen och läs det senaste numret av TiS med alla sina välskrivna debattartiklar. Skipper återkommer i ämnet.

Som avslutning till detta inlägg vill jag passa på att gratulera Wiseman till att WW nu passerat 3 miljoner läsare sedan start. Grattis!

I samma ämne:
Försvar & Säkerhet
Wiseman

Folk och Försvar: Utmaningar för den svenska marinen

F

Just nu finns det en mängd saker som borde tas upp här på bloggen. Tingsrättsdomen mot en specialistofficer har Wiseman redan skrivit ett mycket bra inlägg om, så detta lämnas därhän just nu. Johan Forssell (m) och hans åsikter i försvarsfrågan kommer att få ett alldeles eget dedikerat inlägg inom kort, då jag inte alls delar hans bild av läget i FM här och nu, jämfört med hur dåligt han anser att Försvarsmakten fungerade innan den moderatledda omställningen startade från det förhatliga s.k. "invasionsförsvaret" till det nya tillgängliga, flexibla och användbara försvaret...

Men det som känns allra mest angeläget att kommentera just nu är det seminarium som hölls av Folk och Försvar i onsdags med titeln "Utmaningar för den svenska Marinen". Frågeställningen under seminariet var följande.

Hur påverkas Marinen av Insatsorganisation 2014? Vilka är uppgifterna, vad har vi för marina förmågor idag och vad kommer vi att ha efter genomförd anskaffning? Räcker detta för att klara uppgifterna? Hur ser personalläget ut, täcker vi det behov som finns?

Jag hade som vanligt när Folk & Försvar håller sina seminarium, mycket höga förväntningar på innehållet och de inblandade debattörerna. Seminariet startades genom ett mycket bra inledningsanförande av försvarsdepartementets maritimutredare Jan Hyllander som nyligen författade en utredning där kärnan var en utökad maritim samverkan som på sikt borde leda till en implementering av Kustbevakningen i  Marinen.
Hyllander ställde de kritiska och svåra frågorna som mer eller mindre förblev obesvarade under hela seminariet.

Ett axplock av de mycket viktiga frågor som herrarna ställde var som exempel:
- Slutsatser av Rysslandsanalyser
- Hur lösa marinens uppgifter operativt
- Var ska Marinen lösa sin uppgifter och med vad (hänv. till den beslutade nat. inriktingen)
- Hur kan vi ge och ta emot stöd i en marin kontext
- Vilka förband och förmågor behövs
- Hur ska balans mellan personal, materiel och verksamhet uppnås

Som tur vad fanns det även åhörare i publiken som kunde ställa ytterligare frågor. Bland annat Claes Tornberg, tidigare CKF, som till skillnad från övriga debattörer var mycket tydlig med vad som borde göras och hur läget ser ut inom Marinen. Han menade att ubåtsjaktförmågan är förlorad, att Marinen i övrigt fortfarande har viss bredd men inget djup pga alldeles för få enheter, och att omslagspunkten (möjlighet att försvara Sverige) redan är passerad.

Helge Löfstedt, tidigare överingenjör vid FOI, var den andra av två debattörer som talde klarspråk och inledde med att konstatera (förvisso intet nytt) att Sverige är sämst av de nordiska länderna när det gäller att sätta av försvarsutgifter i förhållande till BNP. Han konstaterade även att Sverige har gått från 31 robotbärande fartyg till sju (felaktigt - just nu fem) och hade även gjort den intressanta beräkningen att Sverige har mindre än halva den Finska ambitionen när det gäller ytstridsfartyg kopplat till ländernas kuststräcka.

Från Försvarsmaktens sida deltog C INS, genlt Anders Silwer. Tyvärr var det med facit i hand fel man på fel plats då Silwer  i mina ögon uppfattades som dåligt påläst och dåligt insatt i de marina frågorna trots sin nuvarande befattning.

Silwer hävdade att Marinen inte har någon gammal materiel, och att den materiel som finns är oerhört bra och ville nästan göra jämförelsen med Flygvapnet att det är det bästa i världen i förhållande till sin storlek. Han hävdade också att det inte finns något annat land som har en Försvarsmakt som kan mäta sig mot oss i effektivitet. Helge Löfstedt lyfte däremot den ständigt heta, och ständigt lika ignorerade frågan om luftvärnsförmåga på flottans fartyg. Silwer svarade med dessa ord.

Jag tillhör de som tycker att vi ska ha luftvärn på våra marina stridskrafter, men jag hör ofta om luftvärn på Visbykorvetterna. Men det är lite av en motsägelse i sig själv, för då vet man ju inte varför Visby byggdes från början, i sin grundform och i sin skrovform med smygteknologi. Så ett luftvärnssystem är i så fall inte till för att skydda Visby själv, utan för ett områdesförsvar av något annat. 

Där föll Försvarsmaktens deltagande i seminariet tyvärr platt. Att vår Försvarsmaktens insatschef står inför den samlade skaran av f.d. amiraler och övriga örlogssjömän och hävdar att luftvärn på visbykorvetter inte alls skulle behövas är mycket oroväckande och rent av bedrövligt. Att det sitter försvarspolitiker i skaran som tar Silwers ord för sanningar är kanske ännu värre, och kommer inte att gynna Försvarsmakten och dessa strävan mot att erhålla nödvändig materiel. Vem är rådgivare till insatschefen rörande de marina frågorna? Jag har mycket svårt att se att marininspektören skulle sålt in den åsikten.

Det är därför helt nödvändigt att förtydliga det faktum att Visbykorvetterna var planerade att få ett kompetent robotluftvärn redan från början. Har Silwer helt missat detta? Dessa ströks av den politiska genomförandegruppen på uppdrag av Anders Borg för drygt fyra år sedan. Inte av operativa skäl, utan av rent ekonomiska. Vilket skydd har stealth-teknologin mot en signalsökande robot är en annan fråga som vår insatschef bör fundera över. Sedan ska man vara väldigt noga med att stealth-tekonologin bidrar till att reducera ett fartygs radarmålarea och andra signaturer. Att helt eliminera signaturer från ett stort fartyg har ännu ingen lyckats med. Således är IR- och radarmålsökande robotar fortfarande ett potentiellt hot som måste kunna hanteras och bekämpas. Att leva i någon annan villfarelse är farligt. Jag hade förväntat mig mer av Silwer som själv är stridspilot och har i den rollen sannolikt övat såväl spaningsuppdrag och vapeninsatser mot sjömål under sin aktiva karriär, och borde vara väl insatt i frågan om nödvändigheten av kvalificerat luftvärn på fartyg.

Seminariet abslutades med att den försvarspolitiska nivån representerades av Annicka Engblom (m), Ana-Lena Sörenson (s) och Allan Widman (fp).

Allan Widman höll som oftast en hög nivå, och visade att han är insatt även i detaljfrågorna. Jag delar helt Widmans åsikt att "Marinen måste dimensioneras för att såväl kvantitativt och kvalitativt kunna upprätthålla en beprövad och stridsduglig bekämpningsförmåga, och att med den tidigt kunna möta en fiende på väg till vårt territorium." Det var längesedan man hörde så kloka, och så konkreta ord från en politiker i försvarsfrågan. Mycket glädjande!

Engblom (m) höll sig till de övergripande målande beskrivningarna om varför man ska ha en marin, men höll sig aktivt i från att ingående besvara den avgörande frågorna, vilket förvisso är klokt om man är moderat försvaspolitiker i dessa tider. På den direkta frågan till Engblom huruvida hon var nöjd med att marinen har en bristande luftvärnsförmåga, och således inte kan föra väpnad strid fullt ut, så passade hon omdelbart över frågan till Widman med motiveringen att han sitter med i försvarsberedningen. Ett annorlunda, men klokt  grepp med hänsyn till nuvarande läge.

Anna-Lena Sörensons (s) deltagande imponerade inte särskilt mycket, och det kändes som hon varken intresserad, insatt eller särskilt engagerad i försvarsfrågorna.

Man skulle kunna skriva en hel roman om diskussionerna, och de uteblivna konkreta svaren i detta seminarium, men det får ändå stanna här.För den som inte kunde närvara eller missade sändningen så kan den i efterhand ses här.

Flottans framtida fartygsbestånd?

I skuggan av den pågående debatten om en eventuell beställning av JAS 39 Gripen E/F, eller var detta så småningom landar, så tänkte jag i detta inlägg ta upp behovet av nya marina stridsfartyg. En debatt som inte förs över huvudtaget, åtminstone inte i media eller på politisk nivå.

Att en uppgradering av JAS 39 Gripen är nödvändig för att kunna hantera den nya generationens stridsflygplan som kommer att finnas i vårt närområde i form av bl.a. Su-35 och PAK FA är självklar till och med för en sjöman. Den som förfogar över bäst flygprestanda och bäst sensorer/vapen vinner - enkelt. En nödvändig uppgradering av JAS 39 Gripen i syfte att kunna hålla hyfsat jämna steg med ovan nämnda flygplan har i debatten ställts mot att ex. marinen (eller armén) helt måste avvecklas. Den debatten är självklart olycklig trots realiteten i det faktum att om inte ytterligare medel tillförs i försvarsanslaget så går inte ekvationen i hop. Detta har ÖB varit tydlig med. Men det är inte bara flygplanssystem som behöver omsättas.

Även flottans behov av nya fartyg och vapensystem börjar närma sig en kritisk nivå.

- Va, flottan har ju precis fått en massa nya Visbykorvetter? 

Så tänker säkert den oinvigde, media och så även många politiker som i bästa fall känner till att det finns ett fartyg som heter korvett. Men så enkelt är det tyvärr inte. Behovet av omsättning/modifiering av fartyg är stort och jag ska försöka att tydliggöra de framtida behoven i detta inlägg.  

Stommen i flottan kommer under överskådlig tid att utgöras av fem Visbykorvetter.
Att ingen av dessa (i slutlig konfiguration med vapenintegration) är överlämnade till Försvarsmakten trots tolv år sedan sjösättning av första fartyget, är självklart inte särskilt smickrande i sig, men det är en helt annan historia.

Ett av problemen är att Visbykorvetterna snart har förbrukat en tredjedel av sin livslängd om bedömt 35 år redan innan de levererats. I en jämförelse med tidigare fartygssystem kan vi konstatera att livslängd var ännu kortare. Patrullbåtar (25 år), robotbåtar (30år), korvett Stockholm (30år). Ett operativt problem med Visbykorvetten är också att fartyget som bekant saknar lv-robot. Sjömålsroboten Rb15 MkII behöver omsättas inom ett antal år och ubåtsjakttorpeden Tp45 sjunger på sista versen. För att hålla dessa vid liv ytterligare en tid i väntan på att de helt avgörande vapensystemen kan omsättas så har Försvarsmakten beställt vidmakthållande av Rb-15 och nya batterier till Tp45. Detta framgår i den nyligen utgivna delårsrapporten. I längden är detta ändå inte hållbart. Redan innan fartygen är levererade så har vi med andra ord end-of-life problem med avgörande delsystem, i detta fallet vapensystem.

I skrivande stund, innan de fem Visbykorvetterna levereras i version 5 (sjömålsrobot m.m.)  förfogar flottan över fyra operativa beväpnade stridsfartyg i form av två korvetter av Stockholmsklass och två korvetter av Göteborgsklass.

HMS Stockholm och HMS Malmö är planerade att utrangeras 2014/2015.
Detta är trots allt ett rimligt beslut då dessa fartyg har gjort sitt rent materiellt sett och behöver omsättas. Många utan djupare kunskap om systemet anser att fartygen ska vidmakthållas. Detta skulle dock kräva relativt krafatfulla materiella åtgärder som kan bli svårt att försvara rent ekonomiskt. Det största problemet för flottan är att dessa trotjänare inte kommer att ersättas  (på papperet ersätter Visbykorvetter dessa två fartyg) då våra politiker har beslutat sedan långt tillbaka i tiden, att Sverige endast ska ha sju (7) korvetter, varken mer eller mindre. En numerär som självklart är helt tagen ur luften av politisk-ekonomiska skäl, och helt saknar gund i en säkerhetspolitisk behovsanalys. Ingen hänsyn har heller tagits till att fartyg genomför löpande översyner och större modifieringar. Om den politiska nivån vill sätta en absolut siffra på antalet fartyg så hade det varit mer rimligt att besluta hur många rustade och bemannade fartyg som skulle finnas tillgängliga över tiden. I nuvarande läge kan man eventuellt räkna med att 4-5 fartyg kan hållas tillgängliga över tiden om den totala numerären är satt till sju. Ibland är det "insatta insatsförsvaret" d.v.s. tillgängliga förband det viktiga, men i detta fallet har man dock inte tagit hänsyn till den egen klyschan.

Korvetterna av Göteborgsklass,  HMS Gävle och HMS Sundsvall lever kvar.
Dessa två individer blir de enda två stridsfartygen utöver Visbykorvetterna som överlever den pågående slakten av flottan, något som pågått storskaligt sedan FB-04. Men här finns också stora problem som måste hanteras. Dessa två fartyg måste genomgå en HTM för att kunna bibehållas under en längre tid. Fartygen är redan nu 22 år. Detta är självklart ett projekt som kräver omfattande ekonomiska medel ur materielplanen och som dessutom kräver ett beslut av regeringen, något som självklart ännu inte är taget. Just nu verkar inga beslut tas rörande större materielprojekt för Försvarsmakten. Om pengar för den omtalade uppgraderingen/nyanskaffningen av JAS 39 Gripen tvingas tas från nuvarande anslag utan att ytterligare medel skjuts till, kan nog även detta projekt ligga i farozonen.

Nya vedettbåtar som ersättning av bevakningsbåtar skall även dessa in i materielplanen.
De redan "utrangerade" korvetterna av Göteborgsklass, HMS Göteborg och HMS Kalmar är planerade att  genomgå HTM parallellt med systerfartygen. Dessa skall efter HTM inte tjänstgöra som korvetter, utan som vedettbåtar. Dessa två fartyg skall ersätta nuvarande bevakningsbåtar samt HMS Jägaren. Även här krävs pengar i materielplanen samt ett regeringsbeslut. Just nu råder det stor brist inom båda dessa punkter.

När detta projekt projekteras så får vi verkligen hoppas att någon är så pass klok så att man inte avvecklar möjligheten till att verka med RBS-15 systemet som redan finns installerat ombord. Även om man bygger om en korvett till vedettbåt och avvecklar sensorer/vapensystem så finns det ingen anledning att demontera hårdvaran i robotinstallationen. Även om fartygen i rollen som vedettbåtar inte kommer att bära robotar på däck så måste infästningar för robotställ och övrig utrustning bibehållas för den händelse att flottan behöver fler vapenbärare. Tyvärr tror jag ingen är så pass pro-aktiv i denna fråga, varför jag har små förhoppningar. Detta är en fråga som självklart måste bevakas.


Bristen på stödfartyg är också ett problem som måste hanteras
I dag har vi ett enda stödfartyg i HMS Trossö. Vi har redan avvecklat HMS Visborg, Utö och Gålö som alla varit stödfartyg och avvecklats utan att ersättas. HMS Ornö, ett systerfartyg till Trossö som köptes in av FMV som ersättare för Visborg är en annan materielskandal som det pratas tyst om. Man lade ner (minst) 52 miljoner i henne innan man insåg att hon var i så dåligt skick att man avbröt hela projektet.

Projekt L10 (stort stödfartyg) hoppas jag att man lägger på is och i stället satsar på två renodlade stödfartyg till sjöstridskrafterna i likhet med vad som finns/funnits tidigare men med möjlighet till att landa helikopter. Ett sådant projekt skulle bli avsevärt billigare än nuvarande L10. Mer om detta i ett kommande inlägg.


Framtida vägval i stridsfartygsfrågan!
Regeringen har redan i inriktningspropositionen från 2008 beslutat om att marinstridskrafterna primärt skall inriktas mot verksamhet i närområdet.

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt  närområde genom att skydda svenska intressen till havs. 

Detta borde rimligen även påverka valet av framtida stridsfartyg som Försvarsmakten måste börja planera för redan nu för att kunna ersätta Gävle/Kalmar om ca 10 år. Vi bör rimligtvis även öka numerären till att omfatta fler än totalt sju stridsfartyg varför en förstudie omfattande minst fem nya stridsfartyg i en serie bör starta omgående.

Vägvalet man måste göra är att rikta in en studie mot antingen större, eller mindre stridsfartyg?

Ett val av större stridsfartyg har fördelen att kunna operera på större vatten (world wide) utan att vara begränsad av våghöjd. Man har också möjlighet att operera och hangarera helikopter från/på det enskilda fartyget (organic helo). Nackdelarna är att kostnaden för fartyg av fregatts storlek också blir avsevärt mycket högre, och för svensk del skulle leda till färre individer av ekonomiska anledningar. Inomskärs ubåtsjakt i svensk skärgård är också något som ej kan bedrivas med större fartyg av fregatts storlek.

Väljer man mindre stridsfartyg av motsvarande korvetts storlek blir självklart storleken i sig en begränsning på större vatten. I Österjön bör storleken ej bli begränsande då ny teknik i framtiden bör kunna medge avsevärt bättre sjöegenskaper även för mindre fartyg. Fördelarna med ett mindre fartyg är i första hand att kostnaden blir lägre (om man köper konventionell beprövad teknik) och således kan man erhålla en större numerär av fartyg. Man bör erhålla minst 5-6 korvetter till kostnaden av 2 fregatter. Andra fördelar är att kunna operera dolt såväl i, som från svensk skärgård. Beprövad svensk ytattacktaktik.


Vilken väg bör vi då välja?
Då den primära inriktningen för marinstridskrafterna är närområdet (vilket omfattar Östersjön och västerhavet) så bör det självklara valet vara att inrikta en anskaffning mot fartyg av korvetts storlek.
Primärt bör detta beslut fattas mot att öka numerären av slagkraftiga fartyg för nationellt bruk. För nationellt bruk ska också fördelarna med den svenska skärgården användas av oss och där lämpar sig fartyg av fregatts storlek mindre bra. En annan stor anledning till att beslutet bör falla på detta alternativ finns även det att återfinna i inriktningspropositionen.

Det är prioriterat  att verifiera och påbörja operativ verksamhet med korvett av Visbyklass,  samt att vidmakthålla undervattensförmågan.

Ubåtsjakt i svensk skärgård kräver tillgång till ett stort antal plattformar, såväl fartyg som helikoptrar. Då är fler mindre enheter en framgångsfaktor.


Vad talar mot ytterligare en anskaffning av mindre fartyg?

Försvarsmakten har numera, tyvärr, ett stort behov av att synas i media för att kunna motivera sin existens. Att Försvarsmakten dagligen upprätthåller incidentberedskap och hävdar vårt territorium varken syns eller uppmärksammas i media. Åker man med ett (mer eller mindre) obestyckat fartyg till Adenviken i jakten på pirater så får det däremot väldigt mycket utrymme i media. Således är tyvärr alltför många av de högre cheferna inom Försvarsmakten, samt våra politiker mer intresserade av den typen av verksamhet än att upprätthålla en stark förmåga inom ramen för det nationella försvaret.

Man brukar då stödja sig mot följande skrivning i inriktningspropositionen.

Marinstridskrafterna ska också kunna delta i lämpliga marina insatser tillsammans med andra länder i och utanför närområdet.

En beskrivning som som jag anser är helt riktig och relevant. Problemet blir om beslutsfattarna skjuter in sig enbart på den delen kopplat mot materielanskaffning i syfte att stötta sin egna argumentation för större fartyg. med syftet att deltaga i internationella operationer och insatser utanför vårt närområde. Jag vill dock påpeka att Sverige redan nu deltagit i lämpliga operationer för mindre stridsfartyg utanför närområdet. UNIFIL utanför Libanons kust är ett lysande exempel. Allt är med andra ord inte bara svart eller vitt.


Vapen och sensorer den viktigaste framgångsfaktorn!
Oavsett vilket fartyg, eller hur många som anskaffas så kommer alltid vapen och sensorer att vara den i särklass viktigaste frågan. Vi har förhoppningsvis lärt oss något att debacklet med integrationen på Visbykorvetter.

För ytstrid krävs en kvalificerad spaningsradar, signalspaningssensorer och en kvalificerad sjömålsrobot.
För luftförsvar krävs eldrörsartilleri, en kvalificerad lv-robot och motmedelssystem.
För ubåtsjakt krävs olika sonarsystem samt undervattensvapen i form av torpeder samt mindre au-vapen.
Köper man beprövad och operativa system kan utvecklings- och integrationskostnader hållas nere samtidigt som tiden från beslut till levererad produkt kan minskas. Vapen och sensorpaket måste ligga med i projektet redan från början för att undvika märkliga företeelser som "genomförandegrupper" och dylikt som stryker beslutade system och gör fartygen tandlösa.

Behovet att landa helikopter kan diskuteras. Ett absolut krav på detta gör fartyget ofrånkomligt större och således dyrare. En fråga man noga ska överväga.


Frågan om ett nytt stridsfartyg måste upp till debatt nu!
Försvarsmakten måste vara drivande och påvisa för den politiska nivån att beslut i dessa frågor måste tas upp till debatt omgående för att inte skapa fler förmågeglapp än vi redan har. Tiden rinner i väg alltför fort och vi ska inte låta oss luras av att vi snart får nya Visbykorvetter levererade. Dessa har om sagt redan förbrukat en tredjedel av sin livslängd utan att de ens nått operativ status. Låt oss inte göra om misstag som detta.

Åsikter i ovanstående sakfrågor är  personliga och kan således självklart deviera från marinens officiella linje, en linje som inte är helt tydligt kommunicerad till allmänheten. Förhoppningsvis kommer information i de olika sakfrågorna ut i officiella kanaler löpande.

Visbyprojektets viktigaste milstolpe avklarad - robotskott!

ÄNTLIGEN!

HMS Visby genomförde i dag den 27/6 det första provskottet med RBS-15 MkII till sjöss.
Under perfekta väderföhållanden kunde skottet genomföras i Hanöbukten.
Just den här nyheten har väldigt många väntat på väldigt länge och just den här bloggen har legat i beredskap HÖG med tubluckorna öppna och väntat på den här mycket glädjande nyheten under lång tid.

Se mer info samt en video från skottet på FMV.se
Se även mer på marinbloggen samt Försvarsmakten.se

Allan Widman har från politiskt håll varit mycket engagerad och pådrivande i just denna fråga och har vid ett flertal tillfällen ställt skriftliga frågor 1 2 3 till f.d. försvarsminister Tolgfors. Se hans kommentar om skottet

Ett stort GRATTIS till FMV, SAAB och Kockums som med gemensamma krafter äntligen lyckats genomföra detta provskott, och ett särskilt grattis till FC VBY med besättning som fick förmånen att genomföra detta viktiga skott, till och med den allra viktigaste milstolpen för detta projekt!

Gästinlägg: Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen

Flottiljamiral Thomas Engevall som under tidigt 2000-tal var FMV:s projektledare för Visbyprojektet har tidigare skrivit en mycket läsvärd artikel rörande just Visbyprojektet men framförallt gett sin syn på den framtida marinens behov av fartyg och vägen dit. Artikeln som går under rubriken "Här och Nu och Där och Då" är tidigare publicerad i "Tidskrift i sjöväsendet" år 2008, men är enligt Thomas själv fortfarande högst aktuell vilket (tyvärr) stämmer väldigt bra. Inte mycket har skett eller förändrats sedan dess, och fartygen är fortfarande ej levererade till Försvarsmakten i slutlig konfiguration.


Anmärkningsvärt att det fyra år efter artikelns författande fortfarande helt saknas en debatt om vad som måste komma efter Visbykorvetterna. Nu verkar dessutom stödfartygsprojektet kunna rinna ut i sanden av ekonomiska skäl(vilket kanske inte är helt fel trots allt).


Flottiljamiral Engevall har många poänger i sin artikel och för den som inte bemödar sig att läsa hela artikeln så finns en sammanfattning i slutet. 
------------------------------------------------------------------------------------
Syftet med denna artikel är att bidra till den enligt mitt tycke helt nödvändiga interna och externa debatt om vilken ytfartygsutveckling, som bör komma efter Visbykorvetternas färdigställande. Enligt min mening saknas denna debatt nästan helt och i den mån den överhuvudtaget förekommer präglas den av ett antal mentala låsningar och argumentationsmässig taktisering, som inte är till gagn för den marina utvecklingen. Artikeln belyser några av de mest tongivande låsningarna och försöker visa på en kurs som tar marinen förbi de mentala grynnorna.

Nuläge
Inom några få år kommer de fem Visbykorvetterna att ha tillförts Marinen och vara i operativ tjänst. Den, som väntar på något gott, väntar aldrig för länge sägs det. I detta fall har dock väntan varit i längsta laget, då det kommer att ha gått 15 år från det att den första beställningen lades på byggnadsvarvet innan det första fartyget blir operativt. Hursomhelst kommer Visbykorvetterna att bli ett fantastiskt tillskott för Marinen, när de väl kommer. Utvecklingen av Visbysystemet har bedrivits i en form, som präglat svensk marin utveckling under lång tid med en mix av utnyttjande av arv och erfarenhet kombinerat med en djärv förmåga till ingenjörsmässigt och taktiskt nytänk. Marinen kommer, när Visbysystemet införts (kring 2010), att bestå av fartyg och ubåtar av yppersta kvalitet. Detta ger anledning till framtidstro och stolthet. Vi har en högkvalitativ, om än mycket liten, marin och kommer så att ha under ett antal år. Den utdragna leveransprocessen av Visbysystemet har dock inneburit att den fortsatta anskaffningen av ytstridsfartyg ifrågasatts från högsta nivå. Även inom Försvarsmakten och Marinen har diskussionen, om vad som skall komma efter Visby, sakta men säkert avstannat utom vad avser de planerade stödfartygen. Det är därför dags att ta nya tag och inse att vi måste kasta av oss ett antal tankemässiga låsningar. De mest framträdande låsningarna anser jag vara de fyra områden som framgår nedan.

Erfarenheter från Visbyprojektet
Visbykorvetterna är med stor säkerhet de mest komplexa fartygssystem, som har tagits fram i Sverige. De kommer, när de snart träder i operativ tjänst, att ha en förmåga i kustnära vatten, som är världsledande. Alla som aktivt har deltagit i projektet från Marinen, Försvarets materielverk (FMV) och deltagande industrier har all anledning att vara mycket stolta över resultatet. Det internationella intresset för Visbysystemet är stort och nyligen (augusti -08) besökte USA:s marinminister Sverige med det huvudsakliga syftet att studera ”teknik och tänk” kring fartygen och svenskt marint kunnande. Resan att få fartygen i operativ tjänst har dock inte varit lätt och den är inte slut ännu. Här finns en mängd erfarenheter, som vi måste ta tillvara för att inte hamna i motsvarande situation vid nästa fartygsanskaffning. Min uppfattning är att denna analys inte på allvar är genomförd. Vi måste, likt flygarna när de jobbar med flygsäkerhet, lyfta fram alla erfarenheter som har erhållits, positiva och negativa, och lärdom inför framtiden utan att göra övningen till en fråga om vems eller vilkas ”fel” problemen varit och/eller fortfarande är. Exempel på områden, som bör studeras är

• Kontraktsformer, som förenklar ansvarstagande och gynnar ett konstruktivt klimat när problem och svårigheter uppstår (den kontraktsform som ledamoten Carl Öhrström beskrev i sitt inträdesanförande i KÖMS den 28 augusti 2008 kring så kallad Alliance Contracting känns mycket intressant).

• Hur att sätta rätt pris. Jag är övertygad om att en av orsakerna till problemen i Visbyprojektet var att leverantörerna blev alltför pressade av FMV inför initialt kontraktstecknande. I kombination med hårdnade ägarkrav på vinst, som blev en effekt av industrins internationalisering, blev situationen med flera större leverantörer i projektet mycket ansträngd. Den mest synliga effekten av detta var givetvis ”Visbykrisen” i relation till Kockums, men en rad andra industrier har haft snarlika problem.

• Hur kravbilder och förväntningar från kund (Försvarsmakten i förhållande till FMV och FMV i förhållande till industrin) skall kunna hållas konstanta över tiden.

• Hur reella effekter på tidplan och totalekonomi skall hanteras i de fall att vissa förändrade krav faktiskt skall realiseras.

• Hur löpande värdering av leveranssäkerhet och risker i förhållande till teknisk komplexitet och utveckling skall genomföras.

• Vilken teknisk och kommersiell kompetens, som krävs över tiden, för att de facto hantera vald kontraktsform fullt ut hos såväl myndigheter som industri.

• Vilket behov av stöd till projektet omfattande alltifrån internt myndighetsstöd som politisk support som krävs.

Fåtalsproblematiken
Vi behöver föra en mer offensiv argumentation över behovet av ett ökat antal ytstridsfartyg jämfört med den numerär på sju fartyg, som nu är den rådande målbilden. Grunden för att kunna föra en sådan argumentation är främst att kunna påvisa ett behov av fartygen för att Försvarsmakten skall kunna lösa de uppgifter som statsmakten ställer. Det är dock tämligen rimligt att anse att vi skall kunna verka i internationella insatser med två fartyg över tiden och samtidigt kunna upprätthålla nödvändig nationell förmåga avseende exempelvis territoriell integritet med fartygsenheter såväl i norra som södra Östersjön samt i västerhavet. Tillkommer
sedan hänsyn till modifieringar och större översyner, hamnar vi snabbt i en numerär på 12-15 fartyg. En sådan numerär kan tyckas hög jämfört med sju fartyg, men det är inte så länge sedan dåvarande Chefen för marinen Dick Börjesson uttryckte det som ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle ha en numerär om 36! Genom att dagens låga numerär inte på allvar ifrågasätts, kommer vi att få svårare och svårare att lösa våra uppgifter samtidigt som vi fastnat i ett ersättningstänk, där det inte ses som lönt att på allvar argumentera för ett mer rimligt fartygsbestånd. En allvarlig sidoeffekt av ersättningstänket är också att vi riskerar att låsa oss mentalt till att ersätta de bägge Stockholmskorvetterna med något som är tämligen likvärdigt med Visby. Det kan vara helt rätt att göra så, men det är på inget vis säkert. Andra fartygstyper, med till del andra egenskaper/resurser än de redan befintliga måste också studeras, värderas och debatteras på lika villkor.

Den (f.d.) svenska modellen
Genom den tämligen självpåtagna isoleringen, som Sveriges tidigare säkerhetspolitik inneburit, tvingades vi att bygga upp en högeffektiv apparat för forskning och utveckling, konstruktion, produktion samt nyttjande av försvarssystem över hela det operativa förmågespektrat. Stridsfordon, stridsflyg, stridsfartyg, ubåtar samt kvalificerade robot och ledningssystem finns alla i ”svensk version”. De håller också en hög klass internationellt. Skälet till hur detta har varit möjligt för ett litet land som Sverige är väl beskriven av bl.a. generalmajor Staffan Näsström och överste Urban Jonsson i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens ”Handlingar och Tidskrift” nr 1/2008. Grunden för den svenska modellen har varit en väl utvecklad samsyn mellan den politiska nivån, Förvarsmakten (inklusive FOI och FMV) och industrin om de säkerhetspolitiska målen samt samhällets vilja och förmåga att satsa långsiktigt och uthålligt för att kunna utveckla och producera system på teknikens och taktikens ständiga framkant. Det har lyckats fantastiskt bra och svenska företrädare får fortfarande stor uppskattning/beröm/respekt utomlands för dessa system.

Frågan, som måste ställas, är dock om de förhållanden som möjliggjorde den svenska modellen bär mot framtiden. Jag anser att de inte gör det av följande skäl:

• Det säkerhetspolitiska behovet av våra försvarsförmågor är ifrågasatt. Allmänheten har inte hängt med i motiven till ominriktningen av försvaret och köper inte tesen att ”Sverige försvaras bäst på annan plats än hemma” (såsom i Afghanistan eller Tchad). Man kan ha vilken syn man vill i denna fråga, men effekten är att det inte finns någon samsyn i Sverige på hur försvaret skall inriktas och vilken roll Marinen därmed egentligen skall ha.

• Från politisk nivå uttalas i det närmaste unisont från alla partier att Försvarsmakten satsar för mycket på materiel och att vi mer och mer bör köpa våra system ”från hyllan”. Någon industripolitisk hänsyn tas i princip inte utom vad avser JAS Gripen som har fullt stöd. Övriga industrier såsom BAE (Hägglunds och f.d.Bofors), Kockums samt Saabs ”icke JAS-delar” får klara sig bäst de kan.

• Resurserna till FoU har bantats kraftigt och genomgått en halvering bara under de senaste åren. Inget tyder på att bantningskuren av FoU är avslutad.

• Förvarsmaktens fokus är ”Här och Nu” med närtida och pågående insatser i fokus medan mervärdet av långsiktiga satsningar på utvecklingsprojekt är starkt ifrågasatt.

• Försvarsindustrin har genom internationaliseringen av ägarstrukturen helt andra krav på lönsamhet än tidigare. Det är affärer på kommersiella villkor som gäller och inget annat. Detta leder till en annan och högre prisnivå än vad vi tidigare varit vana vid och en situation där den svenska staten är en kund bland andra kunder, inte kunden med ”stort K”.

Den slutsats, som blir följden, är att den så omhuldade ”svenska modellen” är avlivad och vi måste anpassa oss därefter. Vi måste därför vara beredda att pröva andra leverantörer och nya anskaffningsmodeller än de, som varit norm under lång tid.

En tydlig skillnad är att det inte finns någon vilja att fatta investeringsbeslut, som tar 15-20 år att kunna räkna hem. Jag tror inte längre det är möjligt att beställa ”nästa generations fartyg” kring säg 2012, och inte komma i åtnjutande av de förmågor dessa fartyg representerar förrän tio-femton år senare. Min bedömning är att det inte får ta mer än fem-sex år från det att ett investeringsbeslut tas tills att investeringen kan börja räknas hem, dvs. fartygen skall börja leverera operativ effekt. Detta leder till krav på en samlad projekterings- och byggnadstid på tre till fyra år. De industrier, som inte kan hantera dessa hårda tidsförhållanden, kommer att få svårt att konkurrera vid nästa fartygsanskaffning. Cirkelresonemanget Vi har fastnat i ett cirkelresonemang avseende vidmakthållande och vidareutveckling och dess koppling till nyanskaffning. Vi har därmed övertygat oss själva om att det enda sätt på vilket vi kan vidmakthålla de system, som vi redan har, är att nyutveckla system av i princip samma sort med samma industri. Detta leder till att vi har blivit övertygande om att Marinen inte ”överlever” ett läge utan tillgång till ett svenskbaserat byggnadsvarv, som har en nyproduktion av såväl ubåtar som ytfartyg. Därmed har vi också blivit obefogat rädda för att ens diskutera andra lösningar avseende skrovmaterial och smygtekniknivå än de, som är valda för Visby. En sådan diskussion skulle, enligt detta cirkelresonemang, skada tilltron till Visbykonceptet, ”sänka varvet” och därigenom Marinen.

Jag tror inte längre på detta resonemang utan är övertygad om att det tvärtom är destruktivt och hämmande för en sund utveckling. Vi har för övrigt redan visat, genom att inom Försvarsmakten driva Muskövarvet att det går alldeles utmärkt att genomföra kvalificerat underhåll och vissa modifieringar utan att ha en kopplad nyproduktion. Även om Muskövarvet är avvecklat ur Försvarsmaktens horisont, vet vi innerst inne att det inte är underhållet av våra system, som är gränssättande för vår verksamhet. Gränsen sätts i vår förmåga och kompetens att utveckla och/eller anskaffa nya system. Nyckeln till detta är kompetensen hos alla inblandande aktörer. När det gäller beställarens kompetens måste, vi oaktat hur materielen anskaffas (genom riktade utvecklingsbeställningar till svensk eller internationell industri, i internationell samverkan eller i konkurrens) ha en sådan kompetens att vi

• vet vad vi vill ha, så att vi kan ställa relevanta krav,
• förstår vad vi kan få, vad vi får och vad vi inte får och
• kunna använda det vi får så bra som möjligt.

När det gäller utföraren, måste denne i sin tur alltid ha en sådan kompetens att han kan

• förstå och kunna omsätta kundens krav i tekniska lösningar som kan produceras på ett effektivt sätt,
• ha egen (eller tillgång till) en effektiv produktionsapparat,
• leverera produkter i tid med ett fullgott resultat till beställaren och samtidigt ett ekonomiskt sunt resultat till ägaren.

Vi borde, genom utvecklingen av Visbysystemet (och andra kvalificerade marina system såsom ubåtssystemet) ha bäddat för en kompetensmässig mycket gynnsam situation hos både myndigheter och industri. Tyvärr tror jag att vi ”bäddat säck” i kompetenshänseende och att alltför mycket intellektuell kraft gått till spillo hos både FMV och industrin i de eviga kontraktsdiskussioner kring bristande ekonomi, snarare än reellt leveransinnehåll, som präglat de senare åren. Det krävs en rejäl restaurering av teknisk kompetens och produktionsmässig förmåga hos både beställare och leverantörer för att kunna utveckla och behålla den kompetens som krävs framgent.

Här bör vi, under Marininspektörens ledning och med stöd av FMV, snarast etablera ett gemensamt marint kompetensutvecklingsprogram tillsammans med universitet och högskolor. Vi bör även på betydligt större bredd sända ut våra officerare (taktiker såväl som ingenjörer) och våra civila ingenjörer på FMV i internationella befattningar och på växeltjänstgöring i industrin.

Sammanfattning
Vi har ett bra läge i vår marin i och med de högkvalitativa system vi opererar och snart tillförs. Vi har en hängiven och kompetent personal. För att vi inte enbart skall ha det ”Här och Nu” utan även om 10-15 år ”Där och Då” krävs en kombination av argumentation och satsning. Vi måste våga ta ut girarna och inse att vi rör oss på nya vatten. Grunden för att lyckas med denna navigering, är att vi vågar ta till oss de erfarenheter, som vi dyrköpt har tillägnat oss. Samtidigt måste vi inse att framtiden inte är lik gårdagen i en mängd avseenden. Vi måste snabbare än idag få effekt av de medel, som vi satsar och vi måste utveckla vår kompetens. Gör vi det, kommer vi att ha ett bra läge i vår marin även i framtiden oaktat om vår nästa generation fartyg är en naturlig utveckling av Visbysystemet byggt på Kockums eller någonting annat byggt på ett internationellt varv. Vilka fartyg det blir, skall avgöras av vad Marinen och Försvarsmakten behöver, ingenting annat.

Thomas E. Engevall