JOHN ANDERSSON & NIKLAS NENZÉNJohn Andersson och Niklas Nenzén har tidigare ställt ut tillsammans med bland andra konstnärsgruppen 4x och Stockholms surrealistgrupp. Sedan 1999 gör de sporadiskt serietidningen Diabolik och på senare tid har de sammanstrålat i samarbeten med bokförlagen Styx och Sphinx. I utställningsrummet på Larry´s Corner visas ett urval målningar och teckningar som ger ytterligare emfas åt deras gemensamma fokus: stillheten, grillerna, den mytologiska undersökningen och der Witz.
Tidigt i lördags kväll (26/8), runt klockan nio, efter att ha skilts från EB och NN, fann jag att det rådde en underlig stämning på stan och jag var tvungen att vandra omkring och känna efter. Jag är nu särskilt nyfiken på om någon annan noterade en ovanlig atmosfär som tycktes oavhängig subjektiva omständigheter. För mig tedde det sig ungefär sålunda:
En tidpunkt som ännu inte tagits i anspråk
Ett hudparti av staden som ännu stod öppet
Utan staket runt, utan trängsel och utan att desperationen tagit över
Jag irrade runt och även de andra såg lugnt förväntansfulla ut
Milt badade i nyvunnet mörker och ljumma vindpustar
Nattliga måsar som beskrev meningslösa epicykler tack
Själva djupeffekten i synfältet och själva intrycket att de närmaste tingen rör sig
Stenläggningen och folks fötter och järnaffären
I vissa gathörn man rundar bringar vinden en doft av förruttnelse
I andra en doft av basilika
I ytterligare andra en doft av förälskelse
Påträngande bilder av själva luftlagren
En förunderlig gatumusik
Riktningarna förblir demsamma men luften har vridit dem
Ingenting skall hända och vi väntar alla specifikt på det
Det sitter ett monster med väldig buk och tuggar på sopor
Det är möjlighetsfältets jonglör som håller upp ett parasoll
Jag är bara en skottkärra av frågor i det här blodomloppet
En hiss ur kurs, dekorerad med blommor och ymniga blodfläckar
Ibland myllrar det över fasaderna och ibland skakas himlen av meteorer
Om bara uppgiften var direkt omöjlig, såsom att synkronicera våra klockor
Såsom att synkronicera våra klockor med våra kartor, våra nydekorerade masker, våra ugglor i koppel, och våra döda släktingar
Det finns fortfarande dem som tror att de inte vandrar i ett drömlandskap
/Mattias
PS Sedan: En titt i almanackan berättar att dagen var Hegels födelsedag.
I skrivande stund är surrealistgruppens utställning på Nationalgalleriet, Skomakargatan 3 i Gamla Stan, Stockholm, fortfarande öppen ett par dagar till (-18/6). Här är några bilder från öppningen 11/6.
Ett påtagligt och stämningsskapande inslag i surrealistgruppens pågående utställning på Nationalgalleriet i Gamla Stan är filmerna från Gomfilm, ett filmkollektiv i Stockholm som det här utgör gruppens första samarbete med. Mer om Gomfilm och smakprov på filmer återfinns på www.gomfilm.com(Några insisterande hypnagoga fraser under upprepat nästan-insomnande på en flygresa:)
- Nu har du ju ett spår av en ros inristat i pannan. Var det jag eller Thomson som satte dit det?
- Far var inte hemma, för då kunde de klättra upp på sidorna på zeppelinaren och återigen anlägga en gräsmatta. Vindskyddet av koppar i skogen som på ena sidan är en levande staty, en levande slav.
- Men hon kunde ingen latin och kunde inte annat än förändra exens namn.
- Ta ett äpple. Breton gillar dem. Ät ett äpple.
- Det skulle jag ha kunnat göra. Men jag skulle behövt tappa resten av rösten också?
- Varför skulle man smeta senap på en pytonorm?
Surrealistgruppen i Stockholm med vänner bjuder in till utställning
Plats: Nationalgalleriet, Skomakargatan 3 i Gamla Stan
Vernissage lördag 11:e juni kl 18 - 21
Därefter 12 - 18 juni öppettider 15 - 21
***
Måleri, teckningar, kollektiva projekt, ljud, doft, videoskulptur och poesiläsning nära huvudskalleplatsen.
Bokbord finns i galleriet med publikationer från Surrealistgruppens 25-åriga historia.
Sphinx Bokförlag presenterar den nyåterutgivna textsamlingen Surrealismens manifest av André Breton
Medverkande:
Joel Abrahamsson
Christian Andersson
John Andersson
Johannes Bergmark
Peter Bigestans
Bukalemun
Paul Cowdell
Christofer Dahlby
Jonas Enander
Kim Fagerstam
Çeren Findik
Merl Fluin
Mattias Forshage
Helgi Fridjonsson
GOMFILM
Patrick Hourihan
Riyota Kasamatsu
C M Lundberg
Robert Lindroth
Emma Lundenmark
Niklas Nenzén
Eva Kristina Olsson
Prismaginos
Sphinx Bokförlag
Theoni Tambaki
Tippi Tillvind
Ika Österblad
Mera info:
http://www.surrealistgruppen.org/LimeStoneQuarryPhantoms.html
http://surrealistgruppen.org/kalkbrottsfantomer.html
http://www.surrealistgruppen.org/experienceof.html
I samarbete med:
http://www.nationalgalleriet.just.nu/
http://sphinxforlag.se/surrealismensmanifest.htm
http://styxforlag.com/
sedan böjer jag mig ner,
närmare jorden är ett flourocserande ljus och pyttesmå,
ser ut som sjöstjärnor med små tentakler.
mängder av dem.
de viskar i kör-
vi förbereder denna plats för att göra den beboelig.
det hela är mycket vackert.
Till sist är denna hårda och långa vinter över. Till dess minne levererar jag följande anekdot.
En överlag sömnlös och mycket kall natt i mitten av mars inkvarterad i en tjusig miljö söder om Uppsala, där jag mest låg och myste badande i audiella och visuella hypnagogier medan snön glittrade i mörkret utanför den gamla flygelbyggnaden; bland dessa hypnagogier två momentana drömbilder som fastnade i minnet:
1. Ett insisterande viskande "Syrsors snö".
2. En stor och mycket snabb rovfågel sveper förbi Stockholms ström. Det måste vara en pilgrimsfalk.
"Syrsors snö" är en underlig fras. Jag associerar förstås till Lars Noréns "Syrener, snö", men just viskandet och de myckna s:en och sche-ljuden (iallafall med ett stockholmskt uttal) gjorde att det verkligen kändes som ett påpekande att hypnagogierna verkligen kom till mig som en kör av små små röster i snön (liksom i dikten: "vi förbereder denna plats för att göra den beboelig") eller som ett slow motion-viskande om ett begravningståg i ett regn av konfetti eller av blomblad från buskarna.
(Å andra sidan var Ika tvungen påpeka de mest uppenbara slutsatserna: Snöns syrsor är ju syrsborstsvansarna (icecrawlers, Grylloblattodea). Plump läsning infinner sig: alltså bara en viskning från det milt dåliga samvetet att Icecrawler-bloggen inte uppdaterats sen i januari?)
Senare på eftermiddagen, i samspråk med min seriehandlare, varvid han berättade att han sett en falk eller något som tumlat runt under hans bil med en kråka i klorna. Jag protesterade och sade att det måste varit en duvhök, inte finns det falkar i Uppsala som är tillräckligt stora för att ge sig på en kråka.
Men, på kvällen läser jag senaste numret av Fauna och Flora (1/2011) som man satt i handen på mig tidigare på dagen. Där finns en artikel om att en pilgrimsfalk övervintrat inne i Uppsala, och ofta synts i domkyrkotornet (se filmsnutt) . Vem hade kunnat tro det?
En annan, liknande nyhet, i samma tidskriftsnummer, var att en unikt stor steglitsflock (även inkluderande andra finkar) övervintrat i Storvretatrakten nära Uppsala (1700 fåglar!) just denna vinter, när också en i just Storvreta bosatt vän dött.
Låter vårmiddagens tåg eller dån mot hjärnskålsfyllnadens skräppåse
Allt som han har sagt är skräp och inget av det man ser
bara fortsätter väsnas mot skallbasen när vi har två dagsmarscher kvar
och kommer att somna på ett tidigt stadium
med löftet om sårvård ringande i öronen
sårvård och piprök och underhåll av molnpumpen
en tragedi hos frisören och tvåhundra sidor om potatis
Daktylografen spottade ur sig röster som inte är samma röster
inte är en dröm om att ha motstått samma matsedlar
Den kalla senapens önskningar och ränksmideri med hjälp av samma tvål
det bara skyfflas inte har jag något att tillägga
Herrn i fönstreten trålskadad gädda
se dig inte om
ge dina fenor ditt öga
ett ensamt sinnes sång
ett huvud mitt bland molnen
Vem är svan och närd av tigrar
en sträng av gjuten frost
en bur kring djurets gastar
som dras upp
lämnar en buk full av is
på en asfalt en stormfylld natt
en karta jagad mot tiden
tongång i lossad is
kallad av de tvära
ensam är ett villebråd
för diset bortom tjärnen
Där de skränar ut sin sång
Vem är gömd bak ropets våg
Tvillingen i säven
springer ur sitt hjärtas tvång
Bultar fram och bryter loss
ser sig om i mörkrets skål
med åror som en moders arm
när sitt barn i fören
Efter några decennier har till sist surrealistgruppen kunnat ta sig i kragen och ro iland uppgiften att göra en poesiantologi över sig själv. Det blev möjligt genom att avvisa alla spontana idéer om att en sådan måste representera själva spretigheten av vittnesbörden, alla relevanta och irrelevanta omständigheter, alla röster som lämnat tillfälliga bidrag; istället har vi nu fokuserat på de fjorton envisaste poetiska rösterna och individuella eller andra särdrag hos dessa. Ilmar Laaban, Gösta Kriland, Mattias Forshage, Petra Mandal, Johannes Bergmark, H Christian Werner, Aase Berg, Carl-MIchael Edenborg, Robert Lindroth, Sebastian Osorio, Eva Kristina Olsson, Kalle Eklund, Emma Lundenmark, Merl Fluin.
Det är fortfarande en tugga i mäktigaste laget, men istället för att omedelbart avvisa dem med känslig mage kan man kanske föreslå att antologin kan läsas som en science-fiction-tv-serie; varje avdelning är ett avsnitts färd till en viss ogästvänlig eller gästvänlig del av galaxen med dess särskilda förutsättningar för livsformer, och nästa vecka åker vi någon helt annanstans? Eller så inte alls någon helt annanstans, eller så är detta inte någon förmildrande omständighet utan bara ett desto värre hot.
Nedhämtas från pdf-biblioteket Bibliotheca onthoplanctorum.
En ny text av Mattias Forshage, som ger en överblick över den svenska romantiska rörelsens situation, idéer, syften och poesi, och utgår från frågan om dess betydelse för den surrealistiska aktiviteten här, finns nu tillgänglig i pdf-biblioteket "Bibliotheca onthoplanctorum". Och kanske särskilt i dessa dagar är att ta poesin på allvar en av de mest lovande fältropen för motståndet mot utilistisk-ideologisk till-ordningen no-nonsense maktskyddande snävt-rationalistisk skygglappsförstärkande påstådd upplysning?
(finns också i en engelskspråkig version)
krabbspegeln
och som den hette tre våningar upp
krabbspindeln
och dess tröga nätter
vaktade väggens tegelflugor
vatten i min kvarn
vakten vid min grav
gladans vingar skalv längs vägen
gravallvarligt syftande längs tågänden
vagaste vaktavlösning
vagnbyte två mil norr om vår egen bädd
knacka på och vänd
sakta gravligt mak
i skallerormsskallran
vårdavlösningen
hagtornsbusken
* * *
det drar sig ett av tågen längs världsänden som är en dröjande läcka i periferin av det här repet, jag skålar med nickelpredikanterna som har stål i den har mössan, för det reder sig redan ett urverk som har trampat på trallorna i trädgårdsvägen där sångsaltet brutit upp vätan, det är alltsammans vågdalens trygga skum, ett litet öga någonstans längs cirkumferensen, ett litet öga,
en skål och dess släktingar som slår dig, som vore du en trumma en bankmaskin en kaskelot en hares utslängda jättelever, ett dränkt löfte i en stund av sorg, när kamferdoften skuggade och barnmaten skyfflades fram, och skuggorna dök och vagnshjulen vacklade och trädgårdstomtarna vakade längs ögat rimfrost och stigen som såg oss försvinna i skogsbrynet för att aldrig mer komma tillbaka,
det hade varit skäl nog att släcka ljusen på tågvirket, bryta ner gasljuset, rådfråga banvallen, ett litet trumfkort gömt bland de andra, vikten av att skänka skogen sitt guld, och dränka sin nästa, skamligt droppande från näsan med harkadaver i fickorna, du skulle inte ha sett våren som stod där, det var en halvtimme kvar, det var en ansenlig kostym i böndernas tidräkning, du hade fortfarande alla kläderna på, det sjöng ingen om denna tid,
vågdalens drottning en krater som bebygger, med en stålverk i ryggen och hjärnan och tapeten, och den skarvartade intigheten på tågbangården och gårdagsmorgonen, gråvädersmorgonen,
skarvmonologen vågade stryka på tygreflexen, månen slog och slog, vårdagsjämning
* * *
krabbnebulosan som är nöjesfältet två dagar senare dricker sitt te
klappar också jämförelsevis trygga patienter på nosen
kastar hjälpen anländ tvärs över gatan mot ridande kadetter
med tvål i ögonen och jäktande halvtorra öronlober som dryper av senap
malströmsbrasan har inte vaktat men tvättat desto bättre
nu står där en gäst och förbränns
sorgligare dagar har man sett
kaninernas dagar längs världen och kafferasten
vaporiseringen av skygglapparna som tejpats som tvål av skugghänder på lögnarna
och tandorikycklingen och protesterna som signalerats
inga operativa ingrepp hade fått ske utan självförbrännelsens mistel
skålsvamparna som svider landskapet själva griftefriden
* * *
noctuidernas glaskammare
(noggrann lek med lappar 29/1, Swedenborgs födelsedag,
deloperation i rekonstruktionen av helvetesmaskinen,
MF och KE)
Vulkankraterns läppar sluter sig
kring ett ymnighetshorn fullt med blod
En cigarr röker Karl Eklund
Regnets rakblad sorlar
Ett apothecium fullt med svart vatten,
djuphavsgravens choklad
Undervattensklippor rispar äpplena
Det vita svämmar över
Tronen äten av maskars hunger
och kon som mördar
Är detta en karlsbaderbulle?
Nej, det är Kalle Anka med en hink.
