Karl Eklund - slippriga gator som aldrig säger farväl

solen slungar en sten
som sjunker i djupet

jag glömmer bort just detta
att sjunka som en sten

medan våtmarkerna
tystar viskningarna av sammet
sluter jag mina ögon om ännu en natt



jag väger lätt
ändå har jag stampat ner
många fjädrar under lerig känga
istället för fötter
har jag två citroner
för att med varje steg
pressa ut en ännu bittrare saft
jag har mitt hem
där blodet aldrig slutar koka
och i mina händer bär jag
askar som slipats av regnbågen



mitt hjärtas övertoner
kan inte släckas i ett askfat

jag letar efter en hållpunkt
ett roder i denna förbannade vindstillhet

men jag ser din gestalt
bakom fontänens vattenmassor

och jag minns våra lättsamma dagar
då vi levde tätt som tändstickor i en ask



slippriga gator
som aldrig säger farväl

de utandas oljor och ångor
i takt med de smattrande klockorna

när gränderna smorts med grisfett
halkar drömmaren fram
som vore han en kalkon
på väg till slaktaren



det som är inuti din dröm
det är graniten
som aldrig kommer att tynga fjärilens vingar

det är strängarna på gitarren
strängarna som är broar över klangbottnens sjö
som låter tonerna eka och sedan klinga av

det är det förundrade barnets ansikte
som ännu inte sett maktens vävstolar
som låtit elden och vinden fara runt sig

i din dröm vandrar du
upp ur ett träsk
på trappsteg som blir fastare och fastare av granit



Den där bakterien har två öron
Den glömmer bort att gestikulera
Den skriker som en ost
Den är bror till vykortet
Bakterier sprids genom snösjuka och tungviktsboxning



det erövrade ordet
finns där inne i fisknätet
tillsammans med sjögräs och bläckfiskar
jag sluter min näve om det
jag känner det skära som diamant i min handflata
det skulle vilja simma i mina ådror
och förtära mig inifrån
men nu är det jag som har det i min hand