Utsökta dragspelskadaver

A1

A2

 B1

 B2

C1

 C2

D1

 D2

Kollektiv lek, som utgör en variant avden välkända leken cadavre exquis. Ett papper har vikits ihop enligt dragspelsprincipen. I maximalt hopvikt skick ritar någon en figur över den yta av pappret som förenar dess båda ytterändar, antingen i horisontal- eller vertikalplanet. Därpå viks papperet ut segment för segment, så att nästa och åter nästa person kan teckna vidare. Den som tecknar ser bara figuren delvis. Genom denna process växer figuren och förändras till formen. Först när alla segment av papperet har fyllts vecklas det ut så att storformen avslöjas. Här visas tre utföranden av leken, i första och sista fasen. Leken genomfördes på ett surrealistgruppmöte i Stockholm i oktober.

Hapax Legomena

En ny års dikt, av Matti Steiger Lundmark, i ljudgestalt av författaren här.

HAVET

Där är havet
När det bet mig
Grät jag varför

Bild: Strandvarelser i Sandhamn, sedda 17:e oktober 2012.

/ NN

Vi talade om märkliga fiskar

Vi talade om märkliga fiskar
Även jag var blå
Det grå nätet täckte himmelen
Ren höst
Det var stenaktigt
Strålarna kom
Lägger
Ett stort parti kvistar med barr
Fuktiga ögon
Försökte knyta en knut
De gröna fibrerna ringlade
In i molnens betong
Överraskningen

C M Lundberg

Man hade velat undvika tårtkalas

Jag tar plats i en enkel skräckroman.

Mitt järtecken är inte mitt. Jag har ett helt samvete att dekorera landskapets hatt med, ingenting måste lämnas ovält. Man har sig själv till arvinge, och samtidigt är denna person någon man redan lämnat på vedtraven. Någonstans där, i en underlig ficka av fågel, fanns triviala påminnelser som hade kunnat få vara diktat från en märkligt diabolisk statsmakt. De hade räckt för att uppmuntra till blodskam. Är inte livet från just en viss punkt bara denna grusplan, och minnet av det man trott sig mista bara ett stående skämt i vaktkuren. Man sover ännu. Man kommer att vakna. Man kommer att nyvaket kisa mot den som knackat i väggen för bara en pratstund, en paus i en av dessa oändliga promenader. Dessa sensationella förtroenden och andra, som nu faktiskt är uppgjorda. Och än sen. Som likheten mellan doften av bristen på människa och doften av människa. En hel resekoffert full med godtyckliga monument över uppriktigheten i vår tanke. Och hela tiden hade den likväl inte haft något val. Och vissa andra dagar, den hoppfulla ängslan inför att bli genskjuten, här, mitt på sista raksträckan mot avgrunden, här där betesmarkens blommor verkligen lyser med osannolikt skarpa konturer, här där vi redan schemalagt ett tårtkalas i avslappnat, ja fumligt tempo. Det är inte en avgrund som öppnar sig det är ett moln som sänker sig, det är tårtan själv, vattenhålet i de betade sandbackarna, som är en fräsande skumbomb ur vilken det väller okatalogiserade drömberättelser för att bilda skorplavsliknande tillväxtmönster men också omedelbart absorberas av denna dystra slätt, det ser ut som trädrötter som försöker simma iväg, som benlösa ödlor, innerliga stickspår, viskningar av en elektricitet som stelnat till vaniljpudding och vajar som skogar av sömniga svansar, det är inte just mina famlanden som akvariefiskarna däri elegant simmar förbi utan möda för hela bakgrundsmålningen är just den skräckroman där var och en klivit ut på vindbryggan för att avsmaka dagen och sedan inte kan minnas om man vänt om till slottets inre eller plågats på sin flera veckors vandring till en märkvärdigt likartad fasad, och de lite metalliska och mycket långa fingrar man smeksamt lyckats trycka genom tinningarna är bara en ny sorts sugrör som man kan balansera helt nya sorters hattar på, hattar som kan omfatta hela landskapet...

Motsatsernas lek

I

Väderstrecken omringar eken
Hon vill fånga blixten med en spik i sin hatt
- inte filosofera barhuvad med hammare
Teoretisera med en mössa på huvudet och en luftkanon
Handfast verka med en toffla på foten eller en vattensmekning
Tillbakadragen i sin handske med luftens örfilar

II

Men inte svalde jag det sista ägget
Även den första köttbiten kommer ur munnen
Ur den sista ormen föll ett ägg
Slutet kom, som det alltid hade gjort
Genesis har aldrig skett
Undergången inträffar alltid

III

En stol med tre ben står lutad mot skymningen
Gryningen är en löslig fisk
Skymningen intet oläsbar mullvad
Soluppgångens dunkla luftborr
Blomkålsmönstret av ett expanderade moln i skymningens lyster
Ett litet kålshuvud kväver sin ros

IV

Osynlighetskostymen kunde liknas vid en rättvänd spegelbild
Den synliga nakenheten var ojämförbar med en felvänd absorption
Den osynliga beklädnaden kan jämföras med en rätt och riktig expansion
Dold kontraktion; ektoplasma väller ut
Sugsnabel sugsnabel, le mot din vägg!
Drypande fläkttrummor, sträck på er

V

En vattenelefant glädjs aldrig ensam
Flera himlahästar sörjer alltid för sig själva
Sjölejonen äro glada
Vallrossen har sprucken tand - ett nesligt trick
Babyblåa spindelben
Aborterad röd giraffhals

Postuma målningar av Öyvind Fahlström (1928-76)

 Drömd av JA, skissad efter dennes muntliga instruktion av NN.

 Drömd av NN

Drömd av KF

Sko ditt brunna skepp med tegelsten

KF, NN
9/6 - 2012

Fastfrusna träd i Lappland

Ty vi är som trädstammar i snö. Skenbart ligger de ovanpå snön och man borde kunna skjuta dem åt sidan utan större ansträngning. Nej, det kan man inte, ty de sitter fast i marken. Men se, även det är bara skenbart.

- Franz Kafka, Träden 

Nya böcker och målningar

Vi tipsar om två begivenheter på Larry´s Corner under nästa veckoslut: 

Torsdag den 17 maj kl 19–21

bjuder Sphinx Bokförlag in till releasefest för

Leonora Carringtons I underjorden: Lille Francis & Där nere

och

Emma Lundenmarks Hans fru Judith, bilder av Niklas Nenzén

 

Torsdag den 17 maj kl 19–21 på Larry’s Corner, Grindsgatan 35, Södermalm, Stockholm

I två timmar firas utgivningen av vårens två böcker. Förläggaren och översättaren Kristoffer Noheden pratar om Leonora Carrington. Emma Lundenmark läser högt ur Hans fru Judith. Vi bjuder på vin och från väggarna tittar Niklas Nenzéns bilder på oss. Dessutom säljs böckerna till specialpriser.

Om böckerna:

Leonora Carringtons I underjorden innehåller två självbiografiska berättelser av väsensskilt slag. Den onda sagan ”Lille Francis” behandlar i förtäckt form hennes tid tillsammans med Max Ernst i slutet av 30-talet, medan ”Där nere” är en plågsamt uppriktig rapport från hennes månader som ”obotligt sinnessjuk” inspärrad på spanskt mentalsjukhus, efter uppbrottet från Ernst.

Emma Lundenmarks Hans fru Judith är en novellsamling som har uppstått i samarbete med Niklas Nenzén, som står för bilderna i boken. Här finns fantastiska metamorfoser och underbara förvecklingar, men här destilleras också barndomens fasor till ett mörkt koncentrat som sipprar ut över sidorna. Berättelserna skimrar som de mest förtrollade sagor, men det är sagor av ett surrealistiskt slag där drömmen är granne med döden. Tillsammans skapar Lundenmark och Nenzén en magisk plats där fantasin återuppfinner världen.
http://www.facebook.com/sphinxforlag

http://www.larryscorner.se/

Lördag 19 maj kl 13-19

Malsamlandet

Nya målningar av CM Lundberg

 

Framträdande av konstnären kl 16

Utställningen pågår i tre veckor

Larry´s corner, Grindsgatan 35

t-bana Skanstull

Öppettider

tisd - fred 12 - 18

lörd 12 - 17

CM Lundbergs: bildblogg:
http://www.podrev174.blogspot.se/

http://www.larryscorner.se/

Omgraverande nostalgi

Bleka ansiktens nonsens kom från ett hebreisk monument

desillusionerad och gäckande mot mannens embryonal tillstånd  

en tunn gelé rinner ur ögonen och maskerar tungan

den segmenteras i två delar 

ett astronomisk objekt och ett amorös subjekt

Omgraverade nostalgi tappar sin orientering

benen stör raka och frustreras av metaforens genitalier 

hans språk penetrerar kvinnans pressade mänsklighet

alla bokstäver som avbildar verkligheten äter upp sin egen bok

Sedan kom en vit kråka och satte sig på hans arm

och frågade om sin existens som var präglad av en fängslande Hybris

men kroppen gömde sig någonstans
mellan levande materia och himlens hjärna

      

                                                                                                                     GNovak

malsamlandet

Malsamlandet

råtta

Råtta

gläfser

sakta harklar

mal

på kroken

samlandet

malsamlandet

glitter

i fiskögat

samlar ljus

ge

harklar sig igen långsamt

missljud

ängslig

mig

i malsamlartagen

Ovanor

Jag vill veta mer om dig

om dina vanor och ovanor

kaktusen smög sig sakta in i huvet

svetten forsade

en vänlig rörelse

om vi vill kan vi gå ut

ingen använder dessa metoder längre

det föreföll sig rimligt

sjöborre kläcktes

någon var utanför fönstret och grävde

jag kan inte förstå varför

cyklisten kämpande i motvind en varm lyckönskning

salig

kråka

ELEFANTÖRA

Önskan

fläckar med rådjur

kotten i eldskenet

motto.

nyfikenhet i

tills det rörde sig

filt

längderna hon tillryggalagt

över huvet

och den lilla sjön

jag ser det framför mig

en hand på pannan

överraskande hårig

apelsin

kanske skulle man vända på den

små smulor

i ögonen

det var korsdrag där

främst på vintern

du får en önskan sade fisken

CM Lundberg

Irisens trädgård

I gryningen ser jag knappt någonting. Diset ligger som ett lock för ögonen, mina även annars närmast oseende ögon. Vitan tar över mer och mer av deras fuktiga yta, krymper iris och pupill för varje dag. Jag känner mig fram med torra fingrar över sängens välbekanta träram. Här finns utbuktningar, kvisthål, sprickor och inristningar. Jag har haft den här sängen hela mitt liv. Den har växt tillsammans med mig, fått töjmärken som omärkligt slätats ut, anpassat sig efter mina nyckfulla knotor och bens förvandlingar. Jag ligger här på tvären och låter fingrarna löpa, som över en välbekant kropp. Diset börjar anta en rostbrun färg när jag upptäcker en spricka jag aldrig tidigare känt, precis i linje med mitt eget tredje revbens utskjutande, knottriga knota, den som nästan tränger igenom huden, så att jag precis där ser genomskinlig ut. Sprickan vidgas under mitt fingers nervösa famlande; revbenet börjar vibrera; det sliter i huden. Jag försöker dra undan fingret, men träet börjar famla tillbaka efter det, det dras in. Ett ristande hörs, nästan som glas som spricker. Revbenet föds, skjuter ut ur den öppnade huden. Ena handens fingrar försvinner in i sängens torra trä, på något sätt känner jag hur ena irisen släpper taget. Den glider, med pupillen skälvande på plats, ner för den hala ögonvitan, in under ögonlocket; jag känner den färdas genom kroppen, följa skelettets buckliga terräng, fastna i utskjutande brosk. Till slut hittar den till den nyöppnade revan i mig. Den söker sig ut, har utvecklat amöbaliknande utskott, klättar nerför mig. Jag ser mig själv utifrån, ser min hud på nära håll, ser ärr och en strimma av blod. Jag glider nerför den övergivna kroppen, skyndar över underlakanet för att inte torkas ut och hivar mig nerför sängramen, in i det nyöppnade hålet. Jag hör det slutas bakom mig. Träfibrerna närmar sig mig, trycker sig intill mig. Omfamningen är torr och varm. Jag känner vätskan långsamt sugas ur mig och hur träet sväller rytmiskt. Någonstans långt bort får den nya kroppen fötter på sina ben av trä.

Kristoffer Noheden

Den unge Dracula

Den unge Dracula var en snobb, som tidigt orienterade sig motströms eller inte alls. I ådernätet på hans nakna fötter skymtade lindormen vid världsträdets rot, som snart skulle behöva matas med harar och oxar. När han av nyfikenhet stängde igen världen som en bok hördes en blixtlik knall och vädret förändrades för alltid. Hädanefter blev den unge Draculas livsflöde ett bokmärke infogat mellan de turkosa bergen och asätarna, som han adresserade på följande vis: – Surra mitt öde på en husflugas rygg, eller sprid det med rökpuffarna från en sjunkande lastångare. Ur miraklet, mordet och metafysiken deducerar vi hädanefter våra geometriska grundformer. Låt deras energier alltid värka i hörntänderna, låt dem alltid ruvas av fjärrskådande pingvinfåglar. För en son av medeltida städer har morgondagen redan varit. Och hans blick, som kan lyfta vuxna kroppar ur deras sängar, saknar samtidigt både begränsning och utsträckning.

Konsten och dödsstjärnan – roman och utställning

Utställning på Arkitektvägen 44
Konsten och dödsstjärnan
Mattias Forshage
http://arkitektvagen44.tumblr.com/

På det mycket lilla och nyöppnade galleriet Arkitektvägen 44 i Abrahamsberg i källaren, visar Mattias Forshage gamla och nya lådor. Öppningen äger rum lördagen 18 februari 13-19 och vi firar då också den (med hållna tummar och reservationer för missöden) från trycket rykande färska roman "Tesserakt, eller Konsten och dödsstjärnan", på Styx förlag.

Lådor (här, och antagligen i den surrealistiska traditionen överhuvudtaget) är helt enkelt portabla arrangemang av upphittade föremål inom en väl avgränsad rumslighet (upphittade antingen i sträng mening, på gatan eller så, eller i en allmän mening av att ha trängt sig på annorstädes ifrån), helt och hållet för den poesi som eventuellt uppstår och inga andra syften.

Utställningen har alltså öppet öppningsdagen 18/2 13-19, även dagen därpå söndag 19/2 12-15, och slutligen öppet för stängning söndag 11/3 12-15 – alla andra tider endast efter överenskommelse (telefon 0736 17 20 20)

kalendarisk dikt

Äta halvår

att veta vad som är en fisk

en filt, en samlad värld

se över sina associationer eller sitt kylskåp

kunna se skillnaden eller ej

möjliga sysslor för dagen

möjliga tittskåpsreliefer

man har passerat genom ett membran

men bara till en annan tidsenhet

som man plöjde genom en buxbomshäck

till en annan arm i labyrinten

ingenting är förändrat och allt är ovant

se över sina typiska reaktioner och bläckfiskarmar

se över sina dödsbud och sin snäcksamling

säsongens fauna och flora, i ansiktet

och de stora rovfiskar som avancerar

en fjärdedels häst och ett astrolabrium

återupptäcka en horisont som öppnas

som en kall handduk i ansiktet

genom sitt kylskåp eller ej

Mattias Forshage