I september 1951 satte DN:s recensent Öhn gratischampagnen i vrångstrupen när hen var på Odéonteaterns premiär av revyn Född i år. Först hyllar hen Julia Caesars och Bellan Roos' äkta tonfall, men sedan...!
I första akten sattes enligt recensenten "ett rekord i smaklöshet som nog kommer att stå sig länge". Det var något så osmakligt som en kuplett om "det inte minst i revysammanhang ömtåliga homofilproblemet". Det dröjde ända till andra akten innan hen lugnat ner sina skadade nerver.
Kupletten i fråga heter Vi är inte riktigt som dom andra vi och är skriven av den gamle snuskkuplettkompositören Johnny Bode. Att lyssna på sången idag är inte precis chockerande. Det är en gullig liten text om att även homosexuella vill bli behandlade med respekt. Tyvärr omnämner inte Öhn vem som framför kupletten i revyn, men nog önskar jag att det var Julia Caesar som fick göra den, gärna tillsammans med sin älskade Frida Falk!
1968 gav Bode ut kupletten på singel, så ni kan själva lyssna på det fruktansvärda.
Det har inte hänt mycket här på bloggen på sistone, om man ska vara ärlig. Jag känner just nu att jag inte riktigt har tid att ägna mig åt bloggandet, även om jag har tyckt att det har varit roligt hela tiden. Av den anledningen tror jag att det är dags att säga tack och hej på ett tag.
Därmed inte sagt att jag tänker sluta helt. Det kommer säkert att komma upp ett och annat inlägg här emellanåt. Förutom det har jag (åter-)upptäckt Tumblr, som gör det lite lättare att slänga upp ett inlägg i farten. Min sida hittar ni på den här länken. Uppdatera era bokmärken.
1971 skulle John F. Kennedy Center invigas och Jacqueline Kennedy-Onassis bad Leonard Bernstein skriva ett verk till invigningen. Ursprungligen tänkte sig Bernstein en vanlig mässa, men bestämde sig sedermera för att experimentera lite. Resultatet blev Mass, med texter av Bernstein själv, Stephen Schwartz och Paul Simon. President Richard Nixon blev avrådd att vara med på invigningen, för Bernstein var en sån där jobbig vänstermänniska, och verket kanske innehöll ett fredsbudskap. Dessutom skulle Bernstein ha betett sig på ett konstigt sätt på genrepet. Han grät öppet och kramade om en färgad man! Nixon avstod också mycket riktigt från att delta.
Nu ges verket i Oscars kyrka med över hundra deltagare på scen. Solister, flera körer och dito orkestrar samsas i högkoret, för evenemanget inbyggt i byggnadsställningar. Själva grundhandlingen går ut på att Officianten (en helt fantastisk Olle Persson) ifrågasätts i tron av Gatans folk och han tappar tron ett tag innan han i slutet återfår den igen.
Ska jag vara ärlig hängde jag verkligen inte med i handlingen, och som den fullblodsateist jag är tyckte jag att det bara var bra att han ifrågasatte tron. Bernstein baserade verket på den romerskkatolska mässan, och det kan vara en bidragande orsak till att jag inte hängde med i svängarna. Detta till trots satt jag bara och gapade. Mass var en helt enorm upplevelse! Det var bara att greppa tag i sätet och hänga med.
Musiken är inte den lättaste, det är emellanåt ganska atonalt och de riktiga melodierna är få. Det var också länge sen jag såg så många gå under föreställningen. Musiken i Mass verkar vara av hata/älska-typen, men om man då som jag tillhör älska-kategorin så var det en helt utpumpande upplevelse.
Mass går den här veckan också, så har ni inte skaffat biljett än är det lika bra att ni gör det! Den här vill ni bara inte missa.
Oscarskyrkan har inte släppt några filmbilder, så ni får nöja er med den här trailern till originaluppsättningen.
DN:s Namn och nytt hade idag en blänkare om Rupert the Bear, eller Olle Brum som han fick heta i tidningen. Olle Brum skapades som seriefigur av Mary Tourtel 1920 och serien har gått i Daily Express ända sedan dess.
Efter att The Beatles splittrades och medlemmarna började ägna sig åt sina egna projekt köpte Paul McCartney filmrättigheterna till Olle/Rupert och 3 maj 1984 hade den första kortfilmen, Rupert and the frog song, premiär. Filmen firade således trettioårsjubileum så sent som igår!
Såvitt jag vet har filmen aldrig sänts i Sverige, så jag har faktiskt inte sett den förrän idag. Däremot har jag sett titelns grodsång många, många gånger. Den sändes på teve (Nöjesmaskinen, kanske?) och jag råkade spela in den på video. Den sparade jag länge och såg sången om och om igen. Men så småningom spelades den över och jag glömde bort den tills jag läste om Olle vid frukostbordet idag. Då ramlade sången in i huvudet på mig igen, och jag var tvungen att leta reda på den på YouTube. Och där hittade jag hela filmen också.
Handlingen är verkligen inte mycket att orda om - Olle går på upptäcktsfärd och hamnar i hemlighet i ett möte som grodorna har var hundrade år och hör deras sång. Sedan går han hem igen. Men filmen är charmigt animerad, och låten är lika bra idag som när den släpptes. Och jag mindes nästan hela, så här trettio år senare!
En av mina absoluta favoritsånger är Art Garfunkels Bright Eyes ur Den långa flykten. Jag har verkligen älskat den sedan första gången jag hörde den, och jag gör det än idag. Så här i post-Oscarstider så kom jag att tänka på att jag aldrig har tänkt på att den skulle ha vunnit en Oscar för bästa sång - men det måste den ju ha gjort! Döm om min förvåning när jag kollar upp det här och inser att inte nog med att låten inte vann, den var inte ens nominerad!! Hur är detta möjligt?! Denna klassiker!
De sånger som var nominerade för 1978 års bästa sånger var Hopelessly devoted to you ur Grease, Last time I felt like this ur Samma tid nästa år, Ready to take a chance again (också en klassiker!) ur Tjejen som visste för mycket, When you're loved ur The magic of Lassie och så segraren - Last dance med Donna Summer ur Thank God it's friday.
Jag menar, va?! Last dance? Nu kanske det är jag som inte är uppdaterad på sjuttiotalsdiscon, men är det någon utanför Donna Summers fanbase som minns och gillar den här låten? Visst är den okej, men den är absolut inte lika bra som Bright eyes! Och hör sen!
Så har då Oscarsgalan gått av stapeln, och min vana trogen satt jag uppe hela natten och kollade. Och självklart har jag sett alla filmer som var nominerade till bästa film - utom Captain Phillips, ska erkännas! Jag har varit lite dålig med uppdateringar här på bloggen, så det har inte blivit så många recensioner. Men det här är vad jag tyckte om galan och pristagarna.
Ellen DeGeneres var värd för galan, och hon höll hög klass, om nu någon hade betvivlat det. Kanske ett pizzaskämt för mycket, men i övrigt väldigt bra. Den stora snackisen om mellansnacket är så klart Selfien! Den som delats rekordmånga gånger på twitter. Jätteroligt, och jag var en av dem som delade den. Men om någon funderar på varför det var så mycket prat om kameror och stjärnorna tog selfies till höger och vänster så kanske det räcker med att säga att Samsung var en av huvudsponsorerna. Jepp, de hade speciellt bett om att få se stjärnor ta selfies.
Galans stora segrare var Gravity. Inte mindre än sju statyetter tog Cuaróns rymddrama hem. Jag var inte helt imponerad av filmen. De tekniska priserna kan jag gärna ge den, specialeffekter, ljud och så vidare. Men bästa regi? Nä, det kan jag inte hålla med om.
Om Gravity var den stora segraren var American Hustle den stora förloraren. Av totalt elva nomineringar kammade filmen hem ganska exakt - inte en enda! Det var mindre förvånande än det faktum att den faktiskt nominerades till så många. Nu gillade jag American Hustle, men jag förstår inte amerikanarnas fäbless för David O. Russells filmer i allmänhet.
Sedan fanns det ju en snackis till. John Travoltas klavertramp - och då menar jag inte den där hemska tupén han hade på sig. Utan det faktum att han skulle presentera en, säger en, artist. Och han misslyckas med att säga Idina Menzels namn rätt. Vem i helsefyr är Adele Dazeem?!
Och så här tyckte jag om de olika kategorierna:
Bästa film 12 years a slave, helt självklar segrare! Den här filmen satt - höll jag på att säga - som en käftsmäll i magen. Så stark var den! Någon konkurrent fanns faktiskt inte.
Den som kom närmast var nog Wolf of Wall Street, fast där drog Scorseses misogyni ner betyget. Men att årets bästa film bara vann tre statyetter är mig totalt obegripligt! Var fanns bästa regi och skådespelare, till exempel?
Bästa manliga skådespelare Matthew McConaughey för Dallas buyers club. Det tog arton år, men äntligen visade mannen med det svårstavade och -uttalade namnet att rollen i Lone Star kanske inte var en engångsföreteelse. Han var riktigt bra som aidsoffer i en annars ganska medioker film. Fast hans tacktal till sig själv och Gud var rent pinsamt att se! Till och med Kjell Bergquist måste ha tagit fram skämskudden inför det självförhärligande talet.
Personligen hade jag hellre sett Chiwetel Ejiofor som segrare för 12 years a slave. Det han gör i den filmen är helt enastående.
Bästa kvinnliga skådespelare
Jag började bli lite orolig där när Gravity vann pris efter pris. Skulle Sandra Bullock gå och knipa skådespelarstatyetten mitt framför näsan på Cate Blanchett också? Men nej, så blev det inte. Och tur var väl det - Blanchetts rolltolkning i Blue Jasmine var något helt fantastiskt att se. Det fanns ingen rival till henne.
Det enda jag vill säga där är att bland de nominerade vill jag byta ut Judi Dench - vanligtvis en underbar skådespelare, men med alldeles för mycket Skådespeleri i Philomena - mot Emma Thompson. Hennes framträdande som Pamela Travers i Saving Mr. Banks var det som räddade den filmen. Tokbra, är ordet. Dock inte riktigt lika bra som frk Blanchett!
Bästa manliga biroll Jared Leto som transsexuell prostituerad i Dallas buyers club. Ja, jag vet inte. Det är väl trevligt att hans insats uppmärksammades, och att han själv uppmärksammade transsexuellas situation - något han inte gjorde när han vann en Golden Globe - men jag var inte så vidare värst imponerad av hans insats. Habil, men inte mer.
Om jag dock var tvungen att välja mellan honom och Bradley Cooper, som nominerades för American Hustle hade valet varit lätt. Jag förstår inte de hyllningar den mannen får! Han är lika ointressant som utspädd minimjölk! De som har sett Captain Phillips har hyllat Barkhad Abdi, det kan jag inte uttala mig om, då jag som sagt inte sett filmen. Mitt val hade varit Michael Fassbender för 12 years a slave. Det gjorde nästan fysiskt ont att se honom som totalvidrig slavägare. Det var nästan så att jag inte kan använda hans insats i Shame som sexfantasi längre! Och då har det gått långt.
Bästa kvinnliga biroll Lupina Nyong'o tog hem en synnerligen välförtjänt statyett för 12 years a slave. Det var kvällens gladaste överraskning för min del. Hittills har det bara handlat om Jennifer Lawrence och American Hustle. JAG FÖRSTÅR INTE DET!! Hon är bra, fattas bara annat, men så jävla märkvärdig är inte hennes insats. Har folk blandat ihop en välskriven roll med välspelat framförande?! Mitt hjärta klappade dock lite extra för June Squibb som mamman i Nebraska. Hon har fått för lite uppmärksamhet, anser jag.
Bästa regi
Alfonso Cuaróns kvasireligiösa regi i Gravity lämnade mig ganska kallsinnig. Den imponerade inte. Det var en tekniskt snygg film, men regimässigt? Nä!
Även här hade mitt val blivit Steve McQueen och 12 years a slave. David O. Russells nominering för bästa regi var närmast ett skämt - hur trevlig jag än tyckte att filmen var. Det fanns absolut inget eget i hans regi, han hade snott absolut allting, inklusive foto och klipp, av Martin Scorsese och Maffiabröder!
Bästa manus Spike Jonzes Her, där Joaquin Phoenix blir kär i sitt operativsystem i datorn, hade ett finurligt uppbyggt manus. Helt klart värd sin seger för bästa originalmanus.
Och lika självklart för John Ridleys manus för 12 years a slave, baserat på boken med samma namn. Skulle någon ha hotat honom så skulle det ha varit Steve Coogan och Jeff Pope för manuset till Philomena.
Bästa foto
Här är ett pris som jag gärna låter Gravity få. Emmanuel Lubezkis foto är riktigt snyggt. Dock ska jag inte uttala mig tvärsäkert, tre av de fem nominerade filmerna har jag inte sett - Prisoners, Inside Llewyn Davis och The Grandmaster. Däremot har jag sett Nebraska, och den hade också ett väldigt snyggt svartvitt foto.
Bästa klipp
Återigen Gravity, och återigen ett pris som den kan få.
Även här hade jag dock gärna sett 12 years a slave, men vilken som helst av de nominerade hade varit bättre än den Thelma Schoonmaker-snodda estetiken i American Hustle. Intressant att notera är dock att Schoonmaker själv inte blev nominerad för Wolf of Wall Street!
Bästa scenografi och bästa kostym
Båda gick till samma film, och samma kreatör - Catherine Martin för The great Gatsby. Enär jag icke har sett filmen kan jag inte uttala mig om det var rätt film som vann, men jag känner ju Martins estetik från tidigare filmer, och jag brukar uppskatta den.
Skulle jag säga nånting så vore det väl att om American Hustle skulle ha vunnit nånting så skulle det ha varit för just kostym och smink (och den blev inte ens nominerad för bästa mask!).
Bästa mask och frisyr
Som sagt, American Hustle blev bestulen på en given Oscar här! Det var inte precis så att det inte fanns plats för American Hustle här, med tanke på att det bara var tre nominerade. Och vilken vinner? Dallas buyers club?! För vadå? Matthew McConaugheys viktnedgång och Jared Letos bortrakade ögonbryn? Visst, subtila blånader på huden på de aidssjuka, men i övrigt inte särskilt imponerande.
Bästa musik
En Oscar som jag inte bara kan ge Gravity, utan även tycker är självklar! Steven Prices musik elektroniska musik är klaustrofobisk, dramatisk, gripande och en suverän skiva! Provlyssna själva på Spotify!
Bästa sång
För min del finns det bara en given segrare - Pharrell Williams Happy från Dumma mej 2. Jag fullkomligt älskar den sången! Segraren Let it go från Frost är okej, men lyfts till betydligt högre rymder av Idina Menzel (eller Adele Dazeem, eller vad hon nu heter). Vilket framförande!
Roligt är att Robert Lopez i och med den här vinsten nu kan räkna sig till den exklusiva klubben EGOT. Han är en av endast tolv personer som vunnit både Emmy, Grammy, Oscar och Tony. Dessutom är han den som klarat av det på kortast tid - bara tio år. Förutom Oscarn för Let it go har han vunnit Tony och Grammy för Book of Mormon och Avenue Q (bara Tony, dock) och Emmy för teveserien Supertrion. Övriga EGOT-innehavare är Richard Rodgers, Helen Hayes, Rita Moreno, John Gielgud, Audrey Hepburn, Marvin Hamlisch, Jonathan Tunick, Mike Nichols, Mel Brooks, Whoopi Goldberg och Scott Rudin. Fantastiskt nog till hör Barbra Streisand INTE den här skaran! Hon har aldrig vunnit en Tony, bara en heders-Tony!
Bästa ljud och bästa specialeffekter Gravity. Vad kan jag säga - att bedöma ljud är inte min starka sida, jag låter dem få den utan att opponera mig. Specialeffekterna är häpnadsväckande, så den opponerar jag mig inte mot heller. Bästa animerade film Frost. Jaha... En animerad motsvarighet till Gravity - tekniskt fantastisk, men ganska ointressant film. Däremot vet jag inte vilken som skulle ha vunnit istället. Jag ser med spänning fram emot Miyazakis Det blåser upp en vind.
De fem kvarvarande kategorierna kan jag inte uttala mig om alls, då jag inte har sett en enda av de nominerade. Bästa kortfilm går inte att uttala sig om, då filmerna är nästan omöjliga att få tag på om man inte går på kortfilmsfestivaler. Det är synd, särskilt de animerade kortfilmerna, som är en kategori jag gillar. Men så här såg det ut: Bästa utländska film - Den stora skönheten av Paolo Sorrentino, Italien Bästa dokumentär - Twenty feet from stardom Bästa kortdokumentär - The lady in number six Bästa livekortfilm - Helium, en dansk film! Grattis till den! Bästa animerade kortfilm - Monsieur Hublot
Ja, det var årets gala och det var årets åsikter. Nu åter till ordinarie sändning!
Jag har ett väldigt komplicerat förhållande till Mariah Carey - jag tycker att hon är ganska vedervärdig. Å andra sidan är den där videon till All I want for Christmas is you väldigt charmig.
Nu har det dykt upp en ny video som jag fullkomligt älskar. Steve Kardynal är en kanadensisk komiker som gjort sig känd för att mima till kända låtar på Chatroulette och klippa ihop folks reaktioner till videor. Hans senaste video är just All I want for Christmas, och precis som de tidigare jag har sett så fullkomligt älskar jag den!
Det kan vara svårt att tro när man hör den latinska texten (och det väldigt engelska uttalet), men det här är faktiskt en svensk julvisa! Åtminstone kommer den ursprungligen från en svensk sångbok, Piae Cantiones, tryckt 1582. Boken anses vara den äldsta musikboken i Norden.
Sångerna nedtecknades av Didrik Persson Ruuth, eller på latin - Theodoricus Petri Rutha, under sin studietid vid Katedralskolan i Åbo. Senare anställdes Mäster Didrik vid kung Sigismunds kansli på Stockholms slott. När Karl IX tog över makten utvisades den trogne Didrik och han avled i Polen.
Mariah Carey är inte min favoritartist, om man ska uttrycka sig milt, och hennes julskiva får mig att vilja slita öronen av mig. Men det var innan jag hittade den här videon, och nu är det faktiskt ett måste för mig att få se den vid jul. Det är en snygg, enkel video, två riktigt duktiga dansare och en bra koreografi där kameramannen är den tredje dansaren. Hur kan man inte bli kär i den här?
Och ja - jag har faktiskt laddat ner låten nu också. Men den är ett undantag!
I våras uppträdde Max Raabe på Cirkus i Stockholm - en helt lysande konsert! I september nästa år kommer han tillbaks och idag släpptes biljetterna. Självklart tänker jag gå den här gången också, men det gör ont i mig att beställa biljetter till ett evenemang som ligger nästan ett år fram i tiden - jag som inte ens klarar av att boka en fika en vecka i förväg!
Det är ju det där med bra flashmobbar! Jag blir lika lycklig varje gång jag ser sån där genomtänkt, snygg sak. Här är det spanska Banco Sabadell som firar sitt 130-årsjubileum med att låta gatumusiker spela lite.
När kören ansluter sig blir jag helt tårögd! Jag vet, jag är blöthjärtad!
Som en del av er kanske redan vet, särskilt om ni följer mig på Instagram, twitter eller Facebook, så var jag och sjöng den ryska nationalsången igår. Sean Kelly organiserade det hela för att uppmärksamma hbt-personers situation i Ryssland med de nya hemska antigaylagarna. Det senaste förslaget är att ta ifrån hbt-personer deras barn. Fruktansvärt, är bara förnamnet!
När jag hörde på Radio Stockholm om det här tänkte jag att det skulle väl vara kul att vara med på, men lite trist att gå iväg själv - man vet väl hur det går till vid filminspelningar med all väntan och så vidare. Då helt plötsligt ringer mamma och frågar om vi inte kan gå, för hon vill också göra något. Inget att snacka om alltså, bara att ge sig iväg.
Det hela skulle börja klockan femton, och vi var på plats en halvtimme innan dess, så det blev lite väntan redan från början.
När det hela väl kom igång berättade Sean vad som skulle ske och vad vår roll skulle bli. Sedan repeterade vi nationalsången några gånger innan kamerorna sattes igång. Två timmar senare var allt klart och vi gick därifrån. Det är ju lite svårt att avgöra när man står mitt inne i kören hur det låter, men om man ska avgöra av det lilla klipp som ligger uppe på Aftonbladets hemsida så låter det helt okej. Det färdiga resultatet kommer att läggas ut på YouTube lagom till OS i Sotji. Ett OS som för övrigt till och med de olympiska gudarna verkar motsätta sig. Ni läste väl att den olympiska elden dog så snart den nådde Moskva?
Vi tar väl och börjar dagen med en riktig klassiker. Jag hade Hasse och Tages Ett glas öl på hjärnan när jag vaknade, så det är lika bra att lyssna på hela.
Två gånger tidigare har Max Raabe uppträtt i Stockholm, såvitt jag vet, och bägge gångerna har jag missat honom. Detta har stört mig något rejält, så i början på hösten när jag fick veta att han skulle komma hit i maj så hängde jag på låset för att fixa biljetter. Det har varit en lång vinter i väntan på konserten, men förra veckan blev det äntligen av. Tillsammans med pärona och fru Ann drog vi ut till Cirkus. Roligt att se att publiken var så ofantligt uppblandad - det var allt från tonåringar till nittioåringar med rollatorer och det var fullsatt.
Säga vad man vill om Max Raabe, men han - och Palast Orchester - vet vad de gör. Konserten är så väl genomförd in i minsta detalj, och då menar jag inte bara musikaliskt. Det är ett gäng riktigt duktiga musiker, och det svänger bra om dem. Men hela upplevelsen är perfekt, från hur scenen ser ut till kläder och hållning. Det är som om de klev direkt ut ur trettiotalet, med sina raka ryggar. Raabe själv är perfekt i rollen som vokalist. Jag gillar hur han kliver fram när det är dags att sjunga och sedan kliver han bokstavligt talat ur strålkastarljuset under de instrumentala partierna.
Vi fick höra en blandning av tyska och amerikanska melodier från 20- och 30-talen, både sådant som jag hört dem framföra förr och ett par nya. Singing in the bathtub är en melodi jag inte hört Raabe framföra förr - här med trumpetare som spelade under vatten. Efteråt lugnade Raabe oss med att det var kvällens humoristiska inslag. Det är ju en sanning med modifikation - Raabe själv med sitt stenansikte är vansinnigt rolig emellanåt och orkestern busade också till det.
Max Raabe har släppt ett par skivor med personliga tolkningar av moderna låtar, som Oops, I did it again eller Super Trouper. I ärlighetens namn var jag lite orolig att vi skulle få höra dem under konserten, vilket hade skurit sig lite för mycket med de autentiska trettiotalslåtarna vi blev serverade. Det var inget jag hade behövt oroa mig för. Inte en låt som skrivits efter cirka 1935 fick vi höra. De där moderna bitarna kan vara lite roliga på skiva eller som roligt mellanspel - jag skulle inte ha klagat om de hade gjort någon enstaka som extranummer eller så, men det var de autentiska låtarna jag ville höra - och fick! Det var den kvällen, nu börjar den långa väntan på nästa besök av Max Raabe und Palast Orchester.
Det blev ett nytt besök till Musikbiblioteket häromdagen. Med mig hem fick jag manuset till musikalversionen av Billy Wilders Ungkarlslyan - Promises, promises i original, med manus av Neil Simon och musik av Burt Bacharach - ett körarrangemang på Cohens Hallelujah och bäst av allt - partituret till och Beppe Wolgers översättning av Hello, Dolly!
Nu ska här mysas med världens bästa musikal, och det här kan ju bara betyda en sak - på nästa släktkalas är det jag som underhåller släkten med att spela alla rollerna själv! Tänk så glada de kommer att bli!
Det är säkert tio år sedan jag var på Musikbiblioteket - jag har liksom inte haft anledning. Nu hade jag det! Jag behövde lite noter till några musikstycken som vi ska använda i våra dramatiserade visningar på Ulriksdal (ni har väl bokat biljetter än?), och de fanns att låna där. När jag ändå satt och kollade i deras katalog över vad de har att låna ut så hittade jag hela partituret till Sweeney Todd. Gissa om jag var tvungen att låna den! Det är fantastisk musik där, och jag vill kunna studera sångpartierna lite mer ingående än vad jag har kunnat göra med de där "Vocal selections from..." som alltid är lite förenklade.
Men det som gjorde mig allra gladast och pirrigast är att de har det svenska manuset till Hello, Dolly!,världens bästa musik, i översättning av Beppe Wolgers. Det visade sig tyvärr när jag skulle kvittera ut manuset att just det exet bara var till läsesalslån, men de ska trycka upp ett låneex som jag ska få ta hem. Skulle jag nu försvinna från jordens yta ett tag så vet ni vad det beror på - jag kommer att goffa ner mig totalt i det där manuset och sjunga Out there, Barnaby... fast på svenska då!
Äntligen har Agnetha Fältskog tagit sig ur grävlingsgrytet där hon gömt sig de senaste åren och har spelat in en skiva med nyskriven musik. Första singeln släpptes idag, eller åtminstone videon till fösta singeln, skriven ihop med Gary Barlow. Riktigt bra, om jag får säga det själv.
Ni har väl inte missat att våra tevegudstjänster som vi spelade in i slottskyrkan i januari nu har börjat sändas på teve. Inalles fyra gudstjänster spelade vi in, och två av dem har redan visats. I första gudstjänsten var vi i slottskören bara med i församlingen och deltog i psalmsången - svårt nog för en fullblodsateist som jag! - men i andra gudstjänsten som sändes i söndags fick vi framföra ett eget stycke tillsammans med Slottskyrkans vokalensemble.
Nu ska ni inte vara ledsna för att jag inte sjunger så mycket. Övriga musikinslag är fantastiskt vackra också. I första gudstjänsten kan ni höra Hillevi Martinpelto sjunga Mozart, och Vokalensemblen sköter sig utmärkt utan oss. Göteborgs domkyrkas flickkör framträder också med den äran!
Två gudstjänster återstår, jag vill minnas att slottskören har ett eller ett par stycken till att framföra. Sänds på SVT på söndag, och går självklart också att se på SVT Play.
Med mer än tjugofyra timmar till godo har jag nu sett alla de filmer som är Oscarsnominerade till antingen bästa film eller bästa animerade film. De senaste filmerna jag såg, Piraterna!, Beasts of the southern wild, Zero dark thirty och Lincoln, kommer ni att få recensioner av lite senare. Just nu tänkte jag kungöra hur jag tycker och tror (vilket inte alltid är samma sak) att guldgubbarna bör fördelas.
Bästa film: Om jag väljer med hjärtat så är det tveklöst Les Misérables. Attans, så den berörde mig. Men väljer jag med hjärnan så blir det Argo. Den har också gått och knipit bästa film-priset på ganska många galor vid det här laget. Intressant att notera är väl att ingen av de två storfavoriterna till priset är nominerad till bästa regi, bara bästa film! Amour har nog ingen större chans här, men å andra sidan kan ingen annan film klå den i kategorin bästa utländska film!
Bästa manliga skådespelare: Det behöver jag väl egentligen inte säga, det finns bara en kandidat – Daniel Day-Lewis för Lincoln. Han är helt fenomenal som presidenten.
Bästa kvinnliga skådespelare: Det gör mig väldigt ont att säga det, men den som är mest värd priset kommer inte att få det – Emmanuelle Riva för Amour. Det som talar emot henne är att Jennifer Lawrence i Du gör mig galen är 1. under 30 och 2. spelar galen. Att spela galen är en given fribiljett till att bli nominerad och när det gäller skådespelerskor så väljer Oscarsjuryn mer än gärna unga tjejer, när det inte är Meryl Streep som får priset. Män däremot måste vara äldre för att komma på fråga. De senaste decennierna är det bara Adrien Brody som varit under 30 när han vann för Pianisten. Emmanuelle Riva spelar ”bara” senildement och hon är gammal. Å andra sidan kan det bli ett tack för lång och trogen tjänst, trots att hon aldrig gjort någon amerikansk film.
Bästa manliga biroll:Christoph Waltz för Django Unchained. Det går inte att säga emot det egentligen, fast personligen tycker jag att Alan Arkin gör en bättre prestation i Argo.
Bästa kvinnliga biroll: Också självklar – Anne Hathaway för Les misérables. Hon är bara med i cirka tio minuter, men gör ett fenomenalt intryck på den tiden. Om det inte blir hon så kan nog Sally Field i rollen som Mary Lincoln börja fundera på ett tacktal. Med den lilla brasklappen att jag inte sett Helen Hunt i Mitt längtande hjärta eller Amy Adams i The master.
Bästa regi: Här står det nog mellan Steven Spielberg för Lincoln och Michael Haneke för Amour och då måste jag välja Haneke.
Bästa originalmanus: Å, vad jag skulle bli glad om det var Wes Anderson som fick priset för Moonrise Kingdom, hans enda nominering för den underbara filmen. Men jag tror nog att han får se sig besegrad av Quentin Tarantino och Django unchained.
Bästa manus, baserat på annat material: Amerikanarna gillar sin hjältehistoria. Det blir nog Tony Kushner som får priset för Lincoln, och det är han gott förtjänt av.
Bästa foto: Ja, om Berättelsen om Pi ska få någonting så borde det vara här. Claudio Mirandas foto balanserar på gränsen till det kitschiga och faller emellanåt över. Fast vid andra tillfällen är fotot riktigt vackert. Själv skulle jag nog hellre ge det till Lincoln och Janusz Kaminski.
Bästa sång: Blir det något annat än dunderhitten Skyfall och Adele så blir jag mycket förvånad! Fast min favorit är Before my time med Scarlett Johansson och Joshua Bell ur dokumentären Chasing ice.
Bästa animerade film: Modig. Fantastiskt vacker film och med klurig handling om något så ovanligt som en prinsessa vars högsta dröm inte är att bli gift!
Bästa dokumentär: Utan att ha sett en enda av dem (ja, jag skäms lite!) så vågar jag mig faktiskt på att sia att det kommer att bli svensk seger! Searching for Sugar Man har gjort rent hus på varenda prisgalan den här säsongen, och det ska mycket till för att Malik Bendjeloul inte ska få den här också.
Det här är kategorierna som jag vågar uttala mig om. Det finns självklart fler (det är en lång natt!), men där är det flera specialkategorier som jag inte är helt insatt i, och några där jag inte har sett de flesta nominerade. Vi får se fram emot klockan sex i morgon bitti hur många rätt jag hade.
