Älskade mormor.

Mormor och nyfödda jag, utanför huset i Hylte.

Idag är det tio år sedan min mormor gick bort. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid, för jag minns precis allt med henne. Det glänsande håret, pigmentfläckarna på hennes händer och hur sträva och varma de alltid kändes. Hur hon och morfar alltid sa "Vi, har, den, ÄRAN" när man fyllde år och man fick en kaktus som hon gjort av gurka och geléhallon. Och jag minns hennes röst, hur hon lade huvudet på sne och kallade mig "lilla Jaja". 

Häromdagen hittade jag mina gamla dagböcker och papper och där låg en text som jag hade skrivit sommaren 2002, ett knappt år efter att mormor dog. Såhär skrev jag då:

"Jag minns hur det var sista gången jag såg dig. Du hade ett par marinblå mysbyxor på dig, kanske var de sjukhusets för jag kände inte igen dem, och du hade dina stora läsaglasögon med guldkant, de som var lika vackert formade och guldglänsande som ditt hår. 

"Och hon grät inte någonting" sa alla efteråt, fast du visste vad som skulle hända. Men när du och jag var ensamma och jag sa det där om att jag vill bli som du, då grät du och jag såg det. Och du tog min hand och kramade den hårt och jag såg att du inte fick fram något för en tår hade letat sig ner på din kind. Och jag bara stod där och kunde inte prata heller, eller röra mig, för hela huvudet var fyllt av gröt. Men det gjorde inget för vi sa saker till varandra ändå.

Jag skakade så att jag inte kunde andas. 

En kort tid därefter var jag på en fest och alla sa till mig att inte tänka på det och det kommer ordna sig. Men jag kunde inte inte tänka på det, och på morgonen hemma hos J vaknade jag luddig i huvudet av att telefonen ringde och jag visste vad det var. Tårarna kom och allt blev suddigt och plötsligt stod flera personer runt mig och tyckte synd om mig. Någon gav mig en näsduk och frågade något konstigt om vi stod varandra nära. Och jag ville skrika att min MORMOR ÄR DÖD, mitt liv har rasat. För så kändes det. 

Och sedan kom jag hem och vi lyssnade på din favoritlåt om och om igen och vi tände ett ljus i köket och tog in en stor vacker ros från trädgården. 

För du tyckte så mycket om blommor."

Nu har det helt plötsligt gått nio år till sedan jag skrev det där, men jag minns fortfarande varenda detalj. Jag minns fortfarande hur det var den där sista gången jag såg henne. Min mormor var pigg och stark och klarade allt, fram till den sista veckan bodde hon i det stora huset i Hylte. En villa med trädgård och fruktträd och ett gigantiskt jordgubbsland, och allt tog hon hand om. Fram till den sista veckan, när njurarna sa hejdå och inget fanns att göra åt det för att hjärtat var för svagt.

Den veckan var vi där hela släkten på sjukhuset i Halmstad, eller lasarettet som mormor sa. Hennes tre barn och alla barnbarn, alla hann vi säga hejdå. 

Jag minns att vi suttit hos henne allihop och när vi skulle gå bad jag att få vara kvar sist, ensam med mormor. Jag vände mig om, helt lamslagen av tanken på att jag aldrig skulle få se henne igen, och medan tårarna dränkte mina kinder pep jag fram att jag skulle vara lycklig om jag kunde bli hälften så god som hon var. Precis så sa jag. Jag var 17 år och inte det minsta förberedd på att någon jag älskade kunde dö. 

Mormor grät, och jag grät, och vi tittade på varandra länge, länge. Jag glömmer det aldrig, att gå ut ur det rummet är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag visste att jag aldrig skulle se henne igen. 

Några dagar senare dog hon, med mamma och min moster och morbror på plats. 

Det var pappa som ringde mig och berättade den där morgonen, han grät och sa att mormor är borta nu. Sen kom han och hämtade mig, och innan vi hann hämta min kusin hade hon kastat sig på cykeln och cyklat hem till oss. Och vi satt där i den blå soffan och lyssnade på Amazing Grace och luktade på den där rosen från trädgården. Vad skulle man egentligen ta sig till utan sin familj?

Döden och jag är fortfarande inte vänner, jag blir fortfarande vansinnig av tanken på att människor kan ryckas ifrån mig sådär. Men nu, när tio år har gått, kan jag i alla fall känna en enorm tacksamhet över att jag hann säga det jag ville till mormor, att alla hann dit, att hon slapp bli alltför gammal och skruttig. Jag kommer alltid minnas mormor som den där starka, goda kvinnan, och det är precis vad jag tror att hon hade velat.

Mormor och min lillebror, på utflykt med båten i Bexet.

En hyllning till pianot.

Väldigt ofta när jag tänker "ja, den!" när min iPod spelar musik för mig är det en låt med piano i. Det är så vackert.

Min mamma är fantastisk på att spela piano. Jag minns när jag var liten och vi ibland på helgmorgnarna vaknade av att hon spelade och sjöng i vardagsrummet en trappa ner. Det var så mysigt. På semestrarna, när hon ville stanna vid precis varenda kyrka vi åkte förbi för att provspela deras orglar, låtsades vi att vi tyckte att det var skitpinsamt men sen stod vi där och var lite malliga, pappa, lillebror och jag. Pappa brukade alltid säga nåt i stil med "alltid ska hon spela!" och sen, när hon satte igång, tittade han alltid dit och sa "fast hon är jääkligt duktig" med beundran i rösten.

Jag önskar att jag kunde spela sådär. Det kan jag verkligen inte, jag kan bara några få låtar som jag övat in, och så kör jag enbart dem om och om igen. Det rör sig om Amazing Grace som jag spelade på mormors begravning, "The Entertainer" från sista sidan i piano-boken jag hade och så Richard Marxs monterhit "Right here waiting" från 1989. 

Och så kan jag Månskenssonaten och början på Für Elise. Anledningen till det var att i skolan när man var liten, var de styckena såna där måttstockar på om man var "bra på piano" eller inte. Jag lärde mig dem alltså enkom för att låtsas att jag var bra på piano när jag i själva verket inte var det. Sicken hybris. (Lite som när jag bokade och genomförde halkkörningen innan jag kört tillräckligt mycket bil för att inte vara livrädd när nyckeln skulle vridas om).

Hur som helst; Piano. Sjukt vackert. Tack mamma för att du spelat så fint för oss. Tack mormor för att du köpte ett piano till mamma när hon var liten.

Så här fint kan det låta när Michelle, Norah, Håkan, USCB, Ben Folds, Miss Li eller Regina spelar piano:

Idag, den 3:e december 2009

... är det den nionde av mormors åttiosex födelsedagar som hon inte längre finns.



Och det gör mig förtvivlad. Men också lite glad i längst inne för det finns så väldans mycket fint att tänka på med henne. Mormor, Tack för allt det.

om jag säger det tusen gånger kanske det når dit du är?

Idag skulle min mormor ha fyllt 85 år om hon hade levt.

Det finns inget jag hellre hade velat göra än att åka till det vita huset på Jonsbogatan 3 och ge henne en enorm blombukett. Med rosor, bara nästan så vackra som hennes egna från trädgården. Och om jag hade kunnat åka dit, då hade vi ätit jordgubbar på altanen -för det var alltid sommar på den altanen- och sen hade vi tittat på gamla saker i stora garderoben på övervåningen tills det var fikadags, vilket det var nästan hela tiden. Och då, då skulle mormor ha dukat fram minst tre olika sorters kakor på det lilla bordet i köket. Aldrig mindre än tre olika. Jag minns fortfarande exakt hur det doftade i det köket och jag hoppas innerligt att jag alltid kommer att minnas det.
Om jag hade åkt till Jonsbogatan idag hade mormor stått på trappan och väntat och vinkat när man svängde in med bilen vid jordgubbslandet. Och man hade sprungit över gräset sitt allra snabbaste, det hade man.

Men nu går inte det, så jag nöjer mig med att säga att jag saknar dig så vansinnigt, fina lilla du.

Hur rubriksätter man det här?

På tal om personer man förlorar. I morse var det exakt sex år sedan min mormor gick bort. Och den morgonen, då jag fick beskedet, vaknade jag precis som idag efter att kvällen innan ha varit på en stor och minnesvärd fest hemma hos syskonen Weschke; Hawaiifesten 2001. Ett märkligt sammanträffande. Det känns som igår, och samtidigt som väldigt, väldigt längesen.

Jag saknar min mormor jämt. Det är något speciellt med mormorar i allmänhet, tror jag. Och -är jag säker på- med min mormor i synnerhet. Hon var alldeles enastående. Jag skulle kunna skriva hundra berättelser om henne. Om jordgubbsland och vinbärsbuskar och kakor och läsk i källaren. Och om hur hennes hår såg ut som guld och hur vi brukade dingla med benen från bryggan i Bexet. Jag skulle kunna skriva om glassbåtar i frysen, om hur vi brukade fnissa åt morfar om han förlorade när vi spelade femkort och om hur mycket hon älskade alla som fanns omkring henne.

Och jag skulle kunna skriva om när hon dog.

Men jag gör det, kanske, en annan dag. Idag är inte en sådan dag.