Mitt andra hem

Hurra, jag och D bokade just biljetter för att åka tillbaka till Bern och hälsa på i februari! Är så sjukt lycklig över detta. Ostarna, vinet, bergen, vännerna, skidåkningen, korna, ölhaken, schweizertyskan och Bümplizbrockin: här kommer vi!!

 

(Okej, SÅ turkos som floden var när jag tog bilden ovan kommer den ju inte vara i februari. Men ändå!)

Om goda gärningar, skogen och det dära vattenfallet

Min brorsa och hans tjej är så fina, de har så stora hjärtan. I somras tog de ju hand om den övergivna katten Sigge och sedan dess har de lagt enormt mycket tid och energi på att hitta ett kärlekfullt hem till honom. De har haft dåligt samvete när han varit själv hemma på dagarna och varit mycket noga med att hans nya hem skulle vara en plats där han kan få springa både ute och inne. Och äntligen har de hittat ett sådant hem åt den lille charmknutten.

Igår kväll, samma dag som de lämnat Sigge, hittade de nästa objekt i nöd: en 76-årig man som snubblat på en sten, slagit upp ansiktet och blivit liggande vid en buske i närheten av deras lägenhet. De ringde ambulans och satt med honom tills sjukvårdarna kom, men eftersom gubben inte ville åka med till sjukhuset så åkte ambulanspersonalen därifrån igen (!). Så Anders och Linnea tog honom under armen på varsin sida och gick med honom till hans lägenhet. Det var bara hundra meter men tog mer än en halvtimme för han hade så ont. Gubben blev så tacksam att han insisterade på att ge dem en gammal väckarklocka (tydligen hade han en hel kartong full) och en tavla, och så hade han sagt att "det ska ni ha, ni som tänker på en gammal gubbe som mig". 

Tror världen skulle vara så himla bra om alla var som min bror. 

Idag var han och jag hemma hos mamma och pappa och käkade söndagslunch, och sen gick vi upp i skogen och plockade svamp. Det var så härligt, vi gick i flera timmar, fikade och undrade varför man inte är i skogen oftare. Sen gick vi till vattenfallet där vi alltid brukade leka när vi var små, och allt var givetvis mycket mindre än man mindes det. Vi inspekterade trädet där vi hade en koja, platsen dit Anders kunde skjuta med sin pilbåge från vårt hus när han var liten och den lilla vattenansamlingen i bäcken just före vattenfallet där vi brukade "simma". Den var stor som en vattenpöl ungefär. Ah, denna nostalgi.

"När jag gick på högstadiet..."

Önskerubrik önskad av Josefine.

Högstadiet, mon dieu. Flashbacks av ljuslila Savann-byxor och uppsnurrade hårnålsfrisyrer flimrar förbi. Blickar över skåpen, killar på mopeder och gula tegelväggar i korridorerna.

Min klass, A-klassen, var inte tuffast. Det var inte vi som tjuvrökte och sprang omkring i Fila-skor som E-klassen, och vi var inte heller uppdelade i massa små gäng som C-klassen. Min klass hade den där sammanhållningen som de andra var lite avundsjuka på. 

Jag umgicks i ett stort gäng som bestod av mig, mina tre bästa tjejkompisar och "killarna", och vi kallades för Beverly Hills-klassen eftersom vi brukade kramas i korridorerna och sitta i varandras knä. Det var rätt mysigt.

I Sävedalen var det handboll som gällde och precis som i varje svensk högstadieskola (gissar jag) var ett bra bollsinne synonymt med popularitet. Jag spelade handboll i åtta år - och det var skitkul - men i ärlighetens namn var jag inte särskilt bra. Eller, jag sög. Jag gjorde mål ibland, men ganska sällan, och jag tror inte att jag någonsin lyckades göra fler än två mål i samma match. Lyckligtvis var det inte bara handboll som räknades i min klass, hos oss var det även rättså coolt att vara "bra i skolan". En väldig tur för mig för jag var en sån där unge som hade lätt för mig och mvg i nästan allt.

Högstadiet var fint på många sätt. Det var filmkvällar i Sofias källare, lappskrivning på lektionerna och ilningar i bröstkorgen när handen hos den man var kär i nuddade ens egen. Gud, vad det ilade!

En gång krockade jag med Jonas Holst från parallellklassen. Smash, frontalkrock med mopederna, ambulans till sjukhuset. Ingen blev allvarligt skadad och på det stora hela var det ganska trevligt med uppmärksamheten som krocken förde med sig. Kommer fortfarande ihåg förväntningarna när jag skulle gå tillbaka till skolan och alla visste att jag hade legat på sjukhus. Det var stort. Min sjukhusvistelse varade nog bara åtta timmar eller så, men på den tiden räckte det för att man skulle bli en spännande person. 

Det här med status var ju väldigt viktigt, farao vad jobbigt egentligen. Minns den där ångestladdade pressen av att alltid vara med överallt - om man reste bort när de andra hade setts kändes det som att man hade missat något livsviktigt som aldrig kunde tas igen. Och i början, i sjuan, var vi skräckslagna över att betraktas som töntiga eftersom en del av tjejerna som kom från andra skolor redan hade börjat med stringtrosor och det hade inte vi.

Men mest var det bra. Jag blev kär i Johan på högstadiet och Johan blev kär i mig och vi blev Årets par på balen i nian. (Icke att förväxlas med det amerikansk-inspirerade "årets king/ queen" som erhölls av skolans häftigaste. Hon som blev queen jobbar idag som fotomodell i Paris och Milano, lite lustigt ändå.) "Årets par" var en utmärkelse av lite "gulligare" karaktär, vi fick varsin t-shirt som jag fortfarande inte kunnat med att slänga för alltihopa var så rart på något vis. 

Johan och jag var ihop långt in i vuxenlivet, i nästan ett decennium, och han är fortfarande en av mina närmaste vänner. En av de viktigaste. För några veckor sedan fick han en liten son, och han har gift sig med en tjej som är jättebra.

Och jag har träffat David, och är fortfarande bästis med Sofia och Nicole. Tänk ändå, att livet liksom fortsatte efter de där högstadieåren och bjöd på en massa mer. Tänk att det har kommit en tid när högstadieåren plötsligt känns avlägsna. Tänk vad man inte trodde då att de någonsin skulle göra det.

Vedspisen.

På tal om det här med att inte kunna slänga gamla saker. Det var samma sak med den gamla vedspisen som vi hade i köket i sommarstugan, som stått i vedboden i några år nu och samlat damm. Den kan man man ju inte heller bara slänga sådär! 

Jag insåg såklart att jag inte borde släpa med den svintunga klumpen hem till min lägenhet, men vi borstade av den, köpte några zinkhinkar, planterade pelargoner i dem och ställde dem ovanpå spisen invid husväggen. Blev tjusigt, och påminner oss om de goda gamla vedspisåren. Mycket värt att spara med andra ord. (Plus att man slipper lyfta in den i bilen för att åka och slänga och bryta ryggen på köpet).

Om nostalgi och sånt.

Morfar, i den gamla blå ekan i Bexet. Någon gång på 80-talet.

Här är jag ganska nyfödd tror jag. Långa slängiga ben.

Morfar jag jag ligger och vilar oss lite på Jonsbogatan i Hylte där han och mormor bodde.
(OBS. Jag brukar inte skela sådär mycket i vanliga fall.)

En gång för länge sen, på 50-talet tror jag, byggde min morfar en lekstuga åt min mamma och hennes syskon. Den stod ute i Bexet vid sommarstugan som vi fortfarande har och älskar. När syskonskaran blev tonåringar och hade lekt klart med den lilla lekstugan, bestämde de sig för att sälja den. En familj på en gård i närheten slog till på affären, de målade den i samma ljusgula färg som deras hus hade och där, i deras trädgård, stod den sen i en halv evighet.

Mamma, moster och morbror kom på efter ett tag att det hade varit kul att ha kvar lekstugan - de ångrade sig - men bytt är bytt och kommer aldrig igen ju. Familjen som köpt lekstugan ville inte sälja tillbaka den, inte ens för ett högre pris.

Inte förrän för några år sedan. Då var del alldeles fallfärdig och skulle rivas, och så kom de att tänka på att vår släkt kanske ville ha stugan tillbaka ändå efter alla de där åren. Och det ville vi! Den fick behålla sin gula färg, sitt läckande tak och sina spruckna tapeter, men det var vår lekstuga. Morfars lekstuga. Och vi ställde den vid sommarstugan där den hörde hemma.

Nu i sommar har vi byggt en friggebod i Bexet, och när jag säger vi menar jag mina föräldrar och min moster och hennes man. Vi kusiner har hjälpt till det vi har hunnit också förstås, senast i lördags var jag där och målade ribbor för glatta livet.

I och med byggandet har vi varit tvungna att riva både lekstugan och den gamla ved- och verktygsboden som stod där innan, och nu har jag insett vilken otroligt nostalgisk person jag är.

Jag fäster mig vid saker. Jag kan inte släppa dem. Jag kan inte hjälpa det.

När lekstugan skulle väck fick jag lite panik, men lyckades spara de gamla fönstren - vita och flagnade, någon saknad ruta här och var. Men ändå: vackra gamla fönster med spröjs, såna man ser på loppis ibland och blir kär i. Jag blev överlycklig. Nu har jag tänkt att jag ska sätta foton bakom glasen och göra om dem till ramar.

När sedan vedboden skulle bort blev det just likadant - i panik blickade jag bort mot den och letade efter något - vad som helst - som var löstagbart och därför möjligt att spara av nostalgiska skäl. Hörde mig själv ropa "Mamma! Släng inte dörren! Spara dörren! Jag vill ha dörren!".

Så nu har jag en stor röd trädörr också. Efter lite klureri har jag kommit på att jag ska måla den vit, sätta stora krokar på den och luta den mot väggen (eller kanske slå på stort och sätta fast den på väggen) i sovrummet. Den ska jag ha att slänga kläder på istället för att slänga dem på golvet. Har nästan lyckats intala mig själv att detta har en verklig och praktisk funktion, och att det inte bara är ett sätt för mig att slippa lära mig ta farväl av saker jag hållit kära.

Det är så obegripligt svårt att göra det, ta farväl. Det är som att något väldigt innerligt går förlorat för alltid om jag inte får spara en träbit eller två från morfars lekstuga och från den älskade gamla vedboden.

Håller ni också på såhär?

T.v. Vedboden har rullats bort och ska snart rivas: framför den ska friggeboden byggas.
T.h. Lekstugefönstren! Visst är de fina?

A walk along memory lane.

Det här till kvällsmat: vaniljglass, varm nyponsoppa och mandelbiskvier. Snacka om barndomskänsla på den!

Det allra bästa är att biskviförpackningen ser ut exakt som den gjorde när jag var liten, och det gjorde mig nästan ännu gladare än över att få äta dem. Jag är lättroad på det viset.

(fast en gång ramlade jag in i ett köksskåp)

Nu när vårt internet äntligen fungerar har jag lyckats uppdatera mig lite om vad som hänt i världen. Till exempel har ju Patrick Swayze gått bort. Först tänkte jag att han måste ha varit gammal som gatan nu, men det var han ju inte. Även om 80-talet känns längesen så var han ju bara 56. Trist.

Dirty Dancing var fanimej en betydelsefull film, säkert den jag sett allra flest gånger (i mycket hård konkurrens med Ronja Rövardotter). Jag och Anna Olsson brukade titta på den i hennes källare efter skolan på mellanstadiet, och vi fnissade alltid lite generat när Johnny juckade upp Baby på dansgolvet. Men vi gillade det, oh som vi gillade det. Det enda jobbiga var när någon förälder, till exempel Annas mamma Gullvi, råkade komma in i rummet - som att det var vårt fel att de snuskade sig på filmen. När det hände brukade Gullvi le och reta oss och då skämdes vi alltid.
Vi kunde alla repliker utantill, vi var lite kära i Johnny, vi ville lite grann vara Baby. Eller åtminstone dansa som hon. (Eller åtminstone ha hennes kläder, de är ju helt smashing. Kolla klänningen! Och skorna!)

Jag var väldigt förtjust i scenen där hon går ner för en lång trappa utomhus och övar danssteg fram och tillbaka. Så jag brukade alltid göra så om jag gick någonstans själv. Jag promenerade hem från skolan med min lilagröna ryggsäck och mina tygskor och bara kände mig så jäkla snygg och smidig, minns jag. Tripp tripp, två bak, tre fram, tralala....

Senare i livet har jag hyllat denna mästerliga film genom att leka "dirty dancing-lyft" i köket. Mot bakgrund av min akrobatiska förmåga skulle det möjligen kunna vara svårt att tro på, men mitt och J:s vad gör du när Kelda gör jobbet? var alltid just detta lyft, i köket på Solrosgatan. Vi blev rätt bra på det till slut.

Världens starkaste björn!

Ni vet när man var liten och alltid fick en Bamsetidning att läsa när man var sjuk? Idag har jag varit sjuk, och förut kom min mamma hit med massor av mat, sushi, färskpressad juice, såna kakor som mormor alltid hade och bäst av allt -en bamsetidning!

Det är så himla förträffligt med mammor.

Jag har läst den nu och insett att det måste vara världens bästa tidning för barn, så mycket viktigare ur bildningssynpunkt än man förstod när man låg hemma på Ådäljan åtta år gammal och febrig. I numret jag fick fanns till exempel en historia om varför det är bra med loppmarknader och second hand. Ola Grävling och Mickelina upptäcker att de har för mycket prylar, så Mickelina övertalar Ola att de ska sälja dem på loppis. Det gör de. Men när de är klara har Ola gått iväg och shoppat massa nya saker, så att de kommer hem med fler saker än de hade på morgonen. Typiskt, liksom. Begreppet second hand är självklart översatt, tillsammans med förklaringen att det är bra för miljön om fler kan använda samma saker istället för att köpa nytt. Efter berättelsen kommer en uppgift, där man ska räkna ut om Ola Grävling och Mickelina har råd att köpa alla saker på bilden när de säljer de saker de redan har.

Med tanke på program som "Lyxfällan", där programledarna på fullt allvar står och berättar för häpna Sureplansbrudar att nyckeln till en hållbar ekonomi är att man helt enkelt måste få IN mer pengar än man gör AV med, är det nog inte helt dumt att börja tidigt med den pedagogiken.

Jag tror att världen behöver lite mer Bamse.

om jag säger det tusen gånger kanske det når dit du är?

Idag skulle min mormor ha fyllt 85 år om hon hade levt.

Det finns inget jag hellre hade velat göra än att åka till det vita huset på Jonsbogatan 3 och ge henne en enorm blombukett. Med rosor, bara nästan så vackra som hennes egna från trädgården. Och om jag hade kunnat åka dit, då hade vi ätit jordgubbar på altanen -för det var alltid sommar på den altanen- och sen hade vi tittat på gamla saker i stora garderoben på övervåningen tills det var fikadags, vilket det var nästan hela tiden. Och då, då skulle mormor ha dukat fram minst tre olika sorters kakor på det lilla bordet i köket. Aldrig mindre än tre olika. Jag minns fortfarande exakt hur det doftade i det köket och jag hoppas innerligt att jag alltid kommer att minnas det.
Om jag hade åkt till Jonsbogatan idag hade mormor stått på trappan och väntat och vinkat när man svängde in med bilen vid jordgubbslandet. Och man hade sprungit över gräset sitt allra snabbaste, det hade man.

Men nu går inte det, så jag nöjer mig med att säga att jag saknar dig så vansinnigt, fina lilla du.

Jag vill bada vid Killingholmen snart igen.

Ni vet såna där vänner som man känner sen man föddes, för att ens föräldrar var kompisar och vännen besökte en redan på BB? En av mina sådana är Karin. (Inte K, utan Karin Edh). Vi har känt varann sen vi var nykläckta, vi firade alltid varje nyårsafton tillsammans och en gång pressade vi oss att vara uppe till klockan fyra bara för att ha något att skryta med i skolan. Jag minns att Karin låg i sin säng som liksom var infälld i väggen på i deras coola hus i Billdal, och jag låg på en madrass nedanför med klockan i högsta hugg och tvingade henne att vara vaken. "Bara tre minuter till!"
I lördags åkte jag hem till henne i Uppsala, och det var sinnessjukt mysigt. Vi lagade middag och drack te och lägenheten var inredd precis som i familjen Edhs hus på Lovisa ströms väg. Små snäckor på handfatet, snyggslitna lyktor för stearinljus och massa kuddar överallt. När vi var små ville Karin och hennes mamma Mia ha ett torn på taket på deras hus kommer jag ihåg, lite som ett prinsesstorn. Det berättade de en gång när vi stod på balkongen och papporna och lillebrodern höll på med raketerna nere i deras jättestora trädgård. Synd att det aldrig blev något torn.
Slutet på lördagen blev precis som när vi var små. Vi låg och småpratade och plötsligt märkte jag att jag pratade med mig själv, för Karin sov. Precis som det alltid har varit. Precis som det alltid ska vara.

3 roliga minnen som jag tänker på just nu:
* När vi var på semester på Öland, kanske 1996, och Karin och jag satt bakvända i bagageluckan till vad jag minns som en gammal brun Merca (man kunde sitta där, det fanns säkerhetsbälten och allt) och sjöng "Lemon tree" tills alla andra i bilen höll på att få fullständig panik på oss.
* När Karin ringde mig och sa "Johanna, visst ligger Anderna i Danmark!? För hela min klass säger att de ligger i Österrike. SÄG ÅT DEM!"
* Som nummer tre väljer jag mellan "när jag körde in i Karins grannes staket med Karins moped" och "när jag tappade Karins mobil från Höjdskräcken på Liseberg.".

Ika i Rutan

Igår kom Johanna W på en jättebra person som jag ska göra personresearchen* på; Ika Nord, från Ika i Rutan! Det festligaste men läskigaste barnprogrammet i mannaminne. Vi youtubeade henne igår och frossade i minnesbilder av det rutiga golvet, skelettet Åke och den helt bisarra dialekten som är någon sorts blandning mellan finsksvenska och skånska. Kan det blir annat än intressant att researcha vad som hände med människan som pratar som ett något psykotiskt sydsvenskt mumintroll och som revolutionerade samtliga 80-talisters kulturintag under barndomen? (överdriften är verkligen endast marginell, reds anm.)
Sanningen är den att alla som såg barnprogram i slutet av 80-talet har en relation till Ika. Antingen var man livrädd för henne och tyckte att hon var riktigt creepy -fast man kallade det "konstig" (vilket ju känns rätt logiskt, kolla introlåten nedan) eller så tyckte man att hon var fantastiskt rolig (se "stygg flicka"-klippet där hon ligger och vrider sig på en konstgräsmatta, och när hon snackar med Åke, skelettet).
Det kan nog bli roligt att gräva om henne, hon måste ju vara lite psycho och ha märkligare skelett att gräva fram ur garderoben än Åke. Låt oss hoppas på det. Det första jag tagit reda på är att hon varit gift med Lars Demian och att hon har två söner som heter Benjamin och Nemo. Och att hon gör rösten till Katten Findus i Pettson och Findus, julkalendern. Där ser man.

Introlåten:


"Ibland blir jag en stygg flicka!"


* Skoluppg för att lära oss gräva fram info om folk.

"Raggamuffin på svenska"

I Partille finns ett område som kallas Paradiset. Längst upp på berget i Paradiset, innan skogen börjar, ligger ett galet stort hus som man nästintill kan gå vilse i. Jag har varit där många många gånger och varje gång hittar jag ett nytt rum. De tycks oändliga. Huset, aka Partille Mansion, är mina vänner Hannes och Luddes föräldrahus. På gymnasiet hängde vi alltid där, i biljardrummet, och i fredags var jag där igen för första gången på flera år.

Anledningen var... reaggaefest! Ingen kan ordna fester som kvartetten Weschkebröder. Jag kan inte beskriva i ord hur roligt det var. Det var många nostalgiattacker, det var mycket folk, det var makalöst bra livemusik (i form av två killar från USCB Allstars och Radio something), det var bardisk i vardagsrummet och en det fanns en hemmagjord palm. Bara en sån sak.

Roligast var återseende av vänner som känts försvunna under en lång tid. Ni har varit saknade. Att få krama om er igen var en av de bästa saker som hänt på länge.
H, jag blev så väldigt väldigt väldigt glad att se dig igen. Jag har saknat dig också. Mer än jag förstod.

...färjan över sundet till: Köpenhamn!

Det blir alltid såhär; när J inte är hemma går jag liksom inte och lägger mig. Men det är ganska trevligt att vara vaken. Har kollat gamla nostalgilåtar på youtube och sjungit. Högt.

Kolla in DET HÄR: