The one that got away.

Lördagar är visningsdagar här i Australien. Nästan alla hus och lägenheter som annonseras ut visas då, och således har våra lördagar de senaste månaderna mestadels bestått av förmiddagar i bilen, sicksackandes mellan tre-fyra visningar med en kaffe i handen.

Husköp är så annorlunda här jämfört med Sverige, och att läsa på om marknaden och bli införstådd med systemen som förstagångsköpare har tagit sin tid (för att inte tala om hur många år det har tagit att spara ihop tillräckligt med pengar).

Bostadslånen här är betydligt striktare - amorteringskraven är höga, och lånen tidsbestämda (max 30 år). Har du inte 20% handpenning blir det dessutom en himla massa extra låneförsäkringsavgifter, hårdare lånekriterier, högre ränta osv, så det undviks i möjligaste mån.

Sedan är det det här med auktioner. Dessa satans auktioner. I storstäder där bostadsmarknaden är het säljs väldigt många fastigheter just på detta sätt. Vi pratar alltså inte om en diskret budgivning, utan live med en auktionsutropare, där du står och svettas och budar inför en nyfiken publik på gatan framför huset. Lägger du högsta budet skrivs kontrakt på plats och 10% av slutpriset förs över till mäklaren på stående fot. Stressigt, minst sagt.

Vi har gått på ett antal auktioner de senaste veckorna för att se hur de går till, men igår var det dags att faktiskt buda.

För fyra veckor sedan hittade vi nämligen ett hus vi båda blev kära i. Vi försökte lägga ett pre-auction bid, men ägarna var fast beslutade om att invänta auktionen en månad senare. Så det blev vecka efter vecka med uppföljningssamtal från mäklaren, besiktningsprotokoll, ordna en jurist som kunde se över auktionskontraktet och fler visningar där jag hela tiden försökte intala mig själv att inte hänga upp mig på detta hus. Att det troligen inte skulle gå vägen.

Så var det alltså dags för auktion igår, i tryckande hetta under en molnfri himmel. Jag skulle buda, hade vi bestämt. Förutom M hade vi även med hans pappa och bror som moraliskt stöd.

Tio registrerade budgivare och ett fyrtiotal nyfikna grannar och andra på plats. Adrenalinet pumpade.

Och jag budade.
Och budade igen.
Och igen.
Men det blev inte vårt hus den här gången.

Vi la näst sista budet, och det såldes för väldigt lite över vad vi var villiga att lägga.
Men det var över, och i slutändan är det ju det enda som räknas.

Rummen som jag måttat och inrett i min hjärna får nu raderas, bilderna av lilla E som leker i trädgården likaså. Nu blir det troligen lugnt i några veckor över jul, och så börjar lördagskarusellen igen i januari.

Jag hoppas hoppas så innerligt att vi hittar vårt hus då. Att det är minst lika fint.

Att det här huset inte alltid kommer att vara The One that got away.

Från WA till QLD.

Vi har flyttat tillbaka till Queensland igen. Bort från de folktomma evighetslånga stränderna i väst och tillbaka till hög luftfuktighet, klibbig hetta och folk precis överallt.

Varför, kan man ju undra (och det gör jag också när svetten rinner längs ryggraden klockan nio en måndag i september, då våren knappt ens börjat). Men sanningen är att trots att jag älskar Perth har det onekligen varit rätt kämpigt att leva småbarnsliv helt utan familjesupport.

Så när M blev erbjuden en tjänst i Brisbane, nära hans familj och Es kusiner, med bättre betalt och attraktivare arbetstider (slut på att jobba helger och röda dagar - yey!) så kändes det lite för bra för att tacka nej till. Så vi sa ja.

Och när vi väl bestämt oss gick allt i raketfart.

Inom en månad var lägenheten uppsagd och utflyttad från. Jag hade sagt upp mig från min tjänst där jag fortfarande var föräldraledig. Möblerna var sålda och flygbiljetter införskaffade. Och två dagar innan avresa fick jag en förfrågan om en projektanställning i Brisbane via en gammal chef. Allt liksom bara flöt på (dock ska gudarna veta att det var en mardröm att packa flyttkartonger ensam med en krypglad bebis vars favoritsyssla var att äta tidningspapper).

Men nu är vi alltså här. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva om.

Hur det känns att bo med svärföräldrarna igen (förvånansvärt bra). Hur det känns att börja nytt jobb  och skola in en knappt elvamånaders liten ledsen E med separationsångest på förskola (ont i hjärtat x 1000). Hur det känns att leta hus och räkna på bolån, och hur annorlunda reglerna ser ut här jämfört med Sverige (ganska så hopplöst).

Allt sånt vill jag egentligen skriva om. Men hur hittar man tiden?

Sommarlistan.

Det är officiellt vinter här i Australien nu. Det har kalendern bestämt, precis som den gör den första juni varje år oavsett väderlek.

Vi har haft så fina dagar de senaste veckorna, där solen suttit lågt på himlen men ändå värmt upp till tjugofem grader mitt på dagen. Men tidigt imorse visade termometern bara ynka två grader, så nu är det nog dags att acceptera läget. Tur då att jag har ynnesten att få lämna kylan och åka till sommaren på norra halvklotet redan på söndag!

Har därför lånat en sommarlista av Cinderalley.

Mina planer för sommaren: 
Att ta med mig lilla E till moderlandet för första gången! Fem maxade veckor i Sverige där vi, förutom att hänga i Stockholm, ska åka till Göteborg med storebror och brorsdotter, ta färjan till Gotland med mamma samt åka till sommarstugan i Värmland några dagar.

Är så himla pepp på allt detta, men samtidigt så himla ledsen över att M inte kan följa med då han inte fick mer än en veckas semester beviljad.

Hur länge ska du vara ledig?
Är ju föräldraledig för tillfället, därav hela fem veckor i norr. Sådan himla lyx att kunna åka till Sverige så lång tid, händer ju typ aldrig.

Vad ser du mest fram emot? 
Att hänga med familjen samt mina barndomsvänner och deras kids! Att introducera E till dessa människor som jag älskar så högt.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Har nog redan preppat det mesta vi kommer behöva tror jag, dvs noll grejor till mig själv och cirka hundra grejor till E. Det här med att flyga långt och länge med en bebis tar definitivt resandet till en ny nivå.

Kommer du att bli brun? 
Skulle gissa att jag nog blir blekare än vad jag brukar vara härnere året runt av att bara vistas utomhus. Men det gör mig inget så länge det inte regnar konstant i en månad.

Vad kommer du att äta? 
Smörstekta kantareller, tunnbröd, kräftor, handplockade blåbär, lösgodis, kanelbullar och andra oklara cravings.

Vad kommer du att dricka? 
Massvis med svenskt mineralvatten! Samt kall europeisk öl och cava i den mån det går med en bebis som vägrar flaska och älskar att amma.

Vad kommer du att ha på dig? 
Beror väl på väderleken, men hoppas på shorts och badkläder iaf ibland.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1, diverse podcasts samt en sommarplaylist med sånt jag gillar just nu.

Vad oroar du dig för?
Att flyga så långt med en sju-åttamånadersbebis på egen hand. Hur det kommer kännas att E är borta från M så länge, hur han kommer klara det och om hon kommer bli blyg inför honom när vi kommer tillbaka trots daglig Facetime. Hoppashoppas inte, blir så ledsen när jag tänker på det.

♥

Så kom hon till världen till sist, en lördagsnatt i november.

En liten flicka, det finaste jag någonsin sett.

En vacker dag kanske jag orkar bearbeta och tänka tillbaka på allt det som blev.

På den maratonlånga förlossningen där jag tvingades krysta i tre timmar innan det plötsligt blev iskallt allvar och jag förflyttades två våningar upp för akutsnitt.

På sjutton personer i operationssalen med koncentrerade ansikten.

På då hon kom ut och på tystnaden som var fullkomligt bedövande. Minut efter minut utan ett ljud. Och så den befriande gråten då vi äntligen kunde höra hennes röst.

På de två veckor vi tillbringade på intensivvårdsavdelningen på neonatalen.

På hur ett mammahjärta och pappahjärta brast gång på gång av att behöva pussa henne hejdå om kvällarna och åka hem.

På att ställa alarmklockan och pumpa mjölk var tredje timme nätterna igenom till en bebis som inte är där.

En vacker dag kanske, men inte idag.

Idag, imorgon och många dagar efter det kommer jag istället bara tänka på hennes stora blå ögon som nyfiket möter mina varje gång hon vaknar.

På hennes långa fingrar som greppar mitt pekfinger.

På hur hennes ansikte ser ut när hon nyser två gånger i rad.

På hur hon har sin pappas näsa och sin mammas mun.

Och framförallt på hur vi båda faktiskt lever och hur jag ska älska henne för alltid.

Och jag fortsätter lyssna på förlossningslåtarna jag lyssnade så mycket på när hon fortfarande låg i min mage. För jag vägrar låta dem förknippas med allt det där andra.

Det som gör så ont.

Den ärliga gravidlistan.

När jag först fått reda på att jag var gravid plöjde jag många gamla inlägg från favoritbloggares tidigare graviditeter (t.ex. Linnéa, Mirijam & Katta, Emma Esteban, Kom ut ikväll, Linn, Jenny med flera), vilket jag tyckte hjälpte mycket för att processa mina egna tankar och känslor.

Lovade mig själv att jag skulle försöka skriva något så ärligt som möjligt när jag själv kände mig redo att berätta om min graviditet, så here goes. Tänkte mig en liten lista, med blandade frågor lånade av Kom ut ikväll och Elsa Billgren.

Vilken vecka är du i nu? 
Vecka 32.

När blir du mamma? 
Troligtvis i november 2016.

När fick du reda på att du var gravid? 
Den 21 mars 2016.

I vilken vecka var du i? 
Slutet av vecka 5 tror jag.

Hur tog du det? 
Totalt overkligt. Klockan var 05.30 på morgonen och M var bortrest. Själv skulle jag åka till Sydney ett par dagar senare och fira en kompis trettioårsdag bland vingårdar i Hunter Valley där vi var ett gäng vänner som skulle leva dekadent under påskhelgen. Var helt inställd på ett negativt test, och testade egentligen mest för att konstatera faktum och kunna marinera mig själv i vin med gott samvete. Men den digitala displayen visade positivt nästan med en gång. Chocken! Själva grejen att jag sedan skulle klä på mig och gå till jobbet som om inget hänt, när världen på bara några minuter förändrats så totalt, var helt surrealistisk.

Var graviditeten planerad? 
Det var den, men vi var inställda på en lång/kämpig resa. Efter att ha opererats för endometrios för ett antal år sedan och fått höra att det troligen skulle bli svårt att bli gravid på naturlig väg vågade jag inte hoppas. Hade slutat med p-piller efter sexton år för att försöka få tillbaka min mens efter flera år utan. Men mensen kom aldrig - istället tog det sig på första ägglossningen.

Mådde du mycket illa i början? 
Sådär. Det var liksom en molande bakiskänsla, men det var hanterbart. Kräktes aldrig tack och lov, men det var ändå kämpigt på jobbet. Många snacks blev det, och var i princip bara sugen på fett och kolhydrater. Tror illamåendet gick över i vecka 14 nånting. Men! Sedan någon vecka tillbaka har illamåendet börjat smyga sig på igen. Tydligen rätt vanligt i tredje trimestern, så himla ovärt.

Har du mycket halsbränna? 
Nej, inte alls tack och lov. Kanske kommer de sista veckorna?

Är du känslig? 
Faktiskt inte. Inga hormonstormningar, utbrott eller gråtattacker - känns rätt otippat. Dock att jag fullkomligt bölar ögonen ur mig till varje avsnitt av One Born Every Minute som jag plöjt de senaste veckorna. Börjar uppenbarligen bli blödig.

Hur många ultraljud har du gjort?
Fyra. Ett i vecka 7 för att datera graviditeten (ingen mens på flera år = noll koll på ÄL), ett i vecka 11 då jag haft en blödning (allt såg bra ut), ett i vecka 12 (KUB) och ett i vecka 20 (RUL).

Har ni tagit reda på vilket biologiskt kön det blir? 
Nä, det blir en överraskning.

Hur har graviditeten känts hittills? 
Fysiskt sett helt okej, fram till ett par månader sedan. De senaste sex veckorna har jag haft influensa/förkylning med tillhörade feber tre gånger, och legat däckad sammanlagt fyra veckor. Inte jättekul när alvedon är allt en har att tillgå. :( Men annars helt okej som sagt, ingen olidlig foglossning eller liknande. Mentalt har det dock inte varit lika bra.

Gillar du att vara gravid? 
Nja. Jag har psykiskt sett haft det rätt kämpigt genom hela graviditeten, vilket har varit tufft. De första tjugo veckorna var jag totalt inställd på att det skulle gå åt skogen. Plöjde missfalls-statistik och medicinska rapporter nästan dagligen och snöade helt in på procentsatser och symptom. När vi väl passerat RUL blev det andra orosmoment, som för tidig födsel eller att bebisen plötsligt skulle sluta sparka. Det har varit och är väldigt tufft, och har tyvärr tagit bort mycket av glädjen i att vara gravid. Jag tror kanske att det är för att det gick så oväntat lätt alltsammans - att det känns som att jag bara väntar på bakslaget? Försöker vara öppen med det här och inser att jag nog borde få en samtalskontakt via MVC eftersom det troligtvis inte kommer försvinna under resterande graviditet.
Rent fysiskt är jag å andra sidan positivt överraskad till hur trygg jag varit i det här med stadig viktuppgång och gravidmage. Har välkomnat förändringarna och mest bara känt mig så himla stolt och impad av kroppen som liksom klarat av allt det här. Kvinnokroppen alltså, wow!

Har du oroat dig mycket under graviditeten? 
Som sagt, ja. Oavbrutet. Har aldrig haft några hypokondriska drag tidigare, men nu har det varit konstant.

När kände du bebisens första sparkar? 
Vecka 17.

Sparkar bebisen mycket? 
Vet inte, normalt tror jag? En har ju liksom inget att jämföra med första gången. Har dagar då det känns mindre och jag oroar ihjäl mig och andra dagar då det är extra livat därinne.

Vad ska bebisen heta om det blir en flicka respektive en pojke? 
Det är fortfarande ett work in progress.

Hur gammal kommer du vara när bebisen kommer? 
32!

Hur tänker du kring förlossning? 
Försöker att inte tänka alltför mycket. Har varit på besök på BB där jag ska föda och tyckte det kändes jättebra. Hoppas såklart på en frisk bebis och mamma först och främst. När det gäller andra små detaljer har jag börjat slänga ihop en lugn förlossnings-playlist men funderar även på en alternativ spellista med hård 90's hiphop att ta till när det blir dags att krysta, hehe. Men förmodligen är väl alla yttre ljud helt irrelevanta i det skedet?

Hur tänker du kring första bebistiden?
Spännande och overkligt! Men också inställd på att det kommer vara ganska tufft - troligen som en dimma den fösta tiden. Vi har ju ingen familj här i WA, och vill helst ha vår egna lilla bebisbubbla där vi får vänja oss vid vår nya familj utan dygnet-runt-besök. Så far- och morföräldrar kommer på besök först efter nyår är det tänkt. Hoppas och tror att det blir bra.

Sjutton månader senare.

Så mycket har hänt. Jag läser och följer er, kommenterar ibland, men har inte riktigt haft något behov av att skriva själv.

Bytte jobb förra våren, i oktober. Åkte från öst till väst i USA i tre veckor i november och älskade det. Firade ytterligare en stekhet jul i Western Australia. Hade storebror på besök för första gången på elva år.

När den Australiska vintern var som blötast och snålblåstigast åkte vi till Europa. En augusti i Italien och Stockholm. Fick fräknar och myggbett och såg magen växa ytterligare lite till.

Och nu, ganska så snart, ska vi få en bebis. ♥ 

Byråkratins vägar äro outgrundliga.

Linn skrev nyligen om härvan att byta efternamn vid giftermål. Colombialiv skrev i samma veva om det här med att slippa galen Colombiansk byråkrati i och med flytten till Sverige. I hear ya, sisters.

I hereby give you the best of both worlds: namnbyte + byråkrati.

Och det kommer bli långt nu hörni, med många svängar att hänga med i. Förmodligen kommer ni vara lika utmattade som jag om ni pallar läsa (vilket jag verkligen fattar om ni inte orkar, men jag måste dokumentera det här för egen del eftersom det helt enkelt är så! himla! bananas!).

Okej, here goes.

M och jag gifte oss i april 2013, och jag bestämde mig för att behålla mitt efternamn. Mitt permanenta uppehållstillstånd (som var kopplat till mitt svenska pass och således namn) låg i kö hos Australiska Migrationsverket, och det kändes helt enkelt inte läge att byta namn just där och då. Vi hade dessutom flygbiljetter bokade till Europa för bröllopsfest och smekmånad, vilka också var bokade i mitt ursprungliga namn.

Så sagt och gjort. Jag behöll mitt namn, och har klarat mig alldeles utmärkt som gift fru med mitt egna efternamn de senaste två åren.

Skulle säkert ha klarat mig alldeles utmärkt under mina resterande år här på jorden också, om det inte vore för det här med eventuella framtida barn.

Tycker nämligen att det känns trist att de inte skulle heta samma som oss båda (speciellt i ett land som Australien, där en verkligen skulle behöva förklara att "yes, we're married, I just chose to keep my surname but it's my kid - promise!" vareviga dag).

M tycker ju då inte att det här är någon big deal, eventuella barn kan väl få dubbelnamn om situationen skulle uppstå menar han.

Men alltså, nej. Att ge en unge dubbelnamn bestående av ett långt skandinaviskt sson-namn som alltid måste bokstaveras på engelska + ett irländskt svårstavat släktnamn känns mkt elakt.

Så. Nu till mitt dilemma.

I januari blev jag äntligen (efter nästan prick tio år) australisk medborgare. Hipp hurra! osv.

Ett par veckor senare var dagen kommen då jag skulle skaffa mitt nya australiska pass. (Visste ni förresten att ett svenskt pass upphör att gälla som resedokument när en reser in och ut ur Australien i samma stund som en får sitt medborgarskap? Också en lite spännande quirk - jag är alltså fast och kan ej resa tills passet är införskaffat.)

Hursomhelst så kändes det som ett lämpligt tillfälle att äntligen ta tag i namnbytet.

I Australien funkar namnbyten helt enkelt så att du tar med dig ditt äktenskapsbevis till varenda myndighet, bank osv. och helt sonika ber dem uppdatera sina register. (= Ingen centralisering alls.)

Sagt och gjort. Lämnade in alla miljoner ID-handlingar som krävdes, inklusive mitt australiska äktenskapsbevis. Dokumenten prickades av och passansökan skickades iväg till passmyndigheten i Canberra.

Två veckor senare får jag ett telefonsamtal från en handläggare som meddelar att namnbytet inte är giltigt. De kan inte behandla min passansökan. Anledningen är att mitt medborgarskapscertifikat är utfärdat i mitt ursprungliga efternamn (vilket jag enligt migationsverket var tvungen till), och eftersom detta certifikat är nyare än mitt äktenskapsbevis så upphör äktenskapsbeviset att gälla i namnbytessyfte.

Suuuuuuck.

Handläggaren meddelar att jag först måste ansöka om ett officiellt namnbyte hos registratet i Western Australia innan de kan behandla min passansökan.

Jag skriker lite inombords eftersom detta, baserat på byråkratisk erfarenhet, lär innebära ytterligare tjugofem hinder längs vägen.

Mycket riktigt.

För att ansöka om mitt namnbyte behöver jag: mitt svenska pass (check), medborgarskapscertifikat (check), australiska körkort (check), bank/kreditkort (check), Medicare-kort (check), hyreskontrakt från de senaste 12 månaderna (check), el/vattenräkningar utfärdat till min nuvarande adress (check) samt mitt personbevis med uppgifter om båda mina föräldrar, utfärdat på svenska med stämpel, men översatt till engelska av en officiell NAATI-krediterad översättare (INTE check).

Här kan vi då tillägga att jag redan har en engelsk version av mitt personbevis, innehållandes alla uppgifter samt med stämplar, som är översatt av Skatteverket. Men nej, detta duger såklart inte.

Istället måste jag beställa ett nytt utdrag på SVENSKA från Skatteverket (som tar ca. två veckor med posten), som jag sedan måste ta med till en NAATI-krediterad översättare som kan översätta till engelska och stämpla (dvs översätta till exakt samma dokument som jag redan hade i min ägo).

Det visar sig finnas en enda NAATI-översättare i Western Australia som är ackrediterad att översätta från svenska till engelska. Som tur är är hon väldigt vänlig och hjälpsam.

Spola fram bandet cirka tre veckor, och jag är äntligen redo att lämna in min ansökan om namnbyte. Tar med mig alla hundra dokument listade ovan, går två timmar tidigare från jobbet (eftersom registratet bekvämt nog stänger kl 16:30) och väntar i kö.

Det blir min tur, jag radar upp alla dokument och handläggaren börjar pricka av listan.

'You don't have enough evidence', konstaterar hon krasst.

Det visar sig att hyreskontrakt och el/vattenräkningar tydligen inte är tillräckligt för att bevisa min residency status - jag behöver ytterligare ett dokument för att bevisa att jag utom allt rimligt tvivel har bott i Perth i minst 12 månader.

Ni förstår, har jag inte bott här tillräckligt länge vill inte registratet här hjälpa mig, utan föredrar att skicka en curve ball till den delstat där jag senast bott (som igen har helt andra regler, eftersom dessa varierar för varje delstat).

Handläggaren föreslår att jag ska rassla fram ett bankutdrag som visar alla kortbetalningar från de senaste 12 månaderna, det bör fungera som bevis.

Vid det här laget är klockan 15:50. Banken stänger 16:00.

Jag tar hissen ner tio våningar och Usain Bolt-springer två kvarter till banken, där en mycket vänlig kvinna hjälper mig att skriva ut ett kontoutdrag på cirka sextio sidor och stämplar varenda sida åt mig.

Springer tillbaka och hinner med nöd och näppe få klart min namnansökan innan registratet stänger.

Nu kommer det dröja ytterligare tio arbetsdagar tills namnbytet gått igenom och jag får mitt certifikat på posten. Därefter måste jag få en kopia notariestämplad och vidarebefordrad till Canberra så min passansökan äntligen kan behandlas.

Tid hittills från passansökan först lämnades in: drygt 5 veckor
Kostnad för pass: motsvarande 1630 kr
Extra kostnad för översättning av personbevis & ansökan om namnbyte: motsvarande 1434 kr
Känsla just nu: High on life!! Eller inte.

Egentligen tänkte jag berätta om det ytterligare otyget att byta namn i Sverige när en bor i världens ände, men det får nog bli ett kapitel i sig.

To be continued, osv.

ÅRETS SISTA KAPITEL.

Det är den andra advent i morgon och vi sover med balkongdörren i sovrummet vidöppen. Har myggbett på armarna och fräknar på näsan.

I veckan klädde vi julgranen när solen stod högt på himlen, och det känns alltid lika märkligt.

Men det blir ingen sommarjul i år, för om knappt två veckor åker jag till Sverige. Det var så länge sedan jag andades in Stockholm sist och jag längtar.

Tvåtusenfjorton var uppenbarligen året då jag i princip slutade blogga. Kanske kommer lusten tillbaka tvåtusenfemton, kanske inte.

Man skulle kunna säga att om tvåtusentretton var ett år on steroids, maxat med extra allt, var tvåtusenfjorton snarare lugnet efter stormen.

Och det var fint så.

-----

I vanlig ordning har jag summerat året med en spellista innehållandes alla de där låtarna som gått på repeat igenigen och igen. De där som alltid kommer kasta mig tillbaka till en viss månad eller plats.

Årets bästa helt enkelt.

Best of 2014.

VILLE MEST BARA SÄGA HEJ.

Jag saknar er.

Läser fina nyheter från Sara, Linnea och Jenny som värmer i hjärtat. Samtidigt föder två av mina bästa vänner i Stockholm bebisar under den varmaste sommaren i mannaminne.

Och vi pratar oftare om det nuförtiden. Tänker att om ett år lite drygt är vi kanske redo att börja försöka.

Kanske.

I juni/juli fyllde både M och jag trettio. Vi firade med vänner från både öst och väst och hade det allmänt fab. Dagen efter min trettioårsdag flög vi till Bali.

Alltså Bali.

Min återfunna kärlek, som får hjärtat att slå hårdare och alltid kommer ha en soft spot i mitt hjärta.

Som jag hade saknat den där ön.

SPEAK UNTIL THE DUST SETTLES IN THE SAME SPECIFIC PLACE.

Och det blir maj månad och höst som går mot vinter.

Månadens första helg tar jag bilen ner till Margaret Rivers vindistrikt med tre tjejer från jobbet. Långa köer söderut från staden en fredagseftermiddag, men efter tre timmar är vi framme framför en öppen brasa och äter en välbehövd vingårdsmiddag med flaska på flaska shiraz.

Vi har hyrt ett gigantiskt hus med tre vardagsrum och fyra sovrum. Trots det tränger vi ihop oss i två små rum, och hänger mest i vardagsrummet som går ihop med köket. Sitter tätt framför brasan om kvällarna med viner och ostar från dagens utflykter och pratar om livet och jobbskvaller och andra väsentligheter.

Fyra tjejer mellan tjugonie och trettiofyra. En från Sverige, en från USA. En från Kanada och en från Australien. Som för ett år sen inte ens kände varandra men som nu delar hemligheter och historier från tidigare liv. Gråter över sorgliga berättelser men skrattar desto mer.

På söndagen äter vi långbrunch vid havet och kommer överens om att göra om det här snart igen.

-----

En synnerligen kall onsdag någonstans där i mitten av månaden går jag och lyssnar på irländska James Vincent McMorrow i en gammal teater i Mt Lawley. Och det så jävla fint att jag blir tårögd. Får rysningar och gåshud.

Gå och upplev om ni får möjlighet.

-----

Någon vecka senare firar vi en födelsedag ute på Little Creatures Brewery i Freo. Det blåser stormbyar och regnar i sidled i fiskehamnen utanför de stora fönsterrutorna. Och vi är ännu fler kollegor som hängt så mycket det senaste halvåret att vi blivit näranära. Vänskaper som flätats samman.

Och jag har egentligen inte så mycket annat att säga än att jag är så oändligt tacksam.

Tacksam över att ha träffat dessa personer som är ganska precis som jag i en ny stad där jag för nio månader sedan inte kände en endaste själ.

SANUR, BALI. MARS 2014.

FRAGMENT.

I fyra månader nu har jag repeat-lyssnat på London Grammar.

Det är något speciellt när ett album sätter sig så himla djupt att man bara vill höra det igen och igen. Precis så har det varit med detta, och jag kommer nog alltid kastas tillbaka till Perth om jag så skulle höra samma låtar om tjugo år.

Hannah Reids röst = <3<3<3. Lyssna och rys.

-----

Det har varit en varm, torr sommar med klarblåa himlar. Sådär blå att en enda liten molntuss fångar ens uppmärksamhet.

Den tionde februari regnar det äntligen efter en evighetstorka, och jag skriver jag så här i min mobil:

Och så kommer regnet. Det kommer från ingenstans efter fyra månader av torka och hetta.
Jag står på pendeltågsstationen en måndagsmorgon.
Det bullrar och smattrar mot det höga plåttaket på Centralstationen och det tar ett ögonblick innan jag förstår vad det är.
Folk ser upp från telefoner och läsplattor och ler. 
Det är som en enorm release och det fullkomligt vräker ner från himlens ena moln medan solen alltjämt skiner.
Exakt fyra minuter varar det. 
Fyra månader för fyra minuter.

Det ska gå ytterligare en och en halv månad innan det regnar igen, när sommaren sakta har förvandlats till höst.

-----

I början av mars kommer mamma på besök från Sverige. Vi åker till Freo och Cottesloe och går ut och äter middagar och dricker viner från vingårdar bara ett stenkast härifrån.

Efter en tuff arbetsvecka med en blixtvisit i Melbourne och dygnet-runt-jobb tar jag ledigt några dagar och vi åker till Bali.

Det har ändrats något otroligt sedan jag var där sist som våghalsig nittonåring med E och J för tio år sedan. Byggnader, kommers och tät biltrafik längs hela södra halvan av ön. De taxichaufförer vi möter verkar ledsna och pratar om det 'gamla Bali', det som fanns till så sent som för fem-sex år sedan. De pekar ut gamla risfält som nu har ersatts av västerländska hotell, och pratar om hur det långsamt breder ut sig norrut.

Men Bali är trots allt fortfarande fantastiskt vackert. Och det faktum att jag nu bor bara tre timmar bort med flyg, och dessutom i samma tidszon, gör mig glad i själen.

Att få möjlighet att semestra ensam med mamma i vuxen ålder är något jag aldrig kommer ta för givet. Att kunna dricka Bintang och prata om livets viktigheter medan solen går ner över havet är verkligen värt så himla mycket.

-----

Nu har mamma åkt och hösten långsamt tagit sitt grepp om staden. Idag: tjugo grader, moln och blåst.

Och jag är tro det eller ej ofantligt peppad över detta. Höst! Eftermiddagar på soffan med en bok! Höstpromenader! Varmare kläder!

Jag är redo.

89 DAGAR SENARE.

Jag blundar ett ögonblick, öppnar ögonen och det har gått tre månader.

Det var ju nyårshelg bara häromdagen? Märkligt.

Får gullig kommentar från Linn som undrar hur jag har det och jag tänker att jag borde skriva några rader.

Så går det ett par veckor utan att jag skriver en rad innan jag läser Jennys fina inlägg om utlandsbloggar och blir lite ledsen på mig själv över att jag har låtit bloggen självdö.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Eller jo, egentligen vet jag väl rätt precis. Alla bitarna hade liksom fallit på plats (om än tillfälligt), och behovet fanns liksom inte riktigt längre.

I flera år hade jag kämpat med långdistans och tillfälliga livslösningar och behövt skriva av mig för att hjärtat liksom inte skulle explodera. Men så var det äntligen slut på alltsammans. Vi gifte oss och flyttade till andra sidan landet. Vi fick båda bra jobb och en mysig lägenhet. Och helt plötsligt behövdes inte den där ventilen längre.

Jag stängde den gamla bloggen och öppnade den här. Kunde inte riktigt tänka mig ett liv utan att blogga, och tänkte väl att det skulle kunna bli något annat. Något om vardagslivet och musiken och maten och ställena jag skulle hänga på under helgerna i den nya staden.

Men att livsstilsblogga regelbundet är nog inte riktigt min grej, eftersom jag skrivit totalt sju inlägg sedan vi flyttade hit i september.

Men kanske får det vara så då. Korta små fragment ur en vardag där det handlar mindre om hard times och tårar och kanske lite mer en fin låt eller en bra bok eller en reseberättelse.

DET SOM HÄNDE MELLAN RADERNA.

Jag läser vad jag skrivit om året som gått igen, och allt låter så himlahimla rosenskimrande. Och riktigt så perfekt är ju livet naturligtvis aldrig, och jag vill helst inte bidra till att måla upp bilden av Det Perfekta Livet för det finns inte.

Det fanns såklart en del ledsamheter också, sånt som inte riktigt fick plats på raderna.

Som att min gamla farmor som sett fram emot bröllopet i över ett år hamnade på sjukhus tre dagar innan och inte kunde komma till Stockholm.

Som att jag aldrig någonsin bråkat så mycket med M som vi gjorde sista veckan i augusti.

Som att jag gick utan lön i sex månader och inte hade en enda sparad krona på bankkontot emot slutet.

Som att jag hade mitt livs mest ångestfyllda bakfylla och på allvar började överväga att sluta dricka alkohol för gott pga vad det har börjat göra med min hjärna dagen efter (har för övrigt inte druckit alls under hela jul- och nyårshelgen).

Sånt.

Det är måhända parenteser i vad som totalt sett var ett fantastiskt år, men ändå viktigt att nämna.

2013.

Har tydligen nästan slutat upp med att blogga. Vet inte varför jag inte har samma behov av att skriva, men älskar att jag får följa er andra ändå.

Tvåtusentretton var året då allt kunde hända och faktiskt hände.

Vaknade på nyårsdagen i ett hotellrum i Bayswater i London och tog avsked av M som skulle flyga tillbaka till Australien samma dag.

Tillbringade de tre första månaderna i Stockholm där jag jobbade halvtid på facebook och hängde med min brorsdotter på eftermiddagarna. En av mina närmsta barndomsvänner fick en liten dotter och plötsligt var vi alla vuxna på riktigt. Kramade skiten ur den allra sista tiden med vänner och familj och flög tillbaka till Australien i slutet av mars.

En fredagseftermiddag i början av april gifte jag mig med M på magistraten i Brisbane inför hans föräldrar och syskon. Det tog tio minuter. Jag hade på mig en liten sextiotalsklänning och det hela kändes ganska overkligt. Efteråt åt vi middag och sov över på lyxhotell där vi drack champagne och beställde hutlöst dyr room service (första gången i mitt liv).

Senare samma månad fick jag äntligen, efter drygt åtta år, mitt permanenta uppehållstillstånd. Ansökan hade varit något av ett heltidsjobb i flera månader och vägde över ett kilo. Och alltså känslan. Känslan!!

Åkte upp till Darwin i mitten av maj och bodde på hostel i ett par veckor med M i väntan på att hans bil skulle anlända via fraktskepp från ödeön där han jobbat det senaste året. Levde backpackerliv på Mitchell Street (dvs drack öl och solade benen) och hade det oförskämt bra.

Efter att bilen slutligen anlänt körde vi tillbaka till Brisbane. 3,450 kilometer på fyra dagar. Röd jord, eviga raksträckor och stjärnhimlar som man liksom inte tror är på riktigt. Halvvägs till Queensland, när vi stannat för att bada mitt ute i ingenstans, ringde Ms mobil och han blev erbjuden ett fast pilotjobb i Perth. Ett jobb som vi båda hållit tummarna för men inte riktigt vågat tro på att han skulle få. Det var en otrolig jävla lättnad att äntligen veta vart vi skulle ta vägen härnäst.

I juni åkte vi till Melbourne för att M behövde uppdatera sina ackrediteringar. Själv passade jag på att möta upp fina Em och Bec för brunch samt drack vin med ett par gamla univänner jag inte sett på flera år.

I början av juli flög så vi tillbaka till Sverige med våra närmsta från Australien för bröllopsfest. Det blev en vecka på Stockholms alla uteserveringar och en möhippa i en stuga i skogen med mina vänner. En solig lördag stod vi sedan och sa våra löften på en äng vid Mälaren. E & K sjöng den här och M bet ihop käkarna för att inte börja grina. Första dansen blev en högst improviserad David Brent-ig fuldans till Bust a Move.

Ett dygn senare (efter en nagelbitare med ett borttappat pass - lång historia) åkte vi på bröllopsresa till Portugal och hängde i Lissabon och Porto i tio dagar. Vi hade aldrig varit där förut och bestämde att vi måste åka tillbaka igen snarast.

Vi kom tillbaka till Australien i början av augusti och började planera flytten till Perth nästan med detsamma. Jag sökte tusen jobb och vi packade tusen flyttkartonger. Försökte fatta beslut om vad som var viktigt nog att behålla och packa in i en bil och vad som skulle lämnas kvar eftersom det var alldeles för dyrt för att betala för flyttlass från öst till väst.

I början av september backade vi ut från Ms föräldrars garageuppfart och började vår andra gigantiska roadtrip på mindre än ett halvår. Någonstans längs vägen, när jag råkade ha mobiltäckning, ringde min mobil och jag hade en första improviserad telefonintervju för företaget jag nu jobbar för (det här med bilresor och jobbmöjligheter verkar ha varit vår grej i år).

Några långa dygn senare anlände vi i Perth, och jag blev kär i staden med detsamma. Inom två veckor hade vi skrivit på kontrakt för en mysig hyreslägenhet i city som var lite för dyr men för bra för att tacka nej till.

Efter ytterligare några veckor av knepiga intervjuer och prov blev jag så slutligen erbjuden mitt jobb; ett tolvmånaders-vikariat som jag är smärtsamt medveten om att jag förmodligen aldrig kommer kunna toppa. Ett jobb där jag har roliga kollegor som redan blivit fina vänner.

I år var även första året då M och jag tillbringade julen ensamma utan någon av våra familjer. Första juldagsmorgonen då vi hängde på stranden i Cottesloe och firade kvällen med vänner istället för föräldrar och syskon. Och nu, första nyåret i väst (hemma på soffan visserligen eftersom M jobbar imorgon bitti).

2013 var verkligen året då allt hände.

Vet inte riktigt om det kan toppas.
Vet inte om det nödvändigtvis behöver toppas.

Önskar mig nog mest lugn och stabilitet tror jag.

Jag önskar er alla ett gott nytt år och ett grymt tvåtusenfjorton. Hoppas jag får fortsätta följa er. ♥