The one that got away.

Lördagar är visningsdagar här i Australien. Nästan alla hus och lägenheter som annonseras ut visas då, och således har våra lördagar de senaste månaderna mestadels bestått av förmiddagar i bilen, sicksackandes mellan tre-fyra visningar med en kaffe i handen.

Husköp är så annorlunda här jämfört med Sverige, och att läsa på om marknaden och bli införstådd med systemen som förstagångsköpare har tagit sin tid (för att inte tala om hur många år det har tagit att spara ihop tillräckligt med pengar).

Bostadslånen här är betydligt striktare - amorteringskraven är höga, och lånen tidsbestämda (max 30 år). Har du inte 20% handpenning blir det dessutom en himla massa extra låneförsäkringsavgifter, hårdare lånekriterier, högre ränta osv, så det undviks i möjligaste mån.

Sedan är det det här med auktioner. Dessa satans auktioner. I storstäder där bostadsmarknaden är het säljs väldigt många fastigheter just på detta sätt. Vi pratar alltså inte om en diskret budgivning, utan live med en auktionsutropare, där du står och svettas och budar inför en nyfiken publik på gatan framför huset. Lägger du högsta budet skrivs kontrakt på plats och 10% av slutpriset förs över till mäklaren på stående fot. Stressigt, minst sagt.

Vi har gått på ett antal auktioner de senaste veckorna för att se hur de går till, men igår var det dags att faktiskt buda.

För fyra veckor sedan hittade vi nämligen ett hus vi båda blev kära i. Vi försökte lägga ett pre-auction bid, men ägarna var fast beslutade om att invänta auktionen en månad senare. Så det blev vecka efter vecka med uppföljningssamtal från mäklaren, besiktningsprotokoll, ordna en jurist som kunde se över auktionskontraktet och fler visningar där jag hela tiden försökte intala mig själv att inte hänga upp mig på detta hus. Att det troligen inte skulle gå vägen.

Så var det alltså dags för auktion igår, i tryckande hetta under en molnfri himmel. Jag skulle buda, hade vi bestämt. Förutom M hade vi även med hans pappa och bror som moraliskt stöd.

Tio registrerade budgivare och ett fyrtiotal nyfikna grannar och andra på plats. Adrenalinet pumpade.

Och jag budade.
Och budade igen.
Och igen.
Men det blev inte vårt hus den här gången.

Vi la näst sista budet, och det såldes för väldigt lite över vad vi var villiga att lägga.
Men det var över, och i slutändan är det ju det enda som räknas.

Rummen som jag måttat och inrett i min hjärna får nu raderas, bilderna av lilla E som leker i trädgården likaså. Nu blir det troligen lugnt i några veckor över jul, och så börjar lördagskarusellen igen i januari.

Jag hoppas hoppas så innerligt att vi hittar vårt hus då. Att det är minst lika fint.

Att det här huset inte alltid kommer att vara The One that got away.