Amber Black Tea från Yunnan Sourcing.

lyssnar på...Ryuuseigun~Onitsuka Chihiro:

Idag har jag en påse svart jag inte längre minns anledningen till att jag köpte att bjuda på, ovanligt nog kom det i en rejäl pappåse som rymde hela 200g-det var alltså färdigpackat och inte uppmätt av butiken.

I papperspåsen låg en förseglad foliepåse men något slags märkning på, tyvärr har jag vare sig den ena eller andra påsen kvar då jag faktiskt druckit upp nästan alltihop, över hälften tog jag till jobbet för att tjäna som morgonte.

Det är inte det ballaste teet på jorden men det har sina poänger. Funkar lika bra slarvbryggt för att bli starkt och lämpat att dricka med mjölk som i liten kanna under mer kontrollerade former. Mer mustigt och karaktärsfyllt än finstämt, javisst, men jag tycker jag fick bra med aromer och övertoner för en billig penning.

Har sagt det förut men det tål att upprepas, bland de billiga svarta teerna hos YS kan man göra fynd.


Doften är ganska neutral, det färdiga teet drar en aning åt plommonhållet.
Har mestadels kört detta i min lilla glaskanna eller i tekula modell större på jobbet där faciliteterna inte alltid möjliggör finlir.
95° vatten i en...stund. Brukar inte åbäka mig. Nån minut första bryggningen, sen efter känsla/smak. Man håller på tills man tröttnar, det är ett rätt uthålligt te.

För denna tvåhektospåse fick jag ge $24 och jag tycker 12 dollar/100g är ett helt okej pris för detta trivsamma vardagste.



Hågade kan spana in teet här.

Thé Vert Cru Naturel från Thés de la Pagode.

spellistan här hemma slumpade sig som så att det var

Love Hina Again-låten Be for you, be for me som dök upp just nu~


Fick en knasig burk te i julklapp, den visade sig innehålla gunpowder-te från ett fransk företag. Inget jag skulle kommit mig för att köpa själv kanske, men det var en vänlig gest och även om förhoppningarna inte är så stora vill jag ge det en chans.


Vad jag kan minnas har jag endast druckit gunpowder-te utblandat med annat som t ex i sir Williamsblandning och annat, så jag har egentligen ingen referenspunkt för hur det ska smaka.

Inga brygginstruktioner fanns att tillgå annat än på TPs hemsida där man angav 2g te till 2dl vatten vid 85° i tre minuter. Okej, vi testar väl då.

Första koppen smakar...grönt te. Inte helrisigt men inga direkta meriter heller kanske.

Torrt doftar bladkulorna kyligt, strävt, fräscht. Smaken är även den sträv, lätt bitter. Det finns verkligen ingen sötma i det här men jag lägger ingen värdering i det.

Tycker mig känna antydningar till det där stickande citronsura jag verkligen inte gillar att finna i ett te, och tänker att jaha, så det var inte bättre än så. Framhärdar dock och gör ett par koppar till(brygger om på samma blad och det blev inte helt oävet trots att jag inte visste hur länge jag lät det dra).

Med en aning mer blad och en nedkortning av tiden blev det mer i min smak, och till mat passar det faktiskt utmärkt.

Mer om teet från företaget här.

Även om "édition prestige" snarast får mig att tänka på detta...

Baozhong från Postcard Teas.

Shinsekai från Shigofumi OST rullar i bakgrunden~

Ibland saknar jag att inte alltid ha lite sånt här hemma-baozhong, det grönaste av gröna oolonger som vissa vill klassa som grönt te. Senast jag var i London köpte jag på mig minsta förpackningen av Postcard Teas variant för jag hade tiggt till mig att få ladda min telefon under besöket och tyckte att köpa lite te var det minsta jag kunde göra som tack.

Inte för att jag var nödbedd eller så.

Små, mörka blad, djupt gröna till nästan gula i färgspannet. Torr, sträv doft som blir till något  hälften blommigt/matigt när vattnet hälls på.

Jag brukar inte åbäka mig med den här sortens te utan bara slänga bladen i en kopp eller skål och sedan

låta dem ligga i, kanske tillsätta några fler efter några bryggningar. Sådär kan man hålla på en bra stund

och jag tycker det är avkopplande och kravlöst.

Det innehåller lite stjälk och är emellanåt en aning fiskaktigt så det är inte det bästa baozhong jag druckit men jag har egentligen inga invändningar. Tungkvillret är det inget fel på och till mat borde det absolut göra sig. Det måste finnas teer för alla tillfällen och detta är perfekt avpassat för en stillsam söndag utan något särskilt att göra.

Billigast kommer man undan med en 20g-påse för £6 som jag egentligen tycker är lite i överkant. Här.

Attabarrie Special Tippy Assam från Canton Tea Company.

Some Other Time från GitS SAC OST* i stereon....

Så, till början av det nya året har jag idag ett te som liksom Terai Black även det figurerat i CTCs teklubb och bjöds ut i provpåsar till den allmänna kundkretsen senare. Dock endast i småpåsar så min andel är bara 12g. Inte mycket för att bilda sig en uppfattning kanske men för £5 är det lite häftigt kanske att köpa på sig mer. Bäst jäklar det här är bra nu... ;)

Bladen är små och finlemmade med en god andel knopp. Doften är tät och rejält fruktig. Är inte det lite ovanligt för ett Assam?
När den värsta doftexplosionen lagt sig kan jag förnimma något lätt chokladartat i bakgrunden.

Detta te torde bli bäst bryggt på traditionellt västerländskt vis och det är även så butiken rekommenderar att man förfar med det. 3g te vid 95° i min lilla glaskanna. Cirka fyra minuter fick det dra första gången jag provade.

Drycken  blir snabbt mörk och en aning grumlig och när jag häller upp det är den vackert djupröd i färgen.
Det är ett kraftigt te, väl lämpat för mosiga morgnar man kanske helst vill lägga till handlingarna men med en skärpa och en klar, fräsch bitterhet som dröjer sig kvar i munnen. Det finns mycket nyanser att upptäcka och den som dricker sitt te utan tillsatser vill jag rekommendera detta, varmt!

Det går naturligtvis bra att hälla mjölk i också men jag tyckte det dödade en del övertoner, faktiskt.

Senare gjorde jag mig en kopp till, då som jag brukar med ögonmåttade blad och bryggtid på känsla.

Uppskattningsvis ca 1/3 mindre blad och en minut kortare bryggtid. Det blev lite milt, t o m för mig.

Resterande gram dracks upp på några dagar och medan jag visst tycker om det här teet måste jag ändå säga att jag personligen föredrar mitt Sree Sibbari. Men det var också något alldeles särskilt.

Erbarmligt exponerad bild på de blöta bladen(som doftar....svamp om jag sniffar i kannan) men det är mulet och svårt att hänga med när mörkret faller. Inkluderar fotot ändå för sakens skull.

Vill du läsa mer om teet eller köpa en egen påse gör du det här resp här.

*=med den osannolikt begåvade Yoko Kanno som kompositör. Lyssna, Lär, Lyd ;)

Sun Moon Lake svart te från Essence of Tea.

Sakamoto Maayas Ame ga furu(Linebarrels of Iron ED 1) i stereon:

Ok, det här teet köptes alltså inte långt efter det andra teet från samma butik som jag faktiskt lyckades skriva om ganska snart efter att ordern kommit fram.

Det var 2011 m a o. *host*

Sun Moon Lake ligger på Taiwan i regionen Nantou(en och annan läsare har säker köpt oolong som uppgetts vara därifrån) och där lär vara mycket vackert så det drar mycket turister. Här produceras svart te, helt och delvis av Assam-kultivar. Att reda ut begreppen är inte helt lätt och medan jag sökte information om teet stötte jag på två begrepp rätt ofta; T-18 och Ruby Black.

T-18 är en korsning av två olika typer av tebuskar, Assam och en lokal variant och har tagits fram av Taiwan Research and Extension Station där man forskar på och utvecklar teindustrin på ön, bland annat genom att ta fram nya hybrider.
Om jag begripit det hela rätt är Ruby Black/Red Jade det kommersiella namnet på teet dessa buskar ger(tar tacksamt emot ytterligare klargöranden eller rättanden av mina påståenden!).

Denna kultivar verkar dock ha tagits fram på 90-talet och Essence of Tea uppger att deras te kommer från hundraåriga buskar så jag är en aning förvirrad.
Till slut kunde jag inte hålla mig utan drämde iväg ett mail till butiken, så nyfiken var jag. Dock är det ju storhelg så svaret kanske dröjer.

uppdatering: fick svar idag från butiken att enligt odlaren de köper teet av är dessa buskar av sorten Assam som stått och fått göra lite som de vill under lång tid. Mysteriet löst.

*

Det är stora blad i min påse, krokiga mörka saker som påminner mig om spindelbenen från CTC som fortfarande skrämmer mig en aning...

Doften är mustig, mörk och en aning fruktig. Påminner lite om gamla båthus faktiskt.

Att bara lägga en nypa blad i en liten kanna och låta det dra ett obestämt antal minuter är ganska trevligt och okomplicerat och jag började så när jag skulle bekanta mig med det här teet. Hittade en tenkataihei jag värmde lite hastigt i ugnen och si, en stilla eftermiddagsfika.

Det är lite lurigt det här. Och det är starkt, om man så önskar. Passar utmärkt bryggt intill dödens gräns och sedan tillsatt mjölk. Kraftig smak som har just Assam-karaktär(eller så tycker jag det för att jag har facit) men utan obehagligheter som t ex den där citrusbeskan jag har så svårt för.
Några ställen jag surfat på uppger att det kan finnas en arom av mint/kamfer eller eukalyptus, men det är inget jag hittills känt av för egen del.

Det luriga ligger i hur det ibland-inte alltid-framträder något slags sötma. Bäst får man nog fram den genom att helt enkelt lägga en liten mängd blad i sin kanna eller kopp och låta dem ligga i hela tiden.


Detta är det ena av två olika teer från Sun Moon Lake jag har hemma. Dragon Tea House har även de en variant som jag köpte i juni 2011. Det te de har inne nu tycks inte vara samma sort.

För ett hekto får man ge £15 hos EoT men man köper sitt te per gram i butiken så vill du bara prova går det att komma rätt billigt undan. Sist jag handlade här gav jag ca £2 för frakt av en 150g plåtburk med te så det bör inte vara alltför kostsamt att få hit en liten påse. Här kan du läsa mer.

Terai Black från Canton Tea Company.

slölyssning på Tange Sakura* för närvarande; Himawari från MUSIC a la mode

poäng till den som gissar varför jag använde den här bilden(förutom vintertemat)

Egentligen känns det lite taskigt att posta om ett te som jag inte ens vet längre var det går att köpa, men nåja. Allt ska väl inte vara lätt här i livet... ;)

Terai syftar här på regionen teet odlats i, enligt uppgift på påsen från CTC är tegårdens namn Marionbarie. Du kan läsa mer här om du vill reda ut begreppen lite bättre.
Detta var alltså ett te jag fick genom CTCs teklubb som jag sedan dess pausat för jag hann helt enkelt inte med ett nytt te i veckan, det blev för stressigt. Ack ja detta livspussel.

I ärlighetens namn var jag inte säker på om jag skulle blogga om det här eller ej, men nu idag när det plötsligt flödade av sol ute kändes det dumt att inte passa på och fotografera medan det fanns chans. Ergo grep jag detta te då påsen ändå låg framme på köksbänken.

Ser i mitt tycke rätt ospännande ut, småbladigt med en och annan knopp och färgskiftning. Doften är även den lite anonym och intetsägande, men jag ska inte döma det här på förhand.

Butiken anger ett spann bryggtemperaturer från 80 till 95 grader, jag har testat båda ändar av skalan och tycker att lägre temperaturer gav ett roligare te.

Ur koppen doftar det här så udda och svårbestämbart att jag nog inte upplevt något liknande tidigare och har därför få referenser. Vet inte hur jag ska beskriva det. Finge jag det stucket under näsan utan att veta vad det var är chansen att jag inte ens skulle identifiera det som te, faktiskt.

Smaken är av darjeelingtyp men mycket ren, den blommighet och /eller kryddighet som brukar uppträda i sådana teer lyste här med sin frånvaro. Och, återigen detta lilla jag inte kan placera.

Bra fräs i tungkvillret trots att det var bryggt mycket lätt(3g i 2 min vid 95°). Det nästan brusar på tungan och eftersmaken är riktigt trivsam.

Vid 80° kommer en liten blommighet och ökad komplexitet fram samtidigt som bettet fortfarande finns kvar. Möjligen kan jag tycka det känns lite ihåligt i mellanregistret(säg till om det blir för mycket Bengt  F nu), men det kan vara jag som bryggt det dåligt.
Lustigt nog drack jag det sista ur den koppen tillsammans med min lunch(pasta med spenat och mögelostsås) och då kom plötsligt en omisskännlig persikoton fram.

En andra bryggning ger ett mildare te som nästan drar åt det söta, och en tydligare fruktighet.

I fortsättningen kör jag nog det här på något slags medelväg; 85-90°.  Att uttala sig om ifall det här är prisvärt eller ej är svårt då jag aldrig egentligen vetat vad det kostar. En veckas teklubbsmedlemsskap kostar £5 exkl porto hit och jag har fått alltfrån fem till 30 gram te. Den här påsen innehöll 25. Värt att prova tyckte jag ändå att det var även om jag kanske inte skulle jaga ihjäl mig efter mer, men det har mer att göra med att jag föredrar andra tetyper framför förstaskördsdarjeeling och liknande te, dit detta får räknas.

Eventuellt hade det passat bättre sommartid, jag längtar oftare efter sånt här då.










*=som jag faktiskt delar födelsedatum med ^^

Sree Sibbari Gold Wire FF 2013 från Grey's Teas.

i högtalarna...みんあのおかげ(minna no okage) från Ro-Kyu-bu!*

Plötsligt haglar fullträffarna in efter en lång tids träda(föregående te räknas inte då det legat i pipen sedan försommaren...)och det blir faktiskt mycket roligare att blogga med lite skojiga teer och inte bara gnöl.

Riktigt bra assamte till överkomligt pris kan jag bjuda på idag.

Om tegården Sree Sibbari vet jag inte mycket och en sökning genererade nästan inget matnyttigt alls.

Vad jag kunnat utröna så ser bladen ut ungefär som man skulle kunna förvänta sig, inte jättestora och inte de variationer i färg man kan se i ett Darjeeling. Fin doft, inte påfallande mycket nyanser kanske men det luktar onekligen tilltalande.

Det doftar riktigt bra medan det brygger också, lite välling, lite av något trä- eller kryddartat.

Det här teet har den sortens smak som får en att dricka med andakt, det nästan kräver att du saktar in och upplever det med koncentration. Tycker mig känt ett försiktigt tungkviller utöver den utsökta bitterheten i eftersmaken. Prova gärna att andas ut sakta genom näsan efter att du druckit, och känn de aromer som dyker upp.

Eftersmaken stannar kvar länge, riktigt länge.

Regionens karaktär är framträdande här men utan den där käftsmällen man kan få av enklare sorter. Inte för att jag inte ibland längtar efter just det men det här är ett mer förfinat, raffinerat exempel. Lite lättare och med hög, komplex doft. Gillar't.

Det fungerar både med och utan mjölk tycker jag och jag fann att om jag tillsatte mjölken behövde jag rätt lite för att nå önskad effekt.

Butikens bryggrekommendation säger fyra minuter, själv föredrar jag nog tre och ökar på lite med blad.

Detta är mig veterligt det enda first flush-assam jag lagt vantarna på men är de såhär trevliga så...

För 125g av det här teet får man lägga dryga nio pund hos Grey's Teas vilket är ytterst prisvärt tycker jag. Beställa kan du göra här.

Till sist, en liten film jag ramlade på medan jag letade bilder på andra first flushes. Handlar inte om just detta men tyckte den var lite kul ändå och om du pallar med lunchjazzen i bakgrunden är den lite...mysig.

Om man som jag går loss på brittiskt uttal är det en bra dos ;)

*=ser oroväckande rosa ut och är det förmodligen också...har inte sett själva serien ännu(loli basket?) men soundtracket är utmärkt och jag lyssnar på det rätt ofta.
Ser f ö en förunderlig mängd sport-relaterad anime om man betänker hur mycket jag hatar sport...175 episoder Prince of Tennis? Peter Druckers Management applicerat på...baseboll? Joråmensåatte..

'Drunk On Red'-pressat svart te från Yunnan Sourcing.

lyssnar på...

...lite pysmys från slaktfesten Higurashi. No, really.



Nu är det så länge jag påbörjade den här posten att jag inte ens vågar titta efter vilket datum det var så pinsamt är det. Har dock gett mig den på att få ihop något nu så varsågod:

Zui Hong-eller som det heter på teets sida hos YS- 'Drunk On Red' är en rätt uttig liten(100g) kaka pressat svart te som faktiskt gör skäl för namnet, det är ganska duktigt fräs i det här. En eftermiddag efter att ha hällt i mig några koppar i snabb takt och sedan hastat till tunnelbanan kunde jag känna hur hela huvudet och övre delen av ryggen blev varma på ett sätt som inte hade med fysisk ansträngning att göra, och det satt i en god stund.


Min kaka är från 2011 och jag tog den den till jobbet för någon månad sedan som ett led i mina försök att decimera te-stashen här hemma till mer hanterliga nivåer. Som en följd av det projektet har jag bjudit* intresserade kollegor på ett och annat (hittills uppskattat) te.
Tog mig även i kragen och beställde en tebricka modell mindre för att minska spill och ö h t får lite bättre ordning på skrivbordet på jobbet.

Det känns som ett rejält uppsving att kunna brygga som jag vill, egen (urgammal, men funkar) vattenkokare vid min plats, en kanna och kopp som håller ungefär samma storlek. Det enda smolket i tebägaren är att Stockholms vatten inte är lika gott som hemma. Smaken slår ibland igenom.

Nog om detta. Såhär ser teet ut:

De största,snyggaste bladen ligger som så ofta utanpå, inuti är det en aning smuligare. Men jag antar att det förfarandet också bidrar till att hålla ihop det hela.

Kakan doftar te på ett mycket rent, fräscht sätt utan egentliga noter av något annat. Lite dovt, mörkt kanske.

På jobbet har jag faktiskt inte varit överdrivet imponerad av det här, det har känts lite tråkigt och haft något lite kalkigt och strävt i munkänslan som inte gör mig speciellt begeistrad.

Här hemma har jag testat några olika bryggmetoder till för att se om jag kan locka fram något jag gillar bättre.

Färre blad och mer västerländska bryggtider lockar fram en lätt fruktighet och en trevligare känsla på tungan även om det fortfarande är lite sandpapprigt och uttorkande, men så kan ju en del te vara utan att det är något fel. Kommer dock inte ifrån att något känns lite skevt...det är svårt att sätta fingret på men för en kort stund kan jag känna på tungan hur komponenter i teet omvandlas till sockerarter. Vilket i många fall är något önskvärt, men här harmonierar inte smakerna med varandra tycker jag. Det känns mest lite underligt.

Med en släng mjölk känns det bättre men man tappar samtidigt det lite fruktiga. En fråga om smak och arbetsinsats.

Andra bryggningen blir faktiskt godare. Överlag känns det roligare på hemmaplan, men det hade jag på känn redan innan. Bäst blev det nog i den lilla kanna jag reserverat för att brygga just svart te i, en förment 'yixing' för några tior på eBay.

Det är mycket uthålligt te det här, det ska jag faktiskt ge det. Inte en enda gång jag bryggt på jobbet har jag känt att jag gjort slut på bladen, att ännu en bryggning vore meningslös för ut skulle bara komma brunt vatten. Tvärtom har jag oftast haft lite dåligt samvete när jag gått för att skölja ur kannan innan jag åkt hem. Det har känts lite slösaktigt, men att lämna något över natten i de lätt snuskiga kylarna i pentryt har tagit emot.

Mitt slutgiltiga betyg blir något i stil med 'inte oävet men når inte ända fram' kanske. Om bara det där lite pappriga hade gått att få bort så.

I butiken finns även varianter av det här från 2012 och 2013, producerade av lite annat te. Båda kostar en spottstyver. Kanske värt att testa och se om de är roligare?


*=eller prackat på kanske är rätta ordet...

Laos Paksong Wu från Nothing But Tea.

idag lite annat än det vanliga utbudet i högtalarna...

Myskoma.


Det står grönt te bland etiketterna på det här inlägget men i ärlighetens namn tycks varken jag eller Nothing But Tea själva riktigt veta hur det här teet skall kategoriseras. I butiken ligger det under grönt te men stickern på påsen jag fick säger oolong, och själv törs jag inte gissa.

Inte för att det är så himla viktigt.

Mig veterligen är det här det första och enda te från Laos jag druckit och jag måste säga att det gav ett ytterst fördelaktigt intryck.

Bladen är överlag rätt mörka men en och annan silvrig eller gulaktig individ tittar fram här och där.
Jäkla svårplåtat te för övrigt, tre vändor med kameran och allt blev lika murrigt och drygt. Det här var enda bilden som ens halvdög. Allt medan ljuset sakta falnar utanför...hrmpf.


Ur påsen doftar bladen starkt druv/vin/russinaktigt, kan inte påminna mig att jag känt den typen av doft så starkt från något annat te annat än möjligen något Keemun, något jag drack för åratal sedan från Funalliance. Torr, ren karaktär, egentligen inte så vansinnigt fruktigt. Den färdiga drycken har en viss anstrykning av sheng i sin doft.


Har bryggt omsorgsfullt, första gången i min Petr Novak-shibo med vattnet tempererat till 80° med 2,5g blad i en lång minut d v s min standardbryggning jag använder för främst Long Jing. Mest för att ha något att utgå ifrån. Det föll rätt väl ut, möjligen ville jag öka på bladmängden något.

Teet blir vackert bärnstensfärgat och absolut klart.

Det kvillrar inte jättemycket i munnen men det  känns tydligt och sitter i väldigt länge*, och den bäriga, viniga karaktären i smaken är fortfarande påtaglig i bryggning nr 4. Och någon tråkig strävhet eller bitterhet-beska har det här teet aldrig ens hört talas om.

Mjukt, aningens tjockt utan att vara oljigt i munnen.

Bladen är vackra även i förbrukat skick. Det är verkligen inte något man kan säga om allt te.

Nothing But Tea vill ha £8.95 för ett hekto vilket får anses vara rena rama fyndpriset för något så lättbryggt, smakrikt och fyllt av egen karaktär. Provpåsar à 10g finns.

Personligen kommer jag kasta mig på NBTs webbutik för att försäkra mig om mer av detta.

Vill du själv prova på så återfinns teet här.












*=skulle gissa att den som vill ha mer av den varan helt enkelt krämar på med mer blad.

Imperial Pearl från Mountain Tea.

Makimasuka makimasenka från Rozen Maiden~Zurückspulen ur högtalarna här...

Den här gången har jag~förlåt den kassa ordleken~en riktig liten pärla att bjuda på.

Förra sommaren hoppade jag på en av teforumet TeaChats provrundor(paket med teer av samma typ eller från samma butik t ex) med te från den för mig då okända tebutiken Mountain Tea. Den drivs av en familj på Taiwan och säljer främst deras egenodlade teer. Fuskade t o m och beställde te som inte var med i provpaketet innan det hunnit fram, men mer om det en annan gång. Leverans och kundkontakt kändes dock smidig och professionell så som butik kan jag rekommendera dem helhjärtat.

Bland provpåsarna fanns så dagens te; ett oxiderat oolong i små kulor. Rejält oxiderat, kan tilläggas.

I torrt skick doftar bollarna rent, fräscht och en aning strävt. Ingen vink om vad som komma skall.

Trots att jag drack det här på jobbet första gången kunde inte ens det trista vattnet där skyla över hur förtjusande det här är. Tedoften spred sig runt hela min plats och jag fann mig sniffandes djupt i koppen både en och två gånger, bara för att få dra in doften.

Chokladdoften är stark och det luktar riktig, högoktanig choklad där annat te tyvärr oftare drar åt O'Boy än Valrhona.

Det påminner faktiskt om balhyocha, viss sötma och dragning åt choklad men ingen sliskighet. Smaken är kraftigare, mer bitter men inte på det jobbiga sättet, mer så att det väcker en. Något slags odefinierad men trivsam kryddighet infinner sig efter ett par vändor.

Tungkvillret är perfekt, det surrar precis lagom och ger kontrast till det söta. Förbannat publikfriande te egentligen men jag kan inte låta bli att gilla det starkt.

Enda invändningen jag har är att det kanske inte är lika energiskt i munnen som balhyocha.

Under alltihopa kan jag även känns något fräscht, påminnande om källvatten. Trots att min provpåse är lite gammal och jag kan skönja det i smaken(inget butiken ska lastas för, låter man proverna ligga och skräpa i över ett år får man...liksom skylla sig själv).

Jag skulle tro att det här är en bra introduktion till den här sortens teer för någon som inte provat förut.

På jobbet använde jag som alltid min lilla(~165ml) celadonkanna köpt just för att brygga i där*, här hemma har jag kört min fina present-en gaiwan från In the Mood for Tea. Min fingerfärdighet med slika ting har changserat märkte jag ganska snabbt när jag började brygga. Inte för att den var speciellt fantastisk till att börja med men jösses, det kändes duktigt bökigt helt plötsligt.

Tappade ganska snabbt räkningen på hur många bryggningar jag fick ut men 8-10 iallafall.

5oz av det här oolonget får man lägga 23 dollar för och det tycker jag är riktigt rimligt. Frakten för en sån påse går dock lös på $15 till så då kanske man vill beställa något mer eller gå ihop några stycken.

Kika här.

*=en sån här-rekommenderas. Riktigt trevlig liten grunka som snällt brygger allt som inte bara är småsmulor(inbyggt filter med halvstora hål).

Royal Golden Safari från Butiki Teas.

Shinma no kodou från Vampire Princess Miyu är dagens musikackompanjemang~




Det var länge sedan jag drack något afrikanskt te men så mindes jag att jag hade det här hemma, en utmärkt variant från Kenya.

Stora, vackra blad som skiftar i allt från mjukt gyllene ljusbrunt till nästan svart. Det kryllar av fina småhår och jag känner en tilltalande, ren doft som ger en föraning om smaken när jag sticker näsan i burken. I bakgrunden lurar något obestämbart kryddigt.

Bryggrekommendationen är 90° i 3 min, jag har provat 95° i ett obestämt antal minuter utöver mer kontrollerade bryggningar i mindre kärl.

Medan bladen drar stiger en doft i gränslandet rostade gryn/välling/choklad upp med ångan. Minst sagt förföriskt!

Det var ett tag sedan jag drack något vars doft spreds i hela lägenheten men det här var ett finfint exempel.

Det här är gott, faktiskt förbannat gott. Hälla mjölk i kan man väl göra men det vore synd och skam tycker jag, det är så komplext, mjukt men ändå med en bra skärpa som får mig att vilja ha mer. Fint tungkviller och något lätt bittert som sträcker sig ner i svalget.

Det är inte direkt sött, men det har värme.

Jag kan också känna inslag av något citrusaktigt fast befriat från den stickande syran man kan åka på med andra, tristare teer. Här ger det bara ytterligare dimension och kontrast.

Kanske det bästa afrikanska te jag druckit till dags dato, och jag kan inte förneka att det känns roligt att helhjärtat kunna rekommendera något efter alla bottennapp på sistone.

Jag köpte som sagt min påse från Butiki Teas, en rätt smidig webbutik som tar PayPal men dessvärre ser de inte ut att ha det inne för tillfället. En snabb sökning ger dock vid handen att det finns rätt många andra ställen att inhandla det på, prova t ex Phoenix Teas. Och medan du är där och kikar, spana in den alldeles förtjusande lilla koreanska tekoppen med instämplade mönster(inspirationen till Japans mishima-dekorationer).


Det här teet är inte helt billigt oavsett var man väljer att köpa det, men värt pengarna i mitt tycke. Då, när jag köpte mitt fick jag ge $11.50 för 30g. Frakten blev ytterligare $10.

Afternoon tea på TeaSmith.

lyssnar på...Aggressive groove från Free! OST-Ever Blue Sounds


Det var nyligen dags för årets Londonbesök och ett av de terelaterade målen med resan var TeaSmith, en tebar/butik i Spitalfields i närheten av marknaden.

Lokalen är långsmal och sträcker sig från ena sidan till den andra av byggnaden den är inhyst i. Dämpad belysning och avslappnad stämning.

Som gäst sitter man vid en lång lång bardisk och kan se på när personalen tillreder teerna.

alla bilder i det här inlägget är tagna med mobilkameran, tog ingen systemkamera med mig på resan

För mig personligen var det ytterligt bekväma säten trots de höga stolarna, alla som är under medellängd vet hur knasigt det kan bli, men jag slapp sitta med armarna i öronhöjd utan kunde hänga bekvämt på disken.

På temenyn fanns ett antal teer av alla sorter-från pu till vitt men både jag och mitt sällskap bestämde oss ganska snabbt för "avsmakningsmenyn" eller vad man ska kalla det, fem olika teer med litet tilltugg.
Just för tillfället såg denna meny ut som i länken här.

Personalen var snäll och lät mig ladda telefonen under vår besök. Stort tack även om de nog inte läser detta...

Det vita teet vi började med var ett Silver Needles, milt bryggt men med bra drag i. Bakverket t v nedan-palmier- hörde till. Har sett sådana på bild men aldrig provat dem själv tidigare. Ett slags smördegskakor.

Efter denna finstämda inledning bjöds vi ett Bi Luo Chun jag personligen gillade men kanske hade bryggt lite starkare själv. T h ovan syns de små kakorna med miso och sesamfrön och matchadippen med honung man fick ringla på med sked. Ytterligt goda kakor, de fungerade utmärkt med den salt-söta smakbrytningen.

Därefter det första av två oolong, ett grönare sådant som ackompanjerades av en kola-macaron som var minst dubbelt så stor som vanliga(och hade nåt klurigt namn med ett Q i-kan någon hjälpa mig?) men tyvärr i ärlighetens namn en aning torr och åldrig.

Sedan var det dags för ett matcha med en liten bit mörk choklad. Friskt, mjukt och utan bismaker. För mitt sällskap var det första gången hon testade och hon upplevde en viss beska, något som gick mig spårlöst förbi. Att vi upplevde det så olika.

sekunderna innan debuten begås~

Finalen bestod i ännu ett oolong av Oriental Beauty-typ, jag blev aldrig riktigt klok på vilken av de båda grader butiken tillhandahåller vi egentligen drack men min kompis blev begeistrad och diskuterade länge med personalen för att finna ut vilket av de två hon ville köpa med hem. I alla händelser var det riktigt trevligt och uppvisade den karaktär och smak det är känt för.

Till det teet fick vi tre olika praliner, smaksatta med fr v tranbär om jag minns rätt, salt kola och japansk svart vinäger.


Och en sak som verkligen tilltalade var butikens musikval, populärmusik från de senaste 50 åren(viss slagsida åt Bondlåtar vid vårt besök...men Shirley Bassey är helt ok i min bok ;) ) men på lagom volym och avslappnade låtval. Jag har märkt att min tolerans för skitmusik sjunkit rejält med åren och är
det riktigt uselt går jag ut ur butiken utan att köpa det jag var ute efter(varför i hela friden spelas de mest irriterande fjortishitsen på Lindex? Hallå?).

Tystnad är en bristvara.

Nåväl, på Teasmith var det bara nedtonat och lugnt, personalen uppmuntrade till bryggning på bryggning av varje te och vi fick själva välja när det var dags att gå vidare till nästa tesort. Väldigt stressbefriat så vi stannade i flera timmar. Åtminstone kändes det så.

Hit går jag gärna igen!

Hosen sencha från Ippodo.

lyssnar på...Kyokaisen no sogaikan från soundtracket till "nya" Rozen Maiden




Ippodo har jag hört mycket(och bra saker!) om både här och där och när jag i våras var på teprovning
på KIKI(nya datum 1 och 2 november-gå om du har chansen!) passade jag på att haffa en påse Hosen, som jag fått mig rekommenderat som bra att börja med ur deras utbud.

Inget fel på utseendet på bladen här, mörkt gröna, glänsande, tunna. De avger en kärv, ren och torr doft som tilltalar åtminstone mig.


Färdig doftar drycken sådär vagt av kokt kyckling. De blöta bladen ligger mitt emellan brysselkål och spenat.


Men tyvärr är jag lite besviken på det här teet. Jag må ha haft höga förväntningar men några av dem skulle väl kunna ha infriats?
Hur jag än fipplat med bryggtider, olika kärl och koppar, temängder och annat får jag bara en kopp som känns rätt ospännande, utan någon särskild egen smak eller karaktär. Det är blackt och tråkigt. Uppfyller baskraven men inte så mycket mer.

Jag kan palla rätt hög beska nuförtiden men där måste vara något mer som kompletterar.

Jag har ökat bladmängden, minskat den, testat olika temperaturer/tider/kannor, använt min banko för att klippa beskan, druckit ur min bizenkopp som verkligen dämpar bitterhet men icke. Det förblir sturigt, ocharmigt. Inget jag försökt mig på har lockat fram den minsta karaktär eller egenhet att tycka om.

Bäst blir det bryggt i porslinskanna med plastfilter från MUJI. Då är det fortfarande väldigt enkelt i smaken-som ett sorts Blåvitt-sencha-men jag känner mig betydligt mer vänligt inställd till vad jag fick i koppen. Eftersmaken är okej, lätt tungkviller och trevlig raspighet men ingen framträdande sötma eller umami.

Innerst inne hoppas jag att jag helt enkelt fått en påse som legat lite för länge på hyllan och tröttnat lite på livet, och om jag någon gång lägger en beställning direkt från Ippodo kommer jag försöka igen för det känns så deppigt att bara ge upp. Så här pass dyrt te vill jag verkligen få ut mer av.

En liten tröst i bedrövelsen var dock att bladen efter avslutad bryggsession är möra och mjuka nog att göra sallad på.

Min påse gav jag ca 270 kr för tror jag, men det är betydligt billigare i Ippodos webbutik; ¥1500 vilket är dryga hundringen i skrivande stund. Frakt tillkommer förstås-för en enda 100g-påse lika mycket till, men då går leveransen med EMS.

Länk här för den hågade.

Vietnamese Marble Mountain OP från Nothing But Tea.

Itou Masumis ふしぎふるふる (fushigi furu furu) från plattan Yumefuru mori e i högtalarna f n 



Kör vidare på den billiga linjen...

Det här teet fick hänga med en beställning från NBT i våras, då köpte jag bara en tiogramspåse för att prova.

Första intrycket var kanske lite ljummet men det växte. Visst känns det fortfarande att det är ett lågpriste men det är charmigt och otvunget med en värme i smaken som fick mig att känna att jag nog behövde en påse till för att bekanta mig ordentligt. Så, vid nästa tillfälle slog jag till på ett hekto.

Bladen är alls inte märkvärdiga vare sig i torrt eller vått skick, men ur burken kommer ändå en tilltalande, lätt kärv doft.

husen tvärsöver gatan skymtar...

Teet i sig har den där svagt vällingliknande doften.

Kapaciteten hos de här bladen är inte heller den särskilt märkvärdig utan jag skulle nog rekommendera att brygga som vanligt men öka på mängden blad du vanligtvis använder med kanske upp till 1,5x. Annars blir det mest lankigt.

Oftast har jag druckit det som vanligt morgonte d v s en sked blad i en kopp och sen på med mjölk, men det funkar även fint bryggt med mer blad och kortare tid. En msk blad till 2dl-kanna och en knapp minut till att börja med. Tre bryggningar kan man krama ur det på så vis.

Munkänslan är lite tjock-vagt viskös på ett trevligt sätt och jag har hittills inte heller lyckats brygga ihjäl detta utan det har hela tiden hållit sig på rätt sida av strävhet och beska.

Ett bra mycket bättre köp än Ru Yi-teet. Mina 100g fick jag lägga £4.50 för och det kan ju inte på något vis kallas annat än prisvärt.

Kul också att få prova te från Vietnam, det var nytt för mig. Länk här.