Bakning inför marknaden

2,5 kilo smör, 5 kilo mjöl, 3 kilo socker, 2 dussin ägg från grannens... Nu bakas det för fullt! På lördag är det alternativ marknad i Las Chinas, och jag ska sälja kanelbullar, drömmar, hallonrutor med toscatäcke, silviakaka, drömtårta, citronpaj med maräng i portionsformar samt lite matigt i form av piroger, pizzabullar och paj. Det blir bra! Kom förbi om ni har möjlighet, om någon skulle befinna i i relativ närhet :-)

Ett dött får och en nedgrävd make

 - Var är Alex? undrade jag.

Jag hade hört knackningen på dörren, jag var säker på att det var Alex som hade kommit för att hämta sin dotter, som var här och lekte med Disa. Men Alex syntes inte till.

- Han har gått för att betala fåret, sa Jesús. 

- Vad?!?

Det var helt oväntat. Jag visste att när Alex och hans familj hyrde ett hus här i byn, hade deras hund bitit ihjäl ett får. Jag tror inte att det var anledningen till att de flyttade, utan snarare att de tyckte att det var så obehagligt att en död man (hyresvärdens make) nedgrävd i trädgården, men det hade blivit en obehaglig situation med det ihjälbitna fåret, eftersom Alex familj inte hade någon möjlighet att betala för det.

Och jag kunde inte tänka mig att han hade pengar över till det nu heller. Numera lever han ensam med de fyra barnen, och pandemin har varit svår för alla jonglörer, gatuartister och konstnärer. Hade han verkligen kunnat lägga undan pengar till fåret?

Han kom strax tillbaka och meddelade att mannen med fåret inte var hemma, att han hade meddelat hustrun att han skulle komma tillbaka en annan dag för att betala för djuret och prata med den gamle mannen. Och mycket riktigt, nästa gång som dottern var hos oss och sedan skulle hämtas, gick Alex för att prata med fårägaren, som var så nöjd med att Alex hade tänkt betala, att han inte tog emot några pengar.

Skönt att ha det ur världen ändå. Det måste ha känts obekvämt att åka och hämta dottern i vår by så ofta, och varje gång riskera att stöta ihop med fårägaren, och dessutom har han gått med dåligt samvete över händelsen i flera år.

Jag kom att tänka på detta när jag för en stund sedan läste en riktigt obehaglig händelse med hundar och döda får. Läs gärna vad Åsa i Portugal har varit med om...

Kattmys och karneval

 Inlägget om Madridresan blir så omfattande, att jag lägger in några bilder om helgen först.

Jesús var i Sevilla och spelade, som vanligt på fredagskvällarna, jag la barnen sent. Disa läste högt ur en bok, och jag förvånas varje dag över att läsningen till slut lossnade för henne, och att det går så fort framåt! Fint!

Runa är som en grym väckarklocka, och jag fick gå upp med henen klockan sju på lördagsmorgonen. Hittekatten Pelle (som vi söker hem åt) fick sin favoritfrukost, och hoppade sedan upp och la sig på mig där jag satt i soffan. Vi fick en lång mysstund tillsammans och han spann högt. Alla katter dras till min mjuka pyjamas.

Jesús kom hem på lördag förmiddag, och det blev han som fick gå till fiskbilen när den kom och tutade. På lördagar säljs pinfärsk fisk och skaldjur i byn, och jag hade beställt acedías och boquerones att steka, samt räkor och minimusslor. Vid fiskbilen fick Jesús höra av mannen med de gröna hönsäggen att det skulle firas karneval i byn samma dag. På eftermiddagen letade vi rätt på lite utklädningskläder och drog ner till samlingslokalen. Byns barn samt föräldrar var där, en pappa bar en trådlös högtalare med svängig musik, och så gick vi ett varv runt byn med de utklädda barnen. En enda person kom ut och tittade, så det var lite avslaget. Sent på kvällen drog det riktiga partajet igång, med en inhyrd dj, men så dags hade vi somnat alla fyra... Men jag vaknade av ett par som skrattade berusat utanför fönstret framemot morgonen.

På söndagen provade jag att sätta upp ett litet marknadsstånd uppe på Peña de Arias Montano, det gick sådär. Bordet var för litet, solen smälte chokladen, men platsen är ljuvlig, och min kompis Goretti, som är den riktiga marknadsförsäljaren, är alltid rolig att prata med.

Jag gjorde bort mig också, det fick Jesús att skratta. Jag hade provsmakning på silviakaka och bjöd alla som kom förbi på en liten bit. En ung kille med ett gäng barn kom förbi och jag sträckte fram fatet till alla. Barnen tog, men inte killen. 

- Nej tack. Soy celiaco.

- Öh... Hej!

- Jag kan inte äta gluten.

Det tog en stund innan jag begrep att han inte presenterade sig som celiaco, att han inte hette celiaco (han heter Adrian, fick jag veta senare), utan att han sa nej till sockerkaka eftersom han är glutenintolerant...

Marijuana-chokladen

Här kommer ännu ett inlägg, som skrevs på sensommaren, men som inte har blivit publicerats förrän nu:

Så fort jag klev in genom dörren där Noras familj bor hörde jag musiken, och när jag föste undan draperiet som skiljer butiken från vardagsrummet såg jag att det fasta gänget från jam session-torsdagarna var igång. Tysken med saxofonen kom och hälsade på mig, och en äldre dam tog Disa i handen och följde henne till hennes kompis Nora.

- Är ni igång fortfarande, sedan igår? Har ni inte sovit? frågade jag Cristina, Noras mamma. Det var nämligen fredag lunchtid, och jam session hålls på torsdagskvällar (och nätter). Det visade sig att musiken som improviserades fram under natten hade blivit så fantastisk att de bara hade sovit en stund och sedan fortsatt spela på morgonen. En trummis från Sevilla var där och hade firat födelsedagen hemma hos Lincoln och Cristina.

Jag lämnade Disa och åkte hem för att jobba, och sedan återsåg jag henne inte förrän 32 timmar senare. För naturligtvis ville hon sova över hos Nora, och dagen därpå följde hon med familjen till den alternativa marknaden, där Jesús träffade henne, och naturligtvis ville hon inte följa med hem utan fortsätta leka på eftermiddagen. Hemma satt jag med en febrig Runa och tänkte att Disa ändå skulle ha fått tråkigt hemma.

Jesús hade för mycket att göra i torsdags för att åka och spela, annars har det blivit en torsdagstradition, att han åker iväg med barnen och spelar. Bra för mig, då kan jag jobba i fred. Men det var en torsdag då jag blev så arg på honom när han kom hem. Och det började med en chokladbit.

Musikträffarna är mycket familjära. Medan några spelar går någon annan ut i köket och bakar en meterlång pizza till de andra som har dykt upp, och de som vill tar med sig mat, som övriga går och plockar från när de blir hungriga. Men en torsdag hade ett par unga killar tagit med marijuana-chokladpraliner som de hade gjort. Jesús är försiktig, han ska ju köra hem med Runa, men här provade han en bit, i tron att chokladen kanske hade smaksatts lite av bladen eller så. Men det var starka grejer, visade det sig. Två timmar efter chokladbiten skulle han köra hem. I bilen började han bli trött, och när han kom hem med Runa, som vaknade när han bar in henne, mådde han riktigt konstigt. "Kan du ta henne", bad han mig, för han hade blivit yr. Det var då jag blev så arg. Här kom han hem sent, klockan var över midnatt, vi hade kommit överens om att han skulle ta Runa för att jag skulle få sova, jag måste upp tidigt nästa morgon och jobba, och vad var detta? Han tog marijuana och körde hem själv med lilla Runa i baksätet? Och nu kunde han inte ens sitta upp? Så fruktansvärt oansvarigt! Jag sa inte ett ord, tog bara nappflaska och barn och stängde hårt dörren till sovrummet.

Jesús la sig ner men fick knappt någon sömn den natten. Han hallucinerade, och personer och saker från barndomen blixtrade förbi i olika färger, och när morgonen kom mådde han fortfarande konstigt. Men det var ingenting emot den där killen som verkar så snäll, han som är lik vår belgiske barnmorska och som kommer för att lära sig spela gitarr som Lincoln, han råkade mycket värre ut. När vi träffade Cristina några dagar senare berättade hon att hon hade hittat killen i köket sent på kvällen, och han hade ingen aning om var han befann sig. Hela natten tillbringade han skräckslagen i ett rum, han trodde att någon när som helst skulle komma och skära upp honom och stjäla hans inre organ.

När Jesús blev sig själv igen var han så arg. Det får inte bjudas på droger utan att folk vet om vad de tar, och allra minst i form av chokladbitar på en jam session där barnen är med.

De pratade med chokladkillarna, och någon mer marijuanachoklad kommer det inte att bli. Men musikträffarna, de fortsätter!

När sjuksköterskan ringde

Klockan 20.15 på kvällen hade jag äntligen fått i mig lunch. Jag hade försökt länge, många timmar, men den här tisdagen har det hänt så mycket att jag inte har haft minuter att ta av ens. Och alltid är det något som är viktigare än att jag får i mig mat. Att barnen får äta, till exempel, Att de inte fryser. Att hänga ut den fuktiga tvätten på nytt innan det blir kolmörkt ute, den börjar lukta om den får ligga en dag till. Disas läxor. Att ungarna inte slår sönder sovrumsfönstret utifrån. Att få tyst på arga Runa så att Disa och Nora kan göra sina läxor tillsammans med Jesús. Jobbet så klart. En massa olika jobbgrejer. Lunchen fick jag i mig, efter att ha rest mig så många gånger för att göra olika saker att maten var iskall, men jag kände mig äntligen mätt. Och tvätten hade jag hunnit med, jag kom in med den tomma påsen när det var så mörkt att jag inte såg, och slog huvudet i ett gäng citroner som hängde tunga från en gren.

Dagens överraskning var sjuksköterskan. Klockan tio ringde någon till mig, men jag råkade ha volymen avstängd som vanligt. Jag hade ingen tanke på att ringa upp, var så stressad, men mitt i ett zoom-möte med kollegorna knackade det på dörren. Den här gången var det inte brevbäraren, utan en äldre man i byn.

- Här, sa han och gav mig en lapp med ett telefonnummer.

- Sjuksköterskan vill att du ringer henne. Hon hade ringt dig men du svarade inte.

- Nej, jag jobbade och kunde inte ta det, sa jag automatiskt eftersom det låter bättre än att säga att man glömt sätta på volymen på telefonen. Och hade hon ringt en halvtimme senare hade det varit sant.

- Ring henne. Det gäller vaccin för din dotter.

Jag fattade ingenting, men blev genast misstänksam. Kanske var det någon i byn som försökte ta reda på om vi har låtit vaccinera Disa mot covid? Någon som ville lura ur mig information genom att låtsas vara sjuksköterska? Världen har blivit pandemigalen, folk är galna. En familj i Disas skola vill ha lista på alla barn som har covid-vaccinerats. Jesús och jag var helt överens om hur vi ville göra med vår sjuåring gällande vaccinering, men eftersom folk är galna tänker jag inte ge dem någon information alls, jag har blivit misstänksam mot vissa och vet inte hur informationen kommer att användas.

Strax innan jag skulle hämta i skolan ringde jag upp det där numret, och det gick faktiskt till en klinik. Vi bytte nyligen vårdcentral, och "vår" nya sköterska hade sett att Runa saknade tre sprutor och undrade om jag ville boka tid för vaccination nu. det ville jag. Och så kom vi att prata en stund. Hon har ett förhållande med en svensk pojkvän (delvis pojkvän inte helt) från norra Sverige bakom sig, en invandrad make samt svensk kompis som heter Annika och som brukar hälsa på henne här i bergen varje sommar, som bor i Costa Rica med sin nordamerikanske man. Så spännande! Kanske får man träffa kompisen? Sedan var jag tvungen att åka till skolan, vi la på, men ska prata vidare nästa vecka när Runa ska vaccineras. Då kanske jag får veta hur det kommer sig, att den gamle mannen från byn kom med meddelandet om att ringa sköterskan...

Grisslakt

Ni är flera som tycker att det är trevligt med betande djur i närområdet, och det tycker jag också! Jag tycker om att höra åsnan och tuppen och de andra runt omkring oss. Men den där lördagsmorgonen i december, när närmsta grannen slaktade sina grisar, på andra sidan muren i änden av vår trädgård, var inte rolig... Vilka hemska skrik! Det kände som att det aldrig skulle ta slut! Hoppas att han skaffar färre grisar till nästa jul...

Åsnan på vägen

Vi hade lämnat Disa i skolan, jag hade parkerat och bar den barfota och tunnklädda (klädvägrande i sex graders kyla) Runa på ena armen och hennes stövlar och jacka på andra, skyndade över bilvägen mot vårt hus, och hajade till när jag såg en vit åsna komma gåendes mot oss. En åsna på bilvägen, vad gjorde den här? Hade den rymt? Den lunkade förbi oss, och jag tänkte att åsnor inte ska lunka omkring på riksvägar där både bilar, bussar och långtradare kör i hög fart. Jag måste stoppa den! Jag satte av efter åsnan, fortfarande med Runa på armen. Det gick inte fort, Runa hasade allt längre ner och åsnan hade fått ett försprång. Jag lockade på djuret, visslade på det för att få det att stanna, men jag vet inte hur man kommunicerar med åsnor. Vi kom i jämnhöjd på fel sida av vägen, åsnan såg oss och lunkade över mot oss, men stannade mitt i körfältet. Jag gick fram till den, Runa klappade den på mulen, åsnan såg precis så där lugn och snäll ut som de brukar göra. Jag försökte mota den åt andra hållet, tryckte mig mot den för att få den att byta håll och gå tillbaka till byn, men den ville inte. Jag undrade om jag vågade knuffa mot dess bakdel, men åsnor kanske sparkas? Runa tyngde och åsnan ville fortsätta sin vandring. Jag fick ge upp. Hade jag varit själv hade jag kanske kunnat ta av mig tröjan och binda den som ett rep om åsnans hals och få den med mig, men jag var inte själv. Och vad skulle jag sedan ha gjort med åsnan, om den hade följt med? 

Bortugal-Åsas familj tyckte att det var så mycket djur häromkring, jämfört med där de bor. Tja, en del är det kanske? De flesta som har lite mark här håller sig med djur. Vi är omringade av åsnor, hästar, grisar (fast nu är de slaktade) och höns. När något av grannarnas djur har rymt låter Iris oss veta det. Häromveckan var det en tacka med sin lammunge utanför ytterdörren av glas, och Iris skällde och skällde. Men när en gris hade rymt och snodde omkring utanför vår dörr behövdes inte Iris signaler, det var livat ändå av alla som försökte fånga grisen.

Grisar tycker Iris inte om. Hon är mycket rädd för dem. När vi går vår vanliga promenad i skogen, brukar jag tänka på Iris grisrädsla just där vägen delar sig och går i två parallella stigar med en två meter bred  vägg av tallar och taggbuskar mellan sig. När vi var ute den där kvällen stannade Iris plötsligt och lyfte på öronen. Någon var på väg mot oss. Det kunde vara fotgängare, eller någon till häst, och var det häst behövde jag hålla fast Iris för att hon inte skulle springa i vägen och skälla. Det var där skogsvägen delar sig, och jag valde den vänstra stigen. Efter en kort stund såg jag att den, eller de, som kom emot oss hade valt den andra stigen, och tur var det! Först kom en äldre man med vandringspinne (?) hastandes. Efter honom kom sju-åta stora svarta ibericogrisar småspringandes, och efter dem en tonåring och en liten unge som schasade efter grisarna för att de skulle fortsätta springa i rätt riktning. Familjen flyttade sina grisar till en annan hage. Hade vi mötts på samma stig hade det inte funnits plats för Iris och mig. Iris hade fått en hjärtattack av skräck.

Ja, det var ju ett sidospår. Har någon av er erfarenhet av åsnor? Tips ifall vi möter en förrymd åsna igen? 

Roliga saker under julveckan!

 Kunde helgen ha varit bättre? Jag tror inte det. På lördagen kom ett gäng vänner med sina barn - Disas klasskamrater. De hade med sig tortilla, egenodlad sallad, vin, choklad och gitarr, och vi hade tagit fram kött och fisk ur frysen som vi la på grillen. Solen värmde och vi kunde sitta utomhus. Ungarna lektelektelekte, klättrade i fikonträdet, gungade, spelade spel och lekte med djuren, och senare på eftermiddagen tog jag ut den stora pepparkaksdegen ur kylen, och så blev det pepparkaksbak i köket. Jag hade haft tankar på att göra glasyr till ungarna, kanske låta dem göra minipepparkakshus, men var så tacksam mot mig själv att jag hejdade det i tid, det räcker med sju ungar som bakar pepparkakor.

På söndagen åkte Jesús till Sevilla för att repa med metal-gruppen samt vokalgruppen. Hela dagen borta. Och det var så mysigt att bara vara hemma med tjejerna! Det har blivit riktigt trivsamt och juligt här hemma, och jag tog med barnen och Iris ut i skogen att plocka kottar, ekollon och annat fint att måla med guld- och silverfärg och strö glitter över. Lite extra julpyssel. Hemma gav jag Disa en bra täljkniv som jag har sparat åt henne länge, och hon blev uppslukad av att tälja grillpinnar, och Runa drog av sig alla kläderna och badade benen i poolen, den galningen! Vem klarar att gå naken i den här decemberkylan? Men försök hindra henne, försök bara!

Dagen innan hade ett lass ved kommit, så vi eldade en massa. Flera maskiner tvätt kördes inför den regniga julveckan, vi kammade löss och såg julkalendern och Bamse. Till slut somnade båda i sängen samtidigt till Pricken och lilla gumman. Inget speciellt hände egentligen, det var bara mysigt att vara hemma med båda, utan att ha bråttom till något. 

Nu är det vardag igen, stressigt och dant, jag är yr och vet inte om det beror på sömnbrist, stress, lågt blodsocker eller något annat. Mobilen har lagt av vid värsta tänkbara tillfälle, reparatören går inte att nå. 

Jag har beställt en julklapp till Disa som hon kommer tycka mycket om. Hon är enormt förväntansfull inför julen, kan inte vänta. Aldrig har hon längtat så efter julen! Det är så fint! Och jag hoppas kunna göra julen precis så magisk och rolig som hon drömmer om.

Tisdagen blir en rolig dag för henne. Efter skolan kör jag henne hem till hennes nya kompis Sol, Sols pappa är den belgiske barnmorskan som var med när Disa föddes. De bor i ett av de två mysigaste hus som jag har varit inne i, någonsin. Nåväl, de tar med Disa till trapetslektionen i alternativbyn Calabacino, och kör sedan hem henne (hoppas jag, det har vi inte pratat om än). Därefter kör jag henne till byn där skolan ligger, för hon ska övernatta hemma hos sin lärare. Det har de båda pratat om länge, och nu blir det av! Och dagen därpå ska nog Disa följa med hem till sin nya klasskompis och träffa alla hennes kycklingar och andra djur på den lila gården. I skolan ska de ha roligt, äta churros och dricka choklad på Paus bar, för det är sista skoldagen innan lovet. Och vi ska beställa skaldjur i fiskaffären till julafton. 

I övrigt har jag dåligt samvete för allt jag inte hinner med, exempelvis julkorten och julpaketen som skulle ha skickats redan, men försöker släppa det, jag är ingen övermänniska som klarar mig på noll timmar sömn, det får bli när det blir.

Det var en liten snabbrapport det. Hur har ni det nu i veckan?

En hjälpsam brevbärare

När brevbäraren knackade på dörren igår var det inte för att lämna post till oss, utan för att be om ett telefonnummer. Jag fattade först ingenting, men när han hade försäkrat sig om att jag hade kontakt med Nuria, som vi hyrköper huset av, förklarade han att Nuria hade skickat ett paket till England, och det paketet hade kommit i retur. Nu hade det legat ganska länge på postkontoret i Aracena två och en halv mil bort, huvudorten här i bergen, för det fanns inga kontaktuppgifter till Nuria för att avisera henne om paketet. Men den här brevbäraren kände igen hennes namn, han är en av dem som brukar dela ut post i vår by, och knackade på hos oss medan han ändå var i krokarna, för att be om telefonnumret så att postkontoret kunde ringa och meddela henne. Jag var imponerad, det bor ju närmare 40 000 personer här i bergen.

Nu fick han inte telefonnumret, han såg att jag var obekväm med att lämna ut det utan Nurias vetskap, och föreslog att jag själv skulle meddela henne. Det gjorde jag, och hon blev så glad, hade undrat varför paketet aldrig kom fram.

Så kan det vara att bo på ett litet ställe!

Utan kontanter på postkontoret

Just nu lyssnar jag till något som jag inte har hört sedan... April? Maj? Ett störtregn! Genom fönstret ser jag regnet som flimrande streck i luften. äntligen får träden vatten. Vi har vattnat dem mycket i sommar, men det har inte räckt. Mandarinträdets blad har krullat sig i torkan, och plommonträdens blad har blivit gula. Avokadoträdets tid tror jag är förbi. Den nya pappan i Disas skola hade bråttom hem efter klassmötet igår för att plocka in de sista tomaterna innan regnet.

Skolan började i fredags, men Disa missade det, hon var sjuk. Hade fått Runas förskolevirus, som hon smittades av samma dag som hon började. Disas förkylningar börjar alltid med feber, och den var hög i två dagar, sedan var hon i princip bra redan på lördagen. Men hon fick ändå inte gå till skolan på måndagen. Enligt skolans covid-regler bestämmer skolsköterskan när en elev får komma tillbaka, och halv ett på måndagen kom telefonsamtalet. Det var bara en och en halv timme kvar av skoldagen, men jag skjutsade iväg Disa, som inte ville vänta en dag till hemma.

Idag när jag hade lämnat henne körde jag till Jabugo med en lapp och ett paket. Det är sista dagen för att hämta ut det rekommenderade brevet som jag hade fått, men det har inte varit så lätt att åka dit. Postkontoret öppnar bara mellan klockan 9 och 11 på vardagarna.

Jabugo är definitivt den fulaste byn här i bergen. Den lever på skinkfabrikerna, och det finns inget positivt att säga om stället (det är här den där "datareparatören" jobbar). Med hjälp av en mobilkarta hittade jag till Plaza de la Constitución, ett pampigt namn på ett tröstlöst, slitet litet torg. Utanför postkontoret blåste det i en gul flagga, järngaller utanför fönstret, parkeringsplats precis utanför, och jag hade kommit ihåg att ta med ansiktsmasken. Brevet fick jag, men paketet kunde jag inte skicka eftersom jag inte hade tillräckligt med kontakter. På postkontoret tar de inte kort, så Jesús paket får vänta till någon annan dag.

Nu sitter jag, förkylningsmosig i huvudet (efter barnen kom förkylningen till Jesús och mig), och jobbar och dricker te medan jag lyssnar till regnet. Sämre kan man ha det!

Hur har ni det i veckan?

Helg med musik och kompisar

Fredag igen! Härligt!

Det här skrev jag om förra helgen, men publicerade aldrig inlägget. Så här kommer det :-) 

Så skönt det är med helger! Men så fort de går!

Egentligen hände inte mycket. Vår kompis Lidia kom och hälsade på, och stannade en natt. Gissa om barnen var glada!

Jag monterade ihop en skrivbordsstol, äntligen, Jesús och jag gick till fiskbilen och köpte pinfärska sardiner som vi grillade på kvällen. på grund av grillningen blev vi sena till kvällens spelning. Vår kommun har ett riktigt bra kulturprogram över sommaren, varje liten by i kommunen får kultuiraktiviteter. Vi i Aguafría fick en grupp som rockgrupp som spelade coverlåtar, och som till Jesús förvåning gjorde det riktigt bra! På lekplatsen, mitt i byn, hade det satts upp en liten sen. Jesús undrade om det skulle vara någon där, och när vi kom dit visade det sig vara fullt. Hela byn hade gått ut för att lyssna.

Som vanligt blandas generationerna, det är roligt. De äldsta var uppåt 80-90 år som lyssnade till AC/DC och annat, de yngre dansade. Vi kom samtidigt som en äldre dam som hade varit och blandat drinkar till gruppen 80¨bredvid oss. Våra grannar med hönsen, som vi köper ägg av, hade dukat upp långbord för alla familjemedlemmar från 50 och uppåt. Barnen var nog vid scenen. Det var festligt!

På söndagsförmiddagen gick jag en lite längre promenad med Iris. Jag har upptäckt en otroligt vacker promenadsträcka på väg mot Santa Ana. Men otroligt vad svettig man blir så här års! Det rann svett när jag kom hem, och jag tänkte mig en dusch, men medan jag hade varit borta hade både Lincoln och Helder ringt, båda var på väg. Disas kompis Nora släpptes av, henens föräldrar skulle hem och städa och komma tillbaka på eftermiddagen och stanna då istället. Helder och Ro skulle fixa lite mat och dryck och ta med till lunchen. Nora och Disa satt redan och badade i badkaret när jag tänkte duscha, så det fick vänta.

Helder har vi inte sett på två månader, på grund av hans långa Mexikoresa, äntligen är han hemma igen!

Jag hann vara med en stund, sedan gick jag upp till ovanvåningen, invigde den nya stolen och satte mig att jobba. på måndagen skulle vi nämligen till Sevillas nöjespark; Isla Mágica, så jag jobbade undan på söndagen istället. Disa har drömt om att besöka nöjesparken så länge, det skulle bli första gången för henne!

Den opålitliga datadoktorn

Igår var en riktigt konstig dag.

Det konstigaste hände innan jag vaknat, för då slog vädret om och blev... Kyligt! Vinden som blåste in genom fönstret var kall! Enligt väderprognosen var det 21 grader ute, men jag svepte om mig täcket, och satt sedan och funderade på om jag behövde kofta medan jag jobbade. Kanske för att jag är så van vid värmen. Eller också var det faktiskt kallt. Skönt i alla fall1 och säkert var det den svala luften, eller också det nya teet, men jag kom igång så bra med jobbet, och kände mig nöjd, ända tills Dataproblemet dök upp igen.

I början på semestern fick jag ju lämna in datorn när tangent efter tangent la av, och till slut kunde jag inte ens komma in i datorn. Tangentbordet i den bärbara datorn var kaputt, enligt datadoktorn. Det löstes med att använda ett extern tangentbord. Då och då återkom problemet, en bokstav hakade upp sig och skrev vvvvvvv utan stopp, men det ordnade sig när jag startade om på powerknappen. Nåväl. I förmiddags fungerade det inte att starta om. Och jag kunde inte jobba.

Jag åkte akut till datadoktorn i Aracena en halvtimme bort, fick hjälp direkt av en tekniker som på något sätt liksom avinstallerade tangentbordet. Lättad gick jag därifrån, passade på att handla förnödenheter som bara finns i Aracena, det goda brödet, Disas favoritost från Portugal, ekobananer...

När jag kom hem var Disas kompis Nora hemma, och hennes pappa Lincoln, som tagit med mat för att stanna över lunch, och över dagen. Jag hann inte mer än hälsa, jag hade så mycket missat jobb. Jesús kom med lunchbricka till skrivbordet. Allt bra.

Några timmar senare hände det igen. Vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv skrev datorn av sig självt. Jag närmade mig en stresspunkt, jag hade redan så mycket jobb att ta igen. Men det var bara att åka iväg med datorn. Lincoln tipsade om en kille i grannbyn som är bra och billig, sa han. Han följde med mig dit. Killen såg lite fundersam ut, skruvade sedan isär datorn och jag hade svårt att se på. Det var som att se en hjärnkirurg jobba, med hela hjärnan framför sig. Där fanns alla mina bilder, mitt jobb, texter, lösenord, så mycket. vid minsta misstag skulle allt försvinna. Tänkte jag.

En liten fyrkantig grej ramlade ut från datorn, killen granskade den som om han undrade var den kom ifrån och vad det var för något, och la den åt sidan. Han kikade lite, kände, öppnade ytterligare ett bakstycke, och jag klarade inte av att se på mer, utan försökte fästa blicken på skrivarna och hörlurarna på hyllorna.

- Jag kopplade bort tangentbordet. Det fanns tre komponenter bredvid varandra och jag tog bort den för tangentbordet. Fast det är svårt att veta vilken som är vilken,  en komponent är för tangentbordet, en för musplattan och så är det en till.

Jag satte på datorn, loggade in, och märkte att tangentbordet på den bärbara datorn fungerade.

- Men ska det fungera, om du tog bort den komponenten? undrade jag. Och titta här, pekplattan fungerar inte.

Jag lyckades inte få något bra svar på detta. Jag tyckte att det var tydligt att komponenten för tangentbordet satt kvar eftersom tangentbordet fungerade, men jag betalade de tio euro som han begärde och gick. På något sätt tyckte jag att jag hade kompenserats, genom den mycket stora butikshunden som ställde sig på bakbenen med de enorma tassarna på glasdisken, och blundade när jag smekte hans mycket rynkiga huvud.

Än så länge har jag bara haft problem med Vvvvvvvvvvvvv en gång, så jag avvaktar med att lämna in datorn igen. Till det pålitligare stället i Aracena.

Kvällstimmar på ett bytorg

 Klockan är nio på kvällen när vi stoppar in barnen i bilen och åker till grannbyn Los Romeros för att äta middag. En sådan där spontan grej man kan göra en fredagskväll när Jesús rep med gruppen är inställt.

I byn finns ett litet torg med en kyrka och en bar. Vita plastbord är utställda och runt om sitter sällskap och äter, dricker och pratar, och på torget spelar ett gäng ungar fotboll, några andra har dockvagnar och leksaker med sig.

Disa är snart igång och leker tafattlekar och kurragömma med ett par tjejer, vi beställer dryck, ensaladilla, härliga tomater med salt, friterad bläckfisk och pommes frites till barnen, torsk till Jesús och kött i whiskeysås till mig. Runa äter oliver, solen går ner, det är ljummet i luften och allt är bara så där behagligt avslappnat och trevligt som det blir på ett litet sydspanskt torg en sommarkväll med en trevlig tapasbar som serverar god, hemlagad och billig mat. Disa kommer då och då och äter bläckfisk och doppar picos i ensaladillan, Runa äter en massa pommes frites. Disa leker med en av Jesús elever som också råkar vara här, sedan med en pappa som lyfter upp alla ungarna på torget så de kan klättra i lyktstolpen. Runa går omkring och tittar och tar plötsligt med sig en lite sparkcykel som tillhör något av barnen och går runt med den en lång stund. Hon studerar glasskylten noga och Disa och jag går in i baren och hämtar tre glassar från frysen, visar dem för servitören som antecknar. Ingen har längre ansiktsmask, det är nästan som innan pandemin!

Det här är en av många trevliga saker med Spanien. Det är så enkelt att ta en spontan tapasmiddag på ett litet torg och prata om roliga saker medan ungarna leker med andra barn.

Vi har verkligen mycket roligt framför oss. Nu under lördagen är det fullt upp. Först barnkalas (barnkalas är ofta en ursäkt för de vuxna att träffas, det är ofta inte så inriktat på barnen) vid utomhuspoolen i Alájar. Picnicklunch. Vi tar med pannkakor, falafel och svamp-croquetas (ej hemgjorda), isbitar och juice. Framåt sextiden åker vi till Las Chinas där den alternativa marknaden återuppstår efter långt coviduppehåll. Där kommer att finnas många vi känner. Och sedan, någon gång under kvällen, åker vi vidare till Paus bar i Castaño del Robledo där vår kompis Lincoln spelar gitarr. Och dagen därpå, på söndagen, ska vi fira min födelsedag igen (kul att fylla 39!), då får jag presenten av Jesús, som är det bästa tänkbara - en utflyktsdag i Portugal med besök på favoritrestaurang (musslor i champangnesås!), bad i havet, plocka snäckor... Åh!

Och om två veckor har jag semester. Det blir två veckor med efterlängtat husfix, kanske besök i Portugal, och så en vecka på kusten. Kalas för Disa som fyller sju...

Klockan på kyrkan närmade sig tolvslaget när jag började bli sömnig och vi bröt upp. Båda barnen somnade i bilen, det var bara att bära in dem och lägga dem i sängen.

Vad har ni för helgplaner?

Halmbalen och det olagliga hålet i väggen

Klockan var halv nio på kvällen, jag skulle ha hämtat Disa hos kompisen för en timme sedan, men istället hade jag kört runt i Aracena för att köpa ficklampa, mat som inte behöver tillagas eftersom strömmen var borta och gips att täppa till ett olagligt hål i väggen med. Dessutom hade jag köpt en halmbal som var så stor att den inte fick plats i bakluckan. Istället hade jag fått hjälp med att pressa in den i baksätet, och nu, när det slog mig att Disa också måste få plats i bilen, trots att det låg en stor halm-bal på hennes bilbarnstol, började jag skratta galet och trött. Det hade varit en mycket lång dag.

Strömmen hade försvunnit redan på morgonen. Elen i vårt nygamla hus verkar vara något hemmabygge, det finns ingen logik alls. Lösa kontakter och sladdar finns överallt och då och då blir det strömavbrott, ofta i köket. Spisen slutar fungera om något pöser över så att den blir blöt. Men nu var hela huset strömlöst. Efter två timmar utan el bad jag Disas lärare att få sätta mig i skolan och jobba undan det mest akuta medan barnen hade gymnastik.

Vårt slitna hundraårshus ser ännu mer slitet ut bredvid grannarnas nybyggda.

Min stress släppte eftersom jag ändå inte kunde göra något åt mitt eget jobb utan ström och internet. Jesús fick ställa in sina digitala föräldramöten och lärarmöten. Disa följde med en kompis hem och Jesús och jag åkte till Santa Ana för att äta lunch på en bar, eftersom vi inte kunde laga mat utan el.

Jesús ringde en elektriker som kom efter någon timme och konstaterade att strömmen nådde elskåpet, men att det där tog stopp. Något hindrade strömmen från att gå vidare in i huset. Han kunde fixa felet, men fick inte, det måste elbolagets egna elektriker göra. Då tänkte jag att det var dags att köpa ficklampa och färdig mat, för om vi måste vänta på elbolaget skulle vi nog vara strömlösa till nästa dag, så jag åkte till Aracena, passade på att köpa nämnda halmbal till min jordgubbsodling och presenter till mig själv i favoritaffären (såg, vinkeljärn och en ny tumstock efter att Runa brutit sönder min gamla). Under tiden hade faktiskt elbolagets elektriker kommit hem till oss, de knackade sönder ytterväggen och plockade ut elskåpet, i vilket de fann gamla sladdar som knutits ihop med plastpåsar, och jag vet inte vad. Någon som bott här tidigare har kopplat in el utan att betala för den. Vanligt förekommande här i bergen, sa elektrikerna, som förstod att vi faktiskt var oskyldiga, tack vare att de olagliga sladdarna var så gamla och smutsiga. 

De förklarade att detta verkligen inte ingick i deras arbetsuppgifter och att de inte borde röra elskåpet alls, men tyckte synd om den strömlöse Jesús och lilla Runa som stod bredvid, och trixade tillbaka elen med stränga order om att Jesús måste gipsa igen hålet i väggen, där de satt in elskåpet igen, samma kväll, för nästa dag skulle nya elektriker från elbolaget komma och installera ett nytt elskåp, och de fick inte veta vad som redan gjorts, för vår skull och för dessa båda elektrikers skull.

Jesús ringde mig stressat och bad mig köpa gips, och jag undrade var sjutton man får tag i gips i Aracena klockan åtta på kvällen, chansade på den nya, stora kinabutiken och hade tur!

Jag hämtade Disa i Fuenteheridos, drog förtvivlat i halmbalen och befriade barnstolen. Hela golvet i baksätet täcktes av trasig halm (baksätet kunde jag inte se för där låg balen), och jag försökte få bort så mycket halm det gick från barnstolen, där Disa skulle sitta, fick in min trötta unge, och kände att jag började ta slut där på den slingriga skogsvägen hemåt.

Jag gav Runa mat medan Jesús blandade gips som han försökte fylla hålet i väggen med. Det gick så där. Han personifierar motsatsen till orden hantverkare och händig, men vem som helst skulle ha svårt att fylla igen ett så stort hål med bara ett kilo gips.

Till sist fick jag äntligen lägga mig bredvid min lilla pärla. Så trött jag var. Den evighetslånga dagen tog slut till sist.

Elbolagets elektriker har ännu inte kommit med det nya elskåpet, vi får el utan att betala för den, och jag hoppas att de inte kommer förrän Jesús är hemma från jobbet, för jag har ingen aning om vad jag ska säga om de ifrågasätter den nygipsade väggen eller elskåpet därinne. Jag tror att bästa alternativet är att låtsas att jag inte förstår spanska.

Spännande, spontan husvisning

 Jag önskar att jag hade tagit med kameran och tagit bilder igår, men jag hade ingen tanke på att detta skulle bli ett blogginlägg! Så håll till godo med mina beskrivningar. Det går också att klicka på länken längst ner i inlägget, för att se bilder.

Vi var i alla fall och tittade på ett hus som jag sett i en annons! Ett köpe-hus!

Tanken var att åka och kika på huset från utsidan och se byn som det ligger i, för där hade vi aldrig varit förut. Byn heter Calabazares, ligger mellan Santa Ana och Almonaster, och visade sig vara sagolik. Byn består egentligen bara av en enda gata. Vi parkerade vid det minimala torget och promenerade iväg för att se om vi kunde hitta huset. Det hade inte ens någon adress, bara Hus 114.

På vänster sida låg små fina, vita hus med vinrankor på spaljéer utanför, jasmin, och rosa blommor. På andra sidan fans små odlingsmarker som olika hushåll verkar ha hand om, en liten bäck rann längs vägen, det fanns granatäppelträd fulla med frukt och allt var grönt, frodigt och doftande. Mjuka, gröna berg omringade oss. Nog för att jag har sett vackra byar, flera av småbyarna här i våra berg är de vackraste jag någonsin sett, men det här... Den utsikten...

Vi hittade inte hus 114, så Jesús frågade en dam om det. Byn var så liten att hon måste känna till det. Och jo då. Hon gissade att det var huset uppe på höjden, utanför byn. Hon tog med oss till ett annat hus som var till salu, ett byhus med en liten trädgård med fruktträd, omgärdat av en vit mur, Sedan följde vi med henne hem där hon gav oss nummer till både det husets ägare och till damen som ska sälja det hus vi var intresserade av.

Jag tyckte att det vore väl framfusigt att ringa damen och säga att vi är byn just nu och undra om hon vill visa huset, men Jesús hade inte samma betänkligheter.

- I Sverige är det husvisning en eller två gånger. Då får alla som är intresserade komma och kolla på huset. Sedan hålls auktion. Den som betalar mest vinner huset.

Jesús tycker att det låter fruktansvärt. Inte att det är så svårt att se huset man är intresserad av, utan att den som har mest pengar får huset. 

- Vilket fult system! Här har huset ett pris. Den som är intresserad av det kan köpa det. Försten får det.

Sorry, det blir en lång utläggning. I alla fall. Vi hämtade upp damen med "vårt" hus vid kyrkan, körde hem henne så hon kunde hämta nyckeln, och körde sedan ut ur byn, upp för en backe. Och där låg det. Med en underbar utsikt. Lite längre bort stod damens vita häst i en hage, och längs vägen låg fem-sex hus till.

Damens svärföräldrar har avlidit och ingen vill ha huset. Alla släktingar som vill bo i byn har egna hus. Det hade gått fyra år sedan de gamla gick bort, och inget hade gjorts i huset sedan dess. Den stackars damen var full av ursäkter för att släktingarna inte tog tag i saken. I sovrummet hängde den äldre mannens keps fortfarande på sängstolpen, på väggarna fanns familjefotografier, prydnadssaker... Det såg kort sagt ut som på bilderna i husannonsen.

När man kliver upp för stentrappan kliver man rakt in i ett litet vardagsrum. Till vänster finns tre små sovrum, till höger ett badrum. Upp för en trappa, så kommer man till en oinredd vind och en mycket låg dörr (om det ens kan kallas dörr?) som leder ut till en liten balkong. Om man går ut ur huset igen så ligger ett stort kök med en enorm öppen spis mittemot, detta i ett eget litet hus. Och så finns en tillbyggnad som hänger ihop med huvudhuset, där delar av grisen som damen slaktade förra året hänger på tork. Jesús undrade på skoj om skinkan ingick i priset. En bur med pipande kycklingar finns, en brunn, ett stort citronträd, lagerträd... Och det var allt.

Jesús älskade platsen, och Disa smälte in fullkomligt på det här stället. Det är så hon ska bo. Klätterträd, djur, all frihet i världen att upptäcka saker. Runa älskade kycklingarna. Jag kunde så lätt se dem båda här. Mig själv också. Tänkte, att bor man här vill man aldrig åka någon annanstans. Höns, katter, en hund till Disa, finns inget som skulle passa bättre till den lilla djurälskaren... Vi frågade om det fanns barn i byn (viktigt, våra ungar får inte bil isolerade), och jodå, damen började räkna upp sina syskonbarn, den nya familjens lille kille, elvaåringen, borgmästarens två barn, borgmästarens kusinbarn som brukade komma och hälsa på...

Affär? Javisst, en liten butik. Det kommer en leverans med bröd varje dag, och två gånger i veckan kan man köpa fisk, och två gånger i veckan kommer frukt- och grönsakshandlaren.

Priset var bra, 52 000 € (här behöver man ha 30 % av köpesumman till handpenning för att få ta ett banklån), huset är i stort behov av renovering, men det skulle gå att bo där under tiden, även om det nog är  kallt på vintern, ingen värme, ingen isolering (förstås, det finns det aldrig i sydspanska hus) och ganska stora hål i taket...

Men nej, det blir inget köp. Inte på grund av hålen i taket, inte för att köket ligger i ett hus för sig, inte heller att det är lite isolerat på kullen ovanför byn, inte heller för att det ligger så långt från Disas skola och våra vänner... Utan på grund av trädgården, som är alldeles för liten. Av den lilla gröna plätt man ser tillhör hälften en annan familj. Trädgård är ett krav. Jag vill plantera olivträd, äpplen, ha vindruvespaljéer, hallonbuskar, trädgårdsland, hänga upp gunga och klätterrep till barnen... Här skulle inte ens vårt trädgårdsbord få plats. Då går det inte. Men spännande var det, att vara på husvisning! Och det blev lite mer verkligt, framför allt för Jesús, att vi en dag kan komma att ha ett eget hus! Drömmen!

Här finns annonsen om någon vill kika. Bilderna är inte så bra, man får ha lite fantasi när man ser dem och tänka bort möbler och saker, annat golv och kök...

Bagarpoeten

Trots att jag har känt Goretti i över ett år var det först för ett par månader sedan, mellan grillunch och efterrätt med henne och ungarna, som jag fick veta att hon är brödombud för bagarpoeten.

Jag har ju nämnt att det här är ett speciellt hörn av Spanien att bo på. Dels finns traditionellt byfolk, dels finns de som söker en alternativ livsstil, med egenodlad mat, miljövänligt leverne, respekt för naturen. Folk från hela Spanien, och andra länder, söker det här i Sierra de Aracena. I deras spår följer roliga marknader, annorlunda musik- och kulturupplevelser, manifestationer och kreativt småföretagande. Vi prenumererar redan på de ekologiska grönsakslådorna från Las Chinas varje tisdag, nu fick vi alltså höra talas om bagaren i Galaroza som bakar ekologiskt bröd.

Man blir medlem i en Whats App-grupp, och får en gång i veckan en lista på de bröd som erbjuds. Det är olika slags brödbullar samt veckans specialbröd i form av en enkiloslimpa. Eller ja, det är ju inte bara en lista...

"Välkomna till Olympos, ni dödliga brödätare! Zeus, irriterad och hungrig, befallde att de skulle ge honom något gott och värdigt att äta. Guden Pan, ja, ni förstår vad han föreslog, och just det... Dag och natt arbetades det med brödet i verkstaden, ett utsökt bröd av…"

"Glad sista sommarvecka, vänner av bröd och skog! För att fira fullmånen föreslår vi ett fruktigt bröd med en utsökt blandning av randiga Rufino-äpplen och svarta fikon, som blandats med en härlig deg på  fullkornsmjöl och spelt..."

"Trevlig vecka önskar jag alla! Jag skriver nu redan på måndagen, för veckans bröd är värt det. Det är värt att ni får tid till att fundera på om ni vill ha ett, eller...två eller tre.Vi återgår till en höstklassiker; Nöt- och russinbrödet. Det behöver egentligen ingen närmare beskrivning, det är vad det är. Surdeg av råg och…"

Och så fortsätter det i samma stil, där veckans bröd, samt de vanliga (alla ekologiska) presenteras. En del meddelanden är så fint utformade att den hemlige bagaren, som vi inte vet vem det är, numera går under namnet bagarpoeten här hemma.


Nu besöker vi Gorettis klädbutik varje fredag för att hämta veckans bröd. Där, i en korg bakom disken, ligger alla bröd i papperspåsar med beställarens namn på.

Vi har ganska många att hämta ut, för Jesús tar med en leverans till Sevilla på fredagskvällarna när han åker dit och repar med gruppen. José Alberto och Loren smakade på ett fänkålsbröd senast de var här och beställer en limpa varje vecka. Sedan ville en av deras kompisar också ha. Samma vecka ville trummisen i Jesús grupp beställa ett bröd, och den här veckan även sångaren och gitarristen. Förra veckan hade bagaren lagt alla "våra" bröd tillsammans i en stor mjölsäck.

Mycket bröd blir det! Roligt! Det är så förfärligt ont om jobb, så folk måste skapa sina egna. Och det är fint när det funkar!

Farbror trollkarlen

- Din farbror är trollkarl. Vi ska åka och titta på när han trollar nu, förklarade jag för Disa i bilen.

Hon har bara sett Juan trolla en gång tidigare, men då var hon för liten.

Att vi skulle se honom nu var för att en lekplats i grannbyn skulle invigas, och det var byfest.
Stället heter Carboneras, och Jesús och jag undrat lite över att det har byggts en ny lekplats, eftersom det bara finns två barn i hela byn.

Fint. Och en massa barn kom från Aracena för att leka, och se på trolleri förstås.

Sedan Juan gjorde sig av med papegojan och duvorna har jag inte tyckt lika mycket om föreställningarna, de brukar vara mest för barn.
Men här var en blandad publik, och han hade ett nytt nummer som var så bra! Ett utbrytarnummer, i vilket vi gissade att han skulle ta sig ur rep och handbojor, men där han tagit av herren, som stod bredvid med förbundna ögon, kavajen, tagit på sig den själv och stod lika fastbunden som tidigare när telefonhytten av tygs drogs ner igen.

Bäst var sista tricket, som inte var ett trick egentligen, men jag skrattade så jag grät!

Svårt att köpa kött i Spanien

Jag menar inte att det är bättre i Sverige, bara att det är enklare. Man går in i en mataffär och tar någon färdig plastförpackning med kött och så är det klart.
Inte här.
Med två sjuklingar i huset (Disa och Jesús) hade jag tanke på att göra puchero. Något av det bästa som spansk husmanskost kan erbjuda; buljong kokt på ben, svål, olika sorters kött, morötter, kikärter och eventuellt andra rotfrukter. Så gott, så gott!
Och så skulle jag ha ett par fläskfiléer till Disas middag, hon var sugen på det.
- Vit gris eller ibericogris? undrade tjejen bakom köttdisken.
- Iberico.
- Pluma? Secreto? Solomillo? Presa? fortsatte hon.
Ja, vilken del av grisen ville jag ha? Trots mer eller mindre tio år i Spanien har jag fortfarande inte lärt mig de olika delarna på köttdjuren.
- Ingen aning. Det ska vara till flickan. Hon ska få fläskfilé till middag.
- Då blir det solomillo. Den blir bra för henne. Något annat?
- Nja....
- .....
-.......
- Kommer du inte ihåg vad det heter?
- Jo, jag bara funderade på om vi ska göra en puchero... Och det ska vi.
- Vad behöver du?
- Allt.
- Vilka sorters ben vill du ha?
- Öh... Hm... Jag vet inte. Det bruka vara sambon som lagar puchero, sa jag inte helt sanningsenligt, men jag behövde någon slags förklaring till att jag inte kan namnen på de olika benen.
- Färsk svål eller den här?
- Färsk, sa jag utan att tänka efter, trodde att jag visste, och så blev det fel.
Ett kycklinglår och en bit fläskkött klarade jag att be om utan problem.
Men vad jobbigt det är att köpa kött här!
Nu står i alla fall pucheron på spisen och kokar. Det tar ett par timmar, så det blir senare lunch än vanligt, men den är värd att vänta på!

Brutet nyckelben och apotekare i pyjamas

Disa ramlade ned från en bänk.
Hon skrek och skrek och skrek.
Men sov i bilen mellan Sevilla och Aracena.
Vi kom intill snabbt på vårdcentralen, som skickade oss vidare till Río Tinto, där det gick hur snabbt som helst att röntga, träffa läkare och konstatera att Disas högra nyckelben är brutet.
De lindade upp hennes lilla arm i mitella, men det tyckte Disa var urlöljigt, så det blev inget mer ned det. Det blir att försöka så hon inte lyfter armen så mycket, inte lyfter tunga saker, återbesök om tre veckor och...smärtstillande var åttonde timme.
Det här oroar mig mer än något annat. HUR SJUTTON ska vi få i henne smärtstillande var åttonde timme?Är doktorn dum i huvudet? Har barnläkaren inga barn själv? Eller är vår unge särskilt svår att få i medicin?

Klockan var strax över tio på kvällen när vi var tillbaka i Aracena för att leta rätt på ett nattöppet apotek. Det finns bara tre apotek här, och ett av dem måste alltid ha nattvakt.
Det visade sig vara apoteket i backen.
Jesús gick ur bilen, och var borta... länge.
Han berättade sedan att apoteket var så mörkt och igenbommat att han trodde att det var fel, gick till ett annat och läste på dörren att det faktiskt var detta som hade nattöppet nu. Det gröna, lysande korset ovanför dörren, tecknet för ett öppet apotek, stämde alltså. Jesús ringde på dörrknappen.
- Ja? svarade någon i porttelefonen.
- Jag vill köpa medicin, sa Jesús.
- Är den på recept?
- Ja.
- Vänta ett ögonblick då.
Och ner kom apotekaren som bor ovanpå apoteket, tände butikslampan, öppnade en liten fönsterlucka mot gatan och expedierade Jesús, iklädd randig pyjamas.
Man förstår att han inte har lust att lämna soffa,brasa och midagsbord för att sälja småkrafs, utan bara medicin som läkare har föreskrivit.

Jag var osäker på vad det var Disa hade brutit egentligen. De pratade om la clavícula, som av namnet påminde mig om nyckelbenet... men var sitter nyckelbenet i så fall? Uppe i axeln?
Jesús förstod inte problemet.
- La clavícula. Det är ju det här, sa han och visade övertydligt på axeln.
- Hur ska jag veta vad som är en clavícula? Jag kan väl inte alla ben i kroppen?
- Nä, i Sverige lär ni er namn på alla växter och att snickra bord och stolar i skolan, här lär vi oss namn på floder och på benen i kroppen.
(I Spanien finns inte ämnet slöjd.)
- Man har mer nytta av att kunna tillverka en stol än att kunna namnen på benen.
- Jag håller med, men när sådant här händer är det bra att veta vad benen heter!

Disa få vara hemma från dagis i morgon. Vi ska gå och köpa barnsax och klister och pysselsaker och pyssla med de nya, mönstrade papprena jag köpte till julpyssel i lördags. Och baka. Scones kanske?
På kvällen får hon följa med på föräldramötet på dagis, där jag ska få förklarat hur vi ska sy henne en änglaklänning till det levande julspelet i december.

Bekämpningsmedel bakom cancerfallen

Efter att ha lämnat Jesús och hans kollega i skolan åkte Disa och jag ut på äventyr.
Vi åkte till Isla Mayor där jag hade ett jobb.
Fast den person jag skulle träffa var inte där, istället satt jag och pratade med hans pappa i deras lagerlokal. Pappan lagade nät och pratade, en liten ettrig tv stod på, det fanns soffa och en tramptraktor som mannens fru lät Disa åka på.
(Tramptraktor, ett av mina framtidsprojekt, har undrat var jag skulle få tag i en sådan. På Jugetón i San Juán de Aznalfarache tydligen!).
Ett par kompisar till mannen tittade in.
Jag satt bredvid den ene, som har några månader kvar att leva. Hela buken är full av tumörer. Han skulle opereras, men när kirurgerna såg hur det var ställt inuti sydde de ihop honom igen, det fanns inget att göra.
Jag har läst att Isla Mayor har flest cancerfall i hela Andalusien.
- Det är dödsorsaken för de flesta här, sa pappan till den jag skulle ha träffat.
- Förra veckan dog fem-sex stycken i cancer.
- Men... Isla Mayor är inte stort, sa jag (drygt 11 000 invånare)...

Anledningen till de många cancerfallen är risfälten. Bekämpningsmedlen som sprutas över dem.



Disa och jag åt frukost på en bar. Rostat bröd med olivolja och tomat och färskpressad apelsinjuice till mig, tortilla till Disa.


På eftermiddagen hade vi en liten mammaträff i María Luísaparken.
När vi gick mot bussen hem tänkte jag på att det blir mörkt så tidigt nu, redan vid åtta. Och att det har börjat bli kallt på kvällen. Var inte beredd på det. Tog dubbla tunna tröjor på Disa.
Vi stannande och lyssnade lite på en Semana Santa-orkester som övade i parken, beundrade en vacker palm och tittade på änderna i det mörka dammvattnet.