Tjugoåttonde dagen i karantän - påskafton och brända ögon

Lördag - påskafton - brödhämtardag. Idag var det inte poeten som lämnade ut brödet, utan hans kompanjon; Jesus. Egentligen heter han Ernesto, tror jag, men det passar honom inte alls. Han kallas istället Jesus (i alla fall av oss) eftersom han är så lik karaktären Jesus i serien Walking dead, fast väldigt mycket snyggare. Alltså wow! Huj! Ja, det var alltså hans tur att lämna bröd, men han kunde inte alls se något lustigt i situationen, som poeten hade gjort veckan innan. Nej, han var nervös som sjutton, betedde sig som om han sålde vapen istället för brödlimpor och ville iväg så fort som möjligt innan polisen fick syn på honom och hans kunder.

När Jesús kom hem behövde Runa sova och jag fixa påsklunch, så han och Runa försvann upp till sovrummet. Disa lekte i pation, kom in och visade mig den nästan mogna chilifrukt som nyss hade växt på ají-plantan från Bolivia. Sedan försvann hon ut igen, blandade gift för eventuella inbrottstjuvar, och att hon använde mosad chilifrukt till det förstod jag inte förrän jag hörde henne skrika inifrån badrummet. Hon hade gått in för att skölja av händerna, men först gnuggat sig i ögonen...

Stackars barn. Paniken som inträdde! Det sved som tusan. Jag sköljde och sköljde hennes ögon med vatten, hon tryckte gråtandes en handduk mot dem, stampade i golvet, grät och skrek och andades hastigt, vi sköljde med mer vatten, jag höll om henne, vi blötte ner både hennes tröja och golvet av allt vatten som vi sköljde ögonen med. Ett ögonblick sprang jag upp för trappan för att fråga Jesús om han visste något annat knep än att skölja med vatten. Han satt i sängen med en sovande Runa i famnen. Viskande förklarade jag vad som hade hänt. "Ring Helder", viskade han tillbaka. Jag fattade inte, vi behövde väl inte psykologhjälp nu! Men sedan kom jag på att Helder inte bara är psykolog utan även mexikan, han älskar stark mat, klart han måste veta vad man ska göra när någon får chili i ögonen! Helder svarade nästan genast, men det finns tyvärr inget annat att göra än att skölja med vatten... Däremot gav han tipset att ge Disa, när hon lugnat sig lite, något hårt att tugga på, en morot eller ett hårt bröd, eftersom det skulle få henne ännu lugnare att sysselsätta käkarna med något. Så det gjorde jag. Jag satte mig med henne i soffan, blåste på henne för att hon skulle andas långsammare, fläktade hennes ögon med ett skokartonglock och pratade om havet, och snart kunde jag ge henne både bröd och vatten att dricka, och sedan blev det bättre.

Det korta samtalet med Helder fick mig att sakna både honom och de andra i Disas skola, en lite för skarp påminnelse om vad vi hade i den vanliga världen, innan detta började...


Maten blev klar.

Påsklunch med lax- och spenatpaj, kokta, målade ägg, poetbröd, rökt lax, jamón serrano och morcón. Vi lekte äggknäckarleken, vilket motiverade Disa att äta ett helt ägg, och efter långlunchen gjorde jag iordning påskgodis i en grön tygpåse (eftersom vi inte hittade det gamla påskägget), och Jesús lade ut små lappar i hela huset och skickade Disa på påskgodisjakt!

Därefter lyckades han hyra en film i tv:n, det var Frost 2 som Disa längtat så efter att se, ända sedan hon och jag såg filmen på bio. Bilderna tog vi i en fotoautomat innan bion.

Den där locksången som Elsas mamma sjunger i filmen, det har ända sedan dess varit Disas och min signalsång, som vi sjungit ibland. Vid något tillfälle för ett par månader sedan verkade det som att Runa härmade oss, och igår vid middagen visade det sig stämma. Det stod fullständigt klart att Runa sjöng efter Disa och mig, hon prickade ganska rätt på tonerna, man förstod vad hon sjöng. Jesús häpnade, kunde knappt tro det :-)

Hur var er påskafton?

Påsklovspicknick

Disa och Jesús hade påsklov och åkte ut i naturen varenda dag.
Disa ville aldrig åka hem.

Jag jobbade med dagen som skulle bli årets varmaste, 20 grader och solsken, bestämde jag mig för att ta långlunch, och vi åkte på picknick.

Jesús hade ordnat en sådan bra picknickkorg. Han hade lagat filetes empanadas, korv, tortilla och hade stoppat diverse småplock i korgen.
Det var ljuvligt.
Vi dukade upp under en tårpil, lyssnade på bäcken intill och pratade om grodorna som Disa och Jesús sett hrä dagen innan.

Disa hade, så klart, svårt att sitta stilla, och lekte mest vid bäcken, ropade på oss för att visa en padda, kastade sten i vattnet och plockade blommor.

Det var ljuvligt.
Ingen av oss ville åka, när det var dags för mig att jobba igen.

Den heliga, spanska påsken

Nu när jag berättar för Disa om påsk, slår det mig hur annorlunda den spanska påsken är jämfört med den svenska. Medan vi i Sverige klär påskris, gömmer påskägg, har kycklingar, kaniner, häxor och fjädrar som symboler, är den spanska påsken enbart religiös. Allvarliga påskprocessioner, då madonnan och kristusstatyn tas ut ur kyrkan och bärs runt i byn.

Det är vackert, och festligt. Massor av människor går ut på gatorna för att se de långa processionerna. De flesta är uppklädda. Unga tonåringar går runt i kostym och slips eller snygga klänningar med matchande klackar, drar runt i kompisgäng på stan och kollar på processioner.

Processionerna i Sevilla är väldigt mäktiga och lockar besökare från hela Spanien, men det blir så OERHÖRT mycket folk! Jag orkar inte sådana folkmassor längre. De är skrämmande.

Så jag stannar gärna i Aracena för att se någon eller ett par processioner. Favoriten är den som avgår på skärtorsdagskvällen, uppifrån kyrkan på berget.

Det här året fick jag med Disa och Jesús. Disa är liten och hade glömt sedan förra året vad semana santa är, så hon förväxlade det hela tiden med de tre vise männen-paraden på trettondagen.

Det är inte bara de tre vise mänenn som man får karameller av. En el nazarenos - botgörare, gömmer karameller i sina fickor att ge till barnen. nazarenos, botgörarna, kan man få karameller av, åtminstone om man håller sig framme. Eller, man får be om det. Jesús och jag tyckte att det var så pinsamt att gå fram med Disa och be om en karamell till henne att hon bara fick en enda, ända tills någon i ledet av botgörare väste "Disa. Diiiisa! Kom! Det är Pablo!"
Det var Disas klasskompis Pablo som gick i ledet, med sin mamma bredvid, och av Pablo fick Disa en karamell. Men hon var mycket skeptisk. Det går ju inte att se vem som finns innanför dräkten.

Disa älskade det. Hon såg kristusfiguren bäras ut. Jag förklarade hur tungt det är, och att de som bär kolossen inte ser någonting eftersom de är inne i den. Och att det går så långsamt för att bärarna behöver vila ofta.

Vi såg hur bärarna rörde kolossen i takt med musiken.
Jag pekade ut de olika instrumenten för henne.

Nästa led med botgörare kom.
Vi kände doften av rökelse, och såg röken.

Madonnan hade burits ut ur kyrkan, och besjungits, vi hade hört flamencosången. Nu närmade hon sig platsen där vi stod.

När vi såg madonnan på väg bort var det dags att röra på sig. Vi gick runt borgen. Det är alltid en glädje att vara här uppe, och se de olika platserna i byn högt ovanifrån.

Fast Disa tyckte inte det. Hon var otålig, ville ner till byn där processionen långsamt rörde sig, se allt igen. Vi gick ner, såg kristusfiguren på ett välbefolkat torg; Plaza Alta, tänkte på hur vackert det vore att se processionen på väg uppför berget några timmar senare, i mörkret med alla levande ljus tända. Men det får bli något annat år.

Påsk i Portugal

Det var en av de bästa påskaftnar jag varit med om.
Vi vaknade ganska sent på lördagsmorgonen alla tre, och funderade på vart vi skulle åka.
Det blev söderut, till Algarvekusten i Portugal.

Disa sov en bra stund i bilen, vi åkte över bron till Portugal, och var strax framme vid favoritrestaurangen O Infante i Castro Marim.

Där blir man aldrig besviken.
Vi kalasade på gott bröd med tillbehör medan vi väntade på förrätten. Det var ett stort fat med enorma musslor i champagnesås. Det var så gott, så gott!

Jag tänkte, som alltid, prova något nytt från menyn, men det blev, som alltid, Bacalao a Bras som de gör så bra där. Jesús beställde bläckfisk, och blev ganska förvånad när han fick i en hel, stor bläckfisk.Disa brukar gilla bläckfisk, men här åt hon bara en liten bit. Jesús fick i sig hela.

Eftersom man alltid får stora portioner var det ingen av oss som orkade äta upp. Fanns ingen möjlighet. Vi åt och blev så mätta att vi satt och fnittrade. Men det finns alltid utrymme för en liten efterrätt. Disa hade sett ut en kul glass åt sig, och Jesús och jag delade på citrontårta med maräng.

Därefter åkte vi till närmsta strand.
Vi gick förbi strandrestauragerna och tänkte, att där vore trevligt att äta, någon gång, samtidigt som det inte var angenämt att tänka på mat så snart efter lunchen.

Det var så roligt att vara där med Disa! Hon letade snäckor och sprang och aktade sig för vågorna, så lyckligt som om det var första gången hon såg havet och stranden. Vi åker inte så ofta...

Den här vågen fick henne att ramla i det kalla vattnet, och sedan satt hon insvept i min enorma ylletröja medan Jesús hämtade torra kläder åt henne i bilen.

Nästa stopp på utflykten blev staden Tavira.

Vi gick längs vattnet och tittade på båtar och Disa frågade om fisknät och bläckfiskburar. I den lilla parken åt vi glass. Jesús och jag delade på en himmelskt god choklad- och kolaglass med flingsalt.

Disa tittade på en gatukonstnär täckt av lera, hon trampade ner med foten i en fontän, vi gick upp till borgen...
Det var såå härligt alltihop! Vi bara njöt! Alla tre!

Portugal-besöket avslutades inne på stora Continente där vi handlade portugisiska korvar, drycker och annat kul, innan vi åkte hem igen.

En absolut perfekt påskafton.

 

Påskägg i megalitgrav

Om jag hade lärt känna Jesús innan jag åkte till Bolivia och lärde mig spanska, hade nog ett av mina första spanska ord varit "dolmen". Det betyder ungefär megalitiskt monument.
Historia som innefattar megalitiska monument, stenbumlingar, hällristningar, gravkamrar och sådant är ett av Jesús största intressen. (Jag lyckades, mot min vilja, se nästan varenda gammal historisk stenbumling på Gotland under de dagar vi var där.)

Det här intresset delar vi inte. Jag förstår i teorin att det är intressant att föreställa sig de människor som skapade det här för flera tusen år sedan, men jag tycker att det är rätt tråkigt. Framförallt gravhögar. Ja, sjutton, jag vrickade ju foten på grund av en gravhög som Jesús ville se!
I alla fall, vi bor i ett område där det finns mängder av megalitiska monument. Jesús har en bok över alla sådana i Andalusien, och just här är det fullt av prickar på kartan, så på påskdagen gjorde vi något som Jesús länge längtat efter; vi åkte och tittade på några av dem :-)
Ni vet, ge och ta i ett förhållande.
Men det är ju alltid kul att komma ut. Speciellt om man har portugisisk picknickmat med sig.

Vi åkte via Río Tinto och letade oss fram på en grusväg rakt in i bergen.
Den var så smal och bilen var så nära bergsstupen att till och med jag, som körde och dessutom aldrig blir rädd för farliga vägar, kände mig knäsvag. Vi hade kört fel.
Men i närheten fanns de första megalitgravarna. Jesús fick gå själv. Jag stannande i bilen och väntade på att Disa skulle vakna.
Därefter körde vi vidare mot nästa plats på kartan. Det var nu det blev intressant.
Vägen var en liten, uslig en, men utan bergsstup, och efter någon halvmil hamnade vi på en märklig plats. Det var en gammal rastplats/mötesplats/centrum för områdets megalitgravar.

Det hade planterats träd, satt upp informationsskyltar, papperskorgar, träbänkar, lagts sten, verkade kunna ta emot busslaster med besökare... Men verkade ha lämnats åt sitt öde för länge sedan.
Här intogs picknicken, bland annat detta portugisiska bakverk som säljs vid påsk. Det ÄR kul när ett ägg har bakats in!

Till vår förvåning kom en äldre dam körandes och stannande till nära oss, hämtade en skräppåse och knöt fast en ny. Hon berättade att hon har stuga i närheten, och att hon lekte bland megalitgravarna som barn, innan arkeologer och andra kom till platsen och satte upp skyltar och gjorde i ordning. Hon avskyr att se den här platsen nedskräpad, så hon brukar hämta och sätta upp nya sopsäckar en gång i veckan.
När vi ätit klart (jag, Disa äter ju aldrig och Jesús hade så bråttom att se sina stenar att han inte hade ro att äta) tog vi in på en stig som ledde till de första stenbumlingarna. Det var så himla varmt.
Det som mötte oss var inte vad jag hade väntat mig. Det var liksom tre "grottor" och en liten väg som ledde till varje grotta. Så kul! Så fint!

- Det här blir perfekt för ägget! Ge mig ryggsäcken! sa jag.
Vi hade nämligen tagit med Disas påskägg, det hade inte blivit tillfälle att ge henne det dagen innan, och Jesús tyckte vi skulle ge henne det på en sådan här plats, så hon förknippar stenbumlingar med något positivt. Han vill överföra intresset på henne.
Medan han och Disa gick in i den första grottan trängde jag mig in i den tredje och la ägget på en sten.
Disa gick in i grotta nummer två med Jesús, och jag tänkte att det var tur att jag inte lagt ägget där, för det flög ut en massa getingar därifrån.
Och så den tredje...
Det kunde inte bli mer lyckat. Gissa som hon blev förvånad! Och glad!

Nästa megalitgrav låg högst uppe på ett mindre berg. Utsikten fantastisk. Blommorna likaså. Inte vägen dit dock, det var brant. Jesús fick bära Disa både uppför och nedför berget.

Men det tredje monumentet här fick Jesús leta rätt på själv. Disa och jag stannande och lekte i en bäck istället. Vi såg en liten orm som simmade där och det var ljuvligt.
Alla tre nöjda när vi åkte hem den påskdagskvällen.

Den som är intresserad av att själv åka och se megalitgravarna kan söka på Dolmenes de El Pozuelo, Zalamea la Real på nätet för mer information.

Påskprocession i Aracena

Jag skippar Semana Santa, påskveckan, i år, tänkte jag. Jag orkar inte.
Har ingen lust.
Men så såg jag en bild i Aracenas tjocka semana santatidning med program och information om gudstjänster och påskprocessioner, och tänkte, att den procession som utgår från kyrkan uppe på berget, den vill jag nog inte missa ändå.
Så jag knatade upp dit på eftermiddagen, i värmen, på en stig upp som slutar vid ett litet drömhus där vägen tar vid.
Många var på väg upp.

Alla väldigt fint klädda. Jag vet ju det, att man klär upp sig vid sådana här tillfällen, så jag hade bytt en grön t-shirt och trasiga målarbyxor mot jeansen och en nyare tröja, men byxorna hade en stor fläck över låret och sandalerna passade inte, och jag var helt enkelt väldigt fel klädd.
Vid kyrkporten fanns en väntande folksamling och en orkester.

Det var en relativt kort procession med 500 nazarenos, botgörare (i Sevilla kan det vara uppemot 2000), och väldigt lite folk.

Problemet med Semana Santa i Sevilla är de förfärliga folkmassorna, det är så mycket folk som vill se processionerna i centrum att det är svårt att se något alls, vägarna proppas igen av folk, man kan inte ta sig någonstans och blir rätt som det är instängd i en folkmassa. Folk kommer från hela Spanien för att se processionerna i Sevilla.

När den första orkestern hade passerat kom nästa grupp nazarenos och därefter bars kristusfiguren ut.

Det är tungt och går långsamt, eftersom personerna som bär den påkostade kolossen med figuren högst upp måste stanna och vila ofta. Det spelas ett musikstycke, sedan stannar allt för vila. Sedan ett nytt stycke, och så vila. Denna koloss bärs inte bara rakt fram, utan gungar och dansar till musiken.
Lägg märke till bärarnas fötter under duken.

Sist kommer som vanligt Jungfru Maria.

Den här av Aracenas Jungfru Marior är särskilt viktig här, för det är Aracenas... tja, kan man kalla det skyddshelgon? Någon som har ett bättre ord? Det är María de los Dolores, och därför har väldigt många kvinnor och flickor namngetts efter henne, det finns mängder av María de los Dolores i Aracena. Personligen tycker jag att det är lite obehagligt att ge sitt barn namn efter den här Marian. Dolores betyder smärtor på spanska. Men jag konstaterar bara att det inte är min tradition, det här.

Bakom Marían kommer alltid den bästa orkestern, som spelar gladare musik än kristus-orkestern, och med fler instrument. Förutom bläckblåset finns träblås och olika typer av slagverk.

Jag gick runt berget, runt borgen och det var så vackert i kvällsljuset. På avstånd hördes orkestrarna som var på väg ner mot centrum.

Slutligen gick jag ner också.
På Plaza Alta fanns en stor folksamling, för många ville se när statyerna bars in i kyrkan Iglesia de la Asunción och ut igen, ungefär som i Sevilla där alla processioner går igenom katedralen.

Sedan fortsatte jag nedför backen mot stora torget, där Jesús och Disa väntade efter att jag övertalat dem att komma ut.
Jesús vinkade och hejade åt alla håll som om han vore kungen, som vanligt alltså när vi är ute på någon större grej. Han är ju Aracenas musiklärare och blir igenkänd precis hela tiden.
I pastelerían Rufinos skyltfönster såg jag roscones som liknade svenska munkringar, men eftersom jag visste att det inte var det så köpte jag en mjuk marängbulle till mig själv iställe för att inte bli besviken. Jesús, som fick roscónen sa att det var den godaste han någonsin ätit.

Nazarenos, orkestrar och statyser gjorde djupt intryck på Disa. Hon älskade musiken och trummorna och sa hela tiden att det var nazarenos vi såg och "no da miedo, no pasa nada"; att de inte är otäcka och att det inte är någon fara. Många av dem stannar dessutom till och droppar stearin på stora stearinbollar som barnen samlar och låter växa sig större och större.

Det var nu mörkt och alla nazarenos hade tänt sina lång ljus och gick i rader efter varandra nedför den långa backen. Maria hade sina många ljus tända.

Vi gick sedan till Aracenas enda kebabställe, mest för att vi inte hade lust att gå direkt hem, och tog sedan långpromenad i hopp om att Disa skulle sova, men hon var så uppspelt av allt som hänt att hon inte somnade förrän efter två på natten...
När vi gick hem såg vi upp mot borgen och kyrkan på berget, såg att det fladdrade eld där uppe och hörde orkestrarna på avstånd. Tänkte hur fruktansvärt tungt det måste vara att bära upp de stora kolosserna uppför berget..