Häggis hjärta Kicken

Ok, så Carola Häggkvist, som kallar sig själv för "Häggis", är inofficiellt (om man inte dementerar frågan, utan "ler hemlighetsfullt" till en kvällstidningsjournalist, så är man kär. Eller möjligtvis publicitetshungrig.)tillsammans med Christian Lundqvist - som kallas för "Kicken".

Good for them och allt sånt. Men.

Häggis+Kicken=Sant.

Kanske är det bara jag, men det känns så tonårsnostalgiskt... högstadiet på 80-talet i förorten-aktigt. Liksom. Typ. Ba´.

Hej sa Petronella

Sedan vi kom till Sverige för två och en halv vecka sedan har det regnat ungefär tio regndroppar på oss.

Faktum är att det har regnat så lite att man nästan glömt bort hur det känns med ostadigt väder. Frågan har mer varit om det ska vara helt soligt, eller lite enstaka stackmoln, samt exakt hur varmt det kommer att vara.

Idag åkte vi till Gröna Lund med barn och kusiner.

Idag fick vi en riktigt "knäpp-på-näsan"påminnelser om vad ostadigt väder innebär.

17 grader och gradvis ökande spöregn, typ.

Inte så värst ostadigt egentligen heller, om man tänker efter. Mest kallt, blött och lätt humörsänkande.

Men barnen hade kul ändå, och det var ju huvudsaken.

Istid

Idag var det 19 grader, blåsigt och halvmulet ute när vi vaknade tog oss ut på förmiddagen.

Då höll barnen och jag på att frysa ihjäl och byltade på oss jackor och långbyxor. Jag övervägde även på allvar att ta på oss alla strumpor också, när jag ändå var i farten.

Vanliga Stockholmssomrar känns det som om det brukar vara typ tvärtom; Att man tar på sig shortsen och hurrar över det fina vädret när termometern visar uppemot en 20 grader.

Ur led är vädret.

Fast det var lite skönt att slippa svettas en dag, det var det.

Vad är sent eller tidigt egentligen?

I morse körde jag bil i Stockholm vid pass halv fem, och såg solen gå upp över ett par kvart-i-tre-raggningspar som vinglade omkring vid Nybrokajen. Det var bara jag, några taxibilar och en massa gatusopare ute. Plus de krogvingliga. Jag varken gatusopade eller körde svarttaxi.

Och jag var helt utan desperatragg, inte minst viktigt att tillägga.

Jag var på mycket legitimt uppdrag att köra min medpassagerare till Arlanda Express-tåget vid centralen för en tidig flygavgång.

Men, när jag satt och samsades vid ett rödljus med en ytterst ohyfsad gatusopar-bil (jag vet faktiskt inte alls vad de kallas, men ni vet såna där som är ganska små och fyrkantiga och har borstar under.) som mest av allt verkade vilja sopa bort mig också, så slog det mig att jag nog faktiskt inte har varit UTE i Stockholm, vare sig promenerande eller bilburen, på säkert nästan minst 15 år.

Jag har varit vaken vid halv fem, såklart. Framförallt jet lag tenderar ju att generera en eller ett par mycket sena nätter, och likaså ammande bäbisar. Men jag har nog inte varit någon annanstans än i hemmets lugna vrå vid tidiga mornar.

Och plötsligt kände jag mig väldigt gammal. 15 år, det är lång tid, och ändå så känns det inte så länge alls. Jag tycker det känns som igår, förra året, typ.

Jag skulle väl visst kunna slänga på mig partyskorna, slå klackarna i taket och hångla lite i soluppgången på Dramatens trappa. Tänkte jag, lite upproriskt, där jag satt.

Om jag nu inte var gift, utan hade lust att hångla offentligt med nån jag knappt känner. Tänkte jag sedan.

Eller om jag inte hade tre barn som nog skulle undra vart mamma tagit vägen och framförallt varför mamma var så trött när de ville kliva upp vid sju-tiden.

Och inte minst, den lilla världsliga saken att jag inte skulle ha den minsta aning om vart jag skulle gå ut någonstans.

Men ja. Annars skulle jag kunna göra allting sånt. Om jag ville. Fast jag vill inte, men det är skillnad.

Jag är ju inte gammal.

Inte så hemskt.

Hoppades jag, där jag satt vid mitt rödlyse med gatsoparen.

Sedan styrde jag bilen tillbaka hemåt, kröp till kojs och beklagade mig sedan resten av dagen till vem som ville höra, över hur tidigt jag klev upp, och hur trött jag var. För att inte tala om hur nära det var att en något överförfriskad, o-uppraggad, man höll på att kliva rakt ut i gatan framför mig. Att folk inte kan se sig för, fulla eller inte.

Som sagt, jag är inte alls gammal. Jag är bara en ung tant. Och det är skillnad.

Så det så.

Det blir inte mer sommar än så här

Varmt

Jag vet inte vad jag skylla på att det går så trögt med bloggandet här på sista tiden... Jag hittar på nåt och skyller på värmen här i Stockholm för närvarande.

Eller all värme faktiskt. För det var väldigt varmt i Charlotte också, innan vi åkte för en vecka sedan. Uppenbarligen är jag mycket minimalt kreativ när det är varmt. Eller nåt.

Fast här i Stockholm är det nästan lite värre, för inte bara är det varmt, jag har en mycket taskig internetuppkoppling, kombinerat med en mycket dyr amerikansk surf-telefon, som jag inte kan använda här för att då måste vi ta nytt lån på vårt hus ungefär. Så jag kan inte mobilblogga och jag kan bara vanlig-blogga om jag sitter på nedersta trappsteget i vår hall.

Jag får samla bloggar på hög eller nåt. Och så leva på hoppet att varenda kotte ändå är på semester, så att det inte finns nån som läser här ändå och saknar mig.

Retrominne

Efter att ha kommit fram till  att de där jeansbyxorna inte finns att köpa för vanliga dödliga som inte är med i USAs snowboardlag, och att de från förra OS, som är jättefula by the way, bara finns att köpa på ebay och där kostar typ 500 dollar för storlek XXL, så har jag lite sorg.

Men så kom jag att tänka på vilken tur jag har, som är gammal nog att ha vuxit upp under Stenmark-epoken. Visserligen måste jag då erkänna att jag antagligen är alldeles för gammal för att ha snowboard-byxor-som-ser-ut-som-jeans och det svider ju lite, men ändå:

När jag gick i skolan (tack och lov gick jag på lågstadiet i alla fall, jag är inte äldre än så), så kom fröken eller vaktmästaren eller vem det nu var, inrullandes med en TV i klassrummet när Ingemar Stenmark skulle tävla. Och det var inte ens bara under OS eller så, nej det var nog alla världscup-tävlingar som sändes. Ganska många gånger var det.

Och så drogs persiennerna för och den där Eurovisions-trudellutten (ni vet, det visades nån bild med en ring med stjärnor typ. Och nej det var inte EU-flaggan, för det fanns ju knappt än) spelades och så kom halvgryniga bilder (som sagt, detta var ju då på antennen-på-taket-tiden) på backar, man hörde koskällorna och folk som stod och hejade ljudligt och det var alltid i Österrike kändes det som. Eller möjligtvis Schweitz. Solen sken alltid, när det inte var dimma. Så åkte några stycken och sedan åkte Ingemar; I sin toppluva. Och alla höll tummarna, skrev ner mellantider och hejade i klassrummet, fröken också.

Efteråt rullades TVn bort i ett hörn tills det var dags för andra åket, senare på dagen, då proceduren upprepades. Om Stenmark vann blev alla jätteglada och killarna tog alltid tillfället i akt att skrika lite extra högt, bara för att man fick...

Sedan måste det ha hänt något med läroplanen, eller så slutade väl Stenmark och vi hade ingen nationalhjälte att rulla fram TVn för längre, men i alla fall så minns jag inte att det fortsatte när jag blev äldre.

Helt otroligt egentligen, att vi tittade på slalom på skoltid! Och lika otroligt känns det att det skulle vara något man gör i dagens skola. Det var verkligen en annan tid.

Och  förresten, såå gammal är jag inte, bestämmer jag mig för nu, att jag inte kan ha de där skidbyxorna, ändå. Om jag någonsin hittar dem. Ålder är en världslig sak.

Men ska han verkligen klara det?... JAAAAAAA!!

Med tanke på föregående inlägg, så meddelas härmed att skidskytte får bli min nya favoritsport!

GO SVERIGE!!

Heja Sverige, med i bild!

Tänk, den här gången fick vi faktiskt se Sverige tåga in på Olympiastadion i Vancouver på vår TV!

Tycker annars att amerikansk tv alltid lyckas ha reklamavbrott lagom till Sverige ska gå in. Där ser man slutet på Spanien.... och sedan ser man McDonald´s, tvättmedelsreklan, Honda-bilar, trehundra sextio pushar för andra program som ska komma, en Toyota-reklam, uppkommande nyheter... och så Ukraina.

Alltid lika kul.

Men idag var de faktiskt med, hurra hurra och kommentatorerna poängterade att allt Sverige vill, är att vinna hockey-guld. Andra medaljer är bra, men man vill verkligen verkligen vinna OS guld i hockey.

Tyvärr är OS-hockeyn så jämn och svår, fortsatte kommentatorn. Det finns många bra lag man måste slå; USA naturligtvis, och Ryssarna... Tjeckerna... Svenskarna... nåt annat land och så Svenskarna.

Han glömde visst Kanada, men det kanske inte gör så mycket.

Och det är klart att det måste bli ett extra svårvunnet OS-guld för Sverige om vi inte bara måste vinna över andra länder, utan även över oss själva. Dubbelt upp till och med...

Jaja. I övrigt har det varit en riktigt fin invigningscermoni. Det gjorde de bra, Kanuckerna!

Lost in vacation

Sommartorka, sommarstiltje, semesterhjärna, batteriladdning, bloggvila

Högtryck, lågtryck (flest), GB glass eller Sia?
Fästingar, maskar, myggor och flugor - en och annan vilsen geting
Vaxholmsbåt, Finlandsbåt, segelbåt, motorbåt och bil men för lite tunnelbana enligt barnen
Varmkorv, kallkorv (på macka - gott), grillkorv, stark korv och helst inte mer korv i sommar, tack!
Stora lass av jordgubbar, plocka körsbär direkt från trädet, hitta smultron och skogen lyser blå av blåbär. Blåbärspaj med vaniljvisp
Smörstekta kantareller - Alldeles gratis för de som är lyckliga nog att känna en svampplockare
Saftkalas,kafferep... kaffe och fika, fika och kaffe, kaffe, kaffe, kaffe
Födelsedagskalas, tårtkalas och tårta bara i största allmänhet
Studsmattor, sandlådor, gungor
Kompisar, kusiner, stora och små, gamla och nya vänner
Skrubbsår, blåbärsfläckar, smutsiga fötter och vad är det för fel med svenskt tvättmedel?
Asfalt, jord, plötsligt gör inte gruset ont under fötterna längre
ett steg, två steg, tre steg och så inga steg på ett tag. A small step för mankind, but a giant leap för Sven
Svenska filmer, svenska böcker, svenska tidningar - svensk överdos?
Pappa jobbar, pappalängtan, pappa kommer - I morgon!

Två och en halv vecka kvar, det är inte klokt vad tiden går fort när man har roligt!

I'm lovin' It

En McDonald's är alltid en McDonnld's. Och alla deras hamburgare smakar likadant överallt.Skulle man ju kunna tro typ, men se det är inte helt sant. Efter veckans nedslag i verkligheten, dvs på McDonald's i Rissne, kan jag meddela följade skillnader mellan svenska och amerikanska hamburgertempel:

I Sverige får man fortfarande inte förtroende som kund att ta sin egen dricka, utan får snällt beställa sin cola över disk. Jag vet inte hur länge sedan det var i USA som det var så, och nu har de till och med slopat konceptet att man ska betala olika för olika stora drickor, eftersom man ju ändå alltid får gratis påfyllning så var det ju inte en dag för tidigt tycker jag då. Nu gäller $1 för alla storlekar. Men som sagt, inte i Sverige.

I Sverige verkar det inte finnas någon Fish fillet. Eller åtminstone kunde jag inte se någon sådan på menyn på mitt referens McDonalds. Finns det någon annanstans? Inte för att jag ville ha en, men borde man inte ha alternativet? Eller är det bara i USA de finns kvar därför att där finns en massa katoliker som inte får äta kött på fredagar. Eller om de får äta kött, men vill äta fisk? Asch, det är nånting med fisk och fredagar och att McDonald's säljer en massa fiskburgare då. Jag får nog gå och Googla lite...

I Sverige har man verkligen dragit projektet "erbjuda barn hälsosamma alternativ" ett bra steg längre än i USA. Morötter och äpplebitar OCH lättmjölk. Bravo!

USA är MIL efter de svenska McDonaldsarna vad gäller sopsortering. Här fanns det typ tre små nedkast för olika grejer - I USA dumpar man hela alltet i samma tunna fortfarande. Som man alltid har gjort. Till de amerikanska restaurangernas försvar får jag dock säga att det är lätt att slänga sina sopor när man är klar. På McDonaldsen i dag fick man älga runt ett vart runt restaurangen för att ens förstå var sopen var.

Svenska McDonald's anställda är ungefär lika halvpuckade som amerikanska. Eller ointresserade. Nånting är det i alla fall, för det kändes väldigt hemtamt och välkänt när det saknades några beställda saker i påsen, och man fick ta en extra tur tillbaka till kassorna. Fast vår kassörska var kanske till och med liiiiite extra puckad:

Jag: ... Och så vill jag ha en Happy Meal med encheeseburgare, och kan jag få bara ketchup på den?
Kassörskan: ??? Eh, alltså... vill du inte ha köttet och osten då?

Svenska McDonald's verkar ha en extremt hög servicenivå; Mitt när vi sitter och äter och lillgrisen håller på att slabbar och tappar pommes frites som allra bäst, kommer det en mycket trevlig ung man och börjar sopa golvet. I början sopar han runt oss, vid andra bord, men uppenbarligen var hans renlighetsönskan mycket stark, för innan vi visste ordet av så sopade han också under vårt bord, runt och under lillgrisen. Det var bara att lyfta på fötterna och vara glad. Inga gamla pommes frites skräpande runt där inte!

Och McDonald's hamburgare smakar verkligen likadant överallt tror jag. Det ligger nånting tryggt i det också. Alldeles oavsett hur trendigt, rent och snyggt eller sunkigt och nedgånget det är. Samma skräpmat. Lika gott.

Klagosång över liten söt gris

Solen fortsätter att skina på oss och ingen klagar för det :-). Jag klagar istället över lillgrisen:

Lillgrisen är, som tidigare konstaterats, söt som socker, men just nu är det ungefär det som är på plussidan. Han är nämligen så eländigt jobbig som bara en 13-månaders liten gris kan vara. Han vill, men kan inte, gå. Detta verkar han tro ska lösa sig genom att han större delen av sin vakna tid står vid mina ben, drar i mina byxor samt skriker argt. Tills dess att jag bär honom. Då är han nöjd i ungefär en halv minut, innan han börjar åma sig och skrika. Argt. Igen. Då sätter jag ner honom, varefter han är nöjd i en halv minut och häver sig sedan upp med hjälp av mina byxor och skriker. Argt, om nu någon fortfarande undrade.

Skulle han mot förmodan släppa mina ben någon längre stund, alternerar han mellan att dra ner saker från bord - gärna med hjälp av bordsdukar etc, eller dra ut saker ur skåp. Som han sedan antingen gör sig illa på, alternativt har sönder. Tar man bort någonting från honom, stänger en låda eller oh, hemskaste brott av alla, flyttar saker från bordskanten, kontrar han blixtsnabbt med att krypa som en iller bort mot mina ben och... ja, som sagt.

På landet kan han inte vara utomhus, därför att han envisas med att krypa huvudstupa nedför trappor, trots att han gör sig lika illa varje gång, samt får trettioelva stickor på knän, händer och fötter, så fort han ska krypa på altanen. Kryper han i gräset får han TBE (tror i alla fall hans mamma).

"Hemma" i stan har han upptäckt att det finns kakelugnar med aska i samt noll och inga barnsäkra skåp och lådor. Det temporära hemmet har därför strategiskt placerade stavar, pinnar och gummisnoddar utplacerade och instuckna mest överallt för att åtminstone försöka rädda det som räddas kan undan små kultingfingrar. Alternativt rädda kultingen själv från att gnaga i sig maskindiskmedelsbriketter och rengöringsmedel. Kakelungnarna har tejpats igen a la kassaskåpssäkra, så det är väl bara att vara tacksam för att det är så varmt som det är, så att ingen kommer sig för med att vilja elda.

Lillgrisen är säkert alldeles normal, men han känns trots det tre resor värre än något av sina storasyskon. Jag är övertygad om att det är högre makters sätt att försäkra sig om att det verkligen räcker med barn för oss. Skulle vi mot förmodan nära något endaste uns av sugenhet på en fyra (det gör vi inte, men det kanske inte Gud vet), så tittar vi bara på Sven och fylls av å ena sidan djup tacksamhet över vår minsta lillkille och å andra sidan ett dödstrött eko i hela huvudet som säger "aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer jag ORKAR inte. Inte en gång till. Aldrig mer. Guuuuuud vad skönt det ska bli när han blir lite större." Extra mycket tänker man det när herr Dahlstrand inte kommer att vara i närheten som avlastning nästkommande tre veckor. Det gör man.

Men man får väl säga att det avskräckande exemplet funkar. Absolut. We get the point: Vi lovar att inte skaffa fler barn. Nu kan den minste och sötaste väl få börja gå, sluta dra ner och förstöra hus och hem och bli lite större? Snabbt. Helst igår.

Kan inte bli vackrare

Efter midsommaraftons regnande, så har vädret här i Sverige varit så vackert som bara svensk sommar kan vara när den är som bäst. Havet glittrar, solen skiner, himlen är klarblå - ja till och med stan glittrar lite extra, eller om det bara är de ryska turisterna med för mycket bling. Hur som helst så är det vackert!

Herr Dahlstrand återvände till västerled idag, för att jobba i tre veckor innan han kommer tillbaka igen och lämnade mig och barnen 'to fend for our selves' - vilket är mycket ensamt, men också drar ner tempot på semestern till behagliga nivåer a la vardagslunk, vilket också är lite skönt. Det var varit lite mycket flänga runt i veckan som var - allt jättetrevligt och allt efterlängtat, men det märks också att barnen blir tröttare och tröttare.

Mycket "fläng" blir det ju också till sjukhuset etc, eftersom det som var tråkigt, fortfarande är det. Allt solsken till trots. Det är lite magiskt, hur ens själ klarar av att rymma så mycket dubbla känslor på samma gång - att någonting kan vara så mycket lycka och ljus och så mycket svart och sorg. Precis samtidigt.

Men det är väl egentligen just den svenska själen i ett nötskal; Den ljusa, skira sommaren och den nattsvarta vintern. Can't have one without the other liksom.

Imorgon ska jag till en annan del av den svensk själen. Förhoppningsvis blir jag en datorsladd rikare efter det. Eller så drabbas jag av "IKEAsyndromet" för att allt är så "billigt billigt" och kommer ut med en väldans massa konstigt som jag inte behöver -förutom sladd, för den var slut i lager. Det är ok det med, man kan aldrig ha för många gps:er, spikmattor eller skruvmejselset...

I österled

På en dryg veckas bloggtystnad hinner man göra mycket :-).

På midsommarafton trillade en familj, i fem olika trötthetsstadier, av flygplanet på Arlanda och möttes av, får man väl säga, ganska typiskt midsommarväder. Eftersom vi var dryga 8 timmar försenade (re-routing via Paris, någon? Säljes mycket billigt. Ingår: Fem timmars väntan med tre små barn.), så gick alla goda viloplaner omintet och de trötta barnen kastades bryskt in i väntande bil för vidare färd till midsommarstång med tillhörande dragspelare/lekledare. Något förvirrade slängdes de sedan in i ringdans och små grodor när det var 20 minuter kvar av dansandet, efter att prinsessan ekiperats i "Midsommarklänning" på parkeringsplatsen, samt fått en vacker prästkragskrans nedtryckt på det (smutsiga) håret. Efter att snällt ha gått runt enebärsbusken, belönades barnen med varsinn piggelin samt fiskdamm och verkade tycka att det här med midsommar var ganska roligt.

Mamman fick sill och mumsig jordgubbstårta och pappan sin eländiga "beska", varpå även de verkade nöjda med midsommarfirandet. Lagom till hemfärden började det spöregna, så de kände sig riktigt som hemma.

Nu väntar sju veckor Sverige, och det känns riktigt riktigt "gött".

Tjabba Tjena Hallå

På "landet" på skärgårdsön hemma i Sverige, finns en gammal VHS kasett med "Nicke & Nilla" som barnen är dunderförtjusta i. Jag har letat runt halva internet efter en DVD-version som vi kunde ha här i USA (Med svengelska barn är det ju bara att inse att man tar alla chanser man kan här i världen att uppmuntra sina barn till att lysna på svenska, alldeles oavsett hur klämkäckt det kan vara), men aldrig hittat något.

Så ströläser jag Pernilla Wahlgrens blogg, vilket jag brukar göra nån gång emellanåt, inte just för att jag är så intresserad av var hon köper sina skor, men däremot lagar hon god mat och delar med sig av recepten, så det är alltid kul att se vad man hittar, och vad hittar jag då? Jo ett tips om att Nicke & Nilla inte finns på DVD, men att det däremot finns en massa avsnitt på YouTube.

Visst s´ru, nu har vi Nicke & Nilla feber här hemma! Jag vann priset för dagens bästa mamma (Man får vara tacksam för att det ännu är så relativt enkelt) och har två barn som vägrar lämna datorn. Tjabba tjena hallå, bättre sent än aldrig!

Ok, jag vet att melodifestivalen är lite uttjatad men...

Ser och låter inte Malena Ernman lite som om man parat en transvestit med Sarah Brightman, med en dos rysk Arja Saioma-DNA inslängt? Alla tre sorterna (fyra då, om det nu finns nån rysk Arja nånstans) bra och fina på alla sätt och vis - individuellt, men ihop!??? Kära nån och hjälp mig!

Och är det bara jag som tycker att La Voix är en förfärlig låt? Till och med Martins Stenmarks sömnpiller här om året var bättre (och personligen tycker jag då också att han var något trevligare att titta på, men det hör inte hit ;-)). Jag håller helt tydligt på att bli gammal. Eller vann hon bara för att vi alla tror att det är sånt här som östeuropeer gillar?



Om någon som läser här tyckte/tycker att den här låten var den absolut bästa och är bäst lämpad att representera Sverige (hon är ju i alla fall blond. Men det är det ju många transvestiter i peruk som är. Nu var jag dum.) så berätta, b e r ä t t a för mig vad det är jag missar!! På allvar.

Dags att vända västerut igen

Märkligt så fort fem dagar kan gå. Det har varit mycket sorg och känslor de här dagarna, men också en styrka i att vara nära familj och vänner vid ett sådant här tillfälle. Det var värt all jetlag och flängande många gånger om.

Nu längtar jag hem till världens bästa herr Dahlstrand och de "stora" barnen så att det värker i hjärtat! Jag är redo för alla "mammmaaaa" hundra gånger om - åtminstone i ett par dagar framöver...

Resefunderingar

När man är ute och reser kan man roa sig med att fundera över saker och ting...

... Varför de sätter en mamma med en bäbis bredvid planets tjockaste tant - som dessutom inte kan gå, utan åker rullstol -på ett litet, litet plan. Har man anlag för lätt hysteri och är flygrädd kan man lätt börja tänka att man faktiskt inte har en sportmössa att komma ut om nånting skulle hända. Man skulle helt enkelt sitta fastklämd. Eller så var det så de tänkte, att så blir vi av med två jobbiga passagerare på en gång? ...
... Varför flygvärdinnor får spänna fast sig med supersäkerhetsbälte över axlarna, medan vi andra dödliga får nöja oss med midjebälte?. Så blev man av med alla jobbiga passagerare på en gång. Skulle man kunna tänka, om man hade lätt hysteriska tankar och var flygrädd...
... Varför transatlantiska flygningar envisas med att servera frukost, klockan halv sex på morgonen svensk tid, fast alla på planet har amerikansk tid och alltså förväntas äta frukost strax före midnatt, när man bara vill sova...
... Och hur det kommer sig att sagda passagerare alla glatt käkar fralla och yogurt mitt i natten utan att protestera? Måste vara tröstätning för att det är så tråkigt att flyga...
... Hur det kommer sig att det bara finns en gate på Arlanda som är öppen, så att man får sitta i 45 minuter i planet och vänta, 20 meter från gaten, på att gå av därför att det redan står ett plan vid "vår" gate. Klockan halv sju på morgonen är det tydligen rusningstraffik på flygplatser...
... Varför det verkar vara omöjligt att resa en gång över Atlanten utan att nån del av bagaget inte kommer fram. Den här gången är en barnbilstol på vifft i världen nånstan (som tur är har de faktiskt lånestolar på Arlanda!)...

Sånt kan man fundera över när man reser. Nu är vi framme tack och lov.

Ready, set, go

Väskorna är (närapå) packade, julklappar till småkusinerna i Sverige inhandlade (om jan nu ska åka hem en extra gång, så är det ju lika bra att passa på att släpa med sig grejer som ändå ska hem), listor skrivna till herr Dahlstrand med detaljerad barn-info (herr Dahlstrand är mycket för listor, som den type A personality han nu är, till skillnad från sin fru, aka type Ö eller nåt, som tycker att man kan komma ihåg det mesta i huvudet och det man inte kommer ihåg, var det inte så viktigt med...). Kort sagt, det mesta är klart.

I morgon bär det av mot hösten I Sverige. I fem hela dagar. Min syster tyckte jag skulle ta med tjocka fleeceoverallen till Sven. Huga. Är det verkligen så kallt??

Resa bort

Nästa vecka åker Sven och jag till Sverige på begravning i fem dagar och lämnar övriga familjen hemma. Det är en sorglig anledning till att åka hem, no doubt, men det skulle kännas förfärligt att inte få vara där, så det är inget alternativ att inte åka.

Och samtidigt, samtidigt, tycker en liten liten del av mig att det nästan känns som en liten semester att vara ensam med bara ett barn. Ett litet barn som inte säger "mamma, mamma, mamma" oavbrutet av hundra olika anledningar.

Den andra delen av mig saknar redan de stora barnen. Fem dagar är en lång tid för en hönsig mamma att vara borta. Alldeles oavsett hur trött hon kan bli på dem emellanåt.