Om sanningen ska fram

Så vill jag inte ligga med dig. Jag vill ha bort dig ur mitt huvud, det är vad jag vill. Bort. Bort. Bort. Häck väck våt fläck.



Det här är värre än "Manboy", för den kunde jag åtminstone gå och tralla med barnen, hur dum text den än är.

Men det här... nä, jag vet inte. Jag vill inte gå in på vem som vill ligga med vem och vad betyder ligga egentligen, mamma, varför vill han ligga bredvid henne (just det, bredvid. Det är precis där han vill ligga och ingenstans annanstans.)?

Nummer 1 på toplistan i Sverige tydligen. Vem skriver en sån här trallalalåt med precis lagom svårsjungen text för mindre begåvade barn med den sortens innehåll!? Va´!? Jag ser jättemycket framemot att sätta på radion i bilen i Sverige. Not. Enda positiva är väl att kronprinsen kan tralla hur mycket han vill när skolan börjar igen. Så länge han inte börjar översätta för kompisarna. "No he's not really singing about s.e.x, no he doesn't know what that is... he just wants to lay, erh, beside you... It is a Swedish summer pest song you know."

Jag tror att vi tar med oss väldigt många barnskivor eller nåt. Fast svenska barnsånger är luriga, mer om det en annan dag.

Nu måste jag gå och tvätta öronen och försöka hänga upp hjärnan på Mora Träsk eller nåt istället. Sen ska jag hämta upp gull-trallaren på hockey-camp.

Om sanningen ska fram. Fnys. Om den bara inte var så trallvänlig...

Generation E

Idag regnade det ganska ordentligt när det var dags att kliva upp. När jag drog ífrån gardinerna i Loppans rum, som vetter mot gatan, och mot vår del av områdets skolbusshållplats fick jag se följande utspelas:

Av de ca 10, 11 - 13-åringar som bor runt oss och åker till Middle School vid den tiden på morgonen, så stod ett, just det, ETT barn och väntade på bussen i regnet, med huva dragen djupt ner över huvudet och händerna i jackfickorna.

Övriga barn? Jo de satt i bilar, körda till busshållplatsen av sina föräldrar -När inget barn har mer än 100 meter, max, att ta sig till bussen!

Nu är jag ingen barnplågare, och med risk för att låta som etthundrasju år gammal och "på min tid gick man trettio mil genom skogen i fem meter hög snö för att komma till skolan"... Men... På min tid gick jag till skolan, en km eller nåt drygt, eller cyklade, alldeles oavsett väder! Jag har inget minne av att jag blev körd till skolan annat än om jag försovit mig kanske, och inte någon av mina kompisar heller. Man hade gummistövlar och regnjacka så länge man nu var liten och inte brydde sig om att mån måste se cool ut (Personligen hade jag Barbapappa sydväst också, minst halva mellanstadiet och var mycket stolt över det. Notera stolt, inte snygg) och sedan hade vi  paraply. Och blev blöta.

Vad är det för himla ultracurling vi vuxna av idag håller på? Tror vi att vi gör våra barn en jättetjänst genom att låta dem åka bil 75 meter till skolbussen för att inte bli blöta? Men helt ärligt!?

Generation Entitlement var det.

-s eller s'?

När kronprinsen började i Kindergarten i höstas, så kom han hem med sin "daily communication folder" märkt med ett tydligt "Elias's folder".

Märkligt tänkte jag, att inte fröken kan engelska bättre än så, för det borde ju stå "Elias' folder". Men hon kan ju ha gjort ett slarvfel, så vi tänkte inte mer på det.

Men genomgående över året har Elias fortsatt att komma hem med saker märkt "Elias's" och varje gång hoppar jag nästan till, för enligt min inlärda engelska så sitter det stenhårt fast i ryggmärgen att genitiv 's blir s' på personnamn som slutar på s. Det piskades in i ryggmärgen som undantaget till det vanliga "Jenny's, Jill's och John's."

Jag glömmer hela tiden bort att fråga Elias fröken om varför hon envisas med detta totala gramatiska klavertramp, men eftersom jag funderat över det så bestämde jag mig för att leta på internet efter vad som egentligen gäller... Och hör och häpna! Det heter Elias's, eller Claes's!!

Jag tror jag smäller av! Varenda gramatik-sida jag letat upp säger precis samma sak. 's är vad som gäller, utom möjligtvis på historiskt gamla namn (Man säger Jesus' och inte Jesus's)! Fast de är inte speciellt överens heller, för tydligen kan man även använda s', men det verkar mer ovanligt.

Varför i hela friden envisades med att banka in denna felaktika gramatikregel i skallen på oss i skolan då i Sverige?? Gör de det fortfarande, eller är det bara ännu ett bevis på att när man fyllt 40 så är man så lastgammal att allt man lärde sig i skolan är gammalmodigt och fel (Jag har inte alls nån 40-års kris, nehej då.)?

Är det så att reglerna är olika mellan amerikansk och brittisk engelska? Det undersökte jag också och fick de solklara beskeden att det var det; i brittisk engelska är det vanligare med 's än i amerikans engelska... när det inte är tvärtom.

Finns det ingen engelskafröken där ute som har lärt sig vad det är som gäller?

Självinsikt?

Jag tror bara att jag kan blogga när det är icke-sommar. Det är som att när det blir för varmt och somrigt så får jag idétorka och måste sitta under en korkek, eller i alla fall ett av våra små lönnträd, och äta isglass och bara tänka fram bloggar i huvudet som sedan ingen får läsa.

Idag har vi under 30 grader varmt för första gången sedan, ja, inte vet jag, Jesu födelse eller nåt. Det känns i alla fall så. Och för att fortsätta på det bibliska temat så regnar det idag också för första gången sedan mitten av augusti, men då regnar det å andra sidan á la vi-måste-bygga-ark.

Så det här bådar ju gott för framtida bloggande, vädret alltså, inte det bibliska. Jag tar nya förenade krafter med mig själv och tar och börjar med att uppdatera matbloggen så länge, sorgligt eftersatt som den är. Men jag har ägnat mig mycket åt recept här på sistone, när jag inte bloggat, så där borde ju finnas lite mat, haha, nyttigt snart.

Potträning

Lillgrisen beslöt sig just för att det tydligen var dags att börja potträna sig.

Möjligtvis kan det vara att vi just hade läst "Max Potta" fem gånger på raken, för han är ju ändå bara 2 år och 3 månader och det känns lite tidigt för att vara pojke. Men hej, inte mig emot. Alla försök skall uppmuntras.

Så av med byxor och blöja och så marcherade vi iväg till pottan. Jag uppmanades att sätta mig på toaletten, "mamma potta" och Sven satt på sin lilla. Där satt vi och hade det ganska mysigt, men så värst mycket kissande blev det just inte (föga förvånande, eftersom jag ju faktiskt satt på toalettstolen och råkar vara pottränad sedan sisådär ett århundrande sedan.)

Sedan beslöt sig den lilla grisen för att han suttit färdigt, varpå att försökte sig på att sitta bak och fram på bottan och sedan stå upp vid pottan (har man storebror så har man, och det var väldigt gulligt att se). Sedan förklarade han pottbesöket avslutat och jag försökte ta på blöjan igen.

"NO" skrek den plötsligt mycket ilskna grisen, här skulle ingen blöja på inte minsann. Hela hans ansikte uttryckte ett djupt förakt för den där knäppa mamman som tänkte behandla honom som en bäbis. Eftersom vi faktiskt hade bytt blöja en liten stund tidigare, så tänkte jag återigen att alla egna initiativ är värda att uppmuntra, så jag satte inte på någon blöja.

Vem vet, tänkte jag stolt. Han kanske faktiskt är redo att börja kissa på pottan. Så utomordentligt tidigt och förståndigt. Vilket praktexemplar till tvååring jag har, tänkte jag sedan. Möjligtvis log jag också, lite lätt så där moderligt stolt över att jag närt ett sådant försigkommet barn vid min barm.

Varpå det försigkomna praktexemplaret, sekunden efter, stänger in sig i storebrors rum och kissar på mattan.

Jag tror att vi väntar lite med just själva blöjborttagandet ett tag till. Åtminstone tills geniet till son börjar producera någonting i själva pottan först.

Wordpress

Wordpress gillar inte mig.

Jag läser några bloggar på WP med lösenord, men på senare tid, typ senaste veckan kanske, så godkänner aldrig WP mina lösenord. Alla WPsidor ser bara ut som stora frågetecken och laddar om sig, när jag skriver in löseord. Och detta gäller alla WP och alla lösenord. Utan undantag.

Så jag emailar bloggskrivarna och frågar om de möjligtvis bytt lösenord utan att jag märkt det och alla svarar snällt att nehej, det har de inte, det är samma xxxxx som jag skrivit in. Men det funkar i alla fall inte.

Förrän jag går in på samma blogg en eller par dagar senare. Då är allt löseordsskyddat "öppet" för mig och jag har inga problem. Detta kan man ju leva med, har jag tänkt, fast det är obegripbart och vansinnigt irriterande.

Men idag har WP eskalerat sin ovilja mot mig och min IP adress.  För i dag laddar sidorna sig så snällt -fast de laddar helt tomma. Inga felmeddelanden, inga "denna sida kan inte hittas". Nej. Bara helt vitt och så det där lilla "done" nere i vänstra hörnet. Som om bloggaren suddat bort hela sin blogg och försvunnit från jordens yta. Kul. Not.

Är det bara jag, eller är det nån annan som också har problem?

Ett plus ett blir aldrig mer än två

Loppan är på bättringsvägen och i stort sett back to her old self, så vi har ägnat dagen åt skolarbete som fröken skickat hem.

Framför allt har vi ägnat oss åt matematik och addition och då speciellt addition upp till femton. Jag förstår att det var vääääldigt länge sedan jag gick i ettan och lärde mig räkna (Eller ja, försökte. Jag är fortfarande mycket taskig på räkning, men upp till tjugo brukar det gå hyfsat i alla fall ;-)), för när vi har räknat 8+5 och 6+7 framlänges, baklänges och tvärsdäremellan och dottern fortfarande ser lika fundersam ut varje gång jag frågar, håller jag på att få både mjäll och gråa hår samtidigt för att det är ju så lääääättttt och jag förstår inte hur jag ska kunna förklara det hela på nåt annat sätt än jag gör...

Men skam den som ger sig; Loppan gnäller och klagar, men jag sitter där med stenfejs och låter som en gammal stenkaka som hakat upp sig: "Åtta plus fem är... Åtta plus fyra är... osv osv osv" och här på kvällskvisten tror jag att dottern var så hjärntvättad att hon faktiskt svarade rätt varje gång.  Minsann!  Nu funderar jag även lite på att väcka henne mitt i natten, tända en lampa i ansiktet på henne och skrika "SEX PLUS SJU ÄR TRETTON!!!". Så där som drill seargants gör i filmer, ni vet.

Tortyr må vara förbjudet enligt varenda konvention som finns i världen, men jag börjar inse tjusningen och dess effektivitet...

Eller så kan jag ju låta bli mitt-i-natten-övningen och istället överlåta alla framtida matematiska hemläxor och övningar på herr Dahlstrand istället. Han är ju faktskt ingenjör och håller på med en massa excel-blad dagarna i ända... Nåt straff ska han väl ha för det också?

Nämen asså...

Jag vill ju skriva. Varje dag tänker jag att idag, idag ska jag ta mig de där fem minuterna och prioritera bloggen. För det var ju hemskt vad tiden går fort, och vad länge sedan det var. Och vad mycket jag har att skriva om. Tänker jag

Varje dag. Fast jag skriver inget.

Jag ska bara, nämligen. Hela tiden ska jag bara. Nånting annat först. Innan jag bloggar. Och ändå står datorn i köket, där jag typ bor. Jag skulle kunna vispa omelettsmet med ena handen och blogga med den andra. Typ. Om jag tyckte om omelett och kunde göra olika saker med varje hand.

Men det blir ju inte så.

Jag får börja äta mer omelett. Eller fritata, tortilla, vad det nu heter, såna där spanska-nästan-pajliknande-omeletterna. Det är ju jättegott.

Fast nu är jag tillbaka här ändå, omelett eller inte. Jag prioriterar om och prioriterar rätt. Gör pannkakssmet och dyker kanske till och med snart upp med en kommentar på en blogg nära dig. Man vet ju aldrig ;-)...

Bad influence

Det är inte bra att titta för mycket på Dancing with the Stars.

Om man gör det kan det hända att man får väldans lust att släpa med sig herr Dahlstrand och börja ta danslektioner.

Herr och fru Dahlstrand har ungefär en halv tredjedels taktkänsla. Tillsammans.

Många ömma tår skulle det bli.

Trummar med fingrarna

Den är här!

Den är uppackad!

Den... Måste laddas i hundra år...



Åh, vad jag hatar att vänta!

Bokstavsöken

Jag har drabbats av akut skrivtorka.

Det är väldigt konstigt, med tanke på hur mycket jag kan prata om det mest ointressanta och meningslösa i vanliga fall, men så är det. Vissa dagar skriver jag blogginlägg i huvudet oavbrutet, men eftersom jag inte skriver ner dem så glömmer jag också omedelbart bort vad det var. Sedan är det andra dagar, som idag, när jag inte kommer på nånting alls att skriva om. Eller i vilket fall som helst ingenting som känns som om det vore det minsta roligt för någon annan att läsa om.

Jaja, det blir nog bättre i morgon. Tills dess kan ni väl fundera över, och tala om för mig, när ni började använda, om ni gör det, eller höra uttryck som "sjukt (mycket t.ex.)" och "Fet (som i jätte, mycket. Inte som i överviktig.) eller fett". Jag är nyfiken!

Ombyggnad pågår

Det blir säkert bra här när det blir färdigt, men nu går jag och lägger mig, innan jag kastar datorn i golvet för att den vägrar att ändra färg, där jag tycker att det ska målas om.

Tänk om man boddde i ett sådant hus, som hade eget liv och bestämde själv hur det tyckte att det skulle se ut; Gula väggar i sovrummet? Tyvärr, varje gång du målat färdigt så blev väggarna gröna igen. Eller som rev ner väggar som du satte upp, av sig själv?

Då skulle man flytta ganska fort, eller tillkalla seriös hantverkshjälp, men inte mitt i natten kanske. Så därför får det se ut så här tills i morgon.

Så får vi väl se om jag lyckas bygga om eller om jag flyttar tillbaka till mitt gamla hus, jag var ju i alla fall smart nog att spara ritningarna till det, om uti fall att.

Retrominne

Efter att ha kommit fram till  att de där jeansbyxorna inte finns att köpa för vanliga dödliga som inte är med i USAs snowboardlag, och att de från förra OS, som är jättefula by the way, bara finns att köpa på ebay och där kostar typ 500 dollar för storlek XXL, så har jag lite sorg.

Men så kom jag att tänka på vilken tur jag har, som är gammal nog att ha vuxit upp under Stenmark-epoken. Visserligen måste jag då erkänna att jag antagligen är alldeles för gammal för att ha snowboard-byxor-som-ser-ut-som-jeans och det svider ju lite, men ändå:

När jag gick i skolan (tack och lov gick jag på lågstadiet i alla fall, jag är inte äldre än så), så kom fröken eller vaktmästaren eller vem det nu var, inrullandes med en TV i klassrummet när Ingemar Stenmark skulle tävla. Och det var inte ens bara under OS eller så, nej det var nog alla världscup-tävlingar som sändes. Ganska många gånger var det.

Och så drogs persiennerna för och den där Eurovisions-trudellutten (ni vet, det visades nån bild med en ring med stjärnor typ. Och nej det var inte EU-flaggan, för det fanns ju knappt än) spelades och så kom halvgryniga bilder (som sagt, detta var ju då på antennen-på-taket-tiden) på backar, man hörde koskällorna och folk som stod och hejade ljudligt och det var alltid i Österrike kändes det som. Eller möjligtvis Schweitz. Solen sken alltid, när det inte var dimma. Så åkte några stycken och sedan åkte Ingemar; I sin toppluva. Och alla höll tummarna, skrev ner mellantider och hejade i klassrummet, fröken också.

Efteråt rullades TVn bort i ett hörn tills det var dags för andra åket, senare på dagen, då proceduren upprepades. Om Stenmark vann blev alla jätteglada och killarna tog alltid tillfället i akt att skrika lite extra högt, bara för att man fick...

Sedan måste det ha hänt något med läroplanen, eller så slutade väl Stenmark och vi hade ingen nationalhjälte att rulla fram TVn för längre, men i alla fall så minns jag inte att det fortsatte när jag blev äldre.

Helt otroligt egentligen, att vi tittade på slalom på skoltid! Och lika otroligt känns det att det skulle vara något man gör i dagens skola. Det var verkligen en annan tid.

Och  förresten, såå gammal är jag inte, bestämmer jag mig för nu, att jag inte kan ha de där skidbyxorna, ändå. Om jag någonsin hittar dem. Ålder är en världslig sak.

Ett endaste litet felklick

Det är ju jättebra att kunna beställa maten i mataffären online. Spar både tid och pengar, då man undviker impulsköp.

Utom om man av misstag råkar köpa 5 paket köttfärs a 500 gram istället för ett.

Många köttbullar kommer att ätas i det Dahlstrandska hushållet här framöver känns det som.

Man får inte roligare än man gör sig

Jag är på väg ut för ett mission. Jag ska till DMV (Department of Motor Vehicles) för att lämna tillbaka registreringsskyltarna till den gamla bilen som inte bor hos oss längre. Vis av erfarenhet tar jag med mig sovsäck, tält, mat för ett par tre dagar, en stor termos kaffe och en tjock bok.

Eller i allafall en tjock bok... Och herr Dahlstrand, om jag inte är tillbaka innan mörkret faller, glöm inte bort att hämta barnen på dagis.

Wish me luck!