Avnjöt en något annorlunda Oscars-tittning igår - Watch och FB-chatta! Samtidigt. Herregud vad det skrevs och mellan att hålla koll på alla kommentarer, uppdatera fb OCH titta på tv blev det lite svettigt emellanåt. Showen må ha varit lite seg och rätt osvettig, men jösses vad det skrevs så fingrarna blödde! SÅ kul!
En superb sammanfattning hittas hos KalasLotta och säkert en hel drös andra bloggtjejer som hittas här i högerspalten, så eftersom jag har träningsvärk i pekfingrarna redan, låter jag andra do the talking :-).
Visar inlägg med etikett vardag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vardag. Visa alla inlägg
måndag 27 februari 2012
söndag 26 februari 2012
Skottlossning hemma på min gata i stan...
Lillgrisen och jag springer in och ut i trädgården, njuter av vårsolen, blåser såpbubblor och pratar med Kanadagäss-paret nere i vår lilla damm:
Jag: Förbenade, hemska, äckliga, onödiga bajsmarodörer, FÖRSVINN! Bort! Häck väck!
Sonen: Ankor!! Mamma, jag älskar ankor! My favorite djur!
Så går vi in, och plötsligt hör jag ett förfärligt kacklande från de två gässen, samt det lilla andpar som liksom hängt ut med dem senaste tiden (Varför har jag inte förstått, för snacka om omaka, men de verkar vara kompisar ialla fall.) och en massa små snabba, liksom tickande eller klickande, ljud. Alla flygfän far i väg i hög fart och johominsann, är det inte vår granne som står och prickskjuter gås med sin luftpistol, eller vad de nu kan vara!?
När fåglarna flugit av blåser han av, jag skämtar inte!! pipan som vore han värsta James Bond och ser sjukt nöjd ut.
Jag slits mellan att vara sjukt nöjd, jag också, över att det äntligen är någon som tar saken i egna händer (Vi har nämligen bråkat på vår villaförening i flera somrar nu, om att göra nåt åt alla gässen som bajsar ner överallt och hitills verkar inte mycket ha hänt, för de kommer tillbaka fler och fler varje år) och kanske lyckas skrämma bort dem!... Å andra sidan så tänker jag att man kan väl inte bara stå och skjuta hur som helst i en trädgård, som en annan Runar, heller? Är det inte farligt att bli träffad av såna där små luftpistol-kulor, eller vad de du är? Tänk om han skjuter snett och skjuter på lillgrisen istället. Honom vill jag ju gärna ha kvar.
Och den blödiga sidan av mig tycker synd om gässen, lite lite. Jag vill förvisso inte ha dem här, men jag vill ju inte att de ska flyga runt skadade eller nåt heller. Dålig karma, minst sagt.
Och inte hann jag ta ett smygkort på den skjutande grannen, heller. Äsch då.
Gässen är i alla fall också fortfarande borta. Alltid nåt.
Jag: Förbenade, hemska, äckliga, onödiga bajsmarodörer, FÖRSVINN! Bort! Häck väck!
Sonen: Ankor!! Mamma, jag älskar ankor! My favorite djur!
Så går vi in, och plötsligt hör jag ett förfärligt kacklande från de två gässen, samt det lilla andpar som liksom hängt ut med dem senaste tiden (Varför har jag inte förstått, för snacka om omaka, men de verkar vara kompisar ialla fall.) och en massa små snabba, liksom tickande eller klickande, ljud. Alla flygfän far i väg i hög fart och johominsann, är det inte vår granne som står och prickskjuter gås med sin luftpistol, eller vad de nu kan vara!?
När fåglarna flugit av blåser han av, jag skämtar inte!! pipan som vore han värsta James Bond och ser sjukt nöjd ut.
Jag slits mellan att vara sjukt nöjd, jag också, över att det äntligen är någon som tar saken i egna händer (Vi har nämligen bråkat på vår villaförening i flera somrar nu, om att göra nåt åt alla gässen som bajsar ner överallt och hitills verkar inte mycket ha hänt, för de kommer tillbaka fler och fler varje år) och kanske lyckas skrämma bort dem!... Å andra sidan så tänker jag att man kan väl inte bara stå och skjuta hur som helst i en trädgård, som en annan Runar, heller? Är det inte farligt att bli träffad av såna där små luftpistol-kulor, eller vad de du är? Tänk om han skjuter snett och skjuter på lillgrisen istället. Honom vill jag ju gärna ha kvar.
Och den blödiga sidan av mig tycker synd om gässen, lite lite. Jag vill förvisso inte ha dem här, men jag vill ju inte att de ska flyga runt skadade eller nåt heller. Dålig karma, minst sagt.
Och inte hann jag ta ett smygkort på den skjutande grannen, heller. Äsch då.
Gässen är i alla fall också fortfarande borta. Alltid nåt.
tisdag 21 februari 2012
Whohooo!
Ingen blev sjuk, alla var friska hela långa långhelgen (om man bortser från lillgrisen som ramlade i parken igår och skrapade/bet sig i läppen och därför har dubbla fläskläppar och ser ut som en mindre bedagad boxare.) och inget kräk! Happy Happy!
Så det blev en lugn och skön helg - Vi väntade ivrigt på att eventuellt få lite snö på söndagen, men vi fick exakt noll komma noll snöflingor, bara en massa kallt regn. Det har varit en konstig vinter här, så där för varm så att man liksom går och väntar på att vintern ska börja. Och nu är det mitten av februari och små rosa träd har börjat blomma, mina tulpaner slår snat ut i rabatten och om en månad är det full vår.
Helgens mest egotrippade, roligaste, var i alla fall min nya leksak:
Så farligt var det ju inte.
Så det blev en lugn och skön helg - Vi väntade ivrigt på att eventuellt få lite snö på söndagen, men vi fick exakt noll komma noll snöflingor, bara en massa kallt regn. Det har varit en konstig vinter här, så där för varm så att man liksom går och väntar på att vintern ska börja. Och nu är det mitten av februari och små rosa träd har börjat blomma, mina tulpaner slår snat ut i rabatten och om en månad är det full vår.
Helgens mest egotrippade, roligaste, var i alla fall min nya leksak:
Bilden lånad från nätet, den kunde ju inte ta kort på sig själv...
Men det är lite skumt med dagens teknologi - Eller så är det det faktum att jag verkligen börjar bli gammal, men att det går så fort frammåt. Alltså jag hade ju en smartphone redan, dryga två år gammal, och det var inget större fel på den. Tyckte jag, tills jag kontraktet alltså höll på att gå ut, så att det var dags att köpa en ny ändå. Och då inser man ju hur mycket bättre, snyggare, piffigare, smartare, coolare det blivit, hur tekniken gått frammåt på två år!! Fast ovant, och eftersom jag är jordens största vanemänniska, så blir jag yberstressad, får huvudvärk och förvandlas till min mormor och typ börjar önska mig en telefon med snurrskiva.
Varför ska jag ändra på det som jag vant mig vid, som ju "fungerar så bra och bekvämt och det är så jobbigt med alla nymodigheter. Usch, det här fattar jag inte" och så sätter jag upp håret i knut, knyter på mig förklädet och kör till affären med min häst och vagn...
Men herregud människar, get a grip och allt det! Så eftersom jag inte känner mig så värst gammal till vardags och inte tänker konvertera till att bli Amish, så smäller jag till mig själv i huvudet, sätter mig i timmatal och fipplar, prövar och lär mig. Och sen kan jag, blir trygg, och känner åren rinna av mig igen.
fredag 17 februari 2012
I väntan på kräk - morgonuppdatering
Ingen kräktes i natt. Ingen har ont i magen. Hurra så där i förtid!!
Lillprinsen är hemma från skolan idag, i preventivt syfte. Pratade med ägaren i morse och nu är alla avdelningar sjuka, lärarna är sjuka och tja. Not nice. Jag tror att det är bra att det är helg nu i morgon i allafall, för förutom att de naturligtvis tvättat och decinficerat alla leksaker, toaletter och stolar, bord etc, så ska de tydligen skrubba alla rum i morgon, tvätta mattor, vilosängar, rubb och stubb. Förhoppningsvis blir alla som "ska" bli sjuka, sjuka hemma, över helgen, så att nästa vecka förhoppningsvis blir smittofri. Säga vad man vill, men det är ju inte det att de inte tar såna här utbrott på allvar i förskolorna, jösses vad de gnor! Men småbarn är småbarn...
I alla fall. Inkubationstid 1-2 dagar så jag håller tummarna så att det vitnar. Man är tydligen tyvärr smittbärare innan man insjuknar OCKSÅ, tack för det, lagen om alltings djävlighet, så jag har förbjudit barnen att gosa, brottas, kramas eller pussar med varandra och själv gosar jag iförd kemisk stridsdräkt.
Nästan.
Nu äger jag ju inte nån sån dräkt tyvärr, men jag har beväpnat mig med Clorox wipes och -spray. Som jag inte sprayar barnen med, men väl alla dörrhanddag, lampknappar, möbler, ytor och tja, allt annat jag kan tänka mig runt om huset, som inte blir förstört av lite klorin.
Jag diskar lego och jag förstör ozonlagret med alla kemikalier. So be it.
För. Jag. Hatar. Att. Kräkas.
Lillprinsen är hemma från skolan idag, i preventivt syfte. Pratade med ägaren i morse och nu är alla avdelningar sjuka, lärarna är sjuka och tja. Not nice. Jag tror att det är bra att det är helg nu i morgon i allafall, för förutom att de naturligtvis tvättat och decinficerat alla leksaker, toaletter och stolar, bord etc, så ska de tydligen skrubba alla rum i morgon, tvätta mattor, vilosängar, rubb och stubb. Förhoppningsvis blir alla som "ska" bli sjuka, sjuka hemma, över helgen, så att nästa vecka förhoppningsvis blir smittofri. Säga vad man vill, men det är ju inte det att de inte tar såna här utbrott på allvar i förskolorna, jösses vad de gnor! Men småbarn är småbarn...
I alla fall. Inkubationstid 1-2 dagar så jag håller tummarna så att det vitnar. Man är tydligen tyvärr smittbärare innan man insjuknar OCKSÅ, tack för det, lagen om alltings djävlighet, så jag har förbjudit barnen att gosa, brottas, kramas eller pussar med varandra och själv gosar jag iförd kemisk stridsdräkt.
Nästan.
Nu äger jag ju inte nån sån dräkt tyvärr, men jag har beväpnat mig med Clorox wipes och -spray. Som jag inte sprayar barnen med, men väl alla dörrhanddag, lampknappar, möbler, ytor och tja, allt annat jag kan tänka mig runt om huset, som inte blir förstört av lite klorin.
Jag diskar lego och jag förstör ozonlagret med alla kemikalier. So be it.
För. Jag. Hatar. Att. Kräkas.
torsdag 16 februari 2012
Illa, jag mår illa
När ni nu var så snälla och gulliga allihop och gav små glada tillrop för att bloggen vaknat ur vinterdvalan, så hade jag ju tänkt att författa ihop jordens mest spirituella och kreativa inlägg.
Men.
Så hämtade jag lillgrisen på dagis och möttes av fröken -iklädd förkläde, gummihandskar och s t o r flaska desinfektionsmedel- som redan i dörren meddelade att barngruppen drabbats av agressiv magsjukebakterie, tre barn hade kaskadkräkts i klassrummet under dagen och (tack och lov då) gått hem och hon rekommenderade att börja se till att Sven drack mycket vatten. I preventivt syfte.
Very najs, kaninbajs. Not.
Knappt hann vi väl utanför dörren på dagis, så tyckte jag att det bubblade misstänkt i magen och tjockade sig i halsen. Om man bortser från det faktum att lillgrisen själv mår strålande och har tryckt i sig typ 8 pannkakor till middag och så lite fil och flingor på det, så är jag hypokondriskt övertygad om att vi alla har en långhelg (på måndag är det President's Deay och sedan följs det av studiedag på tisdag, så det är fyradagarsledigt i barnens skola) fylld av kräkhinkar att se framemot.
Det finns egentligen bara en "barnsjukdom" som jag avskyr när barnen får, och det är just magsjuka. Jag hatar att kräkas. Och jag hatar ännu mer att torka andras kräk, tvätta andras kräk från golvet, eller duscha nerkräkta barn mitt i natten - alldeles oavsett hur söta gullebarn som än producerar det. Kräk som kräk liksom. Uuhäää och blää.
Så blev det med det spirituella. Det får vänta tills en annan dag. Nu ska jag gå och bädda med handdukar i och runt lillgrisens säng, samt placera ut strategiska hinkar till de större barnen. Och spruta antibakteriell spray runt mig själv, samt hela huset.
Undras just om katter kan få magsjuka också? Ååååh, tänkte inte på det... hur ska jag få kattskrället att kräkas i toaletten, jag bara undrar?
Men.
Så hämtade jag lillgrisen på dagis och möttes av fröken -iklädd förkläde, gummihandskar och s t o r flaska desinfektionsmedel- som redan i dörren meddelade att barngruppen drabbats av agressiv magsjukebakterie, tre barn hade kaskadkräkts i klassrummet under dagen och (tack och lov då) gått hem och hon rekommenderade att börja se till att Sven drack mycket vatten. I preventivt syfte.
Very najs, kaninbajs. Not.
Knappt hann vi väl utanför dörren på dagis, så tyckte jag att det bubblade misstänkt i magen och tjockade sig i halsen. Om man bortser från det faktum att lillgrisen själv mår strålande och har tryckt i sig typ 8 pannkakor till middag och så lite fil och flingor på det, så är jag hypokondriskt övertygad om att vi alla har en långhelg (på måndag är det President's Deay och sedan följs det av studiedag på tisdag, så det är fyradagarsledigt i barnens skola) fylld av kräkhinkar att se framemot.
Det finns egentligen bara en "barnsjukdom" som jag avskyr när barnen får, och det är just magsjuka. Jag hatar att kräkas. Och jag hatar ännu mer att torka andras kräk, tvätta andras kräk från golvet, eller duscha nerkräkta barn mitt i natten - alldeles oavsett hur söta gullebarn som än producerar det. Kräk som kräk liksom. Uuhäää och blää.
Så blev det med det spirituella. Det får vänta tills en annan dag. Nu ska jag gå och bädda med handdukar i och runt lillgrisens säng, samt placera ut strategiska hinkar till de större barnen. Och spruta antibakteriell spray runt mig själv, samt hela huset.
Undras just om katter kan få magsjuka också? Ååååh, tänkte inte på det... hur ska jag få kattskrället att kräkas i toaletten, jag bara undrar?
tisdag 15 november 2011
Saker som man kan fundera lite över så där på en tisdag
Jag är på Target, detta förfärliga ställe där man aldrig kan handla det-man-bara-skulle-ha...
På väg ut går en kvinna före mig, med en ledarhund. Anledningen till att jag över huvudtaget lade märke till henne, var för att hon hade hunden och jag först funderade över om man ens fick ha hundar inne i affären. Sen såg jag då att det var en ledarhund och då var det ju kanske inte så konstigt.
Jag går ut, sätter mig i min bil och tänker väl egentligen inte så mycket mer på det och ska köra iväg. Och då ser jag kvinnan sätta sig i förarsätet på en bil... Que!? Och ja, jag dubbelkollade tre gånger.
Nånting kändes väldigt konstigt med den bilden. Fel, skulle man kanske kunna drifta sig till att säga till och med.
Nu vill jag ju så gärna tro gott om alla och inte misstänkliggöra någon, men men men...
Jag kan inte låta bli.
På väg ut går en kvinna före mig, med en ledarhund. Anledningen till att jag över huvudtaget lade märke till henne, var för att hon hade hunden och jag först funderade över om man ens fick ha hundar inne i affären. Sen såg jag då att det var en ledarhund och då var det ju kanske inte så konstigt.
Jag går ut, sätter mig i min bil och tänker väl egentligen inte så mycket mer på det och ska köra iväg. Och då ser jag kvinnan sätta sig i förarsätet på en bil... Que!? Och ja, jag dubbelkollade tre gånger.
Nånting kändes väldigt konstigt med den bilden. Fel, skulle man kanske kunna drifta sig till att säga till och med.
Nu vill jag ju så gärna tro gott om alla och inte misstänkliggöra någon, men men men...
Jag kan inte låta bli.
fredag 11 november 2011
100% Old School American
Men nähä, om man bortser från att det åks en del inlines, så åker fortfarande majoriteten runt på ljusbruna snörsko-fyrhjulingar, till diskomusik på en stor inomhusrink med glittrande diskoboll i mitten.
Jag känner mig klart overklig och cinnematisk. Och gammal.
DJ:en spelar, jag tror den heter i alla fall, "Dance the night away", och när jag hör det samplade introt från den gamla goda 80-tals hiten "Lambada", så är det just Lambada jag tänker på och inget annat.
Mina barn har ingen aning om vad jag pratar om.
SÅ gammal är jag... eller, om man försöker se positivt på sin 40-årskris, och det gör man ju; DE är alldeles för unga, så det så.
Det funkar sådär.
fredag 28 oktober 2011
Guitar Heroes
Herr Dahlstrand och Kronprinsen äger stället och är dagens gitarrhjältar spelande Kiss. Särskilt herr Dahlstrand är märkligt lik Gene Simmons.
Eller inte.
Tack och lov.
lördag 17 september 2011
One-day höstmys
Nästa vecka är ska det bli 27 grader varmt igen, så det gäller att passa på att mysa så länge man kan.
torsdag 1 september 2011
Nä men hörrni!
Nu får det faktiskt vara slut på sommartorkan här i bloggen, det här går ju inte längre.
Första september och inte längre sommar.
Fast ändå.
Det är över 30 grader och då får man ju säga att det bär emot att ta på sig yllekofta och boots och leka höst, så jag kör sommarklänningen ett varv till. Enligt gammal god "typisk amerikansk" etikett så får man ha vitt (byxor etc, vita t-shirts "får" man nog ha på sig året runt. Kanske) på sig fram till Labor Day, vilket är på söndag.
Det gäller att passa på, även om min klänning nu råkar vara röd, men that's besides the point.
Nu, lite förmiddagskaffe och en tvättmaskin. Sen tänkte jag att vi skulle prata lite om yoga.
Första september och inte längre sommar.
Fast ändå.
Det är över 30 grader och då får man ju säga att det bär emot att ta på sig yllekofta och boots och leka höst, så jag kör sommarklänningen ett varv till. Enligt gammal god "typisk amerikansk" etikett så får man ha vitt (byxor etc, vita t-shirts "får" man nog ha på sig året runt. Kanske) på sig fram till Labor Day, vilket är på söndag.
Det gäller att passa på, även om min klänning nu råkar vara röd, men that's besides the point.
Nu, lite förmiddagskaffe och en tvättmaskin. Sen tänkte jag att vi skulle prata lite om yoga.
lördag 18 juni 2011
Vilda djur i förorten
Ok för vilda och vilda. Men vi har kaninungar under vår klätterställning!
Det var svårt att zoma nära med mobilen, men efter att herr Dahlstrand närapå orsakat kaninmassaker på ett kaninbo med gräsklipparen av misstag, så sitter det alltså en mycket liten, mycket rädd, kaninunge längst in i hörnet. Övriga överlevande hoppade iväg och gömde sig i buskarna.
Det var dock mycket trevligare att visa barnen den lilla -levande- kaninen i hörnet, än alternativet med kaninmos.
Man känner sig liksom som en mycket bättre förälder.
torsdag 9 juni 2011
End of year
Sorry för rätt uselt bloggande den här veckan, men det är sista veckan i skolan.
I takt med att barnen trappar ner, så trappar jag upp. Det är end-of-year partyn som ska organiseras, insamlingar till presenter till fröknar, ceremonier att gå på och fan och hans mostrar.
Ovanpå detta är det swim team varenda dag för Loppan, intensivkurs i simlektioner för Kronprinsen, trehundrasextionfemtusenelva grader varmt OCH en lillgris som bestämt sig för att numera bajsa på golvet istället för i pottan.
Highlife med andra ord. Men imorgon är det slutfestat.
Nästa vecka blir mycket bättre! Då är skolan slut och barnen hemma, nöjda och glada över sommarlovet... och antagligen uttråkade redan på tisdagen.
Men på måndag. Då ska jag ha det lugnt och skönt och blogga så det viner.
I takt med att barnen trappar ner, så trappar jag upp. Det är end-of-year partyn som ska organiseras, insamlingar till presenter till fröknar, ceremonier att gå på och fan och hans mostrar.
Ovanpå detta är det swim team varenda dag för Loppan, intensivkurs i simlektioner för Kronprinsen, trehundrasextionfemtusenelva grader varmt OCH en lillgris som bestämt sig för att numera bajsa på golvet istället för i pottan.
Highlife med andra ord. Men imorgon är det slutfestat.
Nästa vecka blir mycket bättre! Då är skolan slut och barnen hemma, nöjda och glada över sommarlovet... och antagligen uttråkade redan på tisdagen.
Men på måndag. Då ska jag ha det lugnt och skönt och blogga så det viner.
tisdag 24 maj 2011
Tisdagsmåndag
Ja så har det känts hela dagen -som måndag, fast det är tisdag.
Kan ju börja med att backtracka lite med det där hurtiga jag skrev angående tvätten igår; Nu hade faktiskt herr Dahlstrand varit väldigt duktig med att hålla högarna relativt små, mer Kinnakulle än Mt Everest, och det tackar vi allra ödmjukast för, men jag ska ändå få be att lägga "vika tvätt" till min all-time-trist-list(a). Isch.
Torka lite kladd har jag gjort, jag passade på att ge lillgrisen ravioli till middag för att riktigt få ägna mig åt detta, och jag har också pussat mycket barnkinder.
Packat upp resväskan är också gjort. Tråkigare tristaste trist, men det är gjort.
Dessutom har jag fortsatt mitt sysofosarbete med att rensa ut urvuxna kläder ur barnens garderober. Eftersom det också är vansinnigt tråkigt (eller ja, själva rensandet är inte trist, men det är det där med att man måste göra av eländet nånstans också. Och det är tråkigt, fråga mig inte varför), så faller det under kategorin sånt-som-man-helst-inte-gör-så-värst-länge eller ännu bättre sånt-som-man-försöker-undvika-att-göra-äverhuvudtaget-tills-dess-att-det-inte-går-att-stänga-garderobsdörren-dvs-aldrig och blir därmed aldrig färdigt. När jag har rensat klart sommarkläderna från förra året, så har ju de där eländiga dvärgarna med växtvärk vuxit ur årets sommarkläder... och så där håller det på. Jag funderar seriöst på attfamiljen barnen borde bli nudister, det verkar så stilistiskt rent och okomplicerat i jämförelse.
Jaja. Jag hann också med att ta den minsta grisen på tre-årskoll hos doktorn, något som var ytterst odramatiskt. Han äter som han ska, sover som han ska och tja, röjer som han ska. Växer gör han också som bara den. Som han bör, En spruta i benet la lite sordi på besöket, men han överlevde även detta, och det gjorde också mamman.
Jaa, och så gick den dagen och imorgon är det redan onsdag! Långhelg, efterlängtat Sverigebesök och den årliga memorial-day grannfesten väntar till helgen, bland annat.
Men först firar vi herr Dahlstrands födelsedag imorgon!
Kan ju börja med att backtracka lite med det där hurtiga jag skrev angående tvätten igår; Nu hade faktiskt herr Dahlstrand varit väldigt duktig med att hålla högarna relativt små, mer Kinnakulle än Mt Everest, och det tackar vi allra ödmjukast för, men jag ska ändå få be att lägga "vika tvätt" till min all-time-trist-list(a). Isch.
Torka lite kladd har jag gjort, jag passade på att ge lillgrisen ravioli till middag för att riktigt få ägna mig åt detta, och jag har också pussat mycket barnkinder.
Packat upp resväskan är också gjort. Tråkigare tristaste trist, men det är gjort.
Dessutom har jag fortsatt mitt sysofosarbete med att rensa ut urvuxna kläder ur barnens garderober. Eftersom det också är vansinnigt tråkigt (eller ja, själva rensandet är inte trist, men det är det där med att man måste göra av eländet nånstans också. Och det är tråkigt, fråga mig inte varför), så faller det under kategorin sånt-som-man-helst-inte-gör-så-värst-länge eller ännu bättre sånt-som-man-försöker-undvika-att-göra-äverhuvudtaget-tills-dess-att-det-inte-går-att-stänga-garderobsdörren-dvs-aldrig och blir därmed aldrig färdigt. När jag har rensat klart sommarkläderna från förra året, så har ju de där eländiga dvärgarna med växtvärk vuxit ur årets sommarkläder... och så där håller det på. Jag funderar seriöst på att
Jaja. Jag hann också med att ta den minsta grisen på tre-årskoll hos doktorn, något som var ytterst odramatiskt. Han äter som han ska, sover som han ska och tja, röjer som han ska. Växer gör han också som bara den. Som han bör, En spruta i benet la lite sordi på besöket, men han överlevde även detta, och det gjorde också mamman.
Jaa, och så gick den dagen och imorgon är det redan onsdag! Långhelg, efterlängtat Sverigebesök och den årliga memorial-day grannfesten väntar till helgen, bland annat.
Men först firar vi herr Dahlstrands födelsedag imorgon!
torsdag 19 maj 2011
Cool dude
Hos frisören med de stora barnen. Bortsett från den obligatoriska belöningsklubban som delas ut av frisören, så är Elias mest nöjd med sin stajlade "mohawk".
tisdag 17 maj 2011
Varning för Gummibjörn
Om, jag säger OM, ni skulle få för er att titta på deb Eric Saade direkt på Youtube (och ja, jag ska sluta tjata om honom snart, jag lovar. Tjaata.), och ni har en liten klåfingrig pilla-på-allt-pojk bredvid er, så kommer här en varning om att bredvid själva den videon ni vill se, så ploppar det upp en "rekommendation" om att också ta sig en titt på "Jag är en Gummibjörn" - illustrerad av en stor animerad godisbjörn i extremt fula Y-front kalsonger med häng...
Mmm. Om ni ser den där godisbjörnen, klicka då för allt i världen inte på den. Och klicka framförallt inte på den, om den lilla klåfingriga, smarta, pojken står bredvid er. Det är ingen bra idé.
Gummibjörns-sången kan nämligen bara och endast älskas av en 2-åring (och möjligtvis en fem-åring som tycker att det är hysteriskt att se sagda björn "skaka rumpa" i de fula kalsongerna) - men som han älskar den.
Han älskar den så mycket att han omdelbart lärde sig att klicka igång videon igen, när den tar slut. Och så står han där på en stol och sjunger "gummi gummi gummi gummi bööörn" och vickar på rumpan
Det är gulligt, men tro mig, Eric Saade är braa mycket bättre på repeat än Gummibjörns-sången.
Bäst är att dra ur slaadden.
Mmm. Om ni ser den där godisbjörnen, klicka då för allt i världen inte på den. Och klicka framförallt inte på den, om den lilla klåfingriga, smarta, pojken står bredvid er. Det är ingen bra idé.
Gummibjörns-sången kan nämligen bara och endast älskas av en 2-åring (och möjligtvis en fem-åring som tycker att det är hysteriskt att se sagda björn "skaka rumpa" i de fula kalsongerna) - men som han älskar den.
Han älskar den så mycket att han omdelbart lärde sig att klicka igång videon igen, när den tar slut. Och så står han där på en stol och sjunger "gummi gummi gummi gummi bööörn" och vickar på rumpan
Det är gulligt, men tro mig, Eric Saade är braa mycket bättre på repeat än Gummibjörns-sången.
Bäst är att dra ur slaadden.
måndag 16 maj 2011
Popular Manboy
Sent ska syndaren vakna, eller tack-så-jättetemycket-eller-kanske-inte vare melodifestivalen, så har även vi här på den västra sidan av den stora pölen, i lilla södern, drabbats av den brunögde, tween-tjusaren Eric Saade.
Jo men visst, jag gjorde ju det felsteget att jag spelade Popular för barnen i Svenska skolan igår, och berättade lite om melodifestivalen och att Sverige kommit trea, och det var ju kul och roligt och hej och hå. Knappt hade jag fått på Youtube, förrän jag såg loppans ögon börja blinka som små stjärnor...
Ja och sen var det kört.
Kvällen tillbringades med trehundrasextio omspelningar på Youtube, först av Popular då, där Loppan snabbt lärde sig alla moves ("Mamma, har du sett hur han liksom gör *så här* med armen och sen liksom tittar *så här*") och sedan Manboy, som vi förvisso hade lyssnat på i Sverige förra sommaren (men då överskuggades den av Lena och Satelite. Mina barn har definitivt ärvt denna förfinade musiksmak av mig, helt klart. Herr Dahlstrand försöker indoktrinera dem med sånt där seriöst rockskit som U2 och Bruce Springsteen, men jag slår tillbaka med kraft.), så det var ett kärt återhörande. Minst sagt.
Klargörande: Jag tycker också att båda sångerna är väldigt trallvänliga, men kanske inte sexhundra gånger på raken. Efter den femhundraåttionde gången så får jag liksom så konstiga känningar av illamående, titinus och underliga visisoner av hur jag tar en av mina stekpannor och liksom drämmer den, i slowmotion, i Erics välgellade hårsvall. Hårt.
Jag ser verkligen också framemot hur Elias ska gå till skolan idag och sjunga "Manboy, manboy you can call me manboy" för sin fröken och sina 5-åriga klasskamrater i detta det härligt övermoraliska och kristna södern, där Elias kom hem med ett brev den gången som han som 3-åring ville visa sina nya kalsonger för kompisarna i förskolan. Jo men visst. Jättemycket, ser jag framemot det.
Äh, men vaddå; We are Swedish, you know. Frigjorda liksom and proud of it. Ehhh.
Man skulle ju kunna sända en önsketanke om att de som skriver texterna till dagispop-hits tänkte liiiiite på oss stackars utlandssvenskar med engelsktalande SMÅbarn som utan problem kan tralla "My body wants you, girl. My body wants you, girl" med perfekt uttal. För att inte tala om förståelse av innehåll.
Jag har en känsla av att Eric Saade bara är början. På allt möjligt.
Jo men visst, jag gjorde ju det felsteget att jag spelade Popular för barnen i Svenska skolan igår, och berättade lite om melodifestivalen och att Sverige kommit trea, och det var ju kul och roligt och hej och hå. Knappt hade jag fått på Youtube, förrän jag såg loppans ögon börja blinka som små stjärnor...
Ja och sen var det kört.
Kvällen tillbringades med trehundrasextio omspelningar på Youtube, först av Popular då, där Loppan snabbt lärde sig alla moves ("Mamma, har du sett hur han liksom gör *så här* med armen och sen liksom tittar *så här*") och sedan Manboy, som vi förvisso hade lyssnat på i Sverige förra sommaren (men då överskuggades den av Lena och Satelite. Mina barn har definitivt ärvt denna förfinade musiksmak av mig, helt klart. Herr Dahlstrand försöker indoktrinera dem med sånt där seriöst rockskit som U2 och Bruce Springsteen, men jag slår tillbaka med kraft.), så det var ett kärt återhörande. Minst sagt.
Klargörande: Jag tycker också att båda sångerna är väldigt trallvänliga, men kanske inte sexhundra gånger på raken. Efter den femhundraåttionde gången så får jag liksom så konstiga känningar av illamående, titinus och underliga visisoner av hur jag tar en av mina stekpannor och liksom drämmer den, i slowmotion, i Erics välgellade hårsvall. Hårt.
Jag ser verkligen också framemot hur Elias ska gå till skolan idag och sjunga "Manboy, manboy you can call me manboy" för sin fröken och sina 5-åriga klasskamrater i detta det härligt övermoraliska och kristna södern, där Elias kom hem med ett brev den gången som han som 3-åring ville visa sina nya kalsonger för kompisarna i förskolan. Jo men visst. Jättemycket, ser jag framemot det.
Äh, men vaddå; We are Swedish, you know. Frigjorda liksom and proud of it. Ehhh.
Man skulle ju kunna sända en önsketanke om att de som skriver texterna till dagispop-hits tänkte liiiiite på oss stackars utlandssvenskar med engelsktalande SMÅbarn som utan problem kan tralla "My body wants you, girl. My body wants you, girl" med perfekt uttal. För att inte tala om förståelse av innehåll.
Jag har en känsla av att Eric Saade bara är början. På allt möjligt.
onsdag 27 april 2011
Sjukdomstillstånd
Man får vara glad för det lilla i vardagen.
tisdag 26 april 2011
Vem behöver sömn, när man blir så mycket allertare utan?
I natt sov jag jättedåligt, av nån anledning, och dessutom skulle jag gå upp kvart i sex för att power walka med min granne för första gången på ett halvår (något som vi brukade göra 3 ggr i veckan, ända tills i höstas, när hon opererades och fick en massa komplikationer). När klockan ringde, efter aaallldeeeeles för lite sömn, kröp jag typ upp ur sängen, sovandes, med grusiga ögon som inte gick att öppna av trötthet, men ut kom jag.
När jag kom in igen, så kändes det som om jag skulle ha kunnat krypa ner i sängen och sovit halva dagen, men det gjorde jag förstås inte heller, för det var lunchlådor som skulle packas, barn som skulle kläs på och en buss som skulle passas (och däremellan skulle jag vinka av lillgrisen och herr Dahlstrand, som åkte tidigare). Sedan skulle jag duscha själv också, för att hinna åka iväg strax efter barnen på trevligt och gott "kaffemöte".
Och nånstans däremellan så glömde jag helt bort att jag var trött. På väg hem från mötet så blev det äntligen inköpt en kruka till mitt hibiskusträd som jag köpte för några veckor sedan, men som hade en alldeles för liten kruka och därför envisas med att blåsa omkull hela tiden, såvida jag inte lutar det mot husväggen. Det är förvisso inget fel med vår husvägg, men det ser både väldigt skumt och fel ut med blommor upptryckta mot väggen och dessutom så blir en tegelvägg väldigt varm i söderläge, så den stackars blomman höll ju på att alldeles vissna bort. Dessutom hann jag med lite kompletterande blomstershopping till rabatterna på samma gång.
Väl hemma planterade jag, rensade lite rabatter, besprutade vårt lilla fina japanska körsbärsträd mot elaka, tillika Japanska, skalbaggar som äter upp alla löv på det så här års, rensade ut två stora kassar med gamla barnleksaker och -skor, som redan blivit donerade via Freecycle, detta underbara sätt att återvinna grejer man inte längre vill ha, men som någon annan kanske behöver. I farten hann jag också slänga en massa papper och gamla McDonnalds leksaker (ve denna plast) samt börja rensa ur lillgrisens garderob (och lite nostalgiskt konstatera att han faktiskt inte passar i bäbiskläder stl 1 år längre, hur gärna jag än vill det.... Det är lite vemodigt att inte ha någon bäbis i huset längre, även om det också är skönt.).
Tills telefonen ringde.
Det var lillgrisens skola som meddelade att han satt och åt lunch, åt en tonfiskmacka och sedan kräktes över hela matbordet. Hejsan hoppsan, vet inte om jag ska säga att jag inte är förvånad över att en 2-åring kräks av tonfisksallad, eller om jag ska ta åt mig att han faktiskt hade ätit halva smörgåsen, med god aptit, innan det hände och att det kanske är magsjuka.
Fan vet. Men hem kom han naturligtvis illa kvickt och därmed tog all min fantastiska effektivitet, effektivt, slut. Resten av eftermiddagen tillbringades med den lilla, rätt slaka, grisen i knät, omgiven av tre badlakan för att skydda soffan mot eventuellt mer kräk, tittandes på... Ja just det, High School Musical. Tre.
Nåt mer kräks kom dock inte - förrän vid makaronerna till middag. Mums! Sa den lilla grisen, tryckte munnen full - och kräktes sedan makaroner och utspädd äppeljuice över hela matbordet. Måste vara nån grej han har med det där med matbord, känner jag. Å andra sidan så är den mer äckelmagade pragmatiska delen av mig glad att han inte valde heltäckningsmattan. Faktiskt.
Nu. Dags för horizontalläge i soffan (utan handdukar) och lite av favorit-hemmafruarna i New York på inspelning. Sedan sängen och en mycket stark, intensiv, aftonbön om att ingen mer av familjen ska kräkas. Inte i natt. Inte alls, aldrig, never helst, tack. Amen.
När jag kom in igen, så kändes det som om jag skulle ha kunnat krypa ner i sängen och sovit halva dagen, men det gjorde jag förstås inte heller, för det var lunchlådor som skulle packas, barn som skulle kläs på och en buss som skulle passas (och däremellan skulle jag vinka av lillgrisen och herr Dahlstrand, som åkte tidigare). Sedan skulle jag duscha själv också, för att hinna åka iväg strax efter barnen på trevligt och gott "kaffemöte".
Och nånstans däremellan så glömde jag helt bort att jag var trött. På väg hem från mötet så blev det äntligen inköpt en kruka till mitt hibiskusträd som jag köpte för några veckor sedan, men som hade en alldeles för liten kruka och därför envisas med att blåsa omkull hela tiden, såvida jag inte lutar det mot husväggen. Det är förvisso inget fel med vår husvägg, men det ser både väldigt skumt och fel ut med blommor upptryckta mot väggen och dessutom så blir en tegelvägg väldigt varm i söderläge, så den stackars blomman höll ju på att alldeles vissna bort. Dessutom hann jag med lite kompletterande blomstershopping till rabatterna på samma gång.
Väl hemma planterade jag, rensade lite rabatter, besprutade vårt lilla fina japanska körsbärsträd mot elaka, tillika Japanska, skalbaggar som äter upp alla löv på det så här års, rensade ut två stora kassar med gamla barnleksaker och -skor, som redan blivit donerade via Freecycle, detta underbara sätt att återvinna grejer man inte längre vill ha, men som någon annan kanske behöver. I farten hann jag också slänga en massa papper och gamla McDonnalds leksaker (ve denna plast) samt börja rensa ur lillgrisens garderob (och lite nostalgiskt konstatera att han faktiskt inte passar i bäbiskläder stl 1 år längre, hur gärna jag än vill det.... Det är lite vemodigt att inte ha någon bäbis i huset längre, även om det också är skönt.).
Tills telefonen ringde.
Det var lillgrisens skola som meddelade att han satt och åt lunch, åt en tonfiskmacka och sedan kräktes över hela matbordet. Hejsan hoppsan, vet inte om jag ska säga att jag inte är förvånad över att en 2-åring kräks av tonfisksallad, eller om jag ska ta åt mig att han faktiskt hade ätit halva smörgåsen, med god aptit, innan det hände och att det kanske är magsjuka.
Fan vet. Men hem kom han naturligtvis illa kvickt och därmed tog all min fantastiska effektivitet, effektivt, slut. Resten av eftermiddagen tillbringades med den lilla, rätt slaka, grisen i knät, omgiven av tre badlakan för att skydda soffan mot eventuellt mer kräk, tittandes på... Ja just det, High School Musical. Tre.
Nåt mer kräks kom dock inte - förrän vid makaronerna till middag. Mums! Sa den lilla grisen, tryckte munnen full - och kräktes sedan makaroner och utspädd äppeljuice över hela matbordet. Måste vara nån grej han har med det där med matbord, känner jag. Å andra sidan så är den mer äckelmagade pragmatiska delen av mig glad att han inte valde heltäckningsmattan. Faktiskt.
Nu. Dags för horizontalläge i soffan (utan handdukar) och lite av favorit-hemmafruarna i New York på inspelning. Sedan sängen och en mycket stark, intensiv, aftonbön om att ingen mer av familjen ska kräkas. Inte i natt. Inte alls, aldrig, never helst, tack. Amen.
torsdag 21 april 2011
Stor tjej
Tills nu då. Nu är hon åtta och har små diamanter i örsnibbarna.
Slipping through my fingers all the time.
söndag 13 februari 2011
Jag går och curlar nån annanstans en stund
Just i detta nu håller Loppan och bästisen J som bäst på att städa upp på nedervåningen efter att ha lekt med "vattensand", dvs nån konstig mix som är som små minikulor i torrt tillstånd, men som sand under vatten. Naturligt förekommande så där, eller inte.
I alla fall. De har skvätt vatten och de har spillt sand (som salt typ i konsistensen) över halva köket. Och jag har tagit det stora beslutet att det är dags för att ta ett steg tillbaka. Jo, det är sant ;-). Hur mycket jag än lider av att inte få städa "på mitt sätt" så insåg jag ju också att varför SKA jag städa, när det inte på något endaste sätt är mitt stök? Det är dags för fågelungen att flaxa lite med sina sju-åriga vingar och ta ansvar.
Så jag sitter på övervåningen och hör dammsugaren brumma där nere (ber till gud att de i alla fall torkade upp vattnet innan de dammsuger), hör små tjejiga "iiiihs" emellanåt, mycket diskussion och ganska mycket skratt . Dottern har helt klart kommandot, vilket jag är lite stolt över.
Nu hörs det lite "Ooops, help!" också... Jag sitter där jag sitter, det låter inte som om det är kris och det luktar inte bränt. Det blir nog bra det här också.
I alla fall. De har skvätt vatten och de har spillt sand (som salt typ i konsistensen) över halva köket. Och jag har tagit det stora beslutet att det är dags för att ta ett steg tillbaka. Jo, det är sant ;-). Hur mycket jag än lider av att inte få städa "på mitt sätt" så insåg jag ju också att varför SKA jag städa, när det inte på något endaste sätt är mitt stök? Det är dags för fågelungen att flaxa lite med sina sju-åriga vingar och ta ansvar.
Så jag sitter på övervåningen och hör dammsugaren brumma där nere (ber till gud att de i alla fall torkade upp vattnet innan de dammsuger), hör små tjejiga "iiiihs" emellanåt, mycket diskussion och ganska mycket skratt . Dottern har helt klart kommandot, vilket jag är lite stolt över.
Nu hörs det lite "Ooops, help!" också... Jag sitter där jag sitter, det låter inte som om det är kris och det luktar inte bränt. Det blir nog bra det här också.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
