Lästips

Läs, läs, läs. Läs! Torbjörn Nilsson (och Anita Kratz) på Fokus om hela spelet kring FRA. En intressant men inte särskilt vacker historia.

Om inte-så-liberala sk liberaler

Jahaja, i efterdyningarna efter FRA-debatten kan man ju inte låta bli att förundras över vad folk tar sig till.

Regeringen bestämde sig uppenbarligen för att utnyttja tillfället för att fatta fler korkade beslut, och samtidigt bevisa för alla som eventuellt hade något litet förtroende kvar för dem att ändamålsglidning sker. Jag tror det kan bli lite tungt för dem att vända det här opinionsläget. Men, som man bäddar får man ligga.

Och ja, centerpartiets kommunikationschef kanske inte gjorde det smartaste draget i den här soppan. Men hon kanske bara hade missat att yttrandefriheten fortfarande existerar. Eller så resonerade hon enligt den förvisso gamla men inte alldeles sanna devisen "all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet". Särskilt begåvat var det i varje fall inte. Faktiskt så korkat att man undrar vad det är de vill dölja.

Sen kan jag ju tycka att en och annan person i bloggosfären kanske också borde fundera lite över tonläge och formuleringar.

Det finns all anledning att vara besviken, på enskilda ledamöter och på hela partier, och det finns anledning att uttrycka den besvikelsen offentligt. Så långt är vi överens. Men det som förundrar mig är alla rent hatiska uttalanden som förekommer på bloggar och i mail till bland annat Fredrick och Annie. Många är med rätta missnöjda och besvikna, och många säger att de aldrig kommer att rösta på dem igen. Fine. Ni vill säga upp bekantskapen. Visst, go ahead - det är inte upp till någon annan än varje individ själv att avgöra på vilka grunder man behåller eller förkastar relationer.

Men, jag undrar om ni hade formulerat er på det viset om ni hade haft föremålen för ert hat framför er. Det är så lätt att skriva saker i ett mail, eller på en blogg, som man faktiskt aldrig skulle säga till en livs levande människa som man har framför sig. Kanske, kanske skulle ni uttrycka er just så, och i så fall har jag inga (större) invändningar. Förutom förstås att ni skadar själva sakfrågan. (Ni vet, de allra flesta människor har en tendens att lyssna mer på argument och synpunkter om de levereras i en någorlunda saklig ton. Att förvänta sig att någon ska lyssna på och ta en på allvar efter sådana svador som nu levereras är kanske lite förmätet trots allt.) Men om ni faktiskt inte skulle formulerat er så, om Federley, eller Johansson eller Malm eller någon av de andra stått framför er så kanske det finns anledning till eftertanke.

Det andra som slår mig är att den totala bristen på respekt för en åsikt som är annorlunda än ens egen. Det är inte direkt liberalt att hata någon för att de har en annan åsikt än man själv. Det är den sortens beteende som i längden riskerar att leda till stenkastning och andra våldsamma aktioner och som vi normalt associerar med extremister ute på de politiska flankerna och inte med liberaler.

Att visa respekt också mot den vars åsikter man inte delar, att visa respekt också mot den man inte tycker om eller till och med ogillar borde vara viktiga grundbultar för den som vill kalla sig liberal. Sorry, men konformism är alltid konformism, oavsett hur den paketeras, och var den kommer ifrån.

På önskelistan: Ett nytt, liberalt parti

Under de senaste åren har jag och några andra "unga" (många saker i världen är som bekant relativa) centerpartister, moderater, folkpartister och kristdemokrater kunnat konstatera, med jämna mellanrum, att vi ofta har mer gemensamt med varandra, än med våra respektiver partier.

Vi har diskuterat halvt på skämt, halvt på allvar, hur lång tid det kommer att ta innan den nuvarande partistrukturen bryts upp, och ersätts med andra partier - gissningsvis ett som är mer tydligt (värde)konservativt, ett som hyser förbudsliberalerna och så ett för oss andra som betraktar oss som frihetsliberaler (eller nyliberaler eller libertarianer eller vad man nu vill kalla det).

Och jag tror faktiskt, även om det kan verka motsägelsefullt, att hanteringen av frågan om signalspaning i kabel, är ett steg på vägen mot ett sådant liberalt parti. För uppenbarligen är utrymmet ganska begränsat i de existerande partierna. (Naturligtvis hade det utrymmet varit lite större med en starkare majoritet för den sittande regeringen, men knappast särskilt mycket större.) Uppenbarligen är det lättare att tala om att vara liberal än att vara det, att döma av det man hört från minst tre partiers riksdagsgruppsammanträden på senare tid. Förr eller senare tröttnar tillräckligt många. Det tar säkert några år ännu, men jag tror att det kommer. Till sist.

Och till sist bara en liten passning till alla som i dessa dagar diskuterar Atlas Shrugged och Dagny Taggarts eventuella likheter med en eller annan liberal riksdagsledamot: Låt mig bara påminna om att i en rätt stor del av boken så tycker Taggart förvisso att socialisterna har fel, men hon accepterar spelets regler, de rådande systemen och gör allt vad hon kan för att skademinimera istället för att lämna järnvägen åt sitt öde. Minns att hon till och med tar en paus, för att sedan komma tillbaka, och göra ännu ett, sista, försök. Det är en väldigt lång utvecklingsprocess fram tills dess att hon faktiskt är beredd att lämna det gamla bakom sig. Men till slut händer det, och jag tror nog att Sverige får det verkligt liberala partiet till slut. Men troligen inte till nästa val.

PS. Nej, jag är inte heller nöjd med hur slutresultatet blev i FRA-frågan. Efter återremissen blev det något bättre än ursprungsförslaget, men, enligt mig, inte tillräckligt bra. Likväl kan jag förstå Annies och Fredricks agerande, och det kostade nog på ordentligt att få till den där återremissen, eftersom regeringen investerat så obegripligt mycket prestige i frågan. Johan Hammarqvist kommenterade den saken väl i gårdagens Studio ett.

Om ni inte redan sett den

Lysande. Signerat $vensson och Dyslesbisk. Hoppet är som bekant det sista som överger människan, och jag tänker hoppas tills dess att motsasten är ett faktum. Och jag skulle inte bli förvånad om det faktiskt visar sig på onsdag att det har gått till ungefär sådär, med Fredrick Federley i spetsen, när riksdagen till sist röstar nej till övervaka svenska folket... Men innan det faktiskt har tryckts på knapparna är det förstås ingen som vet hur det går. Men, hoppet är absolut inte dött!