Recept för en god natts sömn

Bilder uppe från förra helgens utflykt till New Hampshire finns nu där de brukar finnas.

New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...

Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.

Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.

Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.

Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.

Vi passerade topparna Little Haystack Mountain, Mount Lincoln och Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?

En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)

Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.

För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.

Orkaner och annat läskigt

Det är ju orkansäsong*. Den pågår defintionsmässigt mellan 1 juni och 30 november (för Atlanten, för Stilla havet gäller 15 maj till 30 november.) Och även om stormen Hanna letade sig ända upp till de här trakterna och resulterade i ordentligt med regn och kraftigare vindar än vanligt, så var det inte direkt skrämmande. Däremot är jag faktiskt rätt nöjd med att det inte blev någon postdok varken i New Orleans eller Houston, som båda var tapeten ett tag. Jag är rätt nöjd med att ha sluppit både Gustav och Ike.

För övrigt noterar jag att svarta änkan tydligen är på god väg att etablera sig i Sverige. Inte för min skull.

*97% av all orkanaktivitet sker under de här månaderna, statistiskt sett. Det finns dock ingenting som säger att det inte kan bildas orkaner eller tropiska stormar under andra tider på året.

Gamla minnen

Det fanns en gång en mycket flitig insändarskribent, som underhöll alla läsare av de båda tidningarna Barometern och Östra Småland. Insändarna kunde handla om lite allt möjligt, byggde i allmänhet på större eller mindre missuppfattningar och kompletterades ungefär en gång i halvåret av insändare om att insändarredaktionerna inte tog in hans insändare i tillräcklig utsträckning*.

Ett debattämne som jag minns särskilt väl var när den käre insändarskribenten gjorde ett mycket stort nummer av att han minsann inte kunde begripa hur atmosfären skulle kunna känna skillnad på fossil koldioxid och nutida koldioxid, och därför drog slutsatsen att fossilbränslen inte på något sätt var problematiska. Många var de som tog på sig uppgiften att försöka förklara det där med kolets kretslopp för honom, men såvitt jag kan minnas var det ingen som lyckades...

Och det är den insändardebatten jag kommer att tänka på när jag läser om att man nu ska undersöka hur mycket växthusgaser som kor egentligen avger. Nu, det ska erkännas, har jag ju inte följt den svenska debatten så himla noga i det här avseendet, men av det lilla jag har läst så känns det som om alltför många debattörer plötsligt glömde bort det där med kolets kretslopp, igen. Men det är säkert skoj för SLU-forskarna att få ett nytt forskningsprojekt.


För den som känner sig lite mindre seriös: Susning.nu förklarar det där med natur. Det är ganska underhållande...


*Vilket måste betyda att de stackars insändarredaktörerna troligen höll på att drunka i insändare från honom, eftersom han säkert snittade på minst en gång i veckan i vardera tidning. Man kan knappast kalla det något annat än hängivet...

Annapolis - Fredag

Om Annapolis varit en svensk stad är jag ganska säker på att den skulle haft en slogan i stil med "Annapolis - i händelsernas centrum". Nu är den inte det, och såvitt jag känner till har den ingen slogan alls. Lika bra det kanske.

Varför? Bland annat för att US Naval Academy ligger här, och där händer det ofta storpolitiska saker. Till exempel var där som det senaste Mellanösterntoppmötet hölls. Det är antagligen en väldigt bra stad att ha sådana evenemang i, eftersom den är tillräckligt liten för att det nog ska vara ganska enkelt att säkra den emot verkliga och inbillade hot av olika slag.

Annapolis är också huvudstad i Maryland, så följaktligen finns delstatsadministrationen på plats här. (Det är faktiskt ganska intressant - delstatshuvudstäderna är nästan aldrig den största eller mest kända staden i en delstat i USA). Själva stadskärnan är ganska liten och känns rätt så europeisk.

Där finns statyer av Thurgood Marshall och Alex Haley (han med "Rötter" ni vet). Riktigt hur Haley-statyn hamnade i Annapolis vet jag inte, för han verkar inte ha någon särskild anknytning till staden. Thurgood Marshall däremot var ju en Marylander, och dessutom en som gjort skillnad, genom sitt arbete mot den mycket märkliga "Separate but equal"-tanken som de hade för sig ett tag i det här landet.

Vägen gick sedan över (Chesapeake) Bay Bridge (den i San Fransisco är lite långt bort), genom de östra delarna av Maryland och en liten sväng in i Delaware, innan vi svängde söderöver för att återvända till Charm City. Och nu tror jag faktiskt att det är slutbloggat för idag.

Great Falls, Virginia - Torsdag

På torsdagen var det dags för kanonväder igen. Som en riktigt bra dag i Sverige i början av maj eller så. Vi begav oss till Virginia för att besöka Great Falls National Park. Vattenståndet var visst lite lägre än vanligt men det var ganska hyfsade forsar, i alla fall. Det tyckte nog kajakpaddlarna också. Minst en av dem blev visst riktigt blöt...

Great Falls lär visst också vara ett populärt tillhåll för utomhusklättrare, men det var visst inte riktigt säsong för det nu i december, så några sådana såg vi inte.

Promenadsträckan i nationalparken (där det i snitt drunknar 7 personer varje år, för att folk inte tycks begripa att det är ganska ordentliga underströmmar i de där vattnen) gav oss bara en så där 2.5 timmars promenad, varför vi, för att hålla tempot uppe (måndag ca 3.5h, tisdag ca 2h, onsdag ca 5h (i hällregn) kompenserade detta genom att utöva s.k. mallwalking senare på dagen. Någon (som inte var jag) ville visst besöka en Apple-store. (Ja, jag erkänner, jag kunde inte låta bli att fingra på en i-Phone, men jag vill mycket hellre ha ett nytt makroobjektiv än en sån...)

Vi tittade på Pentagon också, men där får man inte fotografera, så några bilder blir det inte därifrån.

Gunpowder falls och tindrande barnaögon - Julafton

Om dan-före-dan påminde mycket om svensk midsommar rent vädermässigt så var julafton i Maryland en helt annan sak. Runt 15 grader varmt och mestadels strålande sol från en blå himmel.

Större delen av dagen spenderades i Gunpowder Falls state park, för en liten vandring, som till sist blev en knapp mil och rätt så många höjdmeter lång. Det var ganska vackert även den här tiden på året, även om det säkert är ännu bättre med lite löv på träden. Och så är det förstås en fördel att kopparhuvudena (en av de två giftiga ormarterna som finns här i Maryland) och som tydligen ofta skådas i vissa delar av Gundpowder falls, inte är så aktiva den här tiden på året.

Förutom en faktiskt mycket omväxlande natur och delvis inte helt trivial vandring fick vi också chansen att i detalj studera hur bra (dåliga) brofundamenten till Interstate 83 är på vissa ställen, och hur de löst problemen med avvattning av nämnda väg.

Foton finns där de brukar finnas.

På vägen hem passade vi på att åka förbi familjen Meyer så att jag äntligen, med lämpliga Sverige-relaterade presenter, kunde tacka för att jag fick bo där under mina första veckor i Maryland. En liten påse innehållande kexchoklad, daim och bilar fick två par barnaögon att tindra mycket förväntansfullt. De vuxna fick istället en flaska Caloric, som det ska bli intressant att höra omdömet om så småningom.

Vi avslutade dagen med ett improviserat och inte så väldigt överdådigt men likväl mättande julbord.

I väntans tider...

Jaha, om det är någon som undrar när jag ska åka till USA så kan jag meddela att det gör jag också. Undrar alltså. Och väntar.

Det saknas ett papper. Som skulle ha kommit i början på den här veckan, men det är inte här ännu, och om det alls är skickat från USA och hit är fortfarande höljt i dunkel. Och nu börjar det bli lite halvtråkigt att ändra tid för den där visumintervjun en gång till. Särskilt som man inte vet vad man ska satsa på. Man skulle kunna tycka att det inte skulle behöva ta så lång tid, men... Det gör det tydligen. Så jag väntar. Och väntar. Och väntar. Och då och då så skickar jag ett litet mail, som jag inte får svar på... Och det är trååååååkigt att vänta.

Men, man får sysselsätta sig så gott det går i alla fall. Idag drog Sara ut mig på något som jag faktiskt aldrig gjort förut, trots att jag bott mer än 10 år (i två omgångar) i Uppsala; Kajakpaddling (K1) på fyrisån. Otroligt skönt och avslappnande, med vackert väder, en livs levande häger och två timmar då jag inte alls tänkte på något visum... Det hade varit trevligt att ha en kamera med, och med facit i hand kan man konstatera att det hade gått bra, eftersom ingenting blev blött, men det kändes inte riktigt safe, så den fick vara kvar hemma.

Long time no see

Jag spenderade helgen i Hälsingland. Det resulterade i tre saker: 1) en överdimensionerad mängd foton från en ganska dramatisk solnedgång vid Norrbränningen (se ovan), 2) att jag måste åka till Kanada och 3) ett mycket kärt återseende.

För att börja från slutet. På en mack i Jättendal skymtar jag en kvinna som tycks mig mycket bekant som min gamla väninna E. Dock drar jag slutsatsen att den person som jag ser på parkeringsplatsen som nu kör en enorm Range Rover och handlar mat till vad som tycks vara hela familjen i en liten korvkiosk knappast kan vara den E som jag kände. Hon var ju vegan, satte nyttig och näringsrik mat i största allmänhet mycket högt i kurs och hade tydliga antipatier mot stora bilar (ja bilar överhuvdtaget)... Som tur är verkar det tydligen inte riktigt lika osannolikt att jag skulle befinna mig där mitt ute i ingenstans, och personen som liknar E vågar sig fram, frågar försynt mitt sällskap om mitt namn, och jo, det visar sig att på denna pyttelilla mack i Jättendal faktiskt är det ställe där E och jag återupptar vår kontakt. Coolt! Det hanns med ett besök i det E:ska hemmet i Sågtäkten (av alla ställen i världen) innan det bar söderut. Det blev några foton, och efter lite tricksande hade jag fått treåringen att glömma bort att hon egentligen var blyg, när hon ställdes inför utsikten att få trycka på några knappar på min kamera.

Vad gäller Kanada är det hela mycket enkelt. Vi passerade Strömsbruk, där kanotcentret skulle få tillbaka några kartor som varit på villovägar. (Det innehåller ett coolt men litet kameramuseum.) Ägarna spenderar halva året i Hälsingland och andra halvan på resande fot i Kanada, USA och Mexico - och det foto från Banff National Park som satt på väggen ovanför receptionsdisken - ja, jag blev helt enkelt mållös av pur förundran. (Ni som känner mig vet ju hur vanligt det är). Så ofantligt vackert! "Blame Canada" är knappast rätt uttryck i sammanhanget, men ändå. Jag måste helt enkelt åka dit någon gång!

Slutligen - Norrbränningen var vår rastplats på vägen hem, och vi lyckades tajma in solnedgången ganska bra, så det blev väl en bild eller två... Smakprov finns ovanför, fler bilder finns där de brukar finnas.

Sommargäst

Den här lilla krabaten verkar ha flyttat in hos mig. Jag har lyft ut den ett par gånger, men den kommer tillbaka in igen. Den verkar helt enkelt trivas på min vägg :-)

Fotoförsäljning

Jo, det är faktiskt sant - jag har sålt mitt första foto!!! Men jag gissar att det nog inte blir en vana, men det var en rolig ovana i alla fall.

Det är inte det här, men det är ett snarlikt. Dessutom har jag faktiskt tagit ett foto som visst ska få äran att figurera på framsidan på en avhandling... (Möjligen kan det på något sätt kompensera att jag inte själv tog fotot som pryder framsidan på min avhandling).

Så har jag varit i Småland också. Där finns det stenmurar. Massor av stenmurar. Några försök att föreviga några av dem (och en del annat) finns som vanligt på Picasa.

Spaningar från Västra Götaland

Det har blivit ett par besök i västra Sverige under sommaren. Först var det "musik, lyrik och dramatik" med familjen Carlsson i Hallstorp (vilket i korthet betyder att de är precis som vanligt), och vid besök nummer två en hel del cykling; Sjötorp-Karlsborg ToR längs med Göta Kanal. Lidköping och Kinnekulle hanns också med innan det var dags att färdas österut igen. Och även om bloggen har lite paus ett tag, så finns det några spaningar jag känner att jag måste dela med mig av.

1. Västgötaslätten?
Det finns människor som påstår att Västergötland är ett slättlandskap. Tja, ta er en cykeltur mellan Tåtorp och Karlsborg, och kom sen med ett nytt utlåtande... Och vi hade ändå mer nerför än uppför. Kinnekulle är för all del rätt högt det också. Men dit upp behövde vi inte cykla.

2. Vänerbad
Det är, uppenbarligen, inte meningen att jag ska bada i Vänern, eftersom det mycket sällan är fint väder när jag är i trakterna. Men, den här gången trotsade jag vädrets makter och badade i alla fall. I Sjötorp. Men det grämer mig lite att jag fortfarande inte badat i Sikhall.

3. Lokala trafiktraditioner
Det finns en mycket intressant lokal trafiktradition mellan Götene och Lidköping. Den verkar i korthet gå ut på att förare av relativt nya och motorstarka fordon kör antingen på vägrenen eller helst med ett hjulpar i körbanan och det andra på vägrenen, i en hastighet som ligger en bit under den högsta tillåtna. Varför? Anki och jag har ingen aning, men läsekretsen kan säkert dela med sig av kreativa ideer om orsaken?!

4. Räkmackor
Räkmackor avnjuts bäst i Västsverige. Inte bara för att det är närmre till de färska räkorna där, utan främst för att de förstått att en räkmacka bör innehålla mer räkor än majonäs. Annars är det snarare en majonäsmacka...

5. På gång i Småortssverige*
Evenmangen är många i Sverige på sommaren, och av mycket varierande karaktär. Att festivaler och yror är vanliga företeelser vet man ju, så allsångskvällar i Halna (som inte är en metropol) ellet veteranfordonskvällar i Hajstorp förvånar inte så mycket. Däremot måste jag erkänna det kommande stora evenmanget i Lidköping förundrar mig; Porslinsfestival! Vad gör man på en porslinsfestival? Köper extra mycket andrasorteringsporslin (vilket iofs kan vara trevligt)? Krossar porslin? Upplys mig, för jag förstår nog inte riktigt arrangemangets storhet.

6. Utsmyckningar
Det verkar vara inne med blomsterdekorationer i olika nivåer i västra götaland. I alla fall tycks både Vänersborg och Lidköpings kommuner ha anammat konceptet.

7. Utsikt
Även om Kinnekulle gör sig bättre i klart väder (utsikten och fotona blir bättre då) så måste jag säga att Västergötland och Dalsland är riktigt vackert, och så länge man inte håller på att blåsa ner i kanalen är en cykeltur längs med densamma sann rekreation! Rekommenderas!

Diverse foton från mina Västsverigebesök finns att beskåda på Picasa.


*Småortssverige var ett idiotiskt begrepp som några centerpartister försökte lansera för några år sedan. Som tur var fick det aldrig fäste, bland annat därför att tolkningarna av vad som verkligen var "Småortssverige" gick vitt isär. Nu har det tack och lov gått i graven tillsammans med andra lika upphetsande slogans som tex "Kyrkan mitt i byn" (det var den nuvarande partiordförandens käpphäst ganska länge, men det var, som sagt, innan hon blev partiordförande...)

Sommar!

Ett riktigt makroobjektiv vore inte fel...

Vuxenpoäng

Idag har jag gjort något som jag faktiskt inte vet om jag gjort sedan jag flyttade hemifrån - jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort någon gång, på eget initiativ. Så ni som känner till något om mina odlingsfärdigheter svimma nu inte av chocken; Idag har jag planterat om de av mina växter och blommor som verkligen behövde det. En av dem fick jag 1994 (och den lever fortfarande!!), och jag har då aldrig planterat om den sen dess (men det är möjligt att det ändå har skett någon gång...)

Det måste vara många vuxenpoäng på det här tilltaget tror jag. Fast jag har en bestämd känsla av att människor med lite grönare fingrar än jag ofta brukar göra sånt här lite tidigare på våren? Fast det kanske bara är inbillning.

Naturlyrik

Har spenderat rätt många timmar av de senaste dygnen i bil, resande genom Småland, Blekinge och Skåne. Man passerar skyltar till ställen som heter saker som Ärngislahyltan, Ödevata, Långasjö, Rävemåla, Djuramåla, Ynde, Gualöv... Och himmel vad det är vackert! Ängs- ochhagmarker med lövträd som solens strålar gör vackra mönster i, blommor, stenmurar och gamla gärdesgårdar, och här och där glimmar det till av en liten skogssjö. Och i Skåne - vindkraftverken! De är så vackra. Och smultron - alldeles lysande röda och somrigt söta smultron!
OK, jag vet att jag påstått att Småland mest består av granskog (även efter Per och Gudrun) men det är inte riktigt sant. Och oavsett granskog eller annan skog så är det fantastiskt vackert så här i sommarskrud. Jag kan inte göra det rättvisa med denna kortfattade beskrivning, det måste avnjutas i all sin prakt. (Ja, och jag min klantskalle glömde väl kameran hemma. Inte så begåvat kanske...)

En sak som jag har lättare att beskriva är anledningen till Skånebesöket - Annas disputation. Den gick förstås alldeles utmärkt. Och festen var också en väldigt trevlig tillställning om man nu får säga det när man själv ansvarat för toastmastrandet (spännande svengelska där). En utmärkt helg var det i alla fall.