Preparing for take off

Sådärja, äntligen rör det på sig...

Visum: check
Flygbiljett: check
Någonstans att bo (i alla fall första tiden): check
Postdok-pengar: check

Och en miljon saker, ca, kvar att göra innan det är dags att åka. Någon som är sugen på att ta hand om lite krukväxter? För att bara ta ett exempel.

I väntans tider, del II

Jo, det efterlängtade pappret kom i måndags, så vid så där tresnåret på eftermiddagen visste jag att jag skulle kunna gå på intervjun på tisdagen. Andades ut! Så fick jag ett bra tips av Mats - att ha med en bok eftersom väntan på ambassaden kan bli lång... Och ungefär så här gick det till:

1) stå i kö för att alls komma in på ambassadområdet. Det tog ca 20 minuter och underhållningen bestod i alla människor som inte klarar av att läsa de skyltar som mycket tydligt anger att du, för att alls få komma in på området måste ha med dig några viktiga prylar, typ hela visablanketten, pass, foto och ett adresserat och frankerat kuvert (så att de kan skicka tillbaka ditt pass). Det var tydligen svårt för somliga att ta till sig den informationen...

2) stå i kö för att få lämna ifrån dig alla papper. Det tog ca 15 minuter. (Mellan dessa båda köer måste man gå igenom en säkerhetskontroll där mobiler etc tas om hand om man råkade ha det med sig.)

3) sitt ner och vänta tills du blir uppropad. Den här delen tog ca 1h och 20 minuter. Tur att jag hade en bok...

4) dags för "intervju"... Den bestod i att snubben bakom luckade sa saker som jag bekräftade, under allmänt trevligt småprat om "One big thing" och sedan tog han mina fingeravtryck, meddelade att passet med visat borde komma i början på nästa vecka och önskade mig lycka till med forskningen. Den här delen tog ca 7 minuter, inklusive småprat...

Så, det verkar som om det är på gång nu, fast vidskeplig som jag är tänker jag inte ropa hej innan posten har levererat mitt pass tillbaka... Men jag har i alla fall något nytt att vänta på!

I väntans tider...

Jaha, om det är någon som undrar när jag ska åka till USA så kan jag meddela att det gör jag också. Undrar alltså. Och väntar.

Det saknas ett papper. Som skulle ha kommit i början på den här veckan, men det är inte här ännu, och om det alls är skickat från USA och hit är fortfarande höljt i dunkel. Och nu börjar det bli lite halvtråkigt att ändra tid för den där visumintervjun en gång till. Särskilt som man inte vet vad man ska satsa på. Man skulle kunna tycka att det inte skulle behöva ta så lång tid, men... Det gör det tydligen. Så jag väntar. Och väntar. Och väntar. Och då och då så skickar jag ett litet mail, som jag inte får svar på... Och det är trååååååkigt att vänta.

Men, man får sysselsätta sig så gott det går i alla fall. Idag drog Sara ut mig på något som jag faktiskt aldrig gjort förut, trots att jag bott mer än 10 år (i två omgångar) i Uppsala; Kajakpaddling (K1) på fyrisån. Otroligt skönt och avslappnande, med vackert väder, en livs levande häger och två timmar då jag inte alls tänkte på något visum... Det hade varit trevligt att ha en kamera med, och med facit i hand kan man konstatera att det hade gått bra, eftersom ingenting blev blött, men det kändes inte riktigt safe, så den fick vara kvar hemma.

Det här är roligt! Och varmt, och lite mindre roligt

Mattias Svensson har börjat blogga. Och det har potential att bli riktigt underhållande. Se bara denna uppgörelse med politiskt inkorrekta barnvisor. Humor!

I övrigt kan jag meddela att sommarens i särklass svettigste träningspass (lågintensivt förvisso) gick av stapeln på Skansens dansbana igår kväll. Lindy hop är nästan alltid varmt, men när luftfuktigheten är av amerikansk söder-karaktär blir det riktigt, riktigt varmt.

Och slutligen hoppas jag på tredje gången gillt när det gäller de blanketter som jag ska ha från Johns Hopkins för att kunna ansöka om visum. Den första var fel, den andra var också fel - den tredje har jag inte sett ännu, men ni kan väl hålla tummarna med mig?

Andra världar - de finns på riktigt!

De senaste dagarna har bjudit på två studiebesök i helt andra världar än den jag normalt befinner mig i.

I lördags var jag på opera - Xerxes på Drottningholms slottsteater. Denna aktivitet föranleddes av att min kompis Matz frågat om jag ville följa med honom och ett gäng andra på studiebesök, picnic och opera. Eftersom min operaerfarenhet är begränsad (ett tidigare besök, I Zagreb, rysk opera textad på kroatiska, ca 10 minuters varsel från "vi ska gå på opera" tills dess att vi var inne i salongen - eventuellt var det besöket ett resultat av politisk korruption...) och eftersom jag gillar Händels musik så, klart att jag skulle följa med. Och det var en intressant upplevelse.

Operan var utmärkt men det som verkligen fascinerade mig var sällskapet. Jag låter er slippa detaljerna och kan bara berätta att sällskapet till största delen utgjordes av medlemmar i en av Uppsalas många mer eller mindre mystiska och studentikosa herrföreningar och deras sällskap (sällskap=kodord för flickvänner eller i undertecknads fall, operanyfikna vänner). Klädkoden för dagen var "ljus kostym" och de allra flesta av dem bar dessa ljusa kostymer, tillsammans med matchade hängslen och slipsar, eller bara helt mystiska hemstickade slipsar (i ungefär samma mörkt blå färgton som jag föreställer mig att bärarens politiska övertygelser kan beskrivas i). Och de gör det utan minsta lilla uns av ironi. Mycket intressant. Det grämer mig för övrigt att jag inte hade med kameran - den mörkblå stickade slipsen med pärlor hade varit värd att föreviga...

Mitt andra studiebesök gjordes på den s.k arbetsförmedlingen. Och som [cmh] så riktigt konstaterat så är detta ju ett något missvisande namn. Nå, rådet för att överleva ett besök på detta ställe är att utrusta sig med ett osedvanligt gott humör, mental förberedelse för att bli betraktad som mindre vetande samt mycket tid och en god bok, samt att betrakta det hela som ett forskningsprojekt.

Kommer dit, vid 10-tiden. Blir i första kön geniförklarad för att jag klarade av att fylla i mina registreringsuppgifter på nätet innan jag kom dit. Blir, enligt en mystiskt system baserat på födelseår, försedd med en nummerlapp och ett papper att fylla i som ska ligga till grund för den individuella handlingsplanen, och hänvisad tre trappor upp. I väntrummet sitter redan ca 8 personer och väntar, och väntar, och väntar... Efter så där en halvtimme kommer så en person ut och frågar, mycket förvånat, vad vi alla gör där. Någon av dem som väntat lite längre än jag blev i detta ögonblick lite irriterad, och när det visade sig att folket på tredje våningen verkade ovetande om nummerlappssystemet som tillämpas på entreplan blev stämningen nästan lite hätsk i väntrummet. AF hade nämligen ingen aning om att det kunde tänkas dyka upp nya arbetslösa bara så där första dagen i en månad. Nåja, efter ett tag så har de både lyckats leta fram ett par till som jobbar med inskrivning, samt provocera hela väntrummet till aggressioner varierande från stark irritation till ren ilska.

Efter ett par kapitel i boken blir det min tur, och här börjar det intressanta. En dålig egenskap hos mig är att jag alltid blir extremt irriterad på myndighetsfolk, chefer, AF-handläggare etc som inte lyssnar på vad jag säger, det tog ungefär tre sekunder att inse att den här mannen inte gjorde det. Så därför spenderade vi en kvart med att reda ut varför det finns två kemistutbildningar i min meritlista. Han kunde nämligen inte begripa skillnaden mellan en magisterutbildning och en forskarutbildning. "Det här är konstigt, du kan ju inte ha två kemistutbildningar." (Efter två försök gav jag upp att förklara skillnaden eftersom det var uppenbart att stolpskottet framför mig inte ens ville försöka begripa.) Därefter klargörs det att papprena man fick fylla i under väntetiden betraktas som ointressanta. Min hypotes är att man får det bara för att man under väntetiden ska vara sysselsatt med något hjärndödande som gör en mindre benägen att ifrågasätta deras enormt kränkande sätt att behandla människor.

Så diskuterar vi framtiden, och jag förklarar mina post doc-planer, vilket förstås är ett ord som snubben framför mig inte förstår, inte ens efter två försök till, vill jag påpeka, mycket pedagogiska, förklaringar. Och när jag berättar att a-kassan och försäkringskassan brukar betrakta detta som studier/vidareutbildning så säger snubben, på fullaste allvar, att det är i alla fall ingen utbildning som de erbjuder via AF. Surprise...! Och därifrån gick det bara utför, och det ganska fort, kan jag säga.

Hela besöket tog ca 2 h och 45 minuter i anspråk,varav kontakten med människor arbetandes på AF stod för ca 25 minuter. Effektivt och bra. Eller också inte. I övrigt - hur är det möjligt att någon som jobbar på AF i Uppsala inte kan veta skillnaden mellan magisterexamen och doktorsexamen? Stan dräller ju av arbetslösa doktorer!

Så det man kan konstatera är väl helt enkelt att det existerar helt andra världar, bara precis (bildligt talat) runt hörnet, men de tenderar att befolkas av ganska konstiga människor. Men kortare studiebesök är ju alltid intressanta, om än ibland synnerligen adrenalingenererande...

del I - Otroligt...

...men sant.

I förra veckan fick jag veta att jag fått ett post doc-stipendium till. Från Vetenskapsrådet.

Först trodde jag inte på det. Sen trodde jag fortfarande inte på det. Därefter berättade jag det för min gamla handledare (och from idag min f.d. chef) och hans reaktion är värd att beskriva. Först blev han nämligen helt tyst, och det är inte alldeles vanligt för honom (faktiskt så ovanligt att vi i vanliga fall brukar undra om han är allvarligt sjuk när han är tyst så länge). Han var alldeles tyst i ungefär30 sekunder innan han med eftertryck utbrast "J-vlar! Grattis Maria!!!!"

Ja, och då började ag ändå tro att det kanske var sant. Även om jag misstänkte att det kanske ändå skulle kunna vara ett elakt practical joke. Men idag så låg faktiskt kontraktet i brevlådan när jag kom hem. Så det är på riktigt. Otroligt men sant. Jag har fått forskningspengar av vetenskapsrådet! Och sitter nu i den rätt otippade situationen att jag måste välja vilket stipendium jag ska tacka ja till. Förundrande, om man tänker på hur det kändes i mars när jag verkligen slet med den här ansökan.

Hur man läser ett brev

Fredag kväll, kom hem sent och kände mig lika trött som en halvdöd häst. Tittade på posten. Försökte förstå varför SEB skickar brev till mig - har aldrig varit kund där. Tänkte "Nej, jag vill inte ha någon reklam". Funderade allvarligt på att låta det ligga till lördag morgon och öppna det först då. Men lite nyfiken är man ju, så till sist rev jag upp kuvertet. Kunde, i halvmörkret i köket, konstatera att det inte riktigt såg ut som reklam ändå. Såg att det fanns en riktig namnteckning med riktigt bläck ungefär mitt på sidan. Tänkte: "jag kanske ska läsa det här ändå..."

Och jag läste. Och sen läste jag en gång till. Och en gång till. Sen tände jag lampan, och läste det en gång till. Det stod fortfarande samma sak. Ändå var jag tvungen att läsa ungefär 20 gånger till, för att verkligen övertyga mig. Sen läste jag det i vardagsrummet också. Samma text, fortfarande. (OK, ni kanske inte tycker att det är så otippat att det stod samma sak varje gång, men min hjärna var inte riktigt med i matchen just då.)

Texten i sig var (och är) inte särskilt svår att begripa. Innebörden av texten var dock lite svår att ta till sig. Och det är väl därför som jag fortfarande kollar på pappret med jämna mellanrum. För att förvissa mig om att det står samma sak, fortfarande. Jag kollade alldeles nyss, faktiskt. Och det står där fortfarande. Så, vad står det då? Ingen som är nyfiken väl? :-)

"På uppdrag av styrelsen för rubricerade stiftelse kan vi meddela att styrelsen vid sitt sammanträde 2007-05-08 har behandlat din ansökan och har beviljat dig ett anslag på 250 000 kr. Anslaget rekvireras skriftligen på bifogad blankett."

Jag har alltså fått ett post doc-stipendium! Jag kommer att kunna fortsätta forska i alla fall ett år till! Ja, det är förstås förutsatt att amerikanska ambassaden beviljar mig visum och att en del andra praktiska detaljer går i lås (peppar, peppar osv...), men för tilfället kan jag i alla fall glädja mig åt att det var någon mer än jag som tyckte att jag skulle få fortsätta forska! Ja, förutsatt att det fortfarande står samma sak på det där pappret imorgon vill säga.

(Hmm, är det verkligen ett gott tecken att vara såååå trögfattad som jag verkar vara i det här fallet...?)

Folk är olika; part I

Folk är olika. Och så finns det somliga som är mer olika än andra.

Ett tydligt exempel på detta finns att beskåda på Tentakels kommentarssida. (Tentakel är vetenskapsrådets nättidning.) Företrädare för Sveriges universitetslärarförbund (SULF) som organiserar alla kategorier universitetspersonal som är involverade i undervisning (dvs även doktorander/forskarstuderande) har skrivit en debattartikel. Nämnda artikel handlar om att stipendier istället för lön som ersättning för forskning på univeristeten är samma sak som svartarbete. Personligen vill jag lägga till, i kursiv stil, statligt sanktionerade svartjobb. (Har skrivit lite om det tidigare.) SULF och jag är alltså eniga. Man kan också konstatera att SULF i och med detta tar ställning för vettiga arbetsvillkor, med möjlighet till sjukpenninggrundande inkomster, pensionspoäng etc för alla kategorier forskare på universitet och högskolor, dvs för alla de organiserar. Inget direkt iögonfallande i detta, kan man tycka. Men om man läser kommentarerna till denna artikel så inser man att folk tänker olika. Välidgt olika. Så olika att det faktiskt är motiverat att tala om att somliga är mer olika än andra.

SULF:s resonemang kallas verklighetsfrämmande. Men märkligt nog bara av människor som själva har anställningar med alla de förmåner detta innebär. Sen kommer en lång utläggning undertecknad av Prof. Dr. Asteman med rubriken "vi måste prioritera resultat framför trivsel och mys". Först tänker man "jaja, han är ironisk", och sen tänker man, men med en liten, liten klump av tvivel i magen "jaja, han är ironisk" och så tänker man att ja, men det måste komma en slutkläm som skingrar kvarvarande tvivel och verifierar att det är ironiskt. Det är bara det, att den slutklämmen kommer inte.

Och det är så dumt att det borde vara ironiskt. Men å andra sidan har jag hört så många stolliga saker sägas av professorer för att motivera sämre villkor för doktorander än andra grupper. Så jag vet inte. Jag vet inte heller vad jag ska tro om nästa inlägg, undertecknat Bengt Nordén som hävdar att "kvinnliga doktorander är minst lika bra som kineser". Och om detta är ironier, då kan jag bara säga att skribenterna har inte riktigt lyckats förmedla det på ett sätt som inte kan missförstås. Och om det inte är ironi, ja, då är det ett ypperligt exempel på att somliga är mer olika än andra.

Men kika gärna in på länken här ovan, och skaffa er en egen uppfattning. Där finns andra intressanta debatter att läsa också.

VR-ansökan

Ja, så igår lämnade jag in min första VR-ansökan. (Eller som min kollega Daniel sa, min bästa VR-ansökan...) Man gör det elektroniskt, men ska skicka in ett särskilt papper med underskrift på, via posten. Och alla vet ju hur tillförlitliga de är... Men det verkar som om också det pappret har kommit fram, för jag har ett fått ett mail som bekräftar att man ansökan är registrerad.

Men tro mig, det är svårt att skriva ansökningar. Vad ska man ta med? På vilken nivå ska man beskriva projektet? Och hur i herrans namn beskriver man nytta och förväntade resultat av projektet? Många frågor, än så länge få svar.

Det man vet helt säkert är att det är svårt att få VR-pengar, men om man inte söker så kan man absolut inte få några pengar... Så nu är det bara att vänta, se, och hålla tummarna. Samt sova... för det blev lite många timmar på jobbet där på slutet.

Galet

Det tar galet mycket tid att skriva en ansökan om post doc stipendier till vetenskapsrådet. Galet mycket. Svårt är det också.

Något annat som är galet är det faktum att jag igår, helt frivilligt, sprang på löpbandet på gymmet. Men, det var exakt lika trist som vanligt, så nästa löptur får allt bli utomhus. Men den lär inte inträffa innan torsdag, för då är det deadline för två ansökningar...

Tji New Orleans

Jahaja, så igår fick jag veta att det inte blir någon post doc i New Orleans för mig. Tråkigt, irriterande och ledsamt. Utan tvivel dags att mentalt förbereda sig på en längre tids arbetslöshet, samt fundera på vad man ska och vill göra istället. Helt enkelt göra en ny plan. Jag gillar att ha en plan, men jag gillar inte när mina planer går i stöpet. Så, ja, jag får väl helt enkelt göra en bättre plan nästa gång. Men surt är det.